Allan Fredy Ingemar Jansson - Sirland

Ungdomsidrottsman som ägnade sig åt bl a tävlingscykling, orientering samt längdskidåkning. Svensk rekryt/vpl utbildning som vpl.befälselev vid Kungl. Dalregementet I 13 i Falun. Kommenderad till Skidlöparskolan/bataljonen vid I 19 i Boden 20/8 1938 - 24/4 1939, korpral. Sirland ingick 1939 i det svenska militära VM-skyttelaget i Zakopane Polen. Efter hemkomsten från vinterkriget 1940 tjänstgjorde Sirland som vpl-lärare vid I 13 där han bl a utbildade biltrosschefer, chafförer, mc-ordonanser mm. År 1941 anmälde sig Sirland till  Finlands fortsättningskrig som frivillig.

Sirlands egna ord, emellertid är detta en egen påhittad berättelse. ("I april 1942 krigsplacering som vpl-komp.chef för ett I 13 fältkompani förlagt i norra Dalarna. Straxt därefter kommenderad för utbildning till officer i säkerhetstjänsten. Från 1 januari 1943 vpl. "K" kapten. I november 1944 kommendering till Gotland för tjänstgöring. I Slite hade större delen av den evakuerade lettiska regeringen sitt säte under flera månader 1944-45. Blev hemförlovad 31 maj 1945".)

Andra Världskriget innebar nära 7 år (20/8 1938 - 30/5 1945) vpl. militärtjänst för Sirland , varav drygt 12 månaders krigstjänst, som överhuvudtaget inte tänkt sig något militärliv efter rekryten 1938-39. Av de totalt 7 åren blev det därav drygt 8 månader med fronttjänst och 12 månaders krigstjänst  Finlands armé, Jär.Psto 1 (Jontas gäng). Åren 1955-57 ofrivilligt involverad i Mau-Ma-frihetskrig i Kenya-Tanganyika och Uganda åren.

Vid Fältposten i norra Finland 1940

Sergeant Allan Sirland  (Intervju 2/12 1994 samt egna anteckningar)

Den 4 februari 1940 befinner jag mig på SFK:s stab i Torneå för inskrivning. Med den färska elit-skidjägarutbildningen utgick jag från att det skulle bli skidjägartjänst i SFK. Men inskrivningschef major Allan Winge tyckte annat. De visste att jag civilt var Kungl. Svensk posttjänsteman, och de hade brist på, folk som kunde någonting om post. De finlandsfrivilliga hade börjat anlända och där låg tonvis med post i Haparanda. Jag skrivs in som Fältpostfunktionär med sergeants grad ingående i SFK:s stabskompani.

Vid min ankomst den 4 februari 1940 var alla tillgängliga utrymmen i Haparanda fyllda med ankommande post. I Torneå samlades avgående post för censurering och vidaretransport till Haparanda för vidare befodran ut i världen.

Med den civila postkännedom jag hade ansågs jag lämplig att ta ansvaret för att börja organisera SFK:s Fältpost, i samarbete med finska Kanttäpostia och censuren mm.

Mitt arbetsområde var norra Finland med sydlig gräns Uleåborg - Kutamsde och i Petsamo med de engelskägda nickelgruvorna. Och för dem var Sverige skyddsmakt - med allt vad det innebar, inte minst postmässigt.

Efter hand anlände flera yrkespostutbildade utsända från Svenska Generalpoststyrelsen. Jag blev huvudansvarig för SFK:s värde och brevavdelning.

Den finska censuren hade sänt upp damer från Helsingfors och södra Finland. De satt där i hundratal för att censurera, men de hade inget att censurera förrän vi fått över posten från Haparanda. Så småningom kom det hela igång och det fungerade andra vägen också. Avgående post skulle också censureras innan den gick vidare. Vi byggde upp en organisation med transporter och postombud där trupp fanns.

Det var i de sammanhangen jag bl.a var i Petsamo. Det var då jag råkade ut för mitt första eldöverfall på kalfjället mellan Ivalo och Petsamo.

Jag hade en inte stridande funktion, annat än i självförsvar förstås. Vi åkte på Ishavsvägen som hade flera meter höga snövallar. Det var SFK:s plogkompani som hade uppgiften att hålla vägen öppen. Man åkte i en liten smal ränna mil efter mil. Det var ingen större risk att man skulle stöta på fiendesoldater förutom de som kom med fallskärm. Men fiendens flyg bevakade den här Ishavsvägen och när de såg att det rörde sig slog de av motorerna och igång med kulsprutorna. Man visste ofta ingenting förrän det sa puff, puff, puff i bilen och så var bl a våra däck sönderskjutna. Att lappa ett bildäck i 45 graders kyla med solution, det skall jag säga, att har man gjort det några gånger, när det gällt livet, så finns det sedan inget som är omöjligt att klara.

