Frans Oscar Malmborg

Där lät han värva sig som gemen artillerist vid 2nd US Artillery Regiment kompani E på hösten 1846. På grund av dåliga språkkunskaper fick han inte tjänstgöra som befäl fastän han hade en officersutbildning hemma i Sverige. Tillsammans med  regementet deltog han i det pågående kriget mot Mexiko.

Efter freden förlades regementet 1850 vid Kissimmefloden i Florida där oroligheter mellan vita och Seminoleindianer hade utbrutit under sommaren. Ett flertal vita farmare hade fått sätta livet till och deras hus hade bränts ner. Några större sammanstötningar med indianerna råkade Malmborg inte ut för. Huvuddelen av indianerna gömde sig i träskmarkerna vid Everglades. Regementet förflyttades sedan till ett läger vid Miamifloden. Malmborg skriver själv att de låg flera månader helt sysslolösa under den, enligt Malmborg, gagnlösa kampen mot indianerna.

I december 1851 begärde och fick han avsked i Fort Moultrie i South Carolina. Enligt den dåvarande regementschefen hade "Malmborg utfört sina tjänsteåliggande med ära och stor skicklighet."År 1852 bosatte Malmborg sig i Chicago. Gick med i föreningen Svea där han valdes till ordförande den 3 december 1864. Den 16 maj 1860 fick han anställning som s k emigrantvärvare vid Illinois Central Rail Road Company. I enlighet med kontraktet som upprättades skulle han resa runt i ett antal svenska städer och ta kontakt med emigrantintresserade och berätta hur bra de skulle få det om de bosatte sig i Illinois. För de som ville pröva på ett liv på andra sidan Atlanten skulle han hjälpta till med att anskaffa biljetter och andra förnödenheter inför resan. Under sin resa i Sverige besökte han även Gotland där han träffade många gamla goda vänner.

Tjensteförteckning af OSCAR MALMBORG,

F.d Öfverste och Chef för det 55:te Illinois Veteran-Volontär-infanteriet

Då jag få dagar efter första slaget vid Bull Run återkom från Europa till Chicago, hvarest jag varit bosatt sedan år 1852, tillrådde mig mina vänner, vetande att jag erhållit militärisk bildning och tjent några år fäderneslandet, att oförtöfvadt antaga tjenst i armeen, som då uppsattes i öfverensstämmelse med presidentens proklamation.

Det intresse jag hyste för det adopterade fäderneslandet, mitt genom eget val, hvilket jag tjent redan under mexikanska kriget, och med hvars förhållanden under en tjugoårig vistelse jag blifvit förtrogen,  förmådde mig helt naturligt att lyssna tilldessa råd; och på anmodan af David Stuart då arbetande på att uppställa tvenne regimenten "T'he Douglas’ Brigade" i närheten af Chicago, befann jag mig snart i läger, anfölrtrodd deras organisation, exercis ooh diciplin, under det att öfverste Stuart egnade tid och tillgångar till anskaffande af manskap, m. m.

Efter organisationen af det första af dessa regimenten, det 42:a Illinois. fullbordats och under det Stuart, dess öfverstelöjtnant (Webb i den reguliera armeen, hafvande blifvit dess öfverste,) afgått till St. Louis för tjenstgöring; efter det tillräckligt manskap erhållits för det andra regimentet; efter det jag afslagit det mig af statens guvernör genom sin general-adjutant personligen gjor­da tillbudet att blifva öfverste och chef för detsamna eller något annat under organisation varande regimen­te, vidare, efter det jag sökt och erhållit afsked från den tjenst jag som vice konsul för Sverige och Norge inne­hade i Chicago, inmönstrades den 34 October 1861 det andra regimentet, under namn af det 55:te Illinois med David Stuart som dess öfverste och chef och jag som dess öfverstelöjtnant.

Tidigt följande December anlände vi till Benton Baracks, nära St. Louis, hvarest våra framsteg i taktik och fälttjenst först kommo under general Shermans observation. Då nästföljande Januari, general Shermans division formerades vid Paducah, i Kentucky, för expeditionen uppföre Tennesse-floden, erhöll öfverste Stuart befälet öfver den andra brigaden och befälet öfver det 55:te regimentet öfvertogs af mig. I egenskap af regimentsbefälhafvare deltog jag i slaget vid Pittsburg Landing den 6te och 7de  April 1862, hvarunder brigaden höll en vigtig position. Vid slagets början bestod brigaden af tre regimenten, men efter första salfvan återstodo en­dast två, nemligen det 55:te Illinois, räknande 512  befäl, underbefäl och manskap, och det 54:e Ohio, båda tillsammans utgörande omkring 800 man.

Hafvande under förut skedd rekognosering valt en fördelaktig position, blefvo vi istånd att hålla den under mer än fem timmar emot en vida öfverlägsen styrka af alla vapen, tills slutligen, då de fallnes, såväl som de lefvandes patronkök voro nästan tömda, vi ännu stridande drogo oss tillbaka. Öfverste Stuart blef der­under sårad och befälet af den lilla brigaden öfvertogs för tillfället af mig. Vid vår ankomst till batterierna nära landningsplatsen, och under det ammunition utde­lades, samlade jag och återformerade en stor del af de tusentals flyende som der sökt sin tillflykt; fördelte befäl och manskap till kanonerna, samt vidtog i öfrigt de åtgärder som tiden och omständigheterna medgåfvo. Fullbordandet af mina anordningar påskyndades i vä­sendtlig grad af general Grant, som, åtföljd af sin stabschef, öfverste Webster, besökte mig i positionen. Jag hade endast tid att iakttaga några af generalen personligen mig gifna instruktioner, då hans nyss yttrade förmodan att fienden just då avancerade upp igenom hålvägen i min front besannades, - och hans förtviflade anfall började, och förnyades igen och igen. De blefvo dock alla lyckligt afslagna tills ändteligen mörkret afbröt den ursinniga striden på denna, denna den närmaste punkten till landningsplatsen. Då striden nalkades slutet anlände tvenne regimenten af general Nelsons division från transport-ångararne vid landningsplatsen, gjorde halt i min arriere och med sin musik trakterade oss på "The Starspangled Banner", men deltogo ej i striden, ej heller var det då behöfligt.

