En f. d. tysk frontsoldats berättelse

Glömma åren vid en krigsfront kan ingen. Även om tiden förtränger perspektiven och de enskilda detaljerna suddas ut, så finns en sådan tidsperiod ändå alltid kvar i ens undermedvetna.

Orden kommer från en f. d. soldat vars namn är namn är Günter Itzigehl, numera etablerad som yrkesfiskare i Ronehamn. Men Ronehamn är här inte den mest aktuella platsen, utan vi förflyttar oss till Tyskland, närmare bestämt till Henkenhagen i Pommern där han föddes år 1922. Redan vid tidiga år fick han hjälpa sin far med fiske. Denne var yrkesfiskare och hade fiskrökeri där på den tiden. Barndomen förflöt annars på samma sätt som alla andras, och man levde i stort sett under normala förhållanden.

Men i början av 1930-talet nådde nazisternas propagandatentakler även hit till Henkenhagen och i likhet med otaliga andra ungdomar föll också Günter för deras löften om guld och gröna skogar. Året 1932 – året innan Hitler kom till makten – kom han med i flottans Hitlerjugend, där han f. ö. med tiden blev en av ledarna i trakten. Och här låter vi han själv fortsätta berättelsen.

– Jag var på den tiden en hundraprocentig nazist och hade våldsamma dispyter med alla andra som enligt min åsikt inte hade den rätta politiska inställningen, bl. a. med min egen far som var en framsynt man och redan då insåg falskheten och bottenlösheten i den nazistiska trosläran.

Utbildningen i Hitlerjugend bestod givetvis i kännedom om vapnens bruk, men även mycket stor del av tiden bestod i idrottsträning (det var där jag lade grunden till min kondition som jag så väl skulle komma att behöva i framtiden). Men framför allt var det fråga om disciplin, disciplin och åter disciplin. Men det var trots allt liksom på lek alltsammans. Tiden gick och 1940 vid 18 års ålder inträdde värnpliktsåldern. Trots att jag som sagt tillhört flottan under min Hitlerjugendtid blev jag nu infanterist, d. v. s. jag blev uttagen till infanteriet, dels beroende på att det där behövdes mest folk, samt dels att endast sådana kom till flottan som frivilligt förpliktigade sig att tjänstgöra 4-5 år där, medan den normala, icke frivilliga värnpliktstiden var 2 år. För min del blev utbildningstiden endast 4 månader, det behövdes som sagt folk till fronten. När så dessa månader var gångna var det så dags för det verkliga allvaret, – vi skulle nu till fronten mot ryssarna.

Den första skadan.

Det var också i dessa trakter som jag fick min första skada genom granateld. Klockan var ungefär ½ 11 på kvällen och vi hade anfall mot fienden. Det började bli rätt mörkt så anfallet avbröts då det inte gick att se någonting inne i träsksnåren. Men då började ryssarna ge eld med sina tunga 10 cm. granatkastare. Första salvan slog ner rätt långt bakom oss, men för varje salva kom nedslagen allt närmare, de sköt troligen under observation, och man kunde faktiskt räkna ut ungefär när de skulle skjutit in sig. Vi, – min kamrat och jag – höll på som vansinniga med att hugga av småbuskar och tallgrenar för att få något splitterskydd, ifall någon granat skulle komma nära oss, och då ta av värsta stöten. Vi hörde tydligt det karaktäristiska bluppande ljudet, när granaterna lämnade eldrören, och jag hade just kastat på en liten tallstam på alla grenar, och slängt på mig min stålhjälm när jag hörde granaterna komma. Och jag hann knappt slänga mig omkull när det small. Jag kände endast ett slag i skallen som av en stor träklubba, sedan blev allting mörkt. Jag hade väl legat sanslös i ungefär en kvart när jag vaknade till medvetande. Jag kände hur blodet rann om hela skallen, och det första jag förnam var skriken från min kamrat som låg bredvid mig, han hade fått hela ”salladen” i sidan. Min egen skada bestod i en granatskärva, stor som en tumnagel gått igenom hjälmen och in i skallbenet, där den f. ö. ännu sitter kvar den dag som i dag är. Läkarna ansåg en operation då förenad med så stora risker, då skärvan sitter så nära själva hjärnan, att de endast plockade bort det övriga mera ytliga splittret från stålhjälmen. Numera har jag inte heller något särskilt obehag av detta. Nåväl, – jag kunde inte ligga kvar där i min grop, det var ju stor risk för att man skulle dö av skadan om man inte fick hjälp snarast möjligt. Jag kunde nu gå själv, om så med stor självövervinnelse, och jag fick tag i telefontråden som skulle leda till bataljonen, och tillsammans med två andra kamrater som också var sårade lunkade vi nu efter varandra i mörkret längs den där tråden. Men efter 20-30 meter var tråden slut. Där stod vi nu i beckmörkret med risk att när som helst kollapsa och utan några hjälpmedel att komma på rätt väg. Nåja, – det gällde ju att inte ge upp, så vi kravlade omkring där i gyttjan ett tag, och rätt vad det var fann vi en ny tråd. Men nu visste vi inte längre om vi gick till höger eller vänster, eller framåt eller bakåt, – vi följde bara en tråd. Nå, vi följde den där tråden kanske hundra meter, då vi hörde röster. Vi gick tyst, tyst närmare och lyssnade – det var ryska! Jag kan försäkra att det inte var precis det språk som vi just då längtade mest efter att få höra, men vi smög tysta som andeväsen tillbaka samma väg som vi kommit. Tänk dig själv hur ”lätt” det är att gå ljudlöst i gyttja och vatten upp till knäna för varje steg du tar, och med en fiende högst 10 steg ifrån dig som inte tvekar att skjuta vid minsta misstänkta ljud. Hur det gick till vet jag inte, men vi kom i alla fall till vår förbindelseplats så småningom, det var väl någon god stjärna som ledde oss möjligen. För min del blev det sedan sjukhusvistelse i Tyskland i 6 mån. plus 3 veckors konvalescenstid innan ”plikten” på nytt kallade mig ut i de stinkande träskområdena vid Ilmens sjö.

