Erik Gustaf Mauritz Dahlin

Erik Dahlin var volontär vid I 18 1940-1941 och tjänstgjorde vid Svenska Frivilligbataljonen vid Hangö i Finland 1941, som rapportkarl för chefen 3.pluton i 1.kompaniet.

Jag var 19 år. Vart var jag på väg? Under nio månader hade vi utbildats i att "leka soldater", nu väntade allvaret. Det regnade när båten lade ut från Skeppsbrokajen. När båten passerade ett fullt upplyst Gröna Lund, kändes en klump i halsen. Satt inte tuffheten djupare? Det var nog lite fukt i ögonvrån också.

När Åbo skymtade i regndiset fick jag samma känsla som när Visby dök upp vid ankomsten november 1940. GRÅTT. Under de dagar vi var i Åbo hann vi uppleva ett par flyganfall samt den finska befolkningens inte alltid positiva inställning till oss frivilliga. Däremot uppskattades de ransoneringskort som vi kunde avvara.

Under vistelsen i lägret bakom främsta linjen, fick vi vänja oss vid "krigsmelodin", granater från tungt artilleri, luftvärnseld blandat med ljudet från Stukasbombarna. Eldskenet från krevaderna i Hangö lyste upp natthimlen.

Jag tillhörde dom som skulle fylla upp luckorna efter vakanserna hos 1. komp. Första mötet med kompch löjtnant Jon Liljedahl var när han inför kompaniet förklarade att handräckningskompaniet bestod aven samling bovar och banditer. "Några olämpliga hade fått åka hem." Som "stafett" (rapportkarl) hos chefen 3. plut, fänrik Nord, fick jag ibland följa med på hans lite privata raider (han hade med sig ett maskingevär med två magasin, 40 skott), han sade att det var ryssarnas morgonmedicin. För det mesta gick han ensam, det förekom att också andra gick ut på "egna" uppdrag. Det fanns en del utpräglade individualister bland oss.

I mitt jobb som stafett ingick att avge rapport tre gånger om dagen till kompanichefen. Eftersom jag tillsammans med fänrik Nord fanns där det hände något, meddelade jag vad jag hade sett.

Rapportstigen var mycket smal, man fick gå på ett led. Skogen bestod till stor del av träd, avskjutna på ca en meters höjd (det var som ett plockepinn utlagt av en jätte).

Den dagliga rutinen bestod av bevakning, patruller, förstärkning av löpgravar, förbättring av "korsur". Från den 17 augusti till 10 oktober bestod maten av gröt på morgonen samt för det mesta av ärtsoppa till middag, ibland med kokt hästkött i. Det var ingen risk att vi blev hårda i magen, det gällde att komma till latrinen fort.

När bataljonen den 18 september skulle gå bakåt, hade vi en del extra utrustning att bära på. En del saker hade vi hittat i obebodda "sommarstugeförråd", det var stekpannor, kastruller, fotogenlampor. Saftflaskor, syltburkar ingick också, samt diverse nyttiga verktyg.

Den 10 oktober på förmiddagen blev jag träffad aven granatskärva från en granat avfyrad från en "flackbanepjäs" (47 mm). Den första biten bars jag på bår, därefter lastades bårarna på en hästdragen tvåhjulig kärra, färden gick på skogsvägar, så det vart ganska guppigt.

När vi kom fram till landsvägen fanns en ambulansbuss på plats, det var mera komfortabelt. Den första anhalten var bataljonens förbandsplats. Här gjordes en första besiktning av våra blessyrer. En sjukvårdare hade som uppgift att mata oss med cigaretter (vilkendera vi rökte eller inte). Det var i stället för morfin.

Efter en tid på fältlasarettet, inrymt i ett Folkets Hus, kom vi slutligen till krigssjukhuset Paimio. Ett f.d. sanatorium, beläget i en trakt som påminde om Schweiz. Där fanns duktiga läkare samt i övrigt bra personal. Jag vistades där till i början av december då jag fick konvalescenspermission.

Då jag inte kunde återgå i tjänst före januari 1942 var min karriär på I 18 avslutad. (Juni 1942 opererades jag för benröta i väster fot, det satt en skärva kvar). Erik Dahlin, Älvsjö. (Väduren 1997/2)

Erik Dahlin föddes i Harads-Edefors i Norrbotten, där fadern tjänstgjorde som missionspastor. Denne var dock född i Skanör, gift med Judit, född Zettervall, från Södertälje. Under andra världskriget tjänstgjorde pappan som plutonchef på fältförband i övre Norrland. Senare bostadsorter för familjen blev Skultuna och Södertälje där Erik gick i läroverket. Familjen flyttade till Stockholm, men Erik sökte, och fick, volontäranställning vid I 18 första november 1940. Efter halva kurstiden, och troligen av ideella skäl, beslöt Erik sig för att söka tjänst i Svenska Frivilligkåren till Finland. Efter nio månaders strider på Hangöfronten som infanterist blev han sårad i foten och hemförlovades till svensk rehabilitering. Efter sex månaders vård inkallades Erik till Svea Livgarde för att fullgöra sin värnplikt. Svenska myndigheter ville inte godtaga sex månades rekryttjänst och nio månaders fronttjänst som fullgjord värnplikt. Under en kortare tid därefter var han civilanställd vid F044 men övergick till den då expanderande bilbranschen som säljare och reservdelsman. Han valdes till klubbordförande i SIF men bytte 1975 åter bransch. Denna gång blev det plåt och ventilation. Han gick i pension vid 69 års ålder. Erik Dahlin glömde aldrig sina forna kamrater, vare sig som f.d. volontär eller som finlandsfrivillig. I såväl Stockholmskresten av regementets kamratförening, som Finlandsfrivilliga, fungerade han i alla år i fanvakten, men hade också andra styrelseuppdrag. Han deltog aktivt i verksamheten och innehade veterannålen. Han var också medlem av finska "Nylands Brigads Gille" och slöt alltid upp vid de vart femte år återkommande möten på Gotland och P 18, senast år 2000 (60-års) Erik Dahlin åtnjöt stor respekt bland vänner och kamrater för sin vänsälla, lojala och plikttrogna inställning, alltid parad med stor humor och glatt humör. Till en god vän från kamratföreningen som besökte honom på sjukhuset dagen före hans död sade han: "Du, i morgon muckar jag för sista gången". Det var den 25 juni år 2003. Han efterlämnar hustru Elsa och två döttrar med familjer. För kamrat- och vänkretsen. Jan Olof Ejnervall (Väduren)