Per Tyko Hilding Larsson

"Diktskrivandet är en del av hans liv Hilding Larsson har altid pennan med sig. Det har han haft sen tonåren hemma i Eksta. Så är det ännu. Nu är han 88 år. Det har blivit många dikter. Så gott som varje vecka finns någon av dem i Gotlands Tidningar. De handlar om hemtrakten Eksta med kända ställen som Kronvald, Vavle eller Djupvik. De handlar också om hans långa yrkesliv som militär eller andra saker. Dikter med både satir och lite jäklar anamma, och emellanåt lite protester mot dagens samhälle. 

Talar om ungdomen
Hilding talar gärna om sin ungdom, om när han "värvade sig" till militär som 20-åring och om långa cykelfärder till stan.Kanske är det hans levande berättande om dåtiden som gör hans ungdomliga framtoning. Den är påtaglig antingen han talar om händelser i sin ungdom eller om sånt som sker idag. Visst "knorrar" han i diktform emellanåt. Men han gillar nutiden för den talar han gärna om i positiva ordalag.
- När jag kom till I 18 i början av 1940-talet skulle man vara tuff så det där med diktskrivandet var väl inte det första jag berättade om för kompisarna, säger Hilding.
Intresset för att skriva på vers och hur man bygger upp dem tror han härrör från när han tragglade psalmverser som skulle läras utantill i skolan.

Gick i söndagsskola
- Så har jag alltid varit fascinerad av läsarsånger och skillingtryck, säger han. Mor var baptist så var hon sömmerska och sjöng gärna då hon sydde. Farsan var också gladlynt. Även mina morföräldrar var baptister och jag gick i söndagsskolan. Visst skrev Hilding uppsatser i skolan, men annars gled han gärna över på versskrivandet. Det har blivit en del av hans liv. Det har blivit dikter om jobbet som 14-åring på morföräldrarnas gård i Näs, om senare gårdsjobb, och om hela militärbanan.

Militärbana
Han blev furir 1945 och vid pensioneringen 1972 var han kapten. - Vi har varit en gäng som hållit ihop ända sen 1945, berättar han. Vi var fyra militärer och så fyra "flickor" som sen blev våra fruar. Nu är endast fyra av dem kvar i livet. Hildings fru Gulli avled för tre år sen.

Skrivit diktböcker
Under livets alla skeden har pennan funnits med. Han visar upp tre inbundna diktböcker. Två har givits ut av Gotlands underofficerssällskap och en av Eksta hembygdsförening.
- Jag har även alla mina dikter nedskrivna och registrerade här hemma, säger han. Hilding kan ta fasta på ett ord eller en mening han hör och kring detta kan det sedan bli en dikt.
- Det var nog bra trots allt att lära sig utantill i skolan, säger han. Då hörde jag melodin. En melodi som finns kvar och som tillsammans med pennan är viktiga delar av Hildings diktande." (Källa: 2048)

Hilding Larsson, Visby, avled den 16 december 2010 efter en tids sjukdom i en ålder av 88 år. Hans hustru Gully avled 2005. Närmast sörjande är dottern Monica, dottern Siv med dotterdottern Sara samt sonen Leif med fästmö Eva. Hilding var född och uppväxt i Eksta socken. Efter några år i ungdomen som jordbruksarbetare i Näs tog han värvning och blev 1942 stamanställd vid I 18 i Visby. Han blev furir 1945 och vid pensioneringen 1972 var han kapten. Redan som ung började han skriva dikter dels med anknytning till militärlivet dels till hembygden. Ett stort antal av hans dikter har under årens lopp publicerats i Gotlands Folkblad/Gotlands Tidningar. Hans militära dikter har publicerats i två häften ”PeTeHå:s Mustiga minnen I” och ”PeTeHå:s Mustiga minnen II”. ”Pe- TeHå” står för initialena i hans tre förnamn, Per Tyko Hilding. Ett antal av hans dikter med anknytning till Eksta har getts ut av Eksta hembygdsförening i diktsamlingen ”Dikter från Eksta”. I många av hans dikter är det naturlyriken som dominerar och då gäller det ofta Ekstastranden med platserna Vavle, Kronvall och Djupvik. Men han tog inte enbart upp det vackra utan även sådant som hur det kunde gå för strandens fåglar i ”Oljedöden”. En del dikter har också en social dimension där han tar ställning för de utsattas position till exempel i ”Besöket” som handlar om hur Fattigvården behandlade en mindre bemedlad kvinna förr i tiden. Själv minns jag många trevliga samtal med Hilding om Eksta och Ekstabor i gången tid. Det är tråkigt att han inte längre finns kvar men jag är säker på att många länge kommer att minnas honom genom hans dikter.

