Föregående sida

Luigi Romeo Muttoni

f. 17/5 1912 i Grandola ed Uniti Como Lombardiet Italien d. 26/1 1996 i Visby.

   

Gift 3/12 1949 med Edith Ingegärd Helena Nordin f. 14/6 1925 i Ganthem Gotlands län d. 2/2 2012 i Visby.

Barn:

Marisa Helena f. 23/4 1950 i Ardre Gotlands län

Rita Eva Rosita f. 16/11 1952 i Ardre Gotlands län

Caterina Yvonne f. 18/3 1958 i Ardre Gotlands län

Mario Carlo Luigi f. 16/11 1971 i Ardre Gotlands län

Paula Ingegerd Marie f. 6/2 1963 i Ardre Gotlands län

   

Luigi blev svensk medborgare 14/11 1969. Romersk katolik.

 

Luigi flyttade den 6/6 1947 till Visby, kv. Munken 3 från Hannover Tyskland. Servitör.

Han flyttade den 14/11 1947 till Snevide 1:6 i Havdhem. Konditor. Han bodde hos bagaren Per Valdemar Löfstedt. Han flyttade den 21/5 1948 till Ardre. De flyttade den 15/10 1968 till Snevide 1:6, Havdhem. Luigi konditor, frun kaféidkerska. De flyttade den 16/5 1974 till Hallute 1:67, Ardre. Konditor. De flyttade den 15/11 1979 till Visby.

   

 
   

Italiensk partisan blev bagare i Ljugarn

HUVUDGATAN ligger regnvåt och öde i Ljugarn den här kulna höstkvällen. Det rörliga sommarlivet här har ebbat ut för säsongen och det vanliga vinterlugnet har börjat lägra sig så smått i det lilla samhället, här som på så många andra ställen.

De få kafé- och bagerier som finns här har nu endast ”hemmapubliken” att försörja med sina förnödenheter i den här vägen, några kakor här, en kaffe hit och lite bröd dit.

Ett av bagerierna här är bekanta för sina mycket omtyckta limpor, inte bara av traktens kunder utan även av otaliga fastlänningar som hamstrar limpor från Espegards innan de återvänder till sina hemtrakter.

Limporna är som sagt välbekanta, men hur många känner ”mannen bakom” dessa, den glade bagaren från… nej, inte från San Remo, men väl från Como i Italien.

Men för Luigi Muttoni - så heter den glade bagaren från Como – har det inte alltid varit ett ordnat arbete framför varma brödugnar, han har ett betydligt mera komplicerat livsöde än så.

De svåra ofärdsåren 1939-1945 finns inristade i hans minne – minnen hågkomster från upplevelser som är helt främmande för oss som inte visste vad millioner människor ute i Europa den tiden fick genomlida.

För bagaren Muttonis del började det hela med att han som soldat i italienska armén kommenderas till olika stridsavsnitt dels i de italienska bergen, dels i Tyskland och på andra håll. Efter kapitulationen blev han en av de många som aldrig kunde förlika sig med den nya regimen, ”min arm var alltid för tung till en Hitlerhälsning”, säger han på sitt specifika svensk-italienska tungomål. Han började bl.a. härigenom att stödja de frihetsälskande patrioterna uppe i bergen – partisaner – med förnödenheter av alla slag. Det gick ett tag men en vacker dag slog ödet hårda slag för Muttoni, han greps av italienska gestapomän och fördes till närmaste fängelse. Detta var året 1943.

 

TIMSLÅNGA FÖRHÖR

Alla har väl hört och läst om hur ett gestapoförhör gick till, men ingen vet egentligen vad det betyder, mer än de som varit med om dessa. Det var timslånga förhör, ja ibland dagslånga, alltid med hjälp av revolver och batonger, säger Luigi Muttoni. Ofta fick man sitta i samma ställning i timtal, ibland med händerna nedom knäna, ibland med händerna bakom nacken eller någon annan konstig ställning som var allt annat än angenäm, försäkrar han. Detta pågick under två och en halv månad, och slöt med att jag skickades till straffläger, utan någon som helst rättegång.

