Curt Gej Wilén

Man var knappt torr bakom öronen - Finske korpralen Wilén

(Intervju 7/3 1996) 

"Jag var bosatt i Viborg. Det hör till saken att mina föräldrar skiljdes 1928 och gifte om sig och jag blev en boll som slängdes fram och tillbaks. 1938 flyttade vi till Viborg. Min fostermors make var jurist och hovrättsråd i Vasa Hovrätt och fick sedan en presidenttjänst i Viborg 1938. Vi flyttade dit och jag började i en skola, Samlyceét i Viborg.

Då det blev oroligt 1939 på hösten skickades jag upp till släktingar i Brahestad i september och var där en månad. Sedan verkade det som om det skulle stabilisera sig och jag åkte tillbaks till Viborg och fortsatte skolan. Det gick inte mer än ett par veckor innan bomberna började ramla omkring mig på väg till skolan. I Vasa hade jag varit scout och där hade man fått lära sig hur man skulle göra när bomberna började ramla. Man skulle slänga sig mot en vägg och ligga still. Det var splitter och grejor och det var en hemsk upplevelse.

Sedan fick jag mitt första uppdrag inom civilförsvaret, splitterskyddsvaktmästare, eller vad man nu skall kalla det för. När Viborgs skolor evakuerades i mitten på december grät jag för att jag inte fick vara kvar som splitterskyddschef. Jag kunde bestämma över fullvuxna människor, det tyckte jag var roligt. Hur som helst åkte jag upp till Barhestad igen och i januari 1940 var jag i Torneå, sedan fyllde jag fjoderton år den 8 februari. Då gick jag med i hemvärnet, skyddskåren som det hette i Finland.

Jag fick ett gevär och sattes som nattvakt på en telefonväxeln i Torneå. Hur jag skulle bete mig om det kom in någon sabotör, det fick jag aldrig lära mig. Jag satt där med mitt gevär i alla fall.

Jag såg de svenska frivilliga komma ifrån Haparanda, marschera över bron och komma med tåg. De exercerade i Torneå och de hade utbildning i Kemi, grannstaden två mil därifrån. Det var en upplevelse att se dessa i vita byxor och vita mössor.

Kriget tog slut och jag fortsatte min gymnasieutbildning uppe i Torneågymnasiet. Det var en väldig omställning för mig för jag flyttade tillbaks till min fosterfar och från en svensk realskola till ett finskt gymnasium. Jag kunde prata finska, det som vi kallade köksfinska, men det var väldigt jobbigt att svänga över. Men jag gick ut finska gymnasiet och det har jag haft nytta av, framför allt i mitt ordinarie jobb som kriminalvårdare. Jag behärskade även tyskan. Ortskommendanten i Torneå behövde en tolk och det fanns inga vuxna. Jag anmälde mig och blev bataljonskassörstolk i en österrikisk bataljon som låg i vila mellan Torneå och Kemi. Jag åkte omkring och betalade hyra för de tyskar som låg inhysta. På så sätt fick jag tyskan helt gratis.

1943 i december blev jag inkallad. Första halvan av 26-orna kallades in. Jag var inte fyllda aderton år när jag ryckte in. Men jag kommer ihåg att jag steg på tåget i Torneå, en godsvagn, och skulle söderut till rekrytutbildning. Då bombade man Uleåborg.

Rekrytutbildningen varade sex veckor sammanlagt och sedan var det fronten som gällde, man var inte torr bakom öronen.

När jag kom till förbandet i mars 1944 var det vinter och kallt. Jag skulle anmäla mig i en korsu. Min första upplevelse var, frånsett bombardemanget i Viborg, två stycken rysshuvuden på varsin sida av dörren spetsade på en påle som användes för att fimpa cigaretter i. Gapen var fulla av cigaretter. Då spydde jag.

Jag tillhörde ett luftvärnsbatteri i Rukajärvi norr om Ladoga. Batteriet användes för det mesta för direktskjutning. Vi hade 20 mm kanoner, den svenska Bofors modell 36.

Jag såg att ryssarna sköt sina egna. Vi lät dem komma på halva myren och så började vi skjuta. Vi skulle hålla den där höjden. Det stod folk i skogsbrynet i andra ändan och sköt folk som retirierade. men de hade ju så gott om folk.

Vi flyttade senare till Kuopio. Ryssarna blev aktiva då på vårvintern och då fanns det inget luftvärn i Kuopio stad så vi flyttades dit. Så mina frontdagar blev inte så många, någon månad, men det räckte gott och väl.