Gunnar Geisle (Källa: 2049)

”PeTeHå” Hilding Larsson gick bort 16 december 2010 efter en tids sjukdom. Han var född 22 april 1922 i Eksta. PTH var en särling, känd i alla garnisonsstäder som trupputbildare med otaliga historier och paschaser, alltid med glimten i ögat. Han blev också känd som en burlesk, men även ömsint, diktare. Gotlands Tidningar har säkert haft glädje av diktaren PTH. (två olika utgåvor av PeTeHås Mustiga Minnen" finns att köpa vid Gotlands Försvarsmuseum). 1942, mitt under rasande krig runt Sverige, fann hemvärnsmannen PTH att hans värnpliktsutbildning stod för dörren. Han sökte, och fick anställning som volontär vid I 18 1. november 1942. Med löjtnant Sune Fohlin och överfurir Curt Sjölin som lärare genomgick han stamskolarna med betyget med beröm godkänt. Han blev sergeant 1950, fanjunkare 1960 samt fick urvalsgraden truppförvaltare 1969. PTH var en farande sven. 1951-1954 befäl vid Skjutskolan i Rosersberg, 1957 vid Jägarskolan i Kiruna, 1971-1972 vid Försvarets Skyddsskola, samt en avrundning med en bataljon på Cypern. PTH:s historier och glada bullrande skratt minns runtom på mässarna i Sverige. Vi på ön saknar PTH. Regementskamraten Per Åke Wallin  (P 18 • A 7 • Lv 2 • KA 3 Kamratföreningars Tidskrift 2011:1)

Minnen från volontärsoldatskolan på I 18 1942 - 43

”Vi fick vråla god natt korpral tjugofem gånger första kvällen”

Förvaltare Hilding Larsson, började sin anställning på regementet den 1 oktober 1942. I den här artikeln – som är den första i en serie om volontärsoldatskolan 1942–43 – berättar han om den första dagen på regementet. Han kallar kapitlet för ”Första dagens upplevelser omfattande inryckning, utrustning och sänggående”.

I ett förord skriver Hilding Larsson: ”Denna bok tillägnas mina volontärkamrater åren 1942–43. Jag räknar inte upp er alla, men mer eller mindre kommer ni medverka på dessa sidor som jag med stor möda åstadkommit.

Jag hoppas också att en hel del av er skall i minnet gå tillbaka och tillsammans med mig på nytt uppleva lite av det roliga som vi i alla fall hade under åren vid I 18. Jag överlämnar härmed denna lilla skrift åt Kamratdomstolen. Döm mig icke allt för hårt”.

Det var den 1 oktober 1942. På kaserngården vid dåvarande I 18 övades gevärsföringar och vändningar. Kommandoropen ekade mellan väggarna och för varje vändning sjönk skorna allt längre ner i gruset. Som mänskliga drillborrar igångsatta av rytande befäl roterade soldater åt vänster, åt höger och helt om.