Trots sin ungdom, redan en gammal frontveteran med en hel del tapperhetsmedaljer på bröstet, bl. a, "Eisernen Krenz II klasse" (Järnkorset 2:dra klass), "Infanterie Sturmabzeichen in Silber" (infanteristutmärkelsen i silver) som tilldelades den som deltagit i minst tre närstrider, man mot man, "Verwundeten Abzeichen" (såradmärket), samt "Reichsport abzeichen" (Rikssportutmärkelsen).

Avgrundsmusik på Stalinorgel.

En annan gång låg vi i ställning vid en rätt stor flod med namnet Lowa. Och en 500 meter längre bort på andra flodsidan i en liten tallskogsdunge, där låg en SS-enhet. Det hände i vanliga fall inte så mycket på den frontlinjen, endast lite artillerield nattetid och lite spaningspådrag, i övrigt var det tämligen lugnt där. Men så en kväll bröt helvetet löst. Det började just skymma den där sommarkvällen när ryssarna satte igång. Och du kan inte ana på vilket sätt! Det var Stalinorglarna som de nu lät spela upp sin djävulska avgrundsmusik! Och målet var inte oss där vi låg, utan SS-enheten i den lilla dungen. På 5 minuter fanns så gott som inget enda träd kvar där längre, och vi som liksom såg det på lite avstånd var övertygade om att ingen människa kunde vara i livet längre på detta ställe. När ”orgelmusiken” var slut stormade det ryska infanteriet fram under skrik och skrål. Vi sköt på dem, men hållet var för långt, så vårt träffresultat var mycket dåligt. Men, – när de kommit en 50-50 meter ifrån den där söndertrasade skogen, – då kom det – två kulsprutor som ännu levde. Så det ryska anfallet blev misslyckat trots den våldsamma upptakten, fast det också för vår del kostade en bataljon med undantag för dessa två kulspruteskyttar. På frågan om detta vapen säger han: ”Precisionen är ganska god, men den direkta spräng- och splitterverkan är inte så förskräckligt stor, men den moraliska verkan är desto större. Du tror faktiskt att världen går under. Först hör man det karaktäristiska ljudet i avfyrningsögonblicket som påminner om en gammal T-Ford som inte vill starta, en upprepad, stigande och fallande ton när projektilerna lämnar eldrören, sedan hör man ett enormt vinande ljud som om det kom en orkan, och så de fruktansvärdaste smällar man kan tänka sig.

Men det var ju inte alltid som det var så aktiva krigshandlingar. Det kunde också inträffa kortare perioder då aktiviteten var mindre och det var tämligen lugnt åtminstone på vissa avsnitt. Vid sådana lugnperioder brukade jag fördriva tiden med att meta, i fall det fanns någon fiskrik bäck eller flod i närheten, och just i floden Lowa var det ganska gott om fisk av alla sorter, abborre och mört och lax, ja, t. o. m. mal fanns där. En morgon höll jag och en kompis på med att meta för ”full rulle” när vi rätt vad det var hörde det välbekanta ljudet av en granat som kom,, och i nästa ögonblick en krevad bara 10-15 meter ifrån oss. Vi hade fått det ryska artilleriet på oss, de trodde väl att vi höll på med kabelutläggning av något slag, för de trodde säkert inte att det fanns några såna idioter som vi, som höll på med att meta abborre mitt under brinnande krig. Ja, så gick det med den metningen, det var f. ö. icke enda gången som det slöt så. Så det fanns faktiskt även små glädjeämnen vid fronten också då och då, fast de var mycket lätt räknade.

En ”delikat” pudding!

