Marlo Hjernquist

F d överstelöjtnant Marlo Hjernquist, Lidköping, har avlidit vid 92 års ålder. Han efterlämnar barnen Turid, Björn, Susanne och Tore med familjer.

Den första upplevelsen vid inryckningen i militärtjänsten: Vår kapten Marlo Hjernquist – elegant som James Mason i filmklassikern Rommel Ökenräven – i sin skräddarsydda uniform med utanpåsydda fickor. Sextio värnpliktiga från Stockholm, Sörmland, Småland och Gotland var uttagna för signalistutbildning 1958–59 vid 5:e batteriet A7 (Gotlands artillerikår) strax utanför Visby. En brokig samling, många smått knäsvaga inför det okända. Något som visade sig vara helt obefogat.

Fem av oss stockholmare träffas fortfarande för olika aktiviteter och inte minst för att tala om lumpen på Gotland. En fin tid av våra liv – fri mat, fritt husrum och full jämställdhet; alla hade vi samma lön och lika kläder. Och fortfarande lever i våra minnen vår fantastiska "kapare" Marlo Hjernquist: med en naturlig pondus, en sann psykolog som såg oss som enskilda individer. Prestigelös, men ingav respekt, fylld av humor och positiv energi. Alltid med ett leende på läpparna. Kort sagt, en hjälte och förebild man gärna ansträngde sig för.

Några minnen: Fälttävlan i femmannalag mot de övriga batterierna på A 7. Vår kapten ute i terrängen tillsammans med andra militära koryféer. På några hundra meters håll dyker ett lag upp. "Från 5:e batteriet", påstår vår kapten. "Omöjligt att se på det här avståndet", förklarar de andra. "Jo då, mina grabbar springer."

Vår kaptens positiva inflytande spred sig också till övrigt befäl. Den går nog till arméns historia, den dagen då vi beväringar vid uppställningen i korridoren inför hemfärden till jul överlämnade blommor till samtligt befäl.

Efter "muck" påmindes vi om vår lyckliga tid på Gotland när vår stilige kapten ofta dök upp i tv-rutan, både som hundexpert och chef för hundskolan i Sollefteå.

BERTIL CASSEMAR

BO DANNHUSEN

CHRISTER ENGLIND

JAN KALDERÉN

BO WINBERG

Värnpliktiga vid 5:e batteriet A7 1958-59.

En strålande vårdag i Oslo

Kapten Marlo Hjernquist vid A 7 berättar om hur det var i Oslo den 9 april 1940.
Enligt tidningarna skulle upprepade flyglarm ha givits mellan 1/2 1 och 1/2 på natten. Dessutom skulle kustbatterierna ha avvisat 3 eller 4 främmande krigsfartyg på Oslofjorden. − Hur förhöll det sig med detta?
− Flyglarmet på natten hörde vi ingenting av, inte heller någon skottlossning från kustbatterierna. Jag var nitton år då och studentskrivningarna pågick. Tisdagen den 9 skulle vi skriva fysik. Jag vaknade i vanlig tid och familjen samlades till frukostbordet. Då gav signalen flyglarn, men eftersom det inte syntes några plan så tog vi det som ett övningslarm, även om vi började bli lite fundersamma när larmet varade betydligt längre än vanligt. – Så kom nyheterna i radio: Norge befinner sig i krig med Tyskland. Måhända chocken liksom bedövade uppfattningsförmågan, faktum är att ingen i familjen på något sätt greps av panik utan vi åt vår frukost och jag gick till skolan. Studentskrivningen i fysik påbörjades, , men måste efter cirka 1 1/2 timme  avbrytas på grund av flyglarm. Då signalen Faran över gavs efter en timme hade kollegiet beslutat att skrivningaran inte skulle fortsätta, utan vi samlades i våra respektive klassrum – och där kom vi för första gången i mera påtaglig kontakt med det faktum att landet befann sig i krig i ett av fönstren såg man ett litet cirkelrunt hål, och i en bänk hittade vi en tysk 8 mm kula från en kulspruta. Den måste ha avskjutits från ett flygplan, ty än hade ingen marktrupp synts till i staden.

