Bengt Arnold Persson - Örtbrant

Arbetade som ung i faderns trädgårdsrörelse som han sedermera övertog. Örtbrant var intresserad av idrott och gymnastik och ledde själv gymnastiken i den idrottsförening han tillhörde. Blev vid inryckningen till militärtjänstgöringen 1939 placerad på en kommissarieskola i Halmstad. Efter utbildningen återvände han till sitt regemente I 18 i Visby och erhöll där en tjänst som furir och kommissarie. Efter att ha arbetat hela sitt verksamma liv som trädgårdsmästare är numera Örtbrant pensionerad och bosatt i Visby.

Sambandet måste upprätthållas - Märkäjärvi 1940

(Intervju 17/1 1995 och 20/3 1995 samt egna anteckningar) 

"Det tog lång tid efter det att jag anmält mig som frivillig tills jag och de andra som hade anmält sig kunde få komma iväg. Först samlades vi i Stockholm där vi låg förlagda omkring en vecka och efter att vi hade använt fribiljetterna som vi fick till olika evenemang som teater, kasino mm. så bar det äntligen iväg.

Tågresan tog 26 timmar till Haparanda och under hela färden så stannade tåget vid stationerna för att fylla på med frivilliga så det tog ju ganska lång tid vid varje station. Vi hade från början en pluton med norrmän med oss och de skulle tjänstgöra som arbetspluton och arbeta med att bygga taggtrådshinder och sådant.

Norrmännen var välutrustade med nya fina uniformer och det väckte lite avundsjuka hos de svenska killarna så det blev lite smågruff på tåget upp till Finland.

Vi kom först till Torneå där vi blev förlagda något dygn och där fick vi uniformer som vi bytte mot våra civila kläder som vi hade på oss under resan upp. Jag hade sällskap med några gotländska killar men när vi kom fram blev vi skingrade åt olika håll. Själv kom jag till en depå som var belägen på en ö som hette Karihaara Sautisari. På ön fanns ett litet skeppsvarv och en liten handelsbod och även en del bostadshus och en barack där vi blev förlagda för vidare utbildning och senare utplacering vid olika vapenslag vid fronten.

På depån träffade jag bl.a en gotlänning, som hette Nyström, han hade legat där ungefär 2 veckor innan jag kom dit.

Efter ett par dagar ordnades en fälttävlan med tre man i varje grupp. Jag fick en kille från Kalmar, han förfrös sig sedan under den s k köldmarschen där vi fick lämna honom, och en från Öland Folke Olsson, i min grupp och då tänkte jag att det nog var det sämsta tänkbara om man skulle nå någon placering i tävlingen eftersom de hade mycket lite skidträning. Jag bedrog mig i det fallet för de hade andra fördelar än just skidåkningen så vi vann fälttävlingen.

På natten blev vi alla uppställda utanför förläggningen och några officerare kom med anteckningar, och de första, som de ropade upp var just vi tre som ingick i den vinnande gruppen. Det var några andra killar också som fick ställa sig på sidan bredvid oss för vidare färd direkt till fronten på natten.

Jag tänkte då vi kom till den där skolan, vi skulle därefter till fronten det visste vi om, att jag skulle åka tillbaka och hälsa på de där killarna. Så jag stack tillbaka. Man fick åka i samma spår på grund av att det syntes tydligt från luften var man åkt. Så jag åkte tillbaka. Det fanns en kille, han var norsk mästare i boxning, han var väl nästan europamästare i någon lättviktsklass, som gick på vakt. Det var rätt kymigt men jag hade sagt till honom innan att släppa in mig för att, vi hade våra hemliga tillrop, snacka lite med mina kamrater. Sedan åkte jag tillbaka. När jag kom tillbaka till skolan stod alla uppställda men jag hade sagt till killarna att ta med min utrustning i fall jag inte skulle hinna tillbaka. Jag kom precis då de stod uppställda.