Det största glädjeämnet av alla var när man någon gång fick post eller något litet paket hemifrån. Sådana paket ville man ju gärna ha hur ofta som helst, även om de inte hade så stort värde, så var det ändå någonting hemifrån, och det var det viktigaste. För det är ju nu så, att man som frontsoldat kopplar av hela yttervärlden, eller rättare sagt man tvingas att göra det. Men kommer det post hemifrån, ja, då kommer det också det mänskliga tänkandet något så när tillbaka. Man glömmer åtminstone för några få ögonblick allt det hemska och tänker bara på dem som skrivit raderna man just fått i sin hand. Den hårdaste frontkämpe blir i sådana ögonblick en vek man till sitt sinneslag, det kan inte förnekas, det är bara så. Den här gången hade jag bl. a. fått ett litet paket med puddingpulver hemifrån. Vi hade en liten bäck som rann fram i den här ställningen där vi låg. Vattnet var glasklart och såg ut att vara det bästa tänkbara, så jag beslöt mig för att det trots att vi var varnade för att använda sådant vatten ute i terrängen. Det hade hänt att ryssarna förgiftat vatten i hela floder. Men i det här fallet tyckta jag det inte kunde vara någon risk, dels var ryssarna relativt långt därifrån och dels rann bäcken från tyskt håll. Nåja, jag hämtade vatten i mitt kokkärl och blandade upp mitt pulver, och det såg riktigt aptitligt ut, det här var på morgonen så jag tänkte spara det till kvällen, men jag tog i alla fall en liten smakbit, och det smakade riktigt gott. Men, – efter ungefär en kvart kunde jag bara med den allra största möda andas. Halsen var liksom hopsnörd, och svetten lackade av mig. Jag trodde faktiskt att jag skulle dö. Men jag kom till sjukbiträdet och fick några tabletter, och efter hand blev jag faktiskt bra igen.

Jag kunde dock inte riktigt förstå vad det var för slags förgiftning jag råkat ut för. Jag beslöt mig för att ta mig en titt längre upp motströms och jag hade inte kommit särskilt långt innan jag fick förklaringen. En bit ut i den lilla bäcken låg nämligen ett illa medfaret lik av en död ryss. Jag hade helt enkelt blivit likförgiftad. Så det hade sina risker med självhushåll i de där trakterna.

Ofattbar fattigdom på ryska landsbygden.

Det hände inte ofta att vi fick direkt kontakt med den civila befolkningen på den ryska landsbygden. Men när detta inträffade blev man alltid frapperad av den enorma fattigdom som var rådande där. De ägde inte ens för oss så naturliga saker i det dagliga livet som matbestick eller borddukar i sina hushåll och deras kokkärl var konstigt formade krukor av gjutgods. En liten detalj som i någon mån kanske kan belysa deras ofattbara fattigdom och deras värdesättande på för oss värdelösa saker hände en gång då vi befann oss i viloställning och låg inkvarterade i en liten rysk bondby. Jag fann på ett ställe ett par gamla rostiga 5’ spik som jag stoppade i ficka i akt och mening att ta med mig, då jag ansåg mig kunna få nytta av dem i bunkern till att hänga mina pinaler på. Vi hade fått marschorder, men vi hade inte kommit så många hundra meter då gumman i gården kom springande efter oss och gråtande bad att få tillbaka de två spikarna, hon skulle inte i hela sitt liv få råd att skaffa sådana fina spikar mer. Hon fick givetvis sina gamla spikar tillbaka plus ett paket cigarretter, som plåster på såren. Och en enda gång om året for man till den mer eller mindre avlägsna staden, för att göra sina små inköp för ett helt år framåt. Ja, – det var en otrolig misär dessa människor levde i, på den tiden i alla fall.

Sårad på nytt och slut på fronttjänsten.

Jag skulle få ännu en ordentlig blessyr innan jag kom ifrån detta förbannade Ilmensjöområde. Det var även den här gången en granatskärva som träffade, och nu var det högra käken och en massa tänder som blev avslagna. Detta hände knappt 2 månader efter det jag kom tillbaka till fronten från min förra sjukhusvistelse, och nu var det således färdigt för en ny sådan långvarig sjukhusperiod där man till slut lyckades lappa ihop hans ansikte igen. Men nu om inte förr var det definitivt slut på den stora fosterlandskärleken för min del. Hitler betraktades bland oss soldater, och säkert också av den stora massan av det tyska folket vid det här laget som krigsgalen och helt vansinnig, och hatades i tysthet till döds av oss alla, men vi hade ingen personlig återväg, vi tvingades nu som tidigare att bara hålla på med det meningslösa och fruktansvärda slaktandet av medmänniskor som liksom vi intet högre önskade än att få sluta upp med detta hemska, meningslösa ”hantverk”.

För Günter Itzigehls del, – som f. ö. vid detta laget innehade leutnants grad – innebar denna sista skada, att han efter en massa skriverier till högsta instans, – bl. a. fick han också läkarintyg på att han inte kunde bära hjälm (vilket ju är ett oumbärligt attribut för en infantrisoldat) på grund av sin skallskada – nu blev överflyttad till marinen med tjänstgöring där som luftvärnsmanskap på bestyckade handelsfartyg. Det hände givetvis en hel del spännande saker även under tiden till sjöss, men det var dock en hel del lugnare tjänstgöring här än vad han tidigare varit van vid.