Paniken nära

− Omkring klockan ett på dagen var jag åter hemma, och då hade tyskarna tillställt norska regeringen ett ultimatum om att inställa allt motstånd. Detta utlöste en viss panikstämning, och folk började lämna staden, men någon oordnad flykt var det aldrig fråga om. Fortfarande såg man inte till några tyska trupper, och livet gick i stort sin gilla gång – det var något overkligt över det hela, med en dov underton av oro men samtidigt mest en stillsam förvåning: kunde det faktiskt vara så här lugnt när man befann sig i krig? Ja, ingen skottlossning förekom och inget blod göts.
Först på kvällen dag uppenbarade sig tysk trupp i Oslo, men då var ockupationen redan ett faktum. Ett typiskt exempel på hur det gick till kan jag berätta. Det var hur polisstationen ockuperdes. En bil med en officer, en underofficer och två soldater, alla i tysk uniform kom körande genom stadens gator och stannade utanför polishuset. Där gick de direkt in till polischefens tjänsterum och beordrade honom att tillkalla sina underlydande. När dessa samlats fick de order att lämna ifrån sig sina vapen. Tyskarna blev litet misstänksamma när de upplystes om att poliserna i Oslo inte hade några vapen. Så småningom lyckades man emellertid övertyga dem att så var fallet – och  ockupationen av stadens polisväsende var genomförd.

Gottsugna soldater

− Dina intryck av själva ockupationen?
− Redan följande dag hade stadsbilden ändrats definitivt. Överallt på gatorna såg man marscherande – och sjungande – tyska soldater. Och så fort dessa soldater fick permission invaderade de stadens gottaffärer. Och så kunde man se dem gå på gatorna och mumsa på stora väldiga chokladkakor, på vilka de för säkerhets skull hade brett ett tjockt lager med smör. Ja, man kunde se soldater med stora påsar bitsocker ur vilka de åt.
− Hur gick det med studentskrivningaarna?
− De uppsköts på en vecka, men sedan skrev vi i vanlig ordning.
− Det gick så många rykten den där tiden. Vad säger Du om exempelvis den här historien som lär ha utspelats på Akershus fästning och enligt vilket kommendanten skulle ha ställt upp garnisonen och meddelat den att han tänkte sträcka vapen. Då skulle en ung officer ha stigit fram och skjutit ned kommendanten samt sagt till garnisonen att han tog befälet ocha tt motståndet skulle fortsätta.
− Ja, det är möjligt att en sådan episod kan ha förekommit, men i alla händelser inte på Akershus, som inte var besatt av trupp, utan i så fall på Oscarsborg, som ligger mitt ute i Oslofjorden. Det var också från denna fästning som den tunga tyska kryssaren Blücher sänktes.

Trycket ökar

Avslutningsvis: Ditt huvudintryck av ockupationen?
− Att den genomfördes lugnt och sansat, utan blodsutgjutelser och att tonen skärptes först efterhand. Så kom exempelvis så småningom upp anslag i staden, vilka alla började med orden: Skjuten blir den som… och så räknades det då upp en massa punkter, t. ex. 1… lämnar Oslo utan tillstånd, 2… icke iakttager givna föreskrifter för mörkläggning o. s. v. Och i takt med att förskrifterna skärptes så hårdnade ju också det passiva motståndet, men det är en annan historia…
 

Glöm aldrig den 9 april!

Ockupationen av våra grannländer, som dock för oss svenskar är ett memento: inte ens om en stormakt angriper ett litet land om det kan tänkas kosta för mycket, d. v. s. det angripna landets försvar är i användbart skick. Tyvärr torde så icke ha varit fallet vare sig i Norge eller Danmark, medan däremot Sverige trots allt var  någotsånär stridsberett.

Ett sådant här 20-årsminne är givetvis i och för sig ingenting att celebrera, men en viktig uppgift fyller det: att försöka frammana för den nuvarande generationen ungdom en bild av hur det var då kriget var så nära inpå Sveriges knutar som det inte varit sedan 1809. Vårt land innehar ett hedrande rekord i detta avseende, med en över 150 år lång tid av fred. Likväl som detta att vara tacksam för, så är det också något att även i fortsättningen slå vakt om. Och förutsättningen för att lyckas härmed är att göra som de gamla romarna: rusta till krig! Då bevarar vi freden.
S-man. (Källa: 922)

A 7-officeren som blev chef för Europas största schäfer-kennel

Av GUNNAR ÖBERG

På Gotland hade han en egen hundspalt i tidningen Gotlänningen. I dag är han chef för Arméhundskolan i Sollefteå. Tillika Europas största schäferkennel. Föder upp mellan 350 till 400 schäferhundar varje år. Och utbildar250-300 hundar. Har ett 80-tal fast anställda och omkring 100 värnpliktiga. Marlo Hjernqvist. 51 år. Överstelöjtnant bekant för alla gotländska hundvänner sedan sin tid på A 7.

