– Kosovoalbanerna var utsatta för förtryck av serberna. Därför tog man bort det serbiska förtrycket så albanerna kunde leva i harmoni. Men en sådan tanke har aldrig funnits. I detta område har man härskat eller varit härskade över. Och nu fick albanerna chansen att härska igen. Och det är vad de gjort. Samtidigt har man inte gjort upp med den gamla albanska UCK-gerillan. De styr och ställer i kulisserna. hans håkansson är alltså reservchef i dramat. Den ordinarie bataljonschefen, Karl Engelbrektson, som byggt förtroende med sina soldater, fanns inte i Kosovo. Han var på ledighet med familjen hemma i Sverige.

Så här berättar Håkansson:

– Måndag den 15 mars skjuts en ung serb på öppen gata i byn Caglavica. Serberna i byn tycker inte att Kfor-styrkorna i området kan skydda dem mot albanerna. I ilskan börjar de kasta stenar på poliser och patruller i området. Samtidigt drar man ut skrot och blockerar vägen utanför byn. Vägen fungerar som en pulsåder in till Kosovos huvudstad Pristina ett par kilometer bort. Så här har serberna gjort tidigare. Att blockera huvudvägen är denna lilla befolkningsminoritets enda möjlighet att vädra sitt missnöje så att Pristina, som i huvudsak befolkas av albaner, märker det. Det står inga bilar stilla i kö. Ryktet att vägen är blockerad har spridit sig med blixtens hastighet. Ännu är detta en polisiär sak. Militärens uppgift är bara att stödja polisen om det behövs, förklarar Håkansson.

– Polisen vill förhandla. Om de går in med batonger och häver blockaden skickar serberna ut blodiga bilder om misshandel i världen. Den fällan ska vi undvika, säger polisen. Och vi ser inte det här som någon allvarlig konflikt. Den här typen av incidenter inträffar lite då och då. tisdag den 16 mars. Tre barn drunknar i en flod. Ett fjärde barn överlever och nyheten som kablas ut över världen berättar att serber jagat ner barnen i vattnet med hjälp av hundar.  

– Den här nyheten sprids som en sanning, även i svenska medier. Men det här med serber och hundar är fullständigt påhittat. Nu kan folk inte ta sig till jobbet. Färskvaror når inte Pristina. Och nu har dom ihjäl våra barn också. Serberna …

Under tisdagen anländer förstärkning från ett tjeckiskt och ett slovakiskt Kfor-kompani. Ett tillskott som är välkommet. Man vet ju aldrig.

– Men fortfarande förstår ingen att en aggressiv konflikt är på väg. Vi betraktar detta som problem inom de serbiska byarna. De stökar internt. Låt dem stöka, säger vi. Bara de inte ger sig iväg någonstans. Man är inte listiga på Balkan. Det är känslor som styr. Alltid. Själva tittar vi åt fel håll.

Onsdag den 17 mars. Politisk demonstration i Pristina. Det händer ofta och innebär inget allvarligt läge, säger Håkansson. Det är nu han tar med sig stabsassistenten som har tråkigt, och en fotograf.

– Syftet var att chefen visar sig. Jag var stabschef och tjänsteförrättande bataljonschef. Inget operativt. Det här löser kompanicheferna. Senare skulle vi fira S:t Patricks Day med irländarna. Över radion går ett meddelande ut: demonstranterna har börjat röra sig söderut, mot den serbiska byn Caglavica. Dessutom har albanerna upprättat en egen vägspärr. Varför är oklart.

– Här ringer en liten larmklocka. Något hundratal personer är på väg mot serberna, som finns två kilometer söderut. Jag beordrar full beredskap. För säkerhets skull. Vägen är full av blåa hjälmar. Framför dem finns lokala poliser och folkmassan från Pristina som tjocknar mer och mer. Plötsligt kastas första stenen.