Sedan flyttades batteriet tillbaks ut och i den vevan blev jag och två andra kamrater i batteriet skickade till en underofficersskola i Helsingfors. Den 9 juni började den stora offensiven. Mitt gamla batteri blev förintat. Tre veckor senare fick vi reda på det i skolan att vårt batteri hade upphört. Och då kom det här konstiga som man efteråt inte begriper varför, men vi gick upp alla tre till skolchefen och begärde om förflyttning till fronten för att hämnas kompisarna. Det är underligt hur man kan tänka på det sättet. Det var en reaktion, det var kamratskapet och allt det där. Skolchefen skickade ut oss och sa att kommer ni en gång till blir det permissionsförbud. Han visste väl att vapenvilan inte var så långt borta.

Det var tre veckors underofficerskurs och vi blev korpraler. Vi skickades till Åbo för att utbilda 02-03-födda farbröder till luftvärn. Och så utbildade vi dem och i början av september skickades vi ut till ett batteri som stampats ur marken. Det märkliga var då att det kom aldrig någon officer dit utan korpral Wilén blev chef för batteriet. Det var utanför Åbo. Man var rädd att tyskarna skulle bombardera. Vid vapenvilan hade man bestämt att tyskarna skulle ut och man var rädd att de skulle bomba Åbo, järnvägen och så. Vi skulle hindra det med luftvärnet. Där satt jag då, korpralen med folk från bygderna runt omkring. Varje helg skickade jag hem folk på permis på eget bevåg för de var ju lantbrukare de flesta. De kom tillbaks med mat och vi hade det gott. De kom med ägg, smör, bröd och allt annat möjligt. Det var dock bara tre veckor, sedan åkte de in till kasernerna i Åbo och sedan upplöstes alltihop. Jag fick då tio man med mig för att åka upp till Ylivieska mellan gamla Karleby och Uleåborg för att avrusta. Det var mycket folk på de här tågen och de gick helt oregelbundet. Jag kom ombord tillsammans med två andra, åtta blev kvar på stationen i Toijala men de kom inom en två dagars period. Det var jag som hade kommenderingspapprena, namnen på allihopa. Men det var ju kaos. Man fick sedan lämna vapnen och sedan skulle man gå till en kristidsnämnd och få livsmedelskort. Jag bad att få en biljett hem till Torneå. Det gick inte för där slogs man mot tyskarna. Då bad jag om att få en biljett till Helsingfors men gick på första bästa norrgående tåg och klev upp på en hatthylla och drog fast mig med remmen där, så låg jag till tåget kom till Uleåborg. Jag hade en släkting där, visserligen var lägenheten tom, men jag tog mig in där. Jag fick mina livsmedelskort. Jag var så stolt för jag fick tobakskort, det fick man i Finland på den tiden först när man fyllde tjugoett men hade man varit ute i kriget fick man det tidigare.

Det gick trupptransporter från Uleåborg till Torneå djuphamn snett emot Haparanda eller strax söder om Haparanda. Man hade sagt till mig när jag lämnade in att, jag hade inga civila kläder utan jag var militärklädd, man skall plocka bort gradbeteckningarna och kokarden, det gjorde jag inte utan jag gick ner till djuphamnen och snodde ett gevär och så gick jag ombord på båten. Jag kom till Röyte djuphamn. Dagen innan hade tyska stukas bombarderat en av trupptransportbåtarna som låg illa sargad och var full med hästkadaver. När jag kom iland lämnade jag ifrån mig geväret och gick hem för jag var ju civil. Det är väl i stort det jag varit med om när det gäller själva krigshändelserna.

Jag kommer ihåg efter Stalingrad. Jag jobbade som tolk för den här Österrikiska bataljonen och vår skola var ett krigsapotek med förbandsmaterial, hela skolan var ett stort materialförråd. Jag jobbade där som vanlig jobbare och tolk. Underofficerarna bodde i en barack alldeles vid svenska gränsen. De hade en fest "die nacht ohne bremse". Jag var inbjuden.

Men jag kom lite sent, jag var ute på någon annan festlighet. Men när jag kom in på kvällen lyfte jag upp knytnäven och sa "heil Moskva". Det var naturligtvis det dummaste man kunde göra. Men jag var ju inte nykter. Det var en som visade sig vara en nazipolitruk som tillhörde nazistpartiet. Han tog fram en revolver och skulle skjuta mig. Men han övermannades och man tog ifrån honom revolvern. Ingen var nykter. Man sade till honom, vi är inte i Tyskland utan i Finland.

En annan tysk hade i Torneå brutit sig in i en kiosk och stulit varor. Han blev tagen av finsk polis och sedan kom ortskommendanten och hämtade honom och så sköt de honom. Jag kommer så väl ihåg platsen, en grusgrop straxt utanför stan. Han blev avrättad för att han skämt ut den tyska armén.