De 278 man döde och sårade, inberäknade 26 man saknade, af hvilka senare dessutom några vore mer el­ler mindre otjenstbara samt general Shermans egna ord, då han på aftonen den andra dagen, efter batal­jens slut, inspekterade våra decimerade led, vittna om huru det 55:te utkämpade sin första batalj.

Af de mångfaldiga förskansningsarbeten som verkstäldes under armeens marsch från Shiloh till Corinth, planerade och utförde jag i början sådana som fordrades för ­brigaden, samt, i mån som vi nalkades fästet, äfven sådana som erfordrades för divisionen, hvilka vid åtskilliga tillfällen lofordades af generalerna Sherman, Thomas och andra högre officerare. Vid Russell's house hade det 55:te illinois och 8:de Missouri en gan­ska vacker sarnrnandrabbning med fienden, hvarigenorn vi vunno den positionen. Vid Easel's öfvertogs brigad­befälet af öfverste M. L. Smith, i följd hvaraf öfverste Stuart återtog befälet öfver det 55:te, men varande en utmärkt jurist begagnade sig general Sherman af hans skicklighet som sådan annorstädes, - vid krigsrätter, militärkommissioner, m. m. - sålunda fortfarande lemnande regiments-befälet åt mig till  den 19:de December 1862, då öfverste Stuart utnämndes till brigad-general och jag utnämndes till hans efterträdare som öfverste och chef för det 55:te Illinois.

Vid de talrika expeditioner, fältarbeten m. m. som under vårt tåg från Corinth till Memphis, samt under vårt läger i sistnämnde stad, efter omständigheterna ut fördes af ett regimente en brigad eller af hela divisio­nen,  (nemligen "general Shermans Gamla Division", till hvilken det 55:te var attacheradt under sin hela tjenstetid,) utgjorde det 55:te alltid antingen en del eller det hela af den detacherade styrkan; och ehuru följaktligen mitt regimente utstod större mödor, försakel­ser och förluster än de flesta öfriga regimenten i divisio­nen, iståndsatte oss dock den soldaten tillbörliga stolthet, som är grundad på en proper corp d’esprit, - förvissad om att hans utomordentliga ansträngningar behöfvas och värderas af sin befälhafvande general, -att uthärda hvad nu, retrospektivt betraktadt, mera lik­nar drömmen än verkligheten. Sålunda förmådde jag sjelf ofta, efter ett slag eller en march, eller båda delar­ne att tillbringa natten i anläggandet af förskansningar, träsk-öfvergångar, broar m. m. under det att andra regimentsbefälhafvare sökte hvilan i något sumpigt maisfält eller på bädd improviserad af skarpa gärdslen, - beqvämligheter visserligen ej eftersökta nu, men räknade till lyxen då.

Under general Shermans marsch från Memphis, i riktning åt Oxford, i Mississippi, och vid ankomsten till Tallahatohie-floden, i skymningen efter en aderton timmars oafbruten marsch i ett starkt regn, anmodades jag af general M.L. Smith, då anförande den ”Gamla Divisionen , att slå en bro öfver floden tills påföljande morgon. Då emellertid trossen ej kunde inträffa förrän under loppet af följande dag, stodo inga redskap att erhållas, med undantag af hvad som kunde uppsökas i batterierna. Efter att hafva genomsökt den öfvergifna byn samt vidtagit sådana åtgärder som den stormiga natten möjliggjorde, börjades egentligen arbetet den följande eftermiddagen, och inom tjugofyra timmar verkstälde general Shermans armee, åtföld af hela sin tross, öfvergången af den stigande floden på en bro 170 fot lång. Det bistånd generalens täta besök cch myndighet försaffade mig, särdeles med afseende på materialiers auskaffande, gjorde att armeen verkstälde öfvergången om aftonen i stället för nästa morgon. Det torde ej vara olämpligt att i sammanhang härmed, som ett exempel, anföra att jag i anseende till den ojemna flodbottnen och strida strömmen, under sänkningen, förlorat tre af reservstöden, då general Sherman på motsatta stranden frågade om jag behöfde någonting och ”hvad”. Ut­märkande ett på en kulle beläget tegelhus, omkring 400 alnar från stranden der generalen stod, svarade jag: ”det der.” ”Ni skall ha’ det”, var det raska svaret. Utförandet skedde lika raskt, ty inom mindre än 22 minuter, enligt mitt ur, blef tegelhusets läge förflyttadt från kullens topp till flodens botten der det snart ordnades till brons sista och förträffligaste stöd. Inom mindre än två timmar verkstälde armeen öfvergången. När den ”Gamla Divisionen” passerade, gaf dess anförare bron konstruktörens namn; - äfvensom andra smickrande yttranden kommo mig för ögonblicket glömma att jag ej sofvit på fyra nätter.

Sedan sålunda ändamålet med general Shermans manöver vunnits, återvände hans armee till Mempbis, hvarifrån den å flodångare transporterades till Chicka­saw-viken, bakom Yicksburg, der den landsteg Julda­gen 1862. Samma dag öfvergick jag med initt eget samt det 58:de Ohio-regimentet den mindre viken och dref fi­endens tiraljörer och förposter genom skogen och öfver den större viken, hvarigenom fronten af fiendens posi­tion blottades och divisionens öfriga regimenten förenade sig med mig. Då våra anfall de fö]jande dagarne mot fiendens omtagliga position aflupit fruktlösa, anmodades jag att anlägga batterier i ändamål att underlätta ett nytt tillämnadt anfall, och egnade större delen af de återstående stormiga nätterna af det gamla året till detta ändamål.