– Som på ett givet kommando börjar stenarna hagla. Det regnar sten. Folket börjar slå sönder rutor på de bilar som kommer i deras väg. Det är fullständig panik. Vi har totalt missbedömt det här och tvingas dra oss tillbaka. Vad finns det för militära metoder att styra upp en sådan här situation? Det här är rena gatloppet. De välter och bränner flera polisbilar. Våra pansarbilar vänder och kör mot Caglavica och möter förstärkningen, som är två kompanier, ett finskt och ett irländskt. Strax före byn bildar kravallsoldaterna en köttmur med sköldar framför sig. Det ligger ett kloster en bit bort som har stor symbolisk betydelse för serberna. Klostret skyddas av några soldater utan kravallutrustning. Men hur långt räcker det, om folkmassan bestämmer sig för att gå dit? De har order att skjuta om det behövs.

– Folkmassan är i rörelse. Serbiska män i byn har beväpnat sig med allt vad de fått tag på, hötjugor, yxor, och de påminner om en medeltida mobb. Vi står mittemellan hötjugorna och den albanska stenkastningen. Lagom kul. Mer och mer folk strömmar till från Pristina och det blir en våldsam fight. Två irländska plutoner stöder polisen och det är slagsmål på tre platser samtidigt. Irländarna verkar vara vana att slåss, det är tuffa grabbar. De slåss i fyra timmar och tar emot oerhört mycket stryk. När de slutligen begär att få träda tillbaka och plåstra om sig säger Hans Håkansson nej.

– Och då fortsatte irländarna att stå där i frontlinjen och ta stryk. Skölden skyddar, men det gör ont i armen att stå och ta emot slag timme efter timme. Jag vet inte hur det hade gått utan de här 70–80 irländarna. Vi hade ju inga gummikulor eller kravallstaket, endast mänskliga sköldar. Även en del ur den ukrainska polisplutonen var tuffa och disciplinerade, säger Håkansson.

– Några pakistanier hade gummikulor. Men de var dåliga på engelska och dåligt utbildade. Fattade inte vad de skulle skjuta på. Pang, så sitter ett skott i armhålan på en svensk fänrik …

– Folk hugger på sköldarna med yxor. Man slänger stora järnspett, kastar brandbomber, soldater springer iväg som levande facklor. Samtidigt pågår ett krypskytte från några av husen bakom oss. När som helst blir någon av oss träffad av en kula eller en rikoschett. Soldaterna upplevde dödsångest i det här läget. Det brinner i några av husen runt omkring. Håkansson antar att prickskyttarna finns på andra ställen.

– Då dyker det upp ett specialförband som vi inte för befäl över. Chefen för gänget kalllar sig ”Kenny” och frågar vad han kan göra för oss. Få tyst på krypskyttarna, säger vi. ”Har jag eldtillstånd?” ”Ja.” Efter någon timme kommer några av hans pojkar tillbaka och slänger en jättehög med vapen, 10–15 gevär, framför oss. Och nu avtar skjutandet avsevärt. Vi har kulhål i bilarna och i uniformerna. En soldat hittar en kula i västen på bröstet. Vi hade en otrolig tur. Det var aldrig tänkt att vi skulle ut och kriga som en bataljon, säger Hans Håkansson.

– Vi kallades för semesterbataljonen och hade ingen fungerande ledningsfunktion. Jag hade en handburen radio att leda med. Jag hade inte ens en tröja, eller en karta. En av kompanicheferna, Marko Tillaeus, ritade en skiss i dammet på min jeep. Där hade jag min karta över området. Plötsligt avtar alla aggressioner och det hörs en röst. ”Dom vill förhandla!”

– Vi vill protestera genom att fredligt gå förbi byn. Släpper ni inte igenom oss, så slår vi ihjäl er. Ni får fem minuter på er att bestämma er. Sannolikheten att de kör över oss är jättestor, säger Håkansson.

