Karl Uno Viberg

På patrull bakom fiendelinjer - Hangö 1941

"Det känns härligt, mer underbart än jag med ord kan beskriva, att åter få trampa svensk mark och få fira jul här hemma i min barndoms bygd.

Det är undersergeanten i finska armén, finlandsfrivillige Uno Wiberg, som med djupaste tillfredsställelse gör denna bekännelse.

- Det är andra gången ni varit ute som frivillig?

- Ja, jag var med under vinterkriget också. Det var då jag fick en aning om vad striden egentligen gällde, och jag kände det som en bjudande plikt, en kallelse jag inte kunde komma ifrån, att ånyo ställa mina krafter till Finlands förfogande. Det fasta kamratskap, som smiddes under vinterkriget, gjorde också sitt till att jag drogs tillbaka. Dessutom står jag ensam i livet, jag har inga intimare familjeband som håller mig kvar.

Jag tänkte först, att det hela var en kamp om jordbitar, om öar, om fästningar, och visst gällde den det. Men inte bara det. Det betydde något betydligt värdefullare än materiella värden. Det gällde den finska folksjälen med sin stora fond av verklig religiositet, av djupaste och sannaste kristendom i kamp mot en avkristnad, formlös och kulturlös massa.

Vid Hangöfronten var väl döden daglig gäst? Hur många av era kamrater blev dödade?

- Ett 40-tal. Och påminnelserna om vår dödlighet kom dagligen och stundeligen. Jag tänker på förberedelserna till varje patrulltjänst. Det var mycket som passerade revy för oss, när vi plockade samman alla våra tillhörigheter och stuvade in dem i ryggsäcken, som var försedd med ägarens namn. Skulle vi komma tillbaka lyckligt från vår rekognosering?

Det var ungefär 100 meter mellan de finska och de ryska ställningarna. Men det var långa meter, det kan jag försäkra. Våra idrottsmän springer den sträckan på lite över 10 sekunder. För oss kunde det ta timmar. Vi hade fyra starka taggtrådshinder att klippa oss igenom och dessutom var marken minerad. Det fanns tanks- och trampminor. De förra exploderade vid ett tryck på omkring 80 kg, de senare behövde endast 25 kg. Dessutom opererade vi alltid i mörker.

Den starka känsla vi hade av att kämpa för en rättfärdig sak gjorde, att vi frimodigt grep oss an med våra uppgifter. Vi var inte rädda för att dö. Vi visste, att vi i så fall fullgjort vår plikt mot Sverige, vårt fosterland, och mot Finland, som vi svurit vår trohetsed.

Ni bär Frihetsmedaljen "För tapperhet" står det på den. Berätta om hur ni fick den?

Vi hade fått order om att ta en fientlig bunker, som besvärat oss särskilt mycket. Vår patrull bestod av 8 man med fänrik Edlund som patrulledare. Han var en sällsynt duktig pojke. Honom kunde vi följa vart som helst utan ringaste tvekan. Vår uppgift var alltså att spränga nyssnämnda bunker i luften med trotyl, som vi skulle kasta in genom skottgluggarna. Efter att vårt artilleri beskjutit fiendens ställning i ungefär en timmes tid, gav vi oss i väg. Förutom trotylladdningarna medförde vi kulsprutepistoler och handgranater. Långsamt och försiktigt gå vi fram i nattmörkret. Patrulledaren, som går först, använder fötterna som känselspröt. Trevande sträcker han fram foten för att förvissa sig om att ingen mina ligger på lur. Efter sex timmar ha vi klippt oss igenom samtliga hinder. Nu ha vi bara 15 meter kvar. Ska vi lyckas? Har inte fienden hört oss? Vi lyssna intensivt. Plötsligt hör vi något vina genom luften. Det är tidsinställda handgranater som fienden hälsar oss med. Vi är alltså upptäckta. Vi kasta oss ner i granathålen efter våra egna granatkastare. Var det lite ljusare, kunde vi fånga fiendens handgranater i luften och kasta dem tillbaka. Det brukar gå om man är kvick. Men allt är svart. Då händer det. En granat träffar fänrik Edlund i ryggen. Den exploderar, och även hans egna handgranater, som han bär i livbältet. Edlund såras svårt, en annan får en skärva över ögonen och blir blind. Tre andra såras lätt. Det är bara jag och två till som tillsvidare ha klarat oss. Nu äro goda råd dyra. Jag övertar befälet. Min uppgift är att klara oss alla tillbaka. Men ännu kan ingenting göras. I en timmes tid låter fienden alla sina vapen spela över oss. Och genom det helvetiska larmet av alla krevader tränger den blindes skärande jämmer. Han har fått en chock och måste tystas. Jag stoppar en näsduk i munnen på honom. Det kan tyckas hjärtlöst, men allas våra liv beror av att ingenting röjer oss. Så slutar den ryska beskjutningen. Det blir med ens så fruktansvärt tyst. Vi ligga länge och bara lyssna. Tystnaden och mörkret blir till något fruktansvärt, till något som lever och som griper efter oss. Jag tycker mig höra steg. Det kan bara betyda en sak: fienden har sänt ut en patrull för att ta oss. Jag placerar en man 15 meter från oss med order att sakta slå mot taggtråden för att påkalla fiendens uppmärksamhet. Vi andra ligga med våra kulsprutepistoler osäkrade och avvakta. Ännu är det för tidigt att skjuta. Fienden måste vara så nära, att vi med visshet kan skjuta ned alla. Det darrar i pekfingret, när jag ser den ryska patrullen på 15 man dyka upp på 25 meters håll. Det är för långt bort. Närmare måste han komma. Nu är han bara 15 meter från oss. Ta-ta-ta-ta-ta. Vi fick dem alla 15. Men fyra stycken skrika ännu. De måste tystas. Och de tystas med vårt tysta vapen, vår finska puukko.