Efter en ganska besvärlig skidfärd genom skogarna kom vi fram till en skola där vi förenade oss med en del andra soldater som redan kommit dit och som också hade blivit uttagna för vidare utplacering vid fronten.

Jag hade sökt och anmält mig till kommissarietjänst i frivilligkåren men det togs ingen notis om utan det gällde ju att så fort som möjligt få ihop förbanden så att de blev stridsdugliga och beredda att tjänstgöra vid fronten.

Nu började färden mot fronten, vi skulle till Salla och det blev en mycket besvärlig och dramatisk marsch. Vi skulle åka tåg den första sträckan till Rovaniemi men vi hann bara åka en liten bit innan ryssarna började bomba tåget och vi fick gå till fots på skidor istället. I Rovaniemi övernattade vi något dygn innan vi började marschen mot Kemijärvi där vi blev kvar en vecka ungefär.

Jag undrade varför snön var alldeles grön, de hade troligen fällt några bomber, men jag fick aldrig någon klarhet i vad det berodde på.

Så började då den mycket strapatsrika och besvärliga färden på skidor i över 40 graders kyla. Många av soldaterna fick köldskador och några som hade förfrusit fötterna fick vi lägga upp på slädarna och då förvärrades ju köldskadorna på de olika kroppsdelarna ännu mer, köldskadorna på fötterna berodde mest på insmorda marschkängor.

Under marschen gällde det att spara på krafterna. Uniformerna var mycket dåliga och inte alls lämpade att användas under så krävande förhållanden som vi blev utsatta för.

Om vi inte hade haft fårskinnspälsen så hade vi aldrig klarat oss. Kroppen förmådde inte hålla värmen under uniformen så man fick hela tiden tänka på att inte göra några onödiga rörelser utan gå så stelt som möjligt för att inte bli av med kroppsvärmen mot den iskalla uniformen. När jag kände att krafterna började sina så tog jag en sockerbit då och då, det var en mycket god hjälp när det var som värst. Vägen som vi gick genom skogarna var ju inte alls lämpad för transporter med hästar och slädar. I bland när slädarna körde över något hinder under snön som trädstubbar och sådant så välte dem och det var det allra sämsta som kunde hända under den krävande marschen. Det värsta var när ammunitionssläden som gick sist stötte på någon stubbe och välte omkull, vilket den gjorde flera gånger. Mot slutet av marschen var alla så trötta så att det var nästan ingen som orkade eller ville hjälpa till att få upp slädarna igen.

Vi var några stycken som hade lite mer krafter kvar och vi blev då avdelade att gå sist och resa ammunitionssläden, den var ju mycket tung och vi var mycket trötta så det var besvärligt. Alla hästarna utom kompanichefens blev förstörda. Att hästarna blev förstörda och måste avlivas berodde på den tunga lasten och den starka kylan som gjorde att luftrören inte fungerade. Att kompanichefens häst klarade sig berodde på att den endast var lastad på ryggen.

När vi äntligen kom fram till yttersta linjen mötte vi finnarna som vi skulle avlösa, de kom smygande på skidor ljudlöst genom skogen medan vi kom skramlande med våra kokkärl och annat, finnarna skulle ner till Karelska näset.

Den sista biten av marschen gick genom avskjuten skog och det syntes att det hade varit strid där. Ryssarna hade varit där inne på finskt område men blivit tillbakaslagna och det var nu bara mellan sju och åtta hundra meter som skiljde oss från de ryska ställningarna. Vi kunde hela tiden höra sorlet av musik blandat med motorljud och sång i den 40 gradiga iskalla natten, med ett helt fantastiskt norrsken. I sådan kyla kan man ju höra hur det knäpper i tallarna och alla ljud förstärks på något vis.