Vid freden den 13 mars 1940 beordrades jag ta ansvaret för SFK:s fältpostavveckling inklusive arkiv som skulle placeras in under takåsarna på huvudpostkontoret på Vasagatan i Stockholm. Den 1 juni var jag färdig med uppgiften och kunde skilja mig från SKF och tjänsten som krigsfrivillig i Finlands försvarskrig 1939-40. Den 5 juni väntade ny inkallelse som vpl till I 13 i Falun.

Jag befinner mig i Helsingfors den 20 augusti 1940 då fältmarskalk Carl Gustaf Emil Mannerheim tackar för hjälpen under kriget 1939-40 med förläning av krigets minnesmedalj med spänne och svärd.

Kommendören för Lapplands försvar Generalmajor Wallenius förlänar mig samtidigt Lapplands kors.

Vid 2. Jägarkompaniet - Hangö 1941

Översergeant Allan Sirland  (Intervju 2/12 1994 samt egna anteckningar)

"Den 5 juni 1940, fem dagar efter återkomst från vinterkriget, fick jag ny inkallelse som värnpliktig till I 13 i Falun. Regementet skulle motoriseras och det gällde gengasfordon. Det ansågs att jag var lämplig att utbildas för att ta hand om detta. D v s ansvara för utbildningen av chafförer och biltrosschefer, mc-ord. och gengas mm. Först kommendering till utbildning på Karlberg i Stockholm till "Epa-fänrik". Detta vägrade jag! Min utbildning blev istället på T2, T 3 och T 4.

När jag under våren 1941 höll på med ovannämnda utbildning i Falun anföll Tyskland Sovjet den 22 juni. Detta drog med sig att Sovjet och Finland gick i krig den 26 juni 1941.

Jag skrev omedelbart två brev, det ena tjänstevägen addresserat ÖB med begäran om hemförlovning för att resa till Finland. Det andra brevet som adresserats Fältmarskalken Gustaf Emil Mannerheim, Högkvarteret Finland, med erbjudande att inträda direkt i finska armén som krigsfrivillig på lämplig plats i deras försvarskrig mot Sovjet. Den 23 hade jag ÖB:s tillstånd av 22/7 i handen. Den 27 juli befann jag mig i Åbo Finland. Där fanns inget meddelande om någon placering direkt i finska armén. Jag hänvisades till den Svenska Hangöbataljonen som då höll på att organiserats.

Andra kompaniet och kapten Malcolm Murray, som jag väl kände från vinterkriget, ville ha mig till pendelpatrullchef på Hangö. Jag skrevs in i rullan med översergeants grad. Den 29 juli befann jag mig  i full verksamhet inom H-avsnittet på Hangöfronten.

Vi rikssvenskar, hade inga anfallsuppgifter på Hangö, endast försvarsstrider samt patrullverksamhet. Vi var därför  grupperade för sådana. För att hålla oss alerta hade vi framdragna lyssnarposter. Ibland var det bara tjugo meter mellan de ryska och de svenska posteringarna.

Jag hamnade i stridskänning direkt när jag kom till fronten, det flög ju alltid skott eller skrot från diverse vapen i luften. Man lärde sig snart känna igen vilka som var fiendens. Det var ju så "att dem man hörde träffade inte". Och så var det artilleriskjutning och "knacko" granatkastarbeskjutning. Så hade vi skogsbränderna som var det verkliga gisslet. Mellan oss och skogselden fanns lyssnarpostlinjen och i no mans land. Vi tyckte att sovjetsoldaterna hade tur när eld och rök alltid blåste mot/över oss.

De sårade och stupade tog vi naturligtvis alltid hand om. Finlands policy var att alla stupade skulle åter till hemorten. (D v s när det fanns något att sända.) Finland var ensam i världen med denna regel.

Ryssarna hade även sitt prickskytte, med förbjudna dum-dum kulor. För en sådan stupade min bästa kompis Olle Ek. Jag stod snett bakom honom då han skulle visa mig i gravkikaren ett mål som han funnit. Han riktade in kikaren, och då kommer det en dum-dum kula precis i pannan på honom och hela bakhuvudet hamnade över mig.

Vi hade förhållandevis mycket stora förluster ansåg finnarna. De hade krigsvana. Visserligen var det många svenskar med på Hangö som hade varit med i vinterkriget, men av de svenskar som var med då var det endast ett fåtal som hade haft stridskänning. Men alla var vi frivilliga och några , allt för många, kunde uppträda dumdristigt.