Från i juli i år blir överstelöjtnant Hjernqvist civil. Avdelningsdirektör eller något liknande. Då blir Arméhundskolan Försvarets Hundskola. En helt civil institution direkt under försvarsdepartementet. De militära inslagen vid skolan försvinner helt. De värnpliktiga ersätts med fast anställd civil personal. Överstelöjtnant Hjernqvist och övriga militära befäl blir civila med civila titlar.

− Det har väl ingen betydelse vad man kallas för, tycker Marlo Hjernqvist. Det väsentliga är ju vad man gör.

Ordförande i den nya Hundskolans styrelse blir också en Gotlandskändis. Centerns förste vice ordförande Torbjörn Fälldin. Aktiv i bl. a. Svenska Fåravelsföreningen.

Dyrare hundar

Hundskolan i Sollefteå har monopol på att utbilda hundar för svenska staten. Skyddshundar för polisen, minhundar för försvaret, bevakningshundar för främst civilförsvaret, narkotikahundar för polisen och tullen, malmletningshundar för Sveriges Geologiska Undersökning, vakthundar för försvaret, blindledarhundar. En del hundar går också på export.

Hittills har Hundskolan drivits med förlust. Man har sålt hundarna till olika myndigheter till ett lägre pris än vad de kostar att föda upp och utbilda. Förlusten har täckts genom anslaget till armén. Men nu skall det bli ordning på torpet. Polis, tull etc. skall få betala vad det kostar. Uppåt 20 000 kronor för en polishund. Eller skyddshund som man säger på fackspråket. Lika mycket för en blindledarhund.

Men så tar den längsta utbildningen uppemot ett halvår. Utbildningen av skyddshundar, malmletningshundar och blindhundar.

Schäfrar räcker inte

Vid Hundskolan utbildas mellan 250 och 300 hundar per år. De allra flesta schäferhundar.

− Schäfern är en allroundhund som kan användas till det mesta, säger pressofficeren kapten Torsten Hjelm.

− Därför satsar vi i första hand på schäfrar. Om hunden inte passar till skyddshund kan den kanske bli narkotikahund eller vakthund. Men det är svårt att få fram fina schäfrar i tillräcklig mängd. Därför satsar vi även på andra raser. Främst labrador som narkotika- och blindledarhund.

För kort svans

Ur ren utbildningssynpunkt är annars de flesta raser gångbara. Dressyrchefen rustmästare Bertil Persson har inte heller något emot blandraser. Men det finns motstånd hos köparna.

− En polis vill inte ha något annat än en schäfer. Han är rädd för att bli utskrattad om han kommer med en blandrashund.

Kapten Hjelm kan berätta om en fin skyddshund som man inte fick sälja. Det var en schäfer. En fin och mycket duktig hund. Men den hade fått svansen kapad av tåget vid ett olyckstillbud.

Köper en av fyra hundar

Hundskolan har en egen stor uppfödning av schäferhundar. Den största i Europa. 350-400 hundar per år. Men gallringen är hård före utbildningen och man är inte självförsörjande med hundar. Omkring 100-talet får köpas per år från privata uppfödare. Även här är gallringen hård. Man testar fyra gånger så många hundar som man köper.

Testen sker vid ett och ett halvt års ålder. Då är hunden mogen för att sättas i skola. Genom testen avgörs vad hunden lämpar sig för. Och om den över huvud taget lämpar sig för utbildningen. Avgången är stor. Omkring 30 procent av de hundar som man själv föder upp kommer aldrig till utbildning.

Från 10 veckors ålder och fram till testen och utbildningen är hundarna utackorderade till fodervärdar över hela landet. Man har närmare 3 000 fodervärdar.

Det skulle bli alltför dyrt att föda upp hundarna på skolan fram till skolåldern. Dessutom är det nyttigt för hundarna att växa upp bland vanliga människor. Det är ju ändå där de ska göra sin insats när de gått ut skolan.

Men Hundskolan är inte bara hundar. På djursjukhuset tar man emot även andra djur. För närvarande pågår en stor nybyggnad av sjukhuset.

Veterinär Joel Månsson har gjort sig ett namn inte minst bland travfolk för sina fina insatser. Och för en tid sedan hade han till och med en giraff från en djurpark liggande på sjukan. (Källa: 1221)