Det första läger jag kom till var beläget i Lüneburg i Tyskland. Något egentligt straffarbete var det egentligen inte fråga om, mest bestod arbetet av meningslösa ting som att flytta en sten fram och tillbaka, eller liknande vansinnigheter, alltid med beväpnade soldater i obehaglig närhet som väl inte visste så mycket om mänskligt beteende.

 

STOR DÖDLIGHET

Dödligheten bland oss var mycket stor, dels på grund av behandlingen, dels av maten, om man nu skall kalla det vi fick äta, så, den lilla skvätt kålsoppa vi fick som dagsranson, någon gång med lite potatis eller liknande ingredienser.

I lägret var det den starkes lag som var rådande utan undantag, ramlade det av en tillfällighet ner en potatisbit eller morotbit i matskålen för någon som inte hade fysiska krafter att försvara sig, så hade man ingenting att säga till om, det var bara att tiga och bita ihop tänderna.

Mot slutet av kriget då alla mänskliga resurser sattes in av tyskarna, man tömde fabriker och allt folk, så hände det ibland att vi straffångar kommenderades till att t.ex. lossa cementsäckar från järnvägsvagnar, ett arbete som praktiskt taget kunde pågå oavbrutet med endast någon kvarts rast klockan 6 på morgonen till klockan 10 på kvällen. Med den kost som bestods oss var vi givetvis mycket mottagliga för sjukdomar och otaliga dukade också under av ren fysisk påfrestning.

Den första vistelsen i Lüneburglägret blev omkring 40 dagar långt för min del. 40 dagar var f. ö. den vanliga tiden i lägren, sedan flyttades vi till andra läger för min del blev det en kedja över hela tyska riket, bl. a. Hamburg, Essen och Spandau med flera ställen. Anledningen till detta ständiga flyttande kunde vara dels att lägren raderades ut av bombangrepp, eller att stridsfronten kom i obehaglig närhet, då var det dags för ilastning i bilar och förpassning till nästa läger.

 

LYCKAD FLYKT

Efter allt detta kringflackande kom jag så åter till det första lägret i Lüneburg. Vi var väl omkring 700 fångar där och en vacker dag, det var den 11 eller 12 april 1945, således efter två års lägervistelse för min del, gjordes en desperat flykt av alla fångarna. Det blev ett fruktansvärt manfall bland oss, men för mig och några kamrater lyckades det att komma därifrån med livet i behåll. De som blev kvar levande sköts förmodligen omgående.

Men för oss blev det så att vi kom in i ett hus i staden där vi tog hand om de tyskar som fanns där på ett för oss normalt sätt. Och nu kunde vi få tag i mat, riktig mat, något som vi inte sett och våra magar inte känt på två år. Och vad vi åt! Vi stoppade i oss så vi skulle spricka, och resultatet uteblev inte heller. Vi blev dödssjuka, jag vägde då 44 kg. Även mat kan vara livsfarligt under sådana omständigheter.

Nåväl – kriget var slut i dessa trakter, vi blev omhändertagna och kom på sjukhus, först till ett holländskt krigssjukhus, sedan till ett tyskt och sist på det internationella sjukhuset där jag till sist kom att omhändertas av Svenska Röda korset och på så sätt blev förd till Sverige. Det blev Hälsingborg och ny sjukhusvistelse i Ramlösa i en och en halv månad.

 

TILL GOTLAND

Sedan blev det en rehabiliteringstid i mölle varpå jag fick resa till Kymenäs. För att sedan ta steget hit till Gotland,  så kom jag hit den 13 okt. 1945, jag började arbeta på Lunkans café i Visby, där jag också träffade min hustru Astrid. Jag var visserligen försökt att resa tillbaka till fastlandet för att jobba där, men se det går inte. Jag var i Uppsala i två dagar, och i Eskilstuna tre, sedan åkte jag tillbaka till Gotland igen, för här trivs jag bäst. Hit till Ljugarn kom jag 1948 då min svärfar köpte det här caféet och bageriet, och här lär jag komma att stanna även i fortsättningen – säger en leende Muttoni, som man gärna unnar en fridsam tillvaro nu, efter sina långa och svåra år i blodsbesudlade lägren i krigets Tyskland. Allan Cedergren  (Källa: 772)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig
 
Angående GDPR-lagen på "gotlandsforsvarshistoria.se"