År 1765 den 28 oktober utnämndes till länsherre på Gotland översten vid Jämtlands dragonregemente Carl Otto von Segebaden. Han tillsattes just som striden gick som högst om makten emellan hattar och mössor. Tjänster drogos utan vidare in och andra tillsattes. Godtycke försökte man stävja och uppryckning var nödvändig på alla områden. Sådant var läget på svenska fastlandet. Att Gotland med sitt avskilda läge, sina ofarbara vägar och med gutarnas stillsamma liv inom socknarna var efterblivet är ej förvånansvärt. Gutarna omtalades också från denna tid som långsamma i gång, tal och åthävor och synnerligen enfaldiga, sällan sågo de några främlingar och en resa från sudret till Visby tog en vecka i anspråk, varför en sådan 'ej ofta företogs.
Det var därför en stor lycka för Gotland, då den kraftfulle och på alla områden kloke Carl Otto von Segebaden sattes att rycka upp öns befolkning. Han genomdrev storskiftet i södra delen av länet mot folkets oförståndiga hot, befordrade lantbruket, uppmuntrade skogsvården, hästaveln och fisket samt lät uppföra de första båtsmanstorpen. Han anlade efter mycket motsttnd och efter många sammankomster med allmogen öns landsvägar. Det kanske största kraftprovet om man betänker vad det kostade bönderna. De lydde till slut men knotade högljutt.
En söndag fingo t. ex. Närsbönderna höra uppläsas från predikstolen att de en viss dag skulle med folk, doningar och dragare ovägerligen infinna sig vid Stava i Barlingbo - alltså omkring 5 mil från deras hem - för att under 14 dagars tid gräva jord, bryta och släpa sten för anläggande av väg. De skulle föra mat med sig och fick skaffa sig bostad var de kunde. En annan gång var det Fåröbornas tur och så undan för undan, ingen slapp ifrån, ja även kvinnor voro med i arbetet.
I början voro de nylagda vägarna knaggliga, varför länsherren påbjöd att ingen fick understå sig att resa genom landet med vanliga vagnar, utan med sådana som hade olika bredd mellan fram- och bakhjulen, varigenom vägarna fortare skulle bli släta.
År 1782 äro tydligen vägarna färdiga, då detta årtal är anbragt på de milstolpar, som von Segebaden lät stenhuggaren och nämndemannen Lars Uppegarda i Vallstena och murmästaren Rörström i Visby hugga. I stället för den eländiga väg emellan Roma kungsgård och Visby, som länsherren hade att resa på kanslidagarna, kunde han nu på vanlig herrestat den tiden åka i vagn dragen av fyra hästar, varav tre till bredds och den fjärde framför den mellersta, på vilken spännriddaren red enspänne, varjämte en länsman i ämbetsdräkt alltid red främst.
Allt deltog han uti personligen och drev igenom sin starka vilja än med lock och än med pock, men då han ville införa potatisodlingen vägrade gutarna absolut. Det var först några år efter von Segebadens död som bönderna insågo sitt oförstånd och odlade potatis med "riktigt raseri", då de kommo underfund med att den kunde användas för tillverkning av brännvin.
von Segebaden hade också ett mycket ömtåligt uppdrag då han skulle förbjuda hembränneriet och för Kronans räkning byggde ett brännerihus i Visby 1776, vilket som bekant numera är Gotlands Fornsal. Även som riksdagsman var von Segebaden framstående. År 1775 den 10/1 utnämndes överstelöjtnanten Jonas Feltstierna som v. landshövding för en kort tid och 1784 till inpå följande år tjänstgjorde majoren L. R. Dalman.
Det vax inte underligt att denne storvulne man fick det eftermälet att han varit en av de yppersta och mest verksamma hövdingarna på Gotland.
Den 29 december 1776 såldes på k aktion till hemmansägaren P. Norrby, Västkinde, det landshö-dingeindelningen i Gotlands län tillhöriga Skälsö kronofiske och följande år förvärvade von Segebaden en del jord av olika bönder nedanför berget omkring den till vår tid bevarade hövdingebostaden mot viss tomthyra för evärdeliga tider. von Segebaden tycks också ha bott på Skälsö tidvis. En remsa jord på berget ovanför bostaden ställdes gratis till hans förfogande för att han skulle kunna fägna sig med sköna promenader under det han hade den underbaraste utsikt över land och hav.
Året efter sitt avsked som landshövding skänkte han Skälsö till sin dotter, biskopinnan Lütkeman, vilken fick ett förfärligt bråk med bönderna, som ville ha sina jordremsor tillbaka, men det är en annan historia.