|