På något avstånd och samlade mitt för kanslihuset stod ett antal (för miljön i övrigt) mycket avvikande personer. Jag kunde se och utläsa av förbipasserande befäls och ”gamla” soldaters ögonkast var det nästan ett vanhelgande av kaserngården och vi fick stå kvar.

Vi var nämligen i civila kläder (bara det var ju vågat) och hade dessutom (vilket var än värre) frivilligt sökt oss innanför de murar där helt andra normer än vi hitintills var vana vid i fortsättningen skulle gälla som absolut LAG.

Vi stod alltså och väntade. En sysselsättning som vi så småningom blev specialister på. En och en hade varit inne hos Väbeln (regementets ordningspolis). Han var stor och stark och i enlighet med ett reglemente från äldre tid ”hiskelig att skåda”. Vi hade lämnat våra inkallelseorder och mottagit en annan: ”VÄNTA”.

Jag studerade i smyg mina blivande kamrater. På en väska satt Isak. Han var smålänning. Han hade lätt för att skratta och var med sin realexamen ett intellektuellt jättekliv före oss andra med bara folkskolekompetens.

I en liten klunga i klungan (en delmängd) stod nåra Stockholmsgrabbar. De var Nappe och Benne och Kalle W. Lite längre norrut stod Anders från Uppsala. Han hade burrigt hår och var både uppkäftig och uppnäst.

Vid sidan om och lite för oss själva stod vi tre. Bosse, Bigge och jag. Bosse var rund i ansiktet och såg barnslig ut. Bigge hade breda axlar som han gärna körde fram. Själv var jag tunn som en tråd och rödhårig.

Med mina tjugo år fyllda var jag äldst i gänget. Ett försprång som jag behöll till dess Folke kom över i våran skola.

Trevande och försiktigt närmande vi oss varann. En andlig känning på pulsen. Mest blev det väl fräckisar av föga salongsmässigt slag. Med hänsyn till rådande förhållanden och miljön verkade de att passa nog så bra.

Från en av kasernerna närmade sig en liten svarthårig man. Han gick rakt på oss men i sista sekunden kommenderade hjärnan halt och det blev tvärstopp.

Genom skvallerradion fick vi snart reda på att han kallade Pinnoccio fast för oss gällde bara hans militära grad och titel.

Efter ett kort tal uppmanades vi att ta våra väskor och ställa upp på något som liknade ett led där alla försökte stå i täten. På kommandot ”Börja gå” (trots omfattande studier av reglementet har jag aldrig hittat detta igångsättningskommando) traskade vi iväg mot förrådet för att få något mera ståndsmässiga kläder.

Jag fick ett par byxor med blå revärer (m/10). De passade säkert någon annan.

Bigge fick en mössa med skärm som endast tack vare öronen stoppades på sina störtdykningar ner mot axlarna.

Bosses byxor skavde under armarna på den glade Bennets linnerock var i Maxistil (ett senare tiders modeuttryck).

Isaks kläder passade perfekt.

Hade våra betyg redan nagelfarits av kompanichefen?

Sålunda utrustade började vi att från vindsvåningen stegvis förflytta oss ner till den kaninbur (volontärer kallades allmänt för kaniner och stod långt under O i det militära systemet) där vi skulle bo ett bra tag framöver.

I dörren till ”buren” var ett befäl med en blank plåtbit (dagbricka som bars av tjänstgörande dagbefäl) om halsen uppställd. En efter en fick vi gå in och söka upp en säng med tillhörande skåphalva. På både skåp och säng satt en nummerlapp där vårt tresiffriga volontärnummer var skrivet. Jag vill inte avslöja mitt men siffersumman var lika med fjorton.

Så småningom var vi alla inne på logementet och efter några diskreta anvisningar i stil med ”ställ upp vid sängen bassejävel” stod vid fotändan med alla prylar i en kaotisk röra runt omkring oss.