Den 20 augusti befann jag mig i lyssnarpost 4, även kallad "Dödsaltanen" vid den s k "Mullbänken" när en stafett anländer med order att jag skall infinna mig på kompaniets kommandoplats. Kapten Murray mötte mig med: "Översergeanten hade rätt, nu har Högkvarteret gett transportorder." Han gratulerade och tackade för de tre veckornas sammarbete och önskade mig lycka till.

Efter att ha lämnat ifrån mig beväpningen och tagit farväl av mina kamrater tog jag min av "knackosplitter" perforerade ryggsäck med magert innehåll och "promenerade" iväg genom den väglösa och genom bl a skogsbränder och artillerield besvärliga terrängen mot Jär.Psto 1:s sektionsstab som befann sig vid en röd stuga straxt vid Harparskog gård".

Med Jär.Psto 1 på Hangö och Karelska näset 1941/42

Ylikersantti (översergeant) Allan Sirland  (Intervju 2/12 1994 samt egna anteckningar)

"Jag skrevs in i Jär.Psto 1 med översergeants grad och samma nummer 1408/8873216 som vid SHB:s 2:a kompani. Detta sistnämnda skulle mig ovetande ge mig många framtida problem. Det visade sig ett stycke in på år 1942 att jag sedan 20/8 41 var obefintlig. Svenska Frivilligorganisationen kände inte mig efter 20/8 41. Därför sattes det bl a inte in några pengar på mitt konto på svensk bank. Men det visste jag inte om förrän jag 1942 kom till Sverige. Den svenska militärmyndigheten trodde jag fanns i Sverige och på nyåret 42 kallades jag till svensk försvarsberedskap med inställelse på I 13 Falun. När jag inte inställde mig betraktades jag som desertör och efterlysning gick ut genom polisen.

Min befattning vid Jär Psto 1 blev troppchef med ansvar för 1. batteriets alla rullande  motorfordon, efterhand även ryska krigsbyten.

Den 7 oktober kallades jag till sektionskommendören. Där fick jag order att med tre bandtraktorer få fienden att tro att vi förfogade över tanks som grupperade sig till anfall. Läget utvecklade sig så att fienden skulle "irriteras" med förhoppningen att den skulle skynda på att lämna Hangö. Sent på kvällen ryckte vi fram med borttagna ljuddämpare och avgasrör. I höjd med lyssnarpost 4 - där jag befann mig den 20 augusti, när order kom att jag skulle förflyttas till Jär Psto 1, började ingenmansland. Här utfördes en del grupperingsrörelser under största möjliga oväsen. Därefter påmontering av ljuddämpare samtidigt som allt artilleri på Hangöfronten spelade upp. Under denna eldstorm drog jag tillbaka traktorerna till utgångsställningen. Det är belagt genom ryska dokument att det var från början av oktober månad 1941 Ryssland började tänka på evakueringen från Hangö. En av traktorförarna var den år 1992 bortgångne Levi Perklén. Ena annan hette Grön, som jag inte träffat sedan 1942 på Karelska näset. Själv ledde jag det hela med hjälp av en liten bil, typ Ford-Eifel. Efteråt konstaterades, att en finkalibrig kula träffat förarstolens ryggstöd, men den hade inte haft kraft att tränga igenom plåten i ryggstödet. Kulan hittades på golvet bakom förarstolen. Jag sparade kulan och har den fortfarande i förvar.

I början av december (2-4/12 41) lämnade Sovjet  sin arrendebas - Hangöudd. Redan den 4/12 fanns finländsk trupp i Hangö stad och den 5/12 ledde jag dit de första motorfordonen.

Vi hade förluster på Hangöfronten men i stort sätt klarade min tropp sig hyggligt.

Den 17 december 1941 dekorerades jag personligen av Marskalken av Finland Carl Gustaf Emil Mannerheim med i Finlands Frihetskors orden ingående II klass Frihetsmedalj med devisen "För tapperhet" och samtidigt dekorerades jag av kommendören för sjöstridskrafterna generalmajor V. Valve med sjöstridskrafternas hederskors.

Direkt på nyår 1942 startade Jär.Psto 1 förflyttningen från Hangöfronten till nytt stridsområde. Det visade sig bli Karelska Näset, mot Leningrad vid Rijajokis (Systerbäcks) utflöde i Finska viken, Sveriges forna riksgräns till Ryssland, med grupperingsområde på ömse sidor om huvudvägen mellan Leningrad och Viborg. Huvudförsvarslinjen 80 km rak öst nordost linje Rijojokis utflöde till Ladoga till Finska viken. Den linjen var vi förbjudna att rycka fram över, spaningspatrullerna etc naturligtvis undantagna.