Tyvärr går det inte att få med allt i en sådan  här artikelserie, materialet skulle räcka till en diger romanvolym, utan av utrymmesbrist måste hans upplevelser som luftvärnssoldat till sjöss här endast nämnas summariskt. Tiden är nu sommaren 1944, och utbildningen vid luftvärnet skedde i Odense i Danmark. Hans första båt blev 7.000-tonnaren ”Warthe” med en luftvärnsbestyckning på nära 40 man. Med fartyget fick han vara med om bl. a. en minsprängning utanför Libau, och sedan en fruktansvärd bombnatt i Gdynia, där han själv klarade sig, medan många av hans kamrater blev helt eller delvis ihjälbrända av brinnande olja, sedan en bomb träffat en oljetank i fartyget som också helt förstördes.

Bombanfall vid Hela.

Det blev många händelserika resor till både tyska, polska, norska och baltiska hamnar. En av de många upplevelserna under denna tid till sjöss berättar han här. Vi hade kommit till Hela med …a. olja. Redan första dagen vi kom dit, kom det ryska bombflyget med ca 75 plan. Vi låg på redden tillsammans med en hel del andra fartyg, bl. a. det stora tyska passagerarefartyget Deutschland på mer än 20.000 ton, ett lasarettsfartyg och en av de stora flodbåtarna. Den båten var fullpackad med flyktingar som skulle iväg någonstans, och just den fick, efter vad jag kunde se, minst tre fullträffar. Den brann i full låga med alla dessa människor ombord. Men fastän vår båt också låg mitt i detta inferno hela tiden undgick vi att träffas ända tills anfallet nästan var över, då fick vi två bomber ungefär 1,5 meter jämte båtsidan, men det räckte för att båda två skulle gå rätt in i maskinrummet, som givetvis snabbt vattenfylldes. Trots detta blev det inte mer än en som fick sätta livet till ombord, det var en av de vakthavande maskinisterna som blev dödad. Vi hade också 200 flyktingar med, så du kan förstå vilket liv det var ombord när vi vart träffade, och inte minst sedan vi fick en mycket svår slagsida. Och fastän den pjäs som jag tjänstgjorde vid, stod högst uppe på fartygets back, ca 12-14 meter över vattenytan, så var jag våt som en katt av de väldiga vattenkaskaderna som bomberna slog upp runt omkring oss. Här låg vi sedan i två dygn, sedan fick vi bogsering till Sassnitzbukten. Detta var i april månad 1945 och således i krigets sista skede. Där i Sassnitzbukten låg också ett stort transportfartyg fullastat med flyktingar och soldater. Vårt eget fartyg sänkte vi där ute så att inte ryssarna skulle få tag på det, sedan smög vi oss ombord på den där stora transportbåten som strax därefter avgick till Köpenhamn, där vi låg på redden när krigsslutet kom. Där låg vi nu i tre, fyra dygn, givetvis under sträng bevakning av engelsmännen, och väntade på bogsering till Tyskland, då vårt fartyg var slut för eldningsolja. Det blev rätt påfrestande dygn då maten tog slut och vi var åtminstone en 6-7.000 stycken ombord. Vi var packade som sillar

Flykten genom Tyskland börjar.

Det var i Kiel som blev platsen för vår återkomst till Tyskland. Staden var ju då i engelsmännens händer och det var stränga order på att alla som varit soldater ombord på vårt fartyg skulle överlämnas till de engelska myndigheterna. Detta tilltalade ju inte min person, då det betydde fångenskap, så jag i sällskap med en annan kamrat, försökte smita iland osedd. Efter en hel massa besvär lyckades detta också. Inne i Kiels hamn låg ett stort valfångstfartyg som skulle till Travemünde med flyktingar, och där skulle vi försöka att komma med. Jag lyckades komma upp till kaptenen och talade om för denne hur saken låg till, men hans var blev att han var strängt förbjuden att ta med manliga passagerare, bara kvinnor och barn fick följa med, tillade han: Ni är väl sjömän, och kan tänka något själva, underförstått att vi på egen risk kunde smyga ombord. Detta gjorde vi också samma natt och gömde vi oss i en stor bur med halm och annat skräp som fanns där. Men redan dagen efter upptäcktes vi av en matros, som blev nästan lika förskräckt som vi blev av ”bekantskapen”. Det var dock en hygglig grabb som höll tyst med sin hemlighet, och t. o. m. kom med smörgåsar till oss. Allt gick bra, men i Travemünde uppstod ett nytt problem. Båten lade sig nämligen långt ute på redden där transporten av de ”ordinarie” flyktingarna skedde med barkasser till land. Men den vägen var ju stängd för oss. Vi lyckades dock efter mycket smygande och krypande till sist stjäla en gummiflotte och med den paddla osedda iland. Detta låter lätt här, men det kunde faktiskt räcka till ett helt kapitel bara den detaljen. Nåja, vi kom underligt nog iland, och nu började den verkliga flykten till fots genom halva Tyskland. Först engelska, sedan amerikanska och till sist rysskontrollerade områden, och överallt var det nästan skottpengar på tyska soldater.

En nödlögn som slog.

Överallt måste man smyga, sova på något skyddat ställe på dagen och gå på natten. En dag satt vi i ett stort buskage ute på en stor åker. Rätt vad det var kom det några tyska lantarbetare av båda könen förbi. Vi gjorde inga som helst försök att gömma oss för dem de var ju landsmän, och dem hade vi ju inget att frukta av, trodde vi. Vi växlade några ord med dem innan de fortsatte, och vi satt kvar och hade det rätt skönt i solskenet.