Det var dags för ”plåtbiten” att presentera sig och det gjorde han genom att vråla ut sin grad och sitt namn omedelbart följt av frågan: ”Vem är jag”? Att han inte visste det själv gjorde det inte lättare för oss på något sätt men när vi hade upprepat det allesammans (flera av oss ett par gånger extra på grund av dåliga röstresurser) kom han på det och övningarna kunde börja.

På varje skåphalvas dörr satt en skåpordningsplan och efter denna lades, stuvades, klämdes och trycktes prylarna in. När de var på plats togs de ut, lades in och togs ut, lades in, togs ut, togs ut på nytt och när klockan var sjutton slagen försvann ”plåtbiten” efter att han sagt till om uppställning i korridoren klockan 17.15 då alla prylar skulle vara perfekt inlagda på nytt enligt skåpordningsplanen.

Klockan 17.15 ekade en visselsignal i kompaniet och dörren till logementet slets upp. På tröskeln stod en furirskoleelev. Han tjänstgjorde som dagunderofficer och skulle marschera med kompaniets styrka till matsalen. Vi som inte kunde förflytta oss ”riktigt” fick hänga med i kön på det sätt som generationer gjort tidigare. Alltså gående.

Innan vi släpptes in i matsalen gjordes en noggrann kontroll av naglar och hårkamning och genom försåtligt ställda frågor klarades ut om vi tidigare använt såna redskap som kniv och gaffel. Vad jag i skrivande stund kan minnas svarade alla ja på den frågan.

Dörren öppnades äntligen och så stod vi där i matkön och försökte göra oss osynliga. Försöken kröntes med ringa framgång. Vid borden runt om oss lades nästan all verksamhet ner och mer eller mindre kryddade anmärkningar om ”kaniners” sätt att uppträda, att stå och att gå uppblandat med kommentarer om utseende och förmåga att uppbära uniform ”grötrock” slängde som ping-pongbollar, studsade och sjönk på sina håll långt in i medvetandet på oss. För en gångs skull verkade dagbefäl rörande eniga med truppen och med oss som byggnadsmateriel slogs en demokratisk brygga av samförstånd. Till och med den dyrbara (det var ransonering) potatisen användes som projektiler utan att dagofficeren fick blodstörtning. Kastvapnen riktades åt rätt håll och för att göra ”kaninerna” mjuka fick ”Ändamålet helga medlen”.

Sakta drog matkön fram sin Via Dolorosa och vid disken fick vi Tonfisk. Den måste ha varit enorm för den räckte nästan hela året 1943 också.

På kvällen fortsatte vi skåpordningen. Nu var vi uppdelade i grupper om fyra stycken i varje. Var sådan grupp leddes av en korpral.

Äntligen fick dessa enstolpiga ynglingar egen trupp att öva med. Ett gudabenådat tillfälle som till sista sekunden av den anslagna tiden utnyttjades. ”Tag ut utrustningen, lägg in utrustningen” och för att öva upp fart och reaktionsförmåga startades övningen från liggande under sängarna eller med hopp från översäng dit vi kommenderades upp för att övervinna ”höjdskräcken”.

Motiveringen hade så sakta vunnit insteg.

Även om tiden ibland synes gå sakta står den dock aldrig helt stilla och klockans visare går. För att kunna ligga på rätt sätt måste man ha undervisning och den sista kvarten före klockan 22.00 övades alla sovställningar som någonsin beskrivits i en drömbok.

Något fel måste dock ha begåtts för det visade sig på morgonen dagen efter att nästan ingen sovit något vidare.

Mellan klockan 22.00 och 22.15 övades avlämning på logementet vilket så till att vi stod uppställda vid fotändan av sängarna med fötterna befriade från strumpor och skor. Innan dagofficeren kom visiterade korpralerna våra fötter. infanteristens viktigaste del näst efter spaden om man fick tro de nitiska instruktörerna. Det gällde att sköta och skydda dem noga. Mera sällan talades om att hjälmen hade någon skyddsfunktion.