Nu var det dags att slå bivack och få upp tälten så att vi kunde få vila efter den långa och besvärliga marschen. Det visade sig att det skulle vara mycket jobbigare än man någonsin kunde tro. Ingen ville hjälpa till, alla var trötta och desperata. Det var ungefär en halv meter djup snö som i den stränga kylan hade karaktären av ett slags pulver som inte gick att få bort på annat sätt än att slå bort den med de små spadarna. När äntligen det mesta av snön var borta och tälten skulle sättas upp gick det mycket trögt igen. Vi som var i befälsställning fick ta i med skärpa för att få mannarna att hjälpa till, och när vi äntligen hade fått upp tälten hade vi ingenting att ligga på. Tallarna var helt kala nedtill så det gick inte att få tag i något tallris på annat sätt än att klättra upp i toppen på träden och det orkade vi inte så vi fick klara oss ändå.

Efter alla dessa besvärligheter skulle vakter avdelas för bevakning av förläggningen. Eftersom vi låg så nära de ryska ställningarna måste vi ha liggande postering. Vi fick faktiskt en renfäll att ligga på. Man kan undra över varför vi inte kunde ha fått renfällar att ligga på i tältet också, det hade ju betytt mer än allt annat för oss i den dåliga kondition som vi var i just då. Hur som helst så åkte jag på den första posteringen efter det att vi hade rest tälten vid framkomsten till lägerplatsen.

Det var mycket dålig skog där med knotiga tallar och mest enbuskar. Eftersom vi kom fram på natten så kunde vi inte riktigt känna till terrängen så man liknade ibland enbuskarna vid ryska soldater. Synen var inte heller så bra efter alla strapatser så det var inte så konstigt att det var svårt att urskilja enbuskarna ifrån ryska soldater.

Innan jag gick ut på vakt fick jag order att uppsöka överstelöjtnant Tamm för att orientera honom om vår förläggning och jag tyckte att det var en omänsklig uppgift att sedan ligga på vakt och det visade sig också sedan då jag låg på postering så var det nästan omöjligt att hålla sig vaken.

Vid ett tillfälle då jag hade råkat nicka till kom överstelöjtnant Tamm på visitation. Men jag har en inbyggd förmåga att kunna somna och vakna när som helst så jag kände på mig att det var någonting i görningen bakom mig och jag fick också beröm för att jag inte vände mig om utan höll uppsikt framåt. Ingen märkte att jag slumrat till någon minut.

Efter avlösningen från vakten var det skönt att få vila ut i tältet.

På morgonen dagen därpå kom en kille som hette Nordin, vilken befälsgrad han hade kommer jag inte riktigt ihåg men jag tror att han var sergeant i Sverige, in i vårt tält och ville ha ett par man med ut på patrulltjänst. Vi skulle bevaka Sallavägen från en ås som sträckte sig utmed vägen och vår uppgift var att räkna och anteckna vilka fordon och manskap som drog fram på vägen nedanför oss. Denna Nordin hade varit i strid med ryssarna och var mycket duktig och stod omtalad i svenska tidningar innan vi reste hemifrån. När vi gick ut på spaningstjänst så korsade vi ett ryskt patrullspår och därför måste vi gå en omväg hem för att inte träffa på ryssarna.

När vi gick ut på patrull var vi i regel tio till tolv man men ryssarna gick ut med en hel pluton varje gång. Det var jobbigt att gå långa sträckor på skidor i den djupa lösa snön och därför måste vi hela tiden bytas om med att gå först och spåra. De gångerna som jag var med och gick på spaningsuppdrag från vårt kompani klarade vi oss bra men för en del andra patruller som gick ut efter oss gick det sämre. Det hände att de blev inblandade i skärmytslingar och kom hem med reducerat antal man i patrullen.

Livet i förläggningen bestod mestadels i övningar och vakttjänst. Hela tiden hördes musik och skrål förenat med motorljud och ständiga granatexplosioner. Det visade sig att rapportkarlarna inte höll måttet så det kom ut order om att kompanichefens rapportkarl skulle ha översergeants grad för att sköta den viktiga uppgiften. Istället för att, som förut vara gruppchef fick jag överta den viktiga uppgiften att hålla samband mellan grupperna inom kompaniet och jag blev då konstituerad till översergeant.