Men det skulle inte vara länge, ty efter ungefär en halvtimmes tid såg vi en amerikansk jeep komma med full fart och med kurs på snåret där vi var. Vi drog oss in bland brännässlor och annat bråte där i snåret, man måste ju alltid vara beredd på det mesta, fast vi knappast trodde att det gällde oss den här gången. Men det var just vad det gjorde, för ut ur jeepen sprang tre soldater och gav eld med sina k-pistar rätt in i buskaget där vi låg. Turligt nog undgick vi att bli träffade. Jag för min del hade en pistol på mig som jag nu tog fram och tänkte till en början sälja mig så dyrt som möjligt, men så kom jag på en annan vansinnig idé och stoppade kvickt ner mitt vapen i mossan. Jag hade just gjort det när jag vände försiktigt på huvudet och såg då rätt in i mynningen på en amerikansk kulsprutepistol. ”Hands up! What are You doing here?” frågade amrisen, och vad gömde vi oss på det här sättet för. Nu drog jag min ”vals”. Ja, vi satt här i lugn och ro och åt en smörgås när ni kom och började skjuta som idioter här och det är väl inte så konstigt då om man gömmer sig så gott det går, hasplade jag ur mig på engelska. På hans fråga vilka vi var, svarade jag att vi var holländska sjömän som var på väg hem. Jaha. Men han ville se mina papper. Javisst, svarade jag och drog fram ett gammalt intyg från en svetskurs som jag gått på en gång i tiden, och som jag alltid haft på mig. På det där gamla papperet fanns inget hakkors eller något annat som skvallrade om min nationalitet, men jag tänkte samtidigt, kan han vara läsa det minsta tyska, ja då är det ute med oss. Men det var ju bara att försöka bluffa, gick det så gick det, det var ingenting att förlora. Ja, – han vände på det där papperet fram och tillbaka och upp och ner flera gånger tills han slutligen räckte mig det med orden: ”Thats all right. You can go”! Jag trodde inte mina öron. Karlen hade tydligt och klart inte kunnat läsa ett enda ord tyska, och med förmanande ord att vi hädanefter skulle hålla oss på vägen och inte smyga så där då ingen ville oss något illa, vi som bara ofrivilligt råkat komma i tyskarnas tjänst försvann de.

Med tiden kom vi i alla fall fram till ryskt område, men där backade min kamrat ur och stannade hos amerikanarna, och jag var nu ensam och allena. Efter en hel del trassel kom jag fram till Swinemünde som var helt avspärrat, staden var ju rysk, och dit kom ingen utan passersedel, och någon sådan kunde ju jag aldrig få.

Jag uppehöll mig dock i trakten och väntade på en chans att komma in till hamnen där jag visste att det låg en trålare från min hemtrakt, och min tanke var nu att försöka komma med en sådan.

Och en dag kom min chans i form av en tysk gubbe som kom trillande vägen fram med sin häst och en stor släpvagn, fullastad med gamla cyklar. Jag lyckades osedd av andra komma till tals med honom och fick på egen risk krypa in i hans vagn och på så sätt kom jag faktiskt igenom spärren in till staden och till hamnen, där jag också mycket riktigt fick tag på en trålare vars besättning jag kände mycket väl sedan gammalt, och fick följa med dem till min närmaste hemstad, Kolberg. Där såg det förfärligt ut nu. Jag hade ju nästan växt upp där och kände till där lika bra som min egen byxficka tidigare, men nu gick jag faktiskt vilse. Hela staden var ett enda kaos och låg nu i ruiner till 95 procent, en stad som tidigare haft 40.000 invånare.

Nu hade jag i alla fall inte mer än en mil hem. På den promenaden blev jag antastad av en ensam rysk soldat som under pistolhot tvingade mig av vägen för visitation. Det kunde säkert ha slutat illa om inte en hygglig rysk löjtnant just i det ögonblicket kom vägen fram. Ty i stället för att göra det än värre för min del tog han den här soldaten i ordentlig upptuktelse för hans tilltag, han hade nämligen ingen som helst befogenhet att på egen hand företa någon visitation av vem det vara må, så på så sätt kom jag ur den knipan.

Hemma igen.

Efter hundra olika mödor och bekymmer var jag så äntligen hemma. Men vad var det han kom tillbaka till? Hans gamla hembygd var helt förvandlad, med främmande människor som tagit allt i besittning. Den gamla befolkningen, de som fanns kvar, var skrämda och kuvade. Jag gick först in till en bekant för att höra efter hur det var i mitt hem, jag visste ju ingenting om något. Där träffade jag endast frun i huset, mannen hade inte kommit hem från fronten, och deras tre flickor låg gömda på höloftet. Anledningen till att de måste gömma sig var den att praktiskt taget allt kvinnfolk den tiden på inga villkor kunde visa sig ute, de blev tagna med detsamma, d. v. s. våldtagna. Jag fick i alla fall här reda på att min far var svårt sjuk, varför jag begav mig till mitt hem med detsamma.