Efter avlämning och fram till klockan 22.30 då ”Tystnaden” gick (ett egendomligt namn på en klampande musikelev som blåste så att fönsterrutorna klirrade) hade vid kroppens vård vilket omfattade tvättning och borstning av tänderna.

Även denna verksamhet inspekterades och övervakades mycket noga. För att förebygga alla missförstånd föregicks denna lektion i hygien av instruktion hur tvätt och toalettrum skulle användas. Inte minst proceduren med att dra i snöret fängslade instruktören så till den milda grad att han nedlät sig till att berätta en (i hans tycke) lämplig och rolig historia.

”På ett smålandsregemente hade det för några år sedan ryckt in en samling bondbassar. På kvällen skulle en kollega till berättaren visitera att hygienen sköttes.

Inte minst viktigt var att käften befriades från utbrunnet snus och till den ändan anbefalldes kollektiv tandborstning. En av beväringsmännen försvann härvid och hittades efter något sökande av kompanidagunderofficeren liggande på knä vid toalettstolen med huvudet i vattenytan och med kraftiga handrörelser bearbetande tänderna då och då tagande en klunk ”munvatten”.

”Och, fortsatte han, för att ingen i fortsättningen skall sväva i okunnighet om att den här stolen enbart skall användas när ni skiter så har jag velat gå igenom det här i detalj”.

Efter denna ”folkliga” genomgång kom allvaret åter och på kommando ”I sängarna med språng, Ligg ner” förpassades vi åter till ordningen. Innan Korpralen helt lämnade oss för natten vaknade dock ett minne från ett tidigare civilt liv och efter helomvändning i dörren vrålade han ”God natt-Volontörer. Något ovana vid att besvara en sådan önskan unisont svarade vi alltför lamt och sittande i sängarna fick vi på korpralens tecken med högra armen (han höjde den i omkring 30 graders vinkel spett upp mot taket) tjugofem gånger i sträck vråla ”God natt-Korpral”.

Till sist godkänner han våra godnattsönskningar och tysta hörde vi hans marschskor klampande i riktning mot kompaniexpeditionen.

I sängen över mig låg Bigge. Han hade svårt att vara ensam om sina intryck av dagens händelser när ljuset släcktes släppte han fram sina synpunkter högljutt kryddade med svordomar av ett sådant slag som till och med skulle ha väckt uppseende i korpralslogementet mittemot.

Detta visade sig dock vara obetänksamt i allra högsta grad. Vi hade glömt att dagbefälet var i tjänst hela dygnet och som smygande hämnare kontrollerade att vi var tysta.

Dörren rycktes upp och ljuset slogs på. Bakom korpralen skymtade en intresserad skara av grannlogementets besättning det var förra årets ”kaniner” som skulle praktisera ”kamratuppfostran” och med mild och varlig hand leda oss på den rätta och smala vägen.

”Vid sängarna uppställning.” Kommandot ekade i väggarna och slog lock för öronen. Iförda fotsida skjortor m/81 (våra nattlinnen) stod vi med håret på ända vi fotändan av sängarna. ”Vem i helvete är det som inte kan hålla käften när tystnaden har gått?”

Frågan ställdes kollektivt men tystnaden var kompakt. Dagens upplevelser och förödmjukelser har redan lagt grundstenen till en sammanhållning som skulle hålla sig ända fram till lönegradsplaceringarna.

En efter passerades vi av dagunderofficeren och hans följe (stab).

Visitationen gav ingen utdelning. Ingen enskild syndabock plockades fram. Nåd fick gå före rätt denna första kväll och efter en timmas uppställningsövningar låg vi åter i mörkret och funderade. Denna gång fann vi inte det rådligt att fortsätta med några kommentarer utan tystnaden var katakomblik.