Den norska arbetsplutonens uppgift var mest att bygga taggtrådshinder och sådant. Norrmännen hade ingen större arbetslust så de uträttade inte mycket. Vi hade en norsk läkare tillhörande vårt kompani med oss och han fick ganska ofta besök av sina landsmän för hjälp med små skavanker. Det hände även någon gång när det var som värst att någon själv åsamkade sig en skada för att få komma hem.

En gång när vi hade varit ute på rekognosering och kom hem till förläggningen för matutspisning så hade ryssarna bombat förläggningen. Nästan allt var förstört utom koktrossen och det tackade vi ju för. Tältet som jag själv låg i fanns nästan inte ett spår av. Det fanns endast en djup grop och gevären, som hade stått bredvid tältet hade träffats av splitter och på en del var kolvarna söndermosade och även andra fel fanns på de olika vapnen. Vi fick i alla fall mat och det var ju det bästa av allt.

Det hände ganska ofta när vi rörde oss precis intill stridslinjen att vi fick nöja oss med kaffe och knäckebröd när hundsläden inte kom fram i den djupa lösa snön. Det delades också ut läkeroltabletter i plåtaskar och blandningen med kaffe, knäckebröd och läkerol var ju inte särskilt bra för magen, helst när man fick samma sak ett par gånger efter varandra. Knäckebröd var det ingen brist på, det hade vi med oss ut på vakterna och gick och tuggade på. Men till slut blev man öm i gommen av det hårda knäckebrödet så att det sved när man skulle äta vanlig mat. Värst var det om maten var mycket saltad. Vellpappskartongerna som knäckebrödet hade varit i sprättade vi upp och använde som skydd vid tältöppningen där det ju alltid var kallast. Den soldat som låg ytterst vid tältöppningen bytte efter varje dygn med den som låg innanför o s v tills dess att alla hade bytt plats och sedan började man om på nytt igen. Alla utom Norberg tyckte att det var bra. Han skulle utmärka sig senare på olika sätt. Den första episoden var när han inte ville byta med mig och ligga ytterst i tältet och den andra var när vi skulle få matutspisning i förläggningen. Det var en liten sluttning på vägen ner till förläggningen där vi brukade stå i matkö och där hade blivit ganska halt efter all skidåkning av hela kompaniet flera gånger om dagen. Vid ett tillfälle råkade Folke Ohlsson från Öland, som också var med i min grupp, halka omkull i matkön och Nordberg tog hans plats. Men eftersom Folke och jag hade blivit bästa kompisar tog jag honom i försvar. Det blev lite bråk mellan mig och Nordberg och han skrek: "jag skall skjuta dig din djävel". Han var en mycket osympatisk man tyckte vi alla. Det ryktades att han hade straff att vänta hemma i Sverige. Efter denna episod fick jag en ständig följeslagare som livvakt. Mer om Nordberg lite längre fram i min berättelse.

Dagarna gick och vi hade fältövningar med vakt och spaningstjänst hela tiden. Skottlossning pågick hela dygnet och med jämna mellanrum briserade granater runtomkring oss. Vid ett tillfälle då det verkligen brakade löst med granater och kulspruteld skulle jag söka samband emellan furir Vernströms grupp och den grupp som jag tillhörde, Jag hade att välja mellan att gå runt längs med skogskanten eller att gå tvärs över en myr där de flesta träden var sönderskjutna. Då sa vår mycket omtyckta och duktiga plutonchef "du skall inte gå ensam jag följer med dig, och vi skall inte gå tvärs över myren". På myren fanns endast ett par tallar kvar som ännu var hela och när vi kom fram dit, ungefär mitt på myren kände jag att jag hade behov av att stanna i skydd av träden och göra mig av med en del blandning kaffe, knäckebröd och läkerol som hade en utsökt förmåga att åka tvärs igenom magen vid de mest olämpliga tillfällen och så även nu. Precis som jag var klar så brakade den ena tallen av på mitten och ställde sig mot den andra och därunder låg min utrustning utom kulsprutepistolen och skidorna. Vi kunde fortsätta vårt uppdrag och kontakta Vernströms grupp, han blev senare skjuten och avled i Finland.

