|
f. 7/4 1922 i
Engelbrekt Stockholms stad d.16/2 2008 i Visby.
Son till tulltjänstemannen
Karl Gustaf Eriksson o h h Helga
Cecilia Sundqvist.
---------------------------
Gift 1:a med Sylvi Irja Maria
Pettersson f. 27/11 1925 i Björke (Frånskilda 30/5 1979).
Gift 2:a 8/8 1979 med Peg Sjöberg f. Lindeborg
f. 19/4 1928 i Danmark d. 19/1 2008 i Visby
Barn:
Bo Carl-Erik f. 23/2 1955 i Visby
Björn Erik Harald f. 2/8 1962 i Hägersten |
|
Studentexamen
i Stockholm 1942, fil. kand. 1943, vid Svea livgarde 19/5 1942 -
10/10 1943, vice korpral 22/4 1943, vid Skånska kavalleriregementet
11/10 1943 - 31/3 1944, korpral 1/6 1943, furir 1/1 1944,
sergeant 1/9 1944, vid Svea livgarde 1/4 1944 - 8/5 1944, vid Gotlands
infanteriregemente, vid 101. kompaniet 9/5 1944 - 8/10 1944, vid
Krigsskolan 9/10 1944 - 24/8 1945, fänrik 1/9 1945, vid Gotlands
infanteriregemente 25/8 1945, löjtnant 1/10 1947, KHS 1956-58, kapten 1958,
major vid Gotlands regemente 1966, överstelöjtnant 1972, chef för
Hemvärnet och frivilligavdelningen vid MKG 1974-82, i regementets
reserv 1982. Tilltalad för
tjänstefel, dömd vid Gotlands tingsrätt 1978-05-17 till diciplinstraff i form av diciplinbot för
femton dagar a 55 kronor. "Försummelse vid skarpskjutning." |
|
Pistolrikoschett
träffade officersaspirant.
Ett olyckstillbud, som
dock avlöpte utan allvarligare följder, inträffade i torsdags (11/5
1944) under skolskjutning vid I 18.
Officersaspiranten
Nohlgren träffades nämligen av en rikoschetterande pistolkula i samband med att han såsom markör var på väg in
bakom skottvallen.
Kulan, som tydligen hade
ringa fart, inträngde i de köttiga delarna av sätet, där den blev
sittande. För N. själv föreföll det som om han träffats av en sten.
Enligt uppgift lär N. om några dagar få lämna sjukhuset.
För utredning av de
närmare omständigheterna samt ansvaret för händelser har
regementschefen hänskjutit ärendet till krigsrätt.
(Gotlands Allehanda 13/5
1944)
-------------------
"Lars Nohlgren till minne
Överstelöjtnant Lars Nohlgren har avlidit, nästan 86 år gammal. Han
var född i Stockholm, där han tog studenten 1942. 1945 blev han fänrik
vid Gotlands regemente (dåvarande I 18). Han var den typiske
stockholmskisen, som hade gott handlag med sin trupp. Han hade ett lättrörligt
sinne, som snabbt kunde pendla mellan högljudd munterhet och ilska. Den
sistnämnda dunstade fort bort och gick aldrig in på person. Den satte
fart på de värnpliktiga, som väl kände honom. Det gjorde också hans
regementschefer, som även de kunde drabbas av hans missnöjesutbrott. De
fördrogs. Det gick inte att bli arg på Lars. Han hade ett gott hjärta.
Lars var en utmärkt truppkarl, men han hade också stort intresse för
litteratur, språk och historia.
Det passade bra inför inträdesproven till (dåvarande) Krigshögskolan
(KHS) 1955. Dem förberedde han bl a genom att läsa franska deckare på
skjutbanan - samtidigt som han kastade ett getöga på sin trupp.
Efter två år vid KHS blev han kompanichef. Hans högljudda genomgångar
avlyssnades med intresse av grannkompaniet i korridoren ovanför. Hans
stockholmsjargong roade!
Lars pedagogiska talanger kom senare till nytta vid bl a Ingenjörstruppernas
kadettskola, där han var lärare i taktik. Han genomgick själv en
gedigen stridsvagnsutbildning inför sitt bataljonchefsskap vid P 18.
Krigsförbandsövningen med hans pansarbataljon 1968 levde kvar i de
medverkandes minne och föranledde ett antal kamratträffar. Det fanns
alltid något roligt att berätta om.