Lika långt – som du käre Läsare funnit detta första kapitel vara, lika lång tycktes mig också denna första dag. (Källa: 2050

Minnen från volontärsoldatskolan på I 18 1942 - 43

ANDRA DAGEN FICK VI GEVÄR

Förvaltare Hilding Larsson, P 18, fortsätter här sin skildring av livet på volontärsoldatskolan på regementet för 30 år sedan. Det första kapitlet var infört onsdagen, den 5 januari, och nästa avsnitt kommer nästa onsdag, den 19 januari.

Matsalsklockan slog sex dånande slag. I varje kompanikorridor avklingade de sista tonerna av ”reveljen” och i samma sekund (exakt) slets samtliga logementsdörrar upp och ropet ”REVELJ” kompletterade både klocka och horn.

Yrvakna och sömndruckna tumlade vi ur sängarna. Ovan med att ha taket (Bigges sängbotten) 50 centimeter över skallen reste jag mig alltför snabbt och gick resten av dagen (och lite längre förresten) omkring med ett blåfärgat märke i pannan.

Bigge slängde benen över sängkanten och märkte först när han slog i golvet att han var en dålig fallskärmshoppare.

Övervakade av respektive logementschef (vice-pitt) vandrade vi efter att ha blottat överlivet (bart överliv enligt kompaniinstruktionen) på ”ett led” ut till tvättrummet där vi först fick en mycket givande instruktion om innerörats rengöring.

Instruktionen anslogs senare på kompanianslagstavlan, underskrevs av kompanichefen och medförde en betygshöjning för den fänrik som plankat av den ur någon gammal skrift.

Efter tvättning och rengöring ansågs sängarna färdigvädrade och det var dags att sätta sig in i det mysterium som gick under orderpunkt: Sängbäddning.

Mitt på bordet ställde logementchefen upp sig. Med båda händerna fattade han tag i filtöverdragets (ett om i nutidens tabulatur påminnande påslakan) hörn på insidan och vände med ett djärvt grepp ut och in på överdraget varefter han satte filten mot ena sidan och kvickt vände alltsammans rätt igen.

När vi hade gjort det tio gånger fick vi löfte att öva mera efter utspisningen och i kön på kompaniet förflyttads vi till matsalen för att äta välling.

Klockan 0800 skulle vi få ut vapen och tillbehör. Eftersom tjänsten började (när slöt den?) klockan 0730 övade vi under en halvtimma uppställning.

Gång på gång sprang vi ut genom dörren, formerade oss på ”Linje” och sprang in igen. Målet var att alla skulle vara först. Det tog många timmar innan vi lyckades med detta konststycke.

Klockan 0800 fick vi vapen. Alla tilldelades gevär m/96 och resten av dagen tog vi isär och satte ihop det, lärde oss rabbla upp delarna och fick som belöning tillverka en laddbricka som sedan vid alla övningar medfördes i en av ammunitionsgördelns väskor.

Mycket mer är inte att säga om denna dag. Första dagens rutingöromål avslutade även dag två och i nästa avsnitt tar regementchefen emot oss.

VI KUNDE INTE TALA SOM MÄN

Utdrag ur kompaniorder: Regementschefen tar emot volontärsoldatskolan kl 12 00. Plats: Kompanikorridoren. Klädsel: Uniform m/10.

Med bleka ansikten tog befälet emot klockan 07 30. Kompaniets anseende stod på spel. Fast det inte gällde ”Krigsmans erinran” (vi skulle inte få gå utanför kasernen på ännu drygt fjorton dagar) var spänningen hög.

Hela förmiddagen övade vi hälsning i trupp. För att göra det mer omväxlande ändrade vår skolchef grad efter varje tillfälle. Började rätt lågt (fänrik), men hade innan klockan 1030 varit fältmarskalk (kriget kastade sin skugga ända in på skolkompaniet). Ett stort antal gånger.

Klockan blev 1130. Spänningen steg. Vi stod uppställda på linje och i gradordning passerades vi en och en av kompanichefen, adjutanten, skolchefen, ställföreträdande skolchef och underbefäl till förfogande (instruktör).