Och det var liksom i sista minuten jag kom om jag skulle få se min far en gång till i livet, han låg nämligen för döden i magcancer. Det första och nästan det enda han kunde säga till mig var att fly härifrån så fort som möjligt, det fanns ingen som helst ordning och ro här, varken natt eller dag. Han själv hade dock inte haft det värsta, för hur det än är med ryssarna, så har de ett mycket gott hjärta när det gäller barn och sjuka. Särskilt barnen behöver aldrig frukta något av ryssarna, de får den sista matbiten om så skulle vara, och detsamma gäller också sjuka, dessa tar de också hand om på ett normalt sätt, så det hände faktiskt då och då att särskilt unga ryssar kom till min far med några kex eller någonting annat för att han var så sjuk. Han dog endast några dagar efter min hemkomst, och i och med detta började problemen för min del.

Bl. a. var det praktiskt taget omöjligt för en tysk att bli begravd på ett normalt sätt , ty att komma med en tysk på kyrkogården var så gott som ogörligt, man hade de största chanserna att bli ihjälslagen på vägen dit med ett lik. I detta fall var det polackerna som var värst, och det var också de som nu mer och mer övertog civilförvaltningen. Jag lyckades dock få en snickare som jag kände att i smyg göra en likkista åt min far.

Men nu återstod problemet med begravningen, som dock löste sig mycket bättre än jag vågats hoppas, bara därigenom att jag nu börjat fiska för ryssarna. För detta fick jag mat och tobak och t. o. m. brännvin om jag ville, och detta var ju bra, pengar var en vara som vi aldrig såg, och det fanns heller ingenting att köpa. Nåja, bara för att jag nu för detta fiskes skull ansågs som något slags ryskt inventarium, fick jag till min stora glädje och förvåning låna häst och vagn av ryssarna till begravningen. Detta var ju otänkbara saker i vanliga fall. Det vanliga begravningssättet då var att i smyg – nattetid gräva en grop i sin egen trädgård för att på så sätt få sina döda anhöriga under jorden.

Någon direkt nöd kan jag inte säga att min mor och jag led, däremot hade de andra tyskarna det hemskt, det fanns ingenting i matväg att köpa, inga affärer på flera månader och inga som helst förråd att tillgå, och folk skulle dock leva. Försökte de någon gång be om lite fisk blev de blankt nekade, och värst var det ju för barnen, när ingenting gick att få tag i. Själv fick jag dagligen två limpor, den ena gav jag alltid till barnen. Men skulle det bli storm ett par veckor så att jag inte kunde fiska, då fick inte jag heller någonting, varken bröd eller fisk, då fick jag klara mig bäst jag kunde. Ja, – det var underliga metoder de använde sig av!

Det värsta var dock nattetid. Jag bodde tillsammans med min mor och en flicka, och jag överdriver inte om jag säger att vi var tredje natt var tvungna att hoppa ut genom sovrumsfönstret och gömma oss någonstans. Varför? Jo, därför att polackerna ibland sprängde dörrarna för att komma in, de var fullständigt galna efter allt vad fruntimmer heter.

Pryglad av polska polisen.

Men allt gick dock tills en dag då polska milisen kom och anhöll mig för att jag varit tysk SS-officer samt att jag misstänktes för vapeninnehav. Jag nekade till båda delarna och sa att jag visserligen varit officer men inte tillhört SS, vilket jag heller aldrig gjort. De talade då om att det var en flicka där som anmält detta, och det stämde, trots att hon flera gånger fått både fisk och annan mat av mig, angav hon mig nu, hon tålde inte se att jag hade det så bra som jag hade. Jag fick i alla fall åka med till förhör, och de släpade iväg mig till källaren i polishuset. Och där fick jag först prygel, omåttligt med stryk. Jag låg på golvet, och en vakt stod hela tiden siktade på min skalle med sin k-pist, medan den andra slog så mycket han orkade med sin batong. Efter denna behandling lämnade de mig sönderbankad där i källaren, men i rummet ovanför mig hörde jag hur de piskade min mor, som nu också blivit tagen i förhör. Jag hörde varje slag som hon fick, och hur hon skrek. Hur tror du inte jag ”gick på väggarna” med bara mina naglar den gången. Ingen kan föreställa sig en sådan situation som inte själv upplevt det. Då trodde jag att jag skulle mista mitt förstånd helt och hållet! Hon blev dock till slut frisläppt medan jag själv fick vara kvar där.

Efter fyra dygn kom den polska statspolisen och förde mig till Kolberg, till en ny källare. Där fanns redan en hel massa andra tyskar som var anklagade för allt möjligt o. omöjligt. För min del satt jag där i tre dygn, utan mat, bara vatten ”serverades” oss i en gammal hästhink som de satte mitt på golvet. Under tiden hade polisen hittat en del vapen som jag gömt tidigare, och nu var jag naturligtvis också partisan i deras ögon. Även vår bostad utrotade polakajen (sic!) under den tiden, bort alltsammans.

Som privatchaufför hos Gestapochefen.