Resten var lätt. Vi tog de svårt sårade på ryggen och gick tillbaka. På ditvägen hade vi lagt ut ljusa tyglappar, så att vi exakt visste, var vi kunde trampa. Fänrik Edlund dog efter 6 timmar, men den "blinde" lyckades man rädda. Han återfick senare synen på ett öga.

Lade ni märke till något särskilt innan ryssarna evakuerade?

Vi fick vissa betydelsefulla order från sjöstridskrafterna. Dessutom slösade ryssarna så påtagligt med ammunition de sista dagarna, att vi förstod att något var i görningen. Vi visste emellertid inte om det var inledningen till någon större offensiv eller om det var deras sätt att ta farväl av Hangö. Snart nog fick vi bekräftelse på att fienden evakuerat och att våra ansträngningar krönts med framgång.

Ang. insamlingar. Jag hade tillfälle att studera resultatet både av paketinsamlingen till oss vid fronten och av kuponginsamlingen till civilbefolkningen. Det var som på julafton när man var liten pojke. Själv hade jag glädjen att få flera paket. Jag skall säga, att de där paketen betydde mycket mer för oss än avsändarna kanske anade. Vi hade inga andra förbindelser med hemlandet. Radio fanns inte. Vi visste ingenting om hemlandet. Dessa paket och brev blev för oss ljusstrålar. Vi kände, att det fanns dem hemma i Sverige som tänkte på oss, och det stärkte oss ytterligare att härda ut intill slutet. Och den här gången blev inte slutet bittert som sist, utan slutet blev gott.

Beträffande kuponginsamlingen var jag i tillfälle att under permission bevittna med vilken tacksamhet det finska folket talade om Sverige och svenskarna. Jag hade tredagars permission två gånger under dessa fem månader. En gång i Helsingfors, då jag skulle betala hotellräkningen, frågade de mig, om jag var rikssvensk. På mitt jakande svar förklarade de, att det ingenting kostade. Det bjuder vi på! Inte kostar det något!

Såg ni Mannerheim? Och vilket intryck fick ni?

Mannerheim tillhör dem man mycket sällan ser i Finland. Men han avtackade oss före hemresan. Vår bataljon ställdes upp i fyrkant, och bataljonschefen lämnade av. Fältmarskalken gick långsamt förbi oss, mönstrade varje man. Och den mannen kan mönstra med ögonen. Jag hade en känsla av att han såg tvärs genom mig. Jag har sällan känt mig så liten som då. Man förstod, att man framför sig hade en man, på vilken mångas öden beror.

Och sen bar det alltså av hem?

Ja, En frostklar decembermorgon och till tonerna av "Du gamla, du fria" såg vi Åbo försvinna i morgondiset. När vi kom till Vaxholm, spelade kustartilleriets musikkår samma kära melodi för oss. Vi svarade med att sjunga "Sillanpää-marschen. Och sen Stockholm! Jag vill lova att det kändes förunderligt att åter trampa svensk mark. Och vilket mottagande! Det var annat än när vi reste. Vi marscherade genom täta folkmassor, som hurrade, viftade med näsdukar och skrek! Och de tog till och med av sig hattarna! Och det gör inte stockholmarna för vem som helst. Då skall det allt vara något särskilt.

Var det något särskilt ni fäste er vid under det högtidliga mottagandet i Stockholm?

Jag kommer aldrig att glömma det tal friherre Rappe höll vid middagen i Gyllene salen. Han sa bl.a, att Hangö kunde vi svenskar inbrodera på vår svenska fana.

Under förra kriget präglades slagordet: Finlands sak är vår. Ni frivilliga ha säkert känt det särskilt starkt, inte sant?

Jag vet, att finska folket aldrig känt så för Sverige som det gör nu. Och jag är glad och inte så lite stolt över att vara svensk, och särskilt över att vara svensk i Finland i dessa dagar. Om någon vecka far jag dit igen. Jag vill göra vad på mig ankommer för att inte den länk skall brista, som heter Svenska frivilligkåren, den länk, som förenar mitt kära fosterland med det stora, tappra finska folket. (Källa: 1099)