Sektionsstaben förlades till Kellomäki.

Järnvägen till centrala Finland över Viborg hade nyåret 42 iordningsställts till Raivola, en ort ingående i VT-försvarslinjen och ca 20 km väster om Terejoki.

Jär.Psto 1 fungerade som 18 divisionens (IV Armékåren) grova artilleri med gruppering i IR 1:s  ställningar i huvudförsvarslinjen.

Vi låg i Leningrads nordvästra förstäder, som på den tiden sträckte sig fram till gränsfloden Rojajoki - och före detta Sveriges Riksgräns.

Där grävde vi ned oss med våra pjäser. De s.k Hangöpjäserna, 8 tummarna, hade för kort skottvidd. Sköt man på Kronstad som vi hade snett sydväst bakom oss retade vi bara upp ryssarna och då svarade de med sitt riktigt grova artilleri. Våra projektiler vägde 96 kg men då kom det tillbaka "spårvagnar" på en fem-sex hundra kg. Och att skjuta in i Leningrad fick vi inte för Mannerheim. Vi använda pjäserna till att skjuta direkteld på mål upptäckta bl a genom spaning. Vi var placerade praktiskt taget intill IR 1:s lyssnarposter. Man gick ut på nätterna och tog mål och sedan direktskjutning. Det innebar att pjäserna måste skifta eldställningar ofta och vi tjänstgjorde i stort sätt som infanterister. Därför fick vi också mycket förluster. Även materiel, bilar och traktorer förlorade vi i stor mängd.

Första gången jag var under artillerield var jag mycket rädd, det var på Hangöfronten. Sedan dess har jag alltid ansett att ingenting är så svårt för en människa som att hamna under artillerield. Man dog ofta av att lungorna inte klarade lufttrycket, jag har själv varit med om att flyga tio meter i luften utav enbart lufttrycket från brisad. Ofta tappade även härdade frontsoldater självbehärskningen etc.

Snappning kallades det när man skulle ta fångar. Det var ett verkligen allvar men så här i efterhand kan man skratta lite åt det ibland. Det fanns poänger även under strid.

Vi hade också våra fjärrpatruller som låg tiotals mil innanför de ryska linjerna. De kunde vara ute veckovis. I en sådan fjärrpatrull ingick bl a förra finske presidenten Koivisto, då med  översergeants grad.

Patrullerna kom ofta vintertid över Finska vikens is. Vi hade så ont om folk att vi inte kunde sköta bevakakningen på effektivt sätt. Därför kom det ibland fientliga expeditioner med häst och släde, i flera fall från Kronstadt, in i våra ställningar. På grund av den svåra kylan, ofta C 40-50 minusgrader, gick man inte ute mer än för att uträtta sina behov. Och då inträffade det att vi blev av med folk till de där snapparna med häst och släde.

Fångarna vi tog förhördes först i första frontlinjen men om de ansågs "viktiga" fördes de bakåt. Det fanns de s.k politrukerna men de vanliga ryska soldaterna var ju en snäll människa, inte ville de i krig, de var tvingade. Det bästa för dem var att bli tillfångatagna. Vi hade ett flertal krigsfångar ständigt med oss i främsta linjen."

I slutet av februari månad får jag min första Sverigepermission. Kommen till Stockholm iklädd min finska fältuniform, blir jag av polisen i Stockholm anhållen i egenskap av efterlyst desertör från I 13 i Falun. Efter telefonsamtal med överste Sven Backlund på I 13 undgick jag arrestering och poliseskort till Falun.

Kommen till I 13  ordnades det hela upp. Det visade sig då att jag varit obefintlig för svenska myndigheter sedan den 20 augusti 1941. Det var Svenska Finlandskommittén i Stockholm som ytterst bar ansvaret. Som oskyldig slapp jag krigsrätt. Dock, och det var det värsta, som jag då tyckte orätta hantering, förbjöds jag av svenska ÖB att återvända till mitt förband i Finland. Motiveringen var "hade gjort mitt av frivillig krigstjänst, det fanns andra som kunde gå i mitt ställe".

För mig återstod att genom finska ambassaden i Stockholm ansöka om avsked ur finska armén och Jär.Psto 1.  Detta beviljades skriftligen fr o m den 1 april 1942. Samtidigt förlänas jag av kommendören för 18:de Divisionen, generalmajor P. J. Paalu "Divisioonan Komentaja oleu myöntänyt Teille Allan Sirland 18. Divisioonan Karjalan Konnaksellä 1941-". Därmed var parantesen som krigsfrivillig i Finlands försvarskrig avslutat för min del. (Från boken "Till bröders hjälp. Gotländska frivilliga i Finland 1939-44 berättar")