Den fjärde dagen kom en vakt och sa att jag skulle följa med, och då trodde jag säkert att det var ”färdigt” för min del. Men utkomna på gårdsplanen möttes vi av en annan tysk som jag kände mycket väl, fast jag inte visste att han fanns där. Det första han sa till vaktposten var: ”det är den mannen”! Och i stället för att bli ställd inför exekutionsplutonen, fördes jag till en bilverkstad som fanns där. Nu hör till saken att polackerna då inte hade en enda man som förstod sig på en trasig bil, och inkommen i verkstaden visades jag på en bil som de renoverat, och som kopplingen nu slirade på, en sak som ”reparatörerna” inte kunde komma underfund med. Nu hade den där tysken sagt att jag begrep mig på bilar, och nu skulle jag laga den här. Med hjälp av en mejsel och nyckel avhjälpte jag också det här felet tämligen kvickt. Men då blev det andra tongångar, själva polischefen kom hit, och jag var ”en stor specialist” och gudarna vete vad, med en gång, och jag fick cigarretter och jag skulle stanna kvar här på verkstaden. Ja, det var minst sagt löjligt alltsammans. Jag blev också kvar här ett halvår, och en dag fick jag den stora äran att köra polischefens bil när han skulle ut på något uppdrag. Det fanns inte heller en enda ordentlig chaufför där, och min bilkörning måste ha gjort ett särskilt gott intryck på den höga potentaten för jag blev på stående fot utnämnd till hans ”privatchaufför”. Inte dåligt för en tysk på den tiden.

Jag kom t. o. m. i en sådan nåd att han bjöd på mat på en servering och jag fick sprit så att jag r får ve fantastiska flykten tillbaka genom Tyskland, av tidigare sagda skäl. Det var ibland fiske för staten, ny flykt, en gång bl. a. med roddbåt från Rügen till Lübeck, upptäckt, fängelsevistelser i månader, ny flykt och nya fängelsevistelser, alltsammans en obeskrivlig och brokig väv som är svår att få grepp om för en utomstående. Slutfasen av flykten som till sist blev till Sverige, skall vi dock följa, nu i sällskap med brodern Horst som även han varit med det sista krigsåret i flottan, och som sedan flytt från engelsmännen, men under flykten träffat samman med broder Günter. Vi låter honom själv avsluta denna berättelse.

Över havet – till Sverige.

Det var sommaren 1949 vi efter mycket om och men kom tillbaka till Rügen. Vi hade nu bestämt oss för att vi skulle försöka ta oss över till Sverige, vi lyckades som vanligt i smyg få köpa en liten öppen 22 fots båt utrustad med en 6 hkr Deutschdieselmotor, samt segel.

Vi hade haft den båten i ungefär en vecka när tiden var inne för vårt slutgiltiga flyktförsök. Vi hade egentligen inte tänkt sticka just då, men vi blev av en alldeles speciell orsak tvungna. Orsaken till detta plötsliga uppbrott var mitt oförståndiga prat om den rådande regimen, som jag många gånger dumt nog talade högt och tydligt om. Detta hade nu kommit till vederbörande myndigheters öron, och en dag kom en s. k. verkpolis som vi var god vän med till oss, och sa, att om vi inte stack påföljande natt så var det säkert för sent nästa dag.

Vi hade således inget annat val än att ge oss iväg, och halv ett på natten gav vi oss av. Vi hade inte ens hunnit proviantera, endast ett par limpor och litet vatten samt några cigarretter var det enda i proviantväg som vi kunde få med på resan.

Allt gick till en början bra, vädret var hyggligt med en lätt sydvästlig vind. Men när vi hunnit ungefär 3 distansminuter från land började det krångla till sig. Först brast en av ventilstängerna på motorn, så den stannade för gott. Nu var det att hissa segel och försöka fortsätta färden med hjälp av det, för att vända tillbaka var ju detsamma som att misslyckas med alltsammans.

Ungefär samtidigt kastade vinden om till väst, sedan till nordväst, och i dagningen började det blåsa mer och mer. Vårt lilla nötskal vräktes av de allt värre sjöarna hur som helst. Och nu kunde vi inte längre hålla den uttagna kursen utan vi var tvungna att hålla mera öster på än beräknat.

Men vi höll oss dock flytande hela tiden tack vare våra två handpumpar som vi ständigt hade igång, och efter en verklig stormseglats i 15 timmar siktade vi land, men det var inte Sverige, utan Bornholms kust som stack upp i horisonten. Nu fick vi välja en särskild plats där, nämligen Nexö där vi kände till en skeppare som hette Sven Lund och som på våren samma år strandat precis utanför det ställe på Rügen som vi gav oss iväg från.

Ja, in till Nexö hamn kom vi efter att tullbåten tagit oss på släp sista biten, och vi fick också tag i vår bekanting som hjälpte oss med att få vår motor lagad. Vi fick ligga där i fyra dygn för storm, sedan bar det iväg igen, och nu gick det utan missöde tills vi tog land i Skillinge i Skåne. Efter 4 innehållsrika år sedan krigsslutet kunde vi börja känna oss som människor, flykten var äntligen till ända.