Och när, tidigt på morgonen, Nyårsdagen, jag i hem­lighet underrättades om armeens förestående tillbakadra­gande, hade jag alla batterierna i dimensionerna M. L. Smith och E.J.

Smith, samt tvenne trettio-pundiga parrotkanoner i starka possioner, och hade blivit färdig till aktion i daggryningen.

Derefter transporterades armeen till Arkansas Post, landsteg der och inneslöt fästet d. 10:de Januari 1868, samt efter att under natten hafva, på general Shermans anmodan, uppfört ett vigtigt batteri, deltog jag med mitt regimente i stormningen och intagandet af platsen den följande dagen.

Under lägret vid Youngs Point, Louisiana, midt emot Vicksburg, dit armeen derefter transporterades, deltog jag med mitt regimente i de åtskilliga manövrer och expeditioner hvilkas ändamål var att innesluta Vicksburg; äfvensom expeditionen af mitt regimente, från d. 11te till d. 31a Mars 1863, uppföre Mississippi-floden till granskapet ar Greenville och kringliggande trakter, hvarest vi satte oss i besittning af emellan 4000 och 5000 balar bomull tillhörande de konfedererade sta­ternas styrelse; vidare med mitt regimente i general Shermans vigtiga expedition till Haines Bluff och den låtsade stormningen deraf d. 30:de April och 1:a Maj. Derefter med generalens kår, via Millikens Bend, Hard Time’s Lauding, Grand Gulf och Raymond till slaget vid Champion Hills och Vicksburgs inneslutande den 17:de Maj.

Under anfallen på detta starka fäste den 19:de och 22:a Maj, möttes brigaden, af hvilken det 55:te hade teten första dagen, af oöfverstigliga hinder inom pistolhåll; kommenderades att göra halt der och öppna eld. Jag förbrukade en ansenlig qvantitet ammunition, men i min blottade ställning tvangs fienden genom den lifliga och ej oregelbundna elden att hålla sig väl betäckt af krönet, iföljd hvaraf hans eld blef osäker, och isfånd­satte mig att hålla min ställning med jemförelsevis obetydlig förlust. Under engagementet hörde jag någon i min front utropa: ”Hvit flagg! Upphör med elden!” hvilket åstadkom en ögonblicklig tystnad. Trädande emellan rotarne till fronten såg jag på bröstvärnet en rebellofficer, derpå en linje med hufruden, samt ett tecken af hans hand, åtföljdt af en salfva hvilken tillfogade mig betydlig förlust.  Sålunda till vårt men erfarande fiendens på ett vanhedrande sätt vunna fördel, afsköt instinktmessigt en af mina revolvers på honom, och, trädande tillbaka till fanan, återöppnade elden. Just i detta ögonblick träffades jag invid högra ögat af en kula från en framskjutan vinkel å deras verk i min högra front. Genom min trogna ordonans’ omsorg återstäldes jag dock snart till medvetande, ehuru nästan blind samt ytterst lidande; och biträdd af honom, som, försakande sig sjelf tycktes ana sitt eget nära förestående öde förmådde jag att ofta passera utefter linien och uppmuntra mina soldater tills, då mörkret nalkades, elden småningom aftog och ändtligen upphörde å båda sidor.

Från det ögonblick halt gjordes, elden börjades och jag erhöll brigad-belälhafvarens befallning att hålla min position till vidare ordres, nådde mig ingen order eller kommunikation från denne officer, ehuru jag fortfarande ”skickade honom rapport om min ställning äfvensom om mitt personliga tillstånd; vidare, att jag fortfarande bibhöll befälet öfver mitt regimente samt att jag ämnade dela dess öde der, om ej annorlunda befalld. Och ehuru jag varseblef att regimenten drogo sig tillbaka, var jag öfvertygad om att de gjorde det utan ordres, hvarföre jag ej följde deras rörelser. Då mörkret inträdt och elden liksom genom en slags tyst ötverenskommelse nästan helt och hållet upphört och förbindelsen ej längre var synnerligen riskabel, posterade jag några valda a ve­detter och lät de öfriga soldaterna lägga sig ned på mar­ken med ögon och öron öppna, och gevär färdiga, med säkerhet väntande ett utfall och med föresats att sälja våra lif till ett så högt pris som välbeväpnade, beslutsamma män kunde tilltvinga sig. Emedan de komparativa afstånd öfver hvilka de anfallande och de undsättan skulle haft att passera var helt och hållet till de förras fördel; emedan min ställning omöjliggjorde bruk af artilleri till vårt bistånd, och vidare, emedan,det förminskade 55:te var det enda regimente som qvarstod, är det mig ännu ett oförklaradt mysteri att fienden lät oss förblifva omolesterade samt när ordres ändteligen nådde mig, emellan klockan 2 och 3 på morgonen, återvända till lägret utan ett skott.

Det var midt under den häftiga elden denna efter­middag som den lilla trumslagaren i mitt regimente, Orion P. Howe, om hvilken mycket blitvit sagdt och skrivit, svårt sårad i utförandet af den sjelfpålagda pligten att frambära patroner öfver en nästan otillgänglig abattis, tilldrog sig general Shermans uppmärksamhet och framkallade hans beundran under det han anförde sin kår, och som allt sedan intresserat sig för den modige pilten.