För var och en vred vi på huvudet: åt vänster, åt höger och (nära på) helt om.

För att stärka vårt självförtroende ”en svensk soldat har inget att vara blyg för” spärrade vi på order upp ögonen och borrade dom in i den förbipasserande.

När själen på detta sätt hade pejlats ett otal gånger och vi fixerat skallarna någorlunda rakt fram skulle kompanichefen pröva om förmiddagens hälsningsövningar givit resultat.

Det visade sig då att Lasse, när kompanichefen skrek ”God dag Volontärer” var den enda som svarade ”God dag Major”. Eftersom chefen bara var kapten erhöll han för denna insats omgående fem minuters rast.

Detta lilla försteg återtogs dock vid ett senare tillfälle när samme man som ensam vicekorpral i hela regementets närvaro kallade arméchefen general Jung för major.

Klockan blev fem minuter i tolv (1155) och med ena benet (vänstra) kvar på plats för enskild ställning stod vi under lystringsgrad Manöver och väntade.

Adjutanten tryckte vid dörren beredd att lämna klartecken (varna) när regementschefen med sin stabschef (livvakt) passerade ytterdörren.

Framför fronten (linjen där vi var uppställda) gick kompanichefen av och an. Han var liten och rund och för det mesta snäll. Ibland såg han ut som Himmler.

Skolchefen stod mitt för ”Riktkarlen”. Han var fänrik, elitgymnast och lika strong både militärt och civilt (märkte vi senare).

Längst ut på högra flygeln stod furir S Oåtkomlig och allvarlig som en kopia ur SIGNAL (en tysk soldattidning som i vissa kretsar var oerhört populär...) stod han och tänkte på hur Hjärntvätten skulle förvandla oss till soldater. Adjutanten gav klartecken. Störtade sig på dörren, öppnade, gjorde honnör och försvann.

Kompanichefen skrek ”Giv akt” och stelnade till med ögonen på en tänkt fläck (ögonmärke) uppåt väggen.

Regementschefen gick med raska steg och långbyxorna nerstoppade i stövlarna (klädd som till övning) fram till kompanichefen, gjorde halt och fick avlämning. När han skrek ”God dag – Volontärer” vrålade alla ”God dag – Överste” utom Lasse som envist höll fast vid majorstiteln. Denna gång belönades han inte med rast.

Med ögonen nästa gömda under ögonlocken visiterade regementschefen och när han passerade skrev vi nummer och namn och vad vi haft för civil verksamhet. Ibland verkade han hemlighetsfull, smög nära inpå en och viskade förtroligt. När vi svarade med samma ljudstyrka fick kompanicheferna en åthutning för att vi inte kunde tala som ”män”.

Detta avhjälptes under eftermiddagen då vi på 400 meters avstånd från instruktören fick skrika ut vad vi hette, kom ifrån och hade sysslat med.

På morgonen efter åt vi halstabletter och övade exercis på tecken.

Visitationen var över och regementschefen klev upp på en korridorbänk. Den knakade betänkligt men höll

Under halvslutna ögonlock (vi trodde ett tag att han sov) kisade han mot avdelningen och förklarade att vi haft en rakt oförskämd tur som för det 1:a blivit antagna till volontärer och för det 2:a blivit det vid I 18:s regemente.

Att vi skulle bli bra soldater betvivlade han inte ett ögonblick med den samling elitbefäl (han tittade bort mot furir S som slog ihop klackarna så att mynningsblecken hoppade ur gevären) som tagits ut för att utbilda just denna skola.

Efter ytterligare några förmaningar skrek han ”Farväl – Volontärer” och inspektionen var slut.

Vi fick rast och från fönstret såg vi hur han besteg sin ridhäst och med armarna runt halsen på den försvann han ut genom kaserngrinden. (Källa: 2051)