Som yrkesfiskare på Gotland

Klintebo drunknade. Skulle ut och fiska

51-årige Günther Itzigehl, Klintehamn, befaras ha omkommit vid en olycka utanför Sanda-kusten på torsdagen. Itzigehl gick vid 16,30-tiden ut med sin båt från stranden vid Korumpu för att pilka torsk. En stund senare sågs båten herrelös cirkla runt med motorn igång. Ett stort räddningspådrag sattes igång, men blev under torsdagskvällen resultatlöst.

Det var konstnären Erik Olsson som genom ateljé-fönster såg Itzigehls båt cirkla runt cirka 2 km. ute till havs. Han larmade genast polisen och begav sig själv i båt ut mot olycksplatsen.. När han kom fram fann han att båten var herrelös och cirklade runt med motorn fortfarande igång.

Polisassistent Lennart Wallin, Klintehamn, som också har båt vid Korumpu-stranden, begav sig genast dit tillsammans med sonen Göran så fort han fått larmet. De båda gick ut i båten för att spana efter Itzigehl. Senare kom även räddningshelikoptern och brandkår till olycksplatsen, men all spaning var förgäves. Letandet försvårades av att vattnet efter den senaste stormen var mycket grumligt.

Vattendjupet på olycksplatsen är 5-6 meter. Itzigehl var av allt att döma på väg längre ut mot torskplatserna. Han hade kärlkramp och troligen har han drabbats av hastig sjukdom. Hans båt är en c:a 6 meters plastbåt utrustad med en aktersnurra som ger båten en fart uppemot 25 knop. Itzigehl var f.d. fiskare och hade stor sjövana. Båten kunde tas omhand och föras iland först sedan bensinen tagit slut vid 19.30-tiden.

Spaningarna fortsatte till 19.30-tiden då de avbröts på grund av mörkret. De återupptas idag då man också ska dragga i vattnen kring olycksplatsen. Strömmarna går in mot land vid platsen.

Günther Itzigehl var född 1922 i Henkenhagen i Pommern och kom 1949 som flykting till Landskrona. Han kom så småningom till Rone där han ägnade sig åt fiske. 1964 flyttade han till Klintehamn där han startade ett fiskrökeri vid Norra Kustvägen. Han led av kärlkramp och hade sjukpension. Hans närmaste är makan Ellen, också född i Tyskland, samt dottern Berit.

Klintehamnsbon ännu ej funnen

51-årige Günther Itzigehl, Klintehamn, har ännu ej återfunnits. Draggningarna fortsatte under hela fredagen. Men utan något resultat.

Günther Itzigehl gick enligt uppgift ut med sin båt vid 16.30-tiden på torsdagen. Ett par timmar senare upptäcktes båten som med motorn igång gick i cirkel några hundra meter från stranden vid Korumpu. Efterspaningarna efter den 51-årige klintehamnsbon fortsätter idag.

GÜNTHER ITZIGEHL

Fiskaren Günther Itzigehl, som omkom vid en drunkningsolycka utanför Kovik, var vid sin bortgång 51 år. Han var sedan tio år bosatt i Klintehamn. Itzigehl var född i Henkenhagen i Pommern och kom till Sverige som flykting 1949. Han var bosatt på olika håll i Sverige, innan han 1955 kom till Gotland, där han först slog sig ner i Burgsvik och senare i Rone. Han var i flera år verkmästare hos AB Fiberman innan han på grund av sjukdom måste sluta. Han blev sedan föreståndare för fiskeriföreningens rökeri i Katthammarsvik. Sedan april i år hade han sjukpension. I Klintehamn drev han ett litet rökeri, som speciellt utnyttjades av turister. Det var hans största intresse. Den bortgångne var sedan två år ordförande i Tyska klubben. Han tillhörde också Klinte skyttegille.

Som närmast sörjande efterlämnar han makan Ellen samt dottern Berit i Klinte. Dessutom moder och broder med familj i Skåne samt övrig släkt.

GÜNTER ITZIGEHL

Fiskaren Günter Itzigehl, som omkom vid en drunkningsolycka den 13 september jordfästes på onsdagen i Sanda kyrka. Där hade många anhöriga, vänner och arbetskamrater, samlats.

Kantor Lennart Hallgren inledde med att spela O Gud det är min glädje, av Raasted. Psalm 572 sjöngs unisont. Kyrkoherde Kauko Terävuo förrättade jordfästningen och höll griftetal över 1 Kor. 15:57 ”Med Gud vare tack, som giver oss seger genom vår Herre Jesus Kristus”.

Begravningsmässan omramades av psalmerna 377 och 12.

Medan kantor Hallgren spelade Nu lämnar vi stoftet åt graven, av Runbäck, bärs kistan ut till graven. Där lades många kransar och blommor ner. Bl.a. märktes kransar från Deutscher-Gotlandischer klubb, Gotlands akvarieförening, SALF avd. 90, Arbetskamrater vid Fiberman, HVO 70008, Vännerna i Koviks fiskareförening, Klinte skyttegille och Gotlands fisk. Efter fridsönskan över griften följde samling till minnesstund i Klintegården. Där avslutade officianten med en kort andakt och man sjöng gemensamt psalm 451.