– Vi börjar bli utmattade, har många skadade. De väntar på transport i diket. Mest krosskador, en norrman har en kula i knät. Ska vi låta den här flodvågen av människor strömma igenom? Serberna i byn kommer att bli mördade. Jag hör med Brännström. Han svarar: det här kan bara du avgöra. Jag stödjer dig, vilket beslut du än tar, svarar Brännström. Det blir nej. scenen som följer är närmast lik en tragikomisk filmsekvens. Soldaterna i frontlinjen drar isär sköldarna, soldaten Marko sticker ut sitt huvud som en sköldpadda och skriker: No! Innan sköldarna sluter tätt igen och stenregnet fortsätter.

– Någonstans i detta inser folkmassan att man inte kommer igenom den mänskliga muren av Kfor-soldater, säger Håkansson.

– Så man börjar försöka skada dem i stället. En lastbil försöker köra rakt in i soldatmuren. Ett norskt befäl skjuter ihjäl föraren. Tio skott går igenom bilrutan. Folkmassan blir ännu mer uppretad och ger sig på en Sisu som blivit kvar hos albanerna när Kfor-styrkorna retirerat. Man har tryckt in trasselsudd i avgasröret och får därmed stopp på motorn. Hackar med järnspett på pansarbilens ruta och får faktiskt ett litet hål till slut. Inne i pansarbilen sitter soldaterna med sina vapen riktade mot dörrarna i en timme. Utanför skriker folk att de ska komma ut. På svenska. Men de sitter kvar i den tysta bilen, medan ett gäng soldater samlar ihop en improviserad styrka som strax ska frita pansarbesättningen.

– Till slut lyckas de ta sig ur bilen utan att skadas. I tumultet som uppstår hamnar en brandbomb inne i bilen som totalförstörs. Det som är kaos och skrämmande i dagsljus, blir ännu värre i mörkret, förklarar Håkansson.

– Man hör folk, ser skuggor och uppfattar inte varifrån skotten kommer. Vem är vem i mörkret? Skenet från brinnande hus i närheten dödar allt mörkerseende. De skadade soldaterna prioriteras i strikt medicinsk ordning. De svårast skadade flygs till sjukhus, men vi i ledningen får ingen information om hur svårt skadade de är. Jag var övertygad om att vi skulle få flera döda. Det såg så ut och i det här läget börjar man fundera: Vad ska det kosta att hålla stånd mot den här byn? Vad är byn värd egentligen? I Tyskland exempelvis, pågår en bitter debatt. Tyska Kfor har anklagats för feghet. Ett mycket känsligt kapitel för tyskar, säger Håkansson. på natten mot den 18 mars släpper trycket. Mycket tack vare de två norska kompanierna, tårgas och – kylan. – Allt detta hjälper oss. Plus att brigadchefen Brännström beordrat oss att så fort som möjligt pressa de återstående demonstranterna tillbaka mot Pristina. Brännström har tänkt på nästa steg. Det har inte jag haft tid med. Men nu är det helt avgörande. Vi är inte pressade bakåt, vi driver aktivt framåt med norska styrkan längst fram. Det är dem albanerna stångas mot hela dan. Till slut ger man upp och går in i stan för att bränna kyrkor i stället. Folk från Brännströms stab åker in och plockar ut något hundratal serber i en ren räddningsaktion. Är detta det värsta du varit med om?

– Självklart! Alla kategorier. Först kände jag panik. Det fanns ingen självklar lösning. Man har utsatts för mycket fanstyg under sin utbildning. Alla övningar och simulatorsystem, elaka lärare som hittat på jäkliga situationer med betygsblocket i högsta hugg … Hade jag varit med om något liknande? Men noll träff. Då känner man panik. Vad ska jag göra? Summan av marshändelserna är 35 skadade soldater, varav 14 är svenskar. 11 hus är nedbrända. Hur många människor som dog lär vi aldrig få reda på. Båda sidor har allt att vinna på att hålla nere dödssiffrorna, säger Håkansson. 56 timmar stod han upprätt utan sömn och får en tår i ögat när han möter någon av de andra som var med.