Lidande af det smärtsamma sår jag erhöll d. 19:de, anmodades jag af general Sherman genom den nye brigadbefälhafvaren att qvarstanna i lägret den 22:a, då det andra stormningsförsöket skulle utföras; men säker om att i sådant fall det kroppsliga lidandet komme att ökas genom själens, tilläts mig att med mitt regimente deltaga äfven i denna strid. Under anfallet blef min ofvannämnde ordonans, David A. Sullivan, en lika tapper och högsinnad yngling som någonsin gaf sitt lif för sitt fädernesland, skjuten vid min sida, genom hjertat, och kort derefter blef jag lindrigt sårad i  ansigtet genom några granatskärfvor af hvilka en ännu är qvarsittande invid venstra ögat, hvilken derigenom för tillfället också gjordes nästan obrukbart, så att då trupperna drogos tillbaka var jag oförmögen att återvända utan biträde.

Då de närmaste följderna af mina sår emellertid börjat antaga en mera lugnande karakter, uppdrogs åt mig, i början af Juni, att uppgröra plan och utföra brigadens belägringsarbeten, samt efterhand större delen af kårens.

Emedan mina mödor och ansträngningar under denna belägring, i förening med dem jag förut och efteråt utstod, omfattande min hela tjenstetid, hafva försatt mig i invalidtillstånd för lifstiden, är det här på sin plats att anföra det faktum, som vid tillfället var kändt inom kåren, från sappören, minören och skarpskytten till generalbefälet, att, i synnerhet under de sista tjugo nätterna af denna minnesvärda belägring, från en timme före solens nedgång till en timme efter dess uppgång, jag egnade alla själs- och kroppskrafter, samt hvad duglighet jag förvärfvat genom bildning och erfarenhet, till fullbordan af det mig anförtrodda upp­draget, utan sömn, under det den tropiska hettan samt Regements-Expeditionen medgaf föga hvila under dagen. Om ej arbetets fortgång iståndsatt mig att med temlig säkerhet beräkna slutet på dessa utomordentliga ansträngningar är det tvifvelaktigt om hvarken jag eller någon annan, under liknande förhållanden, (medtagna som mina krafter blifvit genom fortsatt öfveransträngning samt kroppsligt lidande till en sådan grad att jag slutligen ej förmådde, utan biträde, gå ifrån mitt tält till löpgrafvarne,) hade kunnat uthärda till gryningen af den ärofulla årsdagen af landets sjelfständighet på hvilken våra mödor belöntes med seger. Icke destomindre, när jag den föregående aftonen emottog den hemliga underrättelsen om en tillämnad stormning den 5:te på morgonen, hvilket fullkomligt öfverensstämde med fortgången af den ännu under arbete varande delen af hvad som skulle fullbordas, återlifvades de medtagna krafterna,) den ena minan fullbordades och laddades under den natten och den andra, derom var jag öfvertygad, skulle blifva färdig för en samtidig explosion vid den utsatta tiden. Jag lät likväl ej, enligt ett i omlopp satt skämt, ladda den andra minan efter den formliga kapitulationen på lördags morgon. Det verkliga afståndet från den yttersta framskjutande ändan på den vigti­gaste af mina löpgrafvar till den närmaste punkten åcontrescarpen var då aderton fot. I anseende till terrängens för oss ogynnsamma beskaffenhet som tillät fienden att nedrulla granater och svåra bomber, nödgades jag med timmer ötvertäcka en ansenlig sträcka af mina löpgrafvar.

När emot aftonen, kapitulationsdagen, mitt regimente blifvit formeradt hade jag nöjet emottaga ett budskap från general Sherman med en af hans stabsofficerare, kapten Jenney, sägande att mina belägringsarbeten voro de mest reguliera å hela linien.

På Vicksburgs fall fö]jde dock ej omedelbart den behöfliga hvilan, ty general Shermans kår, alltid beredd att motsvara nödvändighetens kraft, eller fullfölja en vun­nen fördel, bröt ännu samma afton upp och begaf sig af i riktning af Johnson och Jackson.) Inom några dagar nådde vi båda, och jag hade blott fullbordat en min­dre del af första paralellen framför staden när, efter nå­gra skarpa fäktningar den förre igen flydde och den sednare föll i våra händer. Kåren återvände nu och gick i läger i Camp Sherman vid Black River, hvarest, under den äldste öfverstens frånvaro, jag öfvertog brigad-befälet och stationerades vid Black River-bron.

Under lägret der blefvo åtskilliga regimenten af ”Gamla Kåren”, under ordres från Krigsdepartementet, af general Sherman utsedde till erhållande af särskilda äretecken genom att få på sina fanor inskrifna namn på de slagfält å hvilka de inlagt utmärkt förtjenst,-något som städse med förkärlek kommer att uppskattas af dessa patriot-soldater. Af alla de regimenten hvaraf general Shermans kår då bestod erhöll det 55:te tio af dessa äretecken, det högsta antalet af alla, med undan­tag af det 8.de Missouri. hvilket, jag tror, erhöll elfva.

Den 27:de September återkom den äldste öfversten och återtog brigad-befälet, hvarpå kåren bröt upp och tågade in till Vicksburg, transporterades derifrån till Memphis, och marscherade via Tuscumbia och andra platser till Chattanooga dit den ankom den 21:a No­vember.  Samma natt utsågs brigaden till en af de djerfvaste och vigtigaste expeditioner under fälttåget och marscherade följande morgon. Bittida den 24:de embarkerade den i roddbåtar; flöt i all tysthet utföre Chickamauga och Tennessee-floderna till midt emot ar­meens position å stranden skyndade då tvärs öfver den breda floden, landade utan att hafva blifvit beskjutna och hade i dagningen en hållbar linie af fältverk, som en point d’appui för vår efterföljande armee. I fäktningen som egde rum mot aftonen, samt i de tvenne näst-följande dagarnes batalj, den 25:te och 26:te, tog det 55:te, som vanligt, en vigtig del. Om natten efter den 26:te (nationens årliga tacksägelsedag), under det jag var sysselsatt med att förskansa en af brigadens framskjutna positioner, upptäckte och inrapporterade jag hvad som gaf mig anledning förmoda fiendens förestående reträtt, och om morgonen sattes kåren i marsch för att förfölja. Fortsatte derefter marschen till Knoxville för att undsätta general Burnside; derefter tillbaka till våra lägerplatser vid Bridgeport, dit vi ankommo Julafton.