Det var kontrollkommissionen, amerikanarna, engelsmännen och ryssarna som skrev under vapenstilleståndet. Men kontrollkommissionen bestod till nittiofem procent av ryssar. I vapenstilleståndet kom man överens om att tyskarna inom en månad skulle vara ute ur Finland. Och det gick ju helt praktiskt inte att genomföra. Tyskarna drog sig bakåt i en linje vid Uleåborg, straxt norr om Uleåborg en sträcka rakt ut mot ryska gränsen. Ett visst datum skulle de vara borta. De hade lämnat Vasa och Helsingfors och de flygfält de hade använt. Det var väldigt tokigt för många hade varit vapenbröder i kriget. Finnarna tog naturligtvis kontakt med dem. Det blev lite märkligt det hela för emellan Uleåborg och Kemi sköts inte ett enda skott utan man träffades och åt en god middag och planerade var de skulle träffas nästa kväll. De gick bakåt alltså men det var hela tiden kontakt mellan finska och tyska chefer. Berlin litade inte på de trupper som fanns där på grund av att de hade varit stationerade i tre år i Finland. Sedan kom det naturligtvis till kontrollofficerarnas kännedom, inte att de festade, men att det inte sköts någonting. Så de skickade dit folk ifrån Helsingfors. Man hade då kommit ungefär upp till Kemi och då var det slut med de här träffarna på kvällarna. Tyskarna hade bytt ut Wermacht till SS-trupper, och då blev det fajt. Det blev den brända jordens taktik. Man brände Rovaniemi och allt norr om det.

Genom mina språkkunskaper, kom jag i samspråk med en tysk som var chef för bilverkstaden, en tysk sådan som servade tyska militära bilar. Vi satt och drack vin en kväll, det var nog 1943 det var efter Stalingrad, och han blev lite ljummen i huvudet och språksam och sa att egentligen borde jag väl rymma över till Sverige och gör jag inte det då dör jag här. Han siade det själv. Den första döda tysken jag såg var, när jag kom ifrån hamnen, ifrån det här trupptransportfartyget, det var han som låg på bangården.

Det var många sådana öden. Jag minns söndagen innan jag kom dit hade tvåhundra tyska fångar, som var stationerade i Torneå på Seminarieskolan endast femhundra meter från den svenska gränsen, en natt försvunnit. De hade gått över till Sverige. Det blev ju naturligtvis ett väldigt rabalder om det.

Tyskarna hotade att spränga järnvägsbron mellan Torneå och Haparanda. Och de hotade att spränga bron från fasta landet till Torneå stad som ligger på en ö. Och jag vet att svenskar från Haparanda kommun och officerare från Sverige förhandlade med tyskarna om att låta bli det. De hade minerat. Det var så mycket sprängämnen att Haparanda hade blivit jämnad med marken. Man avstod från det.

När jag kom hem var det order om att alla bataljoner och divisioner skulle packa ihop sina prylar och ta dom till miloförråden. Läget var väldigt instabilt och man var rädd för att kommunisterna skulle försöka ta makten. Inom skyddskåren och det militära snoddes en tredjedel av de här vapnen som lämnades in. De spreds ut till skyddskårister. Jag hamnade med i det där gänget. Jag skulle förvara ett par hundra kpistar med ammunition och dynamit i ett sommarställe mellan Torneå och Kemi.

Det kom en båt till Kemi på senhösten 1944 och lossade vapen, det var en rysk båt. En av mottagarna var skyddskårist. Det fanns så mycket vapen att man kunde stampa fram en hel bataljon rödingar i Kemi, som var en gammal röd stad. Man trodde att en kupp skulle ske, det var ju självklart att tar man en tredjedel av hela arméns ammunition och vapen så kan man inte hålla det hemligt länge. Utan här var man då inne på att blir det en kommunistisk kupp så sker det innan valet i februari 1945. Men det gjorde det inte. Valet genomfördes och det blev en röd-grön regering med, inte kommunister utan folkdemokrater. Det var något mellan socialdemokrater och kommunister. De blev väldigt stora, de blev näst största partiet efter bondeförbundet. De bildade regering. Den sprack i mars 1945 genom det här vapensmusslet i Uleåborg.

Det var en chaufför som kom upp till milostaben i Uleåborg och sa att får jag inte en million mark så går jag till kontrollkommissionen och berättar att jag har kört vapen i det här länet. De bara skrattade åt honom. Han gick till kontrollkommissionen. Och då började allt rullas upp. Samtliga inblandade i Uleåborgs län åkte fast och de andra skyndade att köra tillbaka allting till milostaben. Bl a det lilla som jag hade i garaget. Sedan kom det två säpogubbar till min fosterfar och skulle höra om apotekaren visste någonting om vapengömmorna, det lär ha funnits vapen i sommarstället. Han hade ingen aning om det.