En kväll när striderna på de olika fronterna pågick som mest gjorde ryssarna ett anfall mot oss. Vi öppnade gevärs och kulspruteld och det blev en häftig strid. Vi hade tur för ryssarna anföll precis där som norrmännen hade byggt taggtrådshinder. Vi brassade på med allt vad vi hade. Kulsprutorna uträttade väl det mesta. Kg-gevären kärvade och hakade upp sig ibland beroende på den starka kylan. Vid elvatiden på kvällen mattades eldgivningen av och ryssarna flydde hals över huvud. Kvar på slagfältet låg 46 döda och skadeskjutna ryska soldater.

När striden var över åkte vi hem till förläggningen för matutspisning och några timmars vila. På morgonen dagen efter fick vi order om att åka tillbaka till slagfältet för att ta av gradbeteckningar och identitetshandlingar från de ryska soldaterna. Varför vi skulle göra det hade vi svårt att förstå.

På fältet låg ännu en del skadeskjutna soldater och ropade på hjälp och det tyckte jag var det värsta eftersom man inte kunde göra någonting för att hjälpa dem. Vi hade tolk med oss som översatte deras rop "Hjälp, kamrat var är du" och liknande. De som var sårade levde inte så länge till i den fyrtiogradiga kylan. Den första stupade soldaten som jag tog idhandlingarna av var bara aderton år och hade sjöfartsbok i fickan. Återigen visade den tidigare nämnde Nordberg sitt verkliga jag. Han skulle ta idhandlingarna av soldaten som låg bredvid adertonåringen och som ännu levde. Han strök sin finnkniv över den döende soldatens kind och skrek "den här kniven skall bli dyr den för det har varit ryssblod på den". Den döende soldaten var ännu blodig på kinderna, han hade blivit träffad i huvudet så att hjälmen hade åkt av och blodet hade strömmat ner över kinderna.

När vi hade tagit vara på gradbeteckningarna och andra handlingar som kunde finnas tog vi vara på alla vapen och all ammunition som blev kvar på platsen. Bland vapnen fanns även ett sorts gevär som var halvautomatiskt och laddades med åtta patroner. Det var ett mycket lätt och praktiskt gevär som jag provsköt med och tyckte bra om. Jag fick behålla det i utbyte mot min kulsprutepistol. Vi hade samlat ihop en säck med ammunition till geväret och så länge det räckte skulle jag få behålla det.

Alla skidorna som ryssarna lämnade efter sig hade vi verkligen nytta av till tältkaminerna. Det var kraftiga breda skidor med mycket virke i, de verkade nästan hemgjorda och gav oss en härlig värme i tälten. Här stämmer verkligen uttrycket den enes död den andres bröd.

I och med att vi kom i strid med ryssarna kom det stora planerade anfallet, som vi skulle göra när vi fått förstärkning av tredje gruppen, av sig för tillfället.

Efter striden tog vi också en hel del andra saker som krigsbyte. Men tyvärr fick vi inte tillstånd från Sverige att ta några vapen med oss hem. Vi gömde vapnen i vedstaplarna i Torneå i väntan på tillståndet men det kom inte förrän vi redan var på tåget på hemväg till Sverige. För min egen del fick jag lämna geväret i Torneå och det jag fick med mig var några småsaker såsom en spade, en bajonett, en fältflaska och en del ammunition.