Jag hemställer till hvarje deltagare att de mödor och försakelser trupperna utstodo, från soldaten i ledet till general-befälhafvaren sjelf, under denna expedition öfver de bergiga, af både vän och fiende, gång efter annan ödelagda trakter i Tennessee, under den strängaste årstiden - under regniga dagar och frostiga nätter med sliten beklädnad och tömda renslar ej öfverträffades, om de ens uppnåddes under kriget. De talrika bevis på ihärdighet, uthållighet och pligttillgifvenhet hvilka kommo under deltagarens öga, illustrera mera träffande än de blodigaste bataljer det verk­liga modet hos soldaten. När till exempel den hänförande retelse hvaraf vi alla mer eller mindre bemäktigas vid bajonett-anfallet lemnat rum åt den under dagar och veckor själs- och kroppakrafterna allt mer och mer betungande vedermöda som fortsatta ansträngningar och försakelser medför, han ändå, ehuru hungrig och trött, med en filosofisk blick på situationen, skämtande betraktar de is-skärfvor som nu, i stället för fiendens granater, sarga hans halfblottade fot under det han går, bevisar han i sanning hvad den amerikanske medborgaresoldaten förmår för sitt land. Med en armee bestående af en hel nation af sådana män, hvars bedrifter under fyra långa år successivt passerade en revue framför en tvifvelaktig, en förvånad och beundrande verld, kan man ej underlåta att betänka, oaktadt den lätthet hvarmed volontärofficern i allmänhet insatte sig i sin nya sfer, huru många tusentals lif huru många lifslånga lidanden och  huru många millioner skatter hade kunnat besparas nationen genom en större proportion af bildade officerare.

Återkommen till lägret i lidande tillstånd efter mer än två års oafbruten fälttjenst, och då det nu förmodades armeen komme att njuta någon hvvila, beordrades jag till Illinois för att med statsmyndigheterna arrangera om fyllnad af mina decimerade led; men under min frånvaro underrättad om flera misslyckade bemödanden att på nytt invärfva mitt regirnente som veteraner, och önskande att göra allt i min förmåga för detta ändamål, återvände jag den 31:a Mars i fält, och linde den 5:te April åter invärfvat ett antal tillräckligt att bibehålla regimentets namn.

General Sherman, som då beredde sig för Atlanta­kampanjen, förorsakade att jag detacherades från mitt regimente och utnämndes till Ingeniör-Chef  i 17:de armee-kåren, i hvilken egenskap jag tjenstgjorde i detta fälttåg, hvarunder skickliga manövrer, skarpa träffningar och oväntade anfall dagligen tillkännagaf fortgången af Westerns Grand-Armee, till dess slutligen min länge öfveransträngda konstitution, af naturen stark och härdad genom långvarig öfning, gaf vika, blottade mitt in­validtillstånd och nödgade mig att lemna tjensten.

Förlusterna i det 55:te under detta fältåg, isynner­het vid Kennesaw-berget, hade reducerat det till mindre än en kaptens kommando; och det ärofulla slaget framför Atlanta 22:a Juli (1864),  kanske det blodigaste af alla under detta fälttåg, var det sista hvai jag deltog.

Under det de uttömda krafterna och det annalkande mörkret efter hand gjorde slut på denna dagens förtvif­lade slagtning, besökte jag under kår-befälhafvarens or­der, 15:de och 17:de kårerna (hvilka hade lidit mest men  beslutsamt höllo sina ställningar,) för att till general Sherman personligen rapportera tillståndet på armeens venstra flygel. Natten blef snart mörk, men de scener jag mötte under det jag passerade fram och åter öfver det vidsträckta slagfältet, genom lundar, åkerfält och hålvä­gar förblefvo tydliga nog för mig, ehuru oförklarliga för hvar och en hvars personliga erfarenhet ej gjort honom familiär med dem, och han har ingen beskrifning behöflig.

På min trogna .häst, med en kula i låret och ett djupt sår i bringan, nådde jag slutligen klockan 2 på morgonen armeens högqvarter, eller rättare den pressenning, som ej sällan tjente generalen till substitut.

Generalen hade just då slutat sin armeeorder rörande general M:c Pherson, hvars förlust, under slaget, hela armeen beklagade.

Begagnande mig nu af den påräknade nytta en order att besöka befästningarne vid Mississippifloden lofvade genom en lindring i mina tjensteåligganden  delade general Sherman och tvenne af hans stabsofficerare pressenningen med mig den fölljande natten på min resa, samt tog om morgonen 24:de Juli afsked af generalen under hans uttryckta saknad och förhoppning att den vederqvickelse och tidsfördrif, i förening med lindrig tjenstgöring som ordern innebar, skulle kortli­gen iståndsätta mig att återvända i fält. Snart öfvertygad likväl, om hopplösheten af detta, hufvudsakligen med anledning af mina lidande ögon, påskyndade jag utförandet af mitt uppdrag, återvände till Chicago insände min afskedsansökan som beviljades den 20:de September 1864.