Sin aktiva tjänst avslutade Lars 1974-1982 med att vara chef för Hemvärns-
och frivilligavdelningen. Där stortrivdes han och fick många glada
kontakter ute på ön. Samtidigt avslutade han sina akademiska studier i
psykologi med en fil kand 1973.
Hans historiska intresse ledde naturligt till guideverksamhet i Visby.
Den kunde han helhjärtat ägna sig åt efter pensionen och var en av de första
som på 1980-talet blev auktoriserad guide. Detta i sin tur ledde till att
han blev mångårig ordförande i Gotlands Guideförening. Han hade också
spänst. Som 80-åring tog han svart bälte i ju-jutsu.
Han var medlem i bl a Odd Fellow, Frimurarna, DBW samt Sällskapet
Gotlands Gille, där han var president för sex år sedan.
Lars kämpade tillsammans med sin andra hustru Peg (Sjöberg, f.
Lindeborg) länge, tappert och tåligt med sina sjukdomar. När Peg avled
den 19 januari, sinade hans krafter.
Lars Nohlgren efterlämnar sönerna Bo och Björn med familjer. Sönerna
har sin mor Sylvi (f. Pettersson) kvar. Pegs döttrar Eva och Kristina har
sina familjer. Lars kamrater vid Gotlands regemente känner med dem. (Bengt Hammarhjelm
Gotlands Allehanda)"
------------------------------
Många militärer uppnår hög ålder beroende på ett sunt liv på övningsfält och i
naturen. Lasse Nohlgren blev 86 år. Han var, såvitt jag kommer ihåg, inte
intresserad av sport och idrott. Däremot studerade han och Wallinavlade en
fil.kand.i beteendevetenskap
Lasse var under flera år chef för 3. pbat i Gotlandsbrigaden. Vanligtvis gjorde
man en KFÖ under en bataljonschef för att vid nästa övning ha fått en ny chef.
För ovanlighetens skull hölls vårt förband samman under nästan två KFÖ´n och två
SÖB’ar mellan åren 1970 och 1978. Ställföreträdande bataljonschef, Lennart
Runsten, deltog vid samtliga övningstillfällen och tog successivt över befälet.
Lasse var en gladlynt, högröstad och trivsam person. Han hade lätt att
entusiasmera och följde under KFÖ-utbildningsskedet bataljonens olika förband
för att lära känna befäl och soldater. Han hade fullt förtroende för
bataljonsstaben som under duktiga bataljonsadjutanter formade order i chefens
anda och såg till att verksamheten flöt problemfritt. Vi talade om honom som
”Friska Frasse”.
Om Lasse någon gång gick i taket riktades ilskan uppåt mot chefer och
överordnade. Ett tillfälle som gått till historien var när bataljonen under en
SÖB fick uppgiften att slå i Slite landstigen fiende. Som bekant är Slite
omgivet av djupa kalkbrott, få och smala vägar och i söder det smala passet ”Sju
Strömmar”. Lasse satsade på att snabbt slå med ett pansarkompani över Sju
Strömmar, men fick lätt kritik för denna djärva taktik. Lasse blev ursinnig och
anklagade övningsledaren för att ha bristande kunskaper och erfarenheter av
pansarstrid. Lennart Runsten lugnade Lasse och fick honom att svälja sin ilska.
Bataljonen bestod av åtta kompanier, en koloss av en stormakts magnitud. Då
övningarna år 1974 avbröts i trakten av Hejnum, med den stora bataljonen på ömse
sidor om Lina myr, sprakade det ilsket i radioapparaterna. ”Viktor Niklas,
Viktor Niklas, order efterfrågas?” Lasse grep luren och ropade: ”Alla Viktor,
alla Viktor. Tyst för helvete, jag tänker!” Förbandet upplöstes sedan lugnt och
stilla efter att ha fått sina respektive direktiv.
3. pbat blev ett förband med god anda och gott övningsresultat. Delar av staben
och kompanibefälen träffades våren 1999. Under åren som följde fortsatte en
mindre grupp att träffas några gånger per år och besökte nedlagda eller bevarade
förband. Varje gång sände vi en hälsning till Lasse, som uppskattade våra små
meddelanden från det försvinnande försvaret.
Vi minns Lasse som en stimulerande chef och sänder honom våra tankar när han nu
gått över bron till en annan värld.
3.pbat genom.
Hans Lönegren (P 18 • A 7 • Lv 2 • KA 3 Kamratföreningars Tidskrift) |