Svenskarna hade underhandlat med ryssarna om att de skulle få komma och hämta sina döda kamrater och en vaktpatrull blev då uttagen för att övervaka det hela och i den ingick även jag.

Vi var mycket spända på vad som skulle hända när ryssarna kom med sina pulkor och fick se att vi hade plundrat liken. Det hände ingenting annat än att de kom fram till oss och pratade. Vi hade tolk med oss och av samtalet med de ryska soldaterna framgick att de trodde att fred var sluten och föreslog att vi skulle ta vägen över Murmansk på den nya järnvägen som de nyss hade byggt. Det hände alltså ingenting utan det hela avlöpte lyckligt i fredens tecken.

Efter den händelsen pågick striderna mest med granateld och boforsluftvärnskanoner. Det var spännande att se när granaterna exploderade runt omkring de stora silverglänsande bombplanen, tyvärr så träffades de inte så ofta, men ett par gånger fick vi se träffar, en gång på ett jaktplan och en gång på ett bombplan och det kändes skönt för oss men kanske inte för besättningen i planen av förståeliga skäl. Jaktplanet som blev nedskjutet kallades för "Svarte djävulen"[1] och många av våra soldater tog souvenirer ur planet.

Den 13 mars kom fredsslutet. Klockan elva skulle all stridsverksamhet upphöra. Det blev en riktig avskedskonsert som enligt min klocka höll på en halv timme efter den utsatta tiden.

Våra mannar låg nergrävda i sina ställningar liksom kompanichefen som befann sig i en provisorisk jordkällare. Han satt där och skakade när jag skulle avlägga rapport.

Det mest otäcka minnet jag har från den dagen är när jaktplanen gjorde låganfall så kvistarna yrde från tallarna. Eftersom jag hela tiden måste åka omkring och hålla samband mellan grupperna och då också ständigt var utsatt för beskjutning betraktar jag det som ren tur att jag inte blev träffad. I allra sista stund under den häftigaste eldgivningen miste vi en man från vårat kompani.

När allt var över och det blivit lugnt igen så ordnades det med renstek och annan god mat. Och hur bra man mådde då kan nog var och en förstå.

Efter fredsslutet kom det förfrågningar och upprop om någon ville anmäla sig till frivillig tjänst som gränsbevakare. Och det gjorde jag och blev tilldelad kompanichefens häst som jag hade haft hand om efter fredsslutet.

Något senare kom det meddelande om att det hade kommit frivillig hjälp i ganska stor mängd från Sverige för att hjälpa till med jordbruket och då ville finnarna överta gränsbevakningen själva.

På hemresan, som vi gjorde tillsammans med norrmännen med tåg fick vi reda på att tyskarna hade gått in i Norge. Men där fanns ingen organisation som tog emot frivilliga i det tidiga stadiet och då blev det hemresa direkt från Stockholm.

Det märkliga med hela den här upplevelsen är ju att alltsammans har gått som film på TV, och det hade man inte kunnat tänka sig. Även Bo Isaksson som tillhörde staben i vårt kompani har vid olika jubileer framträtt i både radio och TV, så det har varit en del påminnelser om det hela då och då.

Den här skildringen om vinterkriget kan göras mycket längre och mera omfattande men jag har endast tagit med det väsentligaste av händelserna runt omkring. Det mesta är glömt nu efter alla dessa år men massakern på slagfältet satt kvar i minnet ganska länge efteråt.

Avslutningsvis kan jag nämna att den lilla lön som vi fick lämnade vi till civilbefolkningen. Det fanns ju ingenting att köpa och om jag inte minns fel så var den finska marken då jämförbar med svenska pengar endast värd åtta öre.

Våra civila kläder hade vi lämnat i skolan där vi klädde om till uniform. När vi på hemresan kom till Stockholm så fick vi hämta varsin kostym vid Axel Petterssons herrekipering på Kungsgatan. Den kostym som jag valde ut var mycket bra, jag hade nytta av den i flera år.