Nils Otto Gustaf Jakobsson

Gravsten på Follingbo kyrkogård

Någon hjälte var jag inte - Märkäjärvi 1940

(Intervju 12/1 1995) 

"Det var inte av äventyrslystnad, utan snarare dårskap, som gjorde att jag sökte som frivillig. Jag skulle inte göra om det.

Jag gjorde rekryten på I 18 och var 20 år. Vid mobiliseringen kom vi ut på förband. Jag själv hamnade på södra Gotland. Där dök ständigt upp värvare och det fanns plakat överallt om att söka till Finland.

Egentligen hade jag inte tänkt åka men jag hade en kompis som var från Jämtland som tjatade på mig hela tiden. Jag gick till den finske konsuln i Visby som hjälpte mig. Jag skrev en ansökan. Ansökan gick till "kungs" som skulle bevilja det. Sedan tog det en tid innan jag fick en biljett till Stockholm.

Från Stockholm fick vi sedan åka tåg till Haparanda. Där gick vi över bron och blev förlagda i en skola där vi låg i 3 veckor. Jag var bland de sista som kom med i 2 gruppen. Dess chef var Viking Tham, älgdivisionen som de kallade den, vi hade ett älghuvud som beteckning. Där tillhörde jag 5 tunga kompaniet.

Jag var med i den s.k köldmarschen. Vi kom fram efter den där natten till en gammal gård som låg vi landsvägen upp till Petsamo. Vi kom fram där på morgonen. Gården hade innehaft av en ryss. Ladugården var full av döda djur. Ryssen själv hade stuckit. Vi blev tillsagda att gå upp till mangårdsbyggnaden. Huset var en stor byggnad med stora salar, kök och allting. Vi skulle gå upp och flytta sådana som hade frysskador och inte tänkte man på att det var så väldigt många.

När vi kom fram till fronten vid Joutsijärvi avlöste vi finnarna där och övertog deras ställningar. Jag låg i en utpost. Ett tag låg jag även vid staben. Det var väl ett 20-tal som överfördes dit.

Men sedan hade vi ju fiendens flyg. Bombflyget såg man när de skulle ner till större samhällen, då flög de rätt över oss. Ibland var det rätt stora bombplan, flermotoriga. Ibland såg man dem som små prickar och ibland bara som lite skimmer, men man hörde ljudet.

Där var en sjö och över den gick en väg. Där fanns en bro och på varje sida om den stod en luftvärnspjäs. De sköt med spårljus och därför kunde man se att de nästan aldrig nådde upp till planen. När bombflygen inte gjort av med sina bomber var de tvungna att släppa dem i skogarna innan de landade. Det var vid ett sådant tillfälle de träffade ett tält där vi bl.a hade våra ryggsäckar. Ryggsäckar och andra trasor hängde uppe i träden.

I vanliga fall när de bombade oss gick vi ner i skyddsrummen, små hålor i jorden. De var byggda av finnarna och vi övertog dem när de drog sig tillbaka. Det fanns fullt med sådana där. Det gick in ungefär tre man i varje. När de slöt att bomba måste man kvickt som bara den vara beredd för det var just vid sådana här tillfällen som t.ex luftlandsättningar mm kom.

Mest rädd var man nog för jaktplanen. Men var man klok kunde man undgå dem, det var bara att flytta sig åt sidan i rätt ögonblick. Jag kommer ihåg de första dagarna efter köldmarschen, när vi kom ut på en liten åkerväg då kom två stycken av dem. Vi kastade oss i diket och klarade oss men lastbilarna som stod kvar på vägen var som såll.

Från klockan 5 på morgonen till över 11 låg vi och tryckte i våra hålor. Både artilleri och bombflyg anföll oss. Vi trodde att de skulle försöka med någon form av anfall.

Jag kommer ihåg att jag, mitt under beskjutningen, gick upp och rökte men då kom det ett befäl och skällde ner mig. Vi visste då ännu inte att det var vapenstillestånd. Det var kompanichefen för staben som kom och berättade det för oss."