Då emellertid, genom den behandling och omsorgsfulla vård jag der åtnjöt anledning till någon förbättring i mitt tillstånd börjat visa sig emot årets slut, och då jag ej återväntades i fält förrän på våren, antog jag den 1:a Januari 1865 utnämning till öfverste i Första Veteran ­Armee-Kåren (Hancocks), som då organiserades, och fick mig uppdraget befälet vid kårens rekryteringstjenst i staten Illinois med högqvarter i Chicago. Utsedd till chef för kårens 2:a regimente samt beordrad att inträffa med det i Winchester i Virginien, tidigt i April, utsågs jag der till befålhafvare för den enda brigad i denna kår som någonsin organiserades. Men då jag nu åter nödgades utsätta mig för det återkommande starka solljuset och hettan, återvände ock plågorna i mina ögon, och till en sådan grad att konsultationer med läkare å åt­skilliga orter blef nödvändig. Deras öfvertygelse att fortsatt blottställning tvifelsutan, inom få månader, komme att beröfva mig ett, om ej båda ögonen, hvilket de tilltagande plågorna ej lemnade någon grund att betvifla, förmådde mig slutligen att ingifva min afskeds­ansökan hvilken beviljades den 30 Maj 1865.

Efter det åratal af omsorgsfull behandling och tåla­mod, omfattande den största försigtighet vid bruk af penna eller bok, och ofta utestängande af ljuset, befanns gagnlöst, med undantag af tillfällig lindrig i smärtorna, sökte jag och erhöll pension; men emedan jag föga kan uträtta äro utsigterna ej särdeles uppmuntrande.

Ehuru jag i min Tjensteförteckning endast haft att anföra fakta till större delen kända af General-Befälhafvaren personligen har dock mitt invalidtillstånd oundvikligen inhiberat deras tidigare presentation.

Aktningsfullt hemstäldt

OSCAR MALMBORG

för detta Öfverste och chef for 55:te Illinois Veteran-Voluntär-lnfanteriet

Minnessten i U.S.A. Monument to Col. Oscar Malmborg and those in the 55th Illinois Infantry who died at Vicksburg National Military Park.

Öfwerste-Löjtnant Frans Oscar Malmborg.

(1862) Efter amerikanska tidningar hafwa sett omnämnas, att Ingeniören F. O. Malmborg, född på Gotland och son af Kapitenen wid Gotl. Nat.-bewäring inneh. af Swensksunds Guldmedalj, P. G. Malmborg, blifwit förärad en hederswärja, wid en festlig middag, då han med rang af Öfwerste-Löjtnant lemnade Chicago i Amerika för att afgå till förbunds-armén. Det är för oß ett nöje att genom enskilt wälwilja kunna om bemälte Malmborg meddela, att han war Sergeant wid Westmanlands Regemente under den tid, (1844-1846), som han wistades wid Lärowerket för Linie-officerare härstädes, hwarest han ock afslutade sina militärstudier samt undergick officersexamen d. 8 Maj 1846 och att han afreste straxt derefter till Amerika. Förliden sommar gjorde hr Malmborg ett kort besök på Gotland, hwarest han eger många wänner och förwärwade derwid ännu flere. – Genom samma benägna wälwilja hafwa wi fått del af amerikanska tidningen ”Chicago Tribune” af d. 19 sistl. November, hwaruti den ofwannämnda festligheten är på följande beskrifwen:

”Öfwerste Löjtnant Malmborg wid 2:a regementet af Douglas-Brigaden fick förliden lördag emottaga ett wackert bewis på aktning och tillgifwenhet af fordna kamrater wid Illinois-Jernwägs-departementet, då till honom å deras wägnar öfwerlämnades en hederswärja genom m:r J. M. Redmond, werkställande Direktör wid Landt-Staten (acting Commissioner of the Land Departement), hwilken derwid yttrade:

Öfw. Malmborg! Edra wänner och fordna kamrater, som alltid högt wärderat Er, gifwa Er detta swärd såsom ett ringa bewis på deras personliga tillgifwenhet. Under de många år som wi gemensamt arbetat på fredliga wärf, ha Eder skicklighet framkallat wår högaktning, jemte det att Edert wälwilliga och förekommande sätt tillwunnit Er anseende af alla, med hwilka Ni kommit i beröring, såwäl i det enskilda som offentliga lifwet.

Ehuru Ni är född och uppfostrad uti ett främmande land, hafwe wi ansett för en ära att helsa Eder wälkommen såsom medborgare och wän. Ni har nu ingått uti Ert nya fäderneslands tjenst, för att understödja en rättwis sak. Mottag detta wapen, Öfwerste, såsom det mest paßande wittnesbörd, som Edra wänner kunna lemna wid Eder afresa för att förswara wårt gemensamma fädernesland.

Gåfwan öfwerlämnades derefter af Sekreteraren wid Landt-Staten m:r Petter Daggy, derwid lifliga pch länge uthållande bifallsrop hördes.

Öfwerste-Löjtnant Malmborg swarade under djup rörelse:

Herr Ordförande! Mine herrar! Edra ord äro lika wärdefulla , som Eder gåfwa är lysande, men jag råkar i förlägenhet öfwer högtidligheten wid deß öfwerlemnande. Hade jag warir förberedd, så skulle jag hafwa försökt att på ett mera paßande sätt uttrycka de tacksamma känslor, hwarmed jag emottager denna artighet. Såsom det nu är, täckes Ni mottaga min erkänsla, om icke i walda åtminstone i alfwarligt upprigtiga tacksägelseord. Jag wärderar Eder gåfwa, mine wänner, såsom ett prof på aktning och wälwilja af kamrater och wänner, hwilka länge hafwa känt mig och hwilkas tillgifwenhet jag känner mig stolt och lycklig att ega.

Uti troget uppfyllande af de dyra och höga pligter jag åtagit mig, skall jag söka göra mig förtjent af Edert yttrade förtroende, och under utöfwandet af deßa pligter skall jag icke wanhedra detta swärd. Det skall dragas för en helig och rättwis sak och skall, om Gud skyddar min arm och mitt lif, icke blifwa nedlagt förrän wåra segrande wapen hafwa tillwunnit oß en ärofull fred.

Jag skall i kärt minne bewara denna högtidsstund, mine wänner, såsom en af de gladaste i min lefnad; de dermed förenade omständigheter skola egga min äregirighet, gifwa kraft åt mina syften och lifwa patriotismen för mitt nya fädernesland, hwars fria institutioner, hotade och i fara såsom de synas, skola förswaras medelst mina alwarligaste och ärligaste ansträngningar. Mine wänner, jag tackar Eder ännu en gång på det upprigtigaste.

Derpå följde en middagsmåltid, hwarwid skålar föreslogos uti korta och hjertliga ordalag af Öfwerste Stewarr, Major Sanger, Quartermaster Janes med flere andra. Tillställningen war i allo angenäm och kommer att länge qwarlefwa i minnet hos deltagarne, såwäl gifwarne som emottagaren. (Källa: 815)

Gravsten på Visby Östra kyrkogård

(4/5 1880) Öfverste Oskar Malmborg, en ädel fosterlandets son, hvilken som regementschef tjent i senaste Nordamerikanska kriget på Nord-staternas sida, städse med bravur och utmärkelse samt sålunda högeligen hedrat sitt Land och svenska armén, afled efter årslånga lidanden, med hjeltens lugn, stilla uti Visby 29 April 1880.

Han var 1820 född vid Rågåkra i Kräklingbo socken på Gotland, hvarest fadren var kapten vid nationalbeväringen. Tidigt ingick han såsom furir vid k. Vestmanlands regemente, genomgick d. v. militär-läroverket i Visby och tog der offficers-examen 1846. Uti Förenta staternas armé deltog han i Texas-mexikanska kriget (1846–8) under general Taylor och Scott. Derefter var han civilingeniör, sedan 1852 bosatt i Chicago och der anstäld vid ett jernvägsbolag, hvarunder han besökte Sverige och Gotlandför att till fullo rangera sina affärer från ungdomstiden; och 1861 vardt han svensk och norsk vice konsul i Chikago. Men kort före det stora krigets utbrott s. å. var han åter derstädes, då han, som erhållit militärisk bildning, , redan tjent några år i fäderneslandet och jämväl i mexikanska kriget samt visserligen kände förhållandena i hans af eget val adopterade fädernesland, villigt lyssnade till sina många vänners råd att oförtöfvadt antaga tjenst i Unionens armé, som då i största hast uppsattes och hvarvid han erbjöds regementsbefäl vid Douglas brigad, som hörde till general Shermans division. Dock, såsom främling i alla fall, antog han heldre öfverste-löjtnantsplats under general D. Stuart. Men, när denne, som var en hedersman och utmärkt jurist men ingalunda militär, egnade tid och tillgångar till anskaffande af manskap, m. m., anförtroddes Malmborg medborgar-truppens organisation, exercis och disciplin, hvilket endast lyckades så väl derigenom att han, bland de få af befälet, var utbildad militär; hvarför regementets framsteg i fälttjenst och taktik snart ådrogo sig Shermans uppmärksamhet

Af de många blodiga fältslagen och äfventyren, hvari Unionens armé(af stundom ända till tolfhundratusen man) deltog i vår tids största krig, som visserligen också medförde de största resultat för mensklighet och frihet, kunna vi dels ur Malmborgs tryckta ”tjenstförteckning” som dessvärre är alltför trött, samt dels ur åtskilliga tidningar från den tiden blott anföra några de hufvudsakligaste händelserna.

I Jan. 1862 vardt O. Malmborg den egentlige öfversten och schefen för regementet samt deltog i den mördande bataljen vid Pittsburg Landing eller Shiloh 6 och 7 April, då, sedan den äldre brigad-schefen blifvit sårad, Malmborg för tillfället fick föra brigaden, hvarunder regimenets tapperhet högt vitsordades af, bland andra, divisions-general U. Grant. Under de heta striderna, de långa marscherna och svåra broslagningarna, o. s. v. utmärkte sig det nyuppsatta frivilliga patriot-regementet städse för största härdighet och mod, snart uppehållet af en lysande esprit de corps, hvilken ingjutits truppen af deras tappra schef, hvars ”gråa hatt” ofta syntes i det tätaste stridshvimlet. Regementet deltog i stormningen af fästet Arkansas Port 10 Jan. 1863 samt i de förberedande rörelserna vi belägringen af det vigtiga Vicksburg samt vid platsens inneslutande 17 Maj. Vid stormningen 22 samma månad sårades Malmborg af ett snuddskott vid högra ögat, hvarvid han föll till marken, men återvann dock snart medvetandet samt fortfor, ehuru nästan blind, att framför linien uppmuntra sina soldater. Men då han,  ehuru blesserad, begärt att få deltaga i stormningen 22 samma månad, vardt han olyckligtvis åter sårad af en granat-skärfva vid venstra ögat, då han måste bäras ur striden. Emellertid, när hans blessyr innan kort artade sig väl, uppdrogs honom att uppgöra planen till att uppgöra planen att utföra brigadens farliga belägrings-arbeten vid Vicksburgs minnesvärda belägring; då han, bland andra strapatser, vakade i 20 dygn från en timme före solens uppgång till en timme efter hennes nedgång, allt under en tropisk hetta och med föga hvila om dagarna, tills ändtligen Unions-arméns ansträngningar kröntes med framgång, så att Vicksburg kapitulerade 4 Juli eller på den ärofulla årsdagen af landets själfständighet, då om aftonen Shermans stabsadjutant inträffade med generalens budskap att regementet i striderna ”förhållit sig väl”. Men genast måste regementet deltaga i förföljandet af rebell-general Johnson som förgäfves försökt undsätta Vicksburg, hvarefter kåren stationerades vid Black-river-bron, då Malmborg åter hade brigad-befäl. Då Shermans kår i Febr. 1861 formerades för en af fälttågets djerfvaste expeditioner, nämligen uppför Tennessee-floden, utnämde han Malmborg till schef och öfverste för 55:te regementet Illinois, hvarpå detta i dessa krigshändelser tog en vigtig del. Det var under dessa strider som Malmborg utförde vackra fältverk och, bland annat, under kulregnet slog en 170 fot lång bro, hvaröfver Sherman lyckligen passerade, då han af tacksamhet gaf bron namn efter konstruktören. Efter dessa strider uttryckte Unionens yppersta hjeltar, Grant, Blair, Lightburn sin stora tillfredsställelse och förtroende för Malmborg, äfven såsom belägringsingeniör, och för hans köld i elden kallades ej sällan den ”tappraste bland de tappre”; och då äretecken af batalj-namn på fanorna utdelades, erhöll 55:te Illinois bland alla nästan de flesta. Efter Vicksburgs fall deltog Malmborg i Shermans bragdrika fälttåg och den blodiga bataljen vid Chickamauga 26 och 27 Nov. 1863.

Men omsider fick regementet nu börja att förfölja den ändtligen på allvar allmänt vikande fienden. det var kanske isynnerhet då som kåren, med utsliten beklädnad och med tömda ränslar men med lugnt mod och stundom skämtande, fördrog de fortsatta ansträngningarna; och då var det, för den stora bristen på bildadt befäl, icke lätt att för de få volontär-officerarne uppehålla ordning bland truppen i lägret och dess mod i de ständiga hårda striderna. Men i allt detta lyckades vår Malmborg oftast bättre än de fleste; och derför sade den tiden den amerikanska tidn. ”Hemlandet” att Malmborg ovillkorligen fått utmärkelsetecknet ”Sjernan” (sic) om han varit infödd i Amerika.

I stället för en behöfligt hvila beordrades den sårade och utmattade krigaren till Illinois för att med nytt manskap fylla sina glesnade led, hvilket slutligen lyckades, så att han med sitt fulltaliga regemente åter vara i fält 31 Mars, då Sherman som nu förberedde s. k. Atalanta-kampanj, (ska vara Atlanta-kampanj) detacherade Malmborg från hans regimente och utnämde honom till ingeniör-schef i 17:de armékåren och hvarunder skicklige manövrar, skarpa träffningar och oväntade anfall dagligen tillkännagaf fortgången af Vesterns s. k. ”grand-armé”; och det var endast under detta hans befäl som Malmborg med sitt regimente deltog i 11 rangerade bataljer. S<edan han också deltagit i det ärofulla slaget framför Atalanta (Atlanta) 22 Juli 1864 (kanske det blodigaste af alla under detta fälttåg), återvände han efter den nattliga ridten på sin sårade häst öfver det vidsträckta slagfältet, betäckt af tusentals sårade, kl. 2 på morgonen till arméns högqvarter, eller rättare till den presenning på marken, som ofta var hans lägerstad efter dagens mödor. Men dermed voro invalidens sista krafter uttömda; så att han, isynnerhet för ögonens fortfarande svaghet, begärde afsked i Sept. 1864. Men ehuru han, under utsigt till förbättring, i Jan. antog utnämning till öfverste i 1:a veteran-kåren, vardt han, då helsan ej vidare syntes vilja återkomma, nödsakad söka sitt slutliga afsked ur Unionstjenst 30 Maj 1865.

Emellertid stannade han efter kriget qvar i Amerika på de ädlaste stödd och uppmuntrad under sina fortfarande lidanden af de talrika vänner han förvärfvat i sitt nya fädernesland samt under ständiga bemödanden att bland 100 andra sårade och lytta krigskamrater söka återvinna helsan vid flere brunnar och andra helsoanstalter, men hvilket aldrig lyckades. Den pension, som Unionen lemnade honom var omkring 1,300 kronor, utom förmodligen flera ärotecken; men, märkligt nog, fick han för alla sina krigsmödor i det så ärofulla verldsdramat under stjernbaneret hvarigenom, han visserligen också hedrat sitt fädernesland och svenska armén, hvarken den svenska svärds-stjernan eller tapperhetsmedaljen. — Slutligen uttröttad af ständiga lidanden och flere missräkningar samt allt starkare gripen af kärleken till moderlandet, återvände han 1874 till Sverige och Gotland, ehuru han verkligen glömt allt för mycket af gamla förhållanden för att der rätt kunna trifvas. Dock var hans sällskap ofta högligen intressant, ehuru samtalet mest rörde det stora kriget. Men, ehuru plågorna och svagheten aldrig lemnade honom, led han ensligheten och allt med stoiskt lugn samt mot såg han sin slutliga förlossning under en from kristens trygga hopp: och särdeles högtidliga voro hans sista stunder, då den bleke krigaren sönk (sic) i den sista hvilan.

I själ och hjerta svensk, älskade han varmt sin födelsebygd Gotland. Och derföre har han genom testamente gifvit sin lilla förmögenhet (som icke tyngdes af någon skuld) till vårt sjukhem, och lemnat några minnesgåfvor till sin närmste vänner, som skola utföra hans yttersta vilja; äfvenså var han en af de förste som af sina ringa medel bidrog till grundfonden för Gotlands Forn-sal,  till hvilken han med varm hand lemnat en mängd dyrbara minnen från kriget samt ett antal böcker, kartor m. m. och fotografier af kära vänner och Unionens märkliga personer; hvilka allt städse skall tala om Oskar Malmborg och hans kärlek till hans fäderneort Gotland. I likkistan låg han i sin vackra amerikanska uniform, rikt omgifven af blommor från hans vänner; och sedan 3 Maj hvilar han, vid sidan af två unga officerare, på Visby kyrkogård i ”korsbetningen”, som för 519 år sedan var ett bataljfält. — Frid öfver hans stoft och ära med hans minne! (Källa: 1747)

Överste Oscar Malmborg och det amerikanska inbördeskriget av Åke Sandström vid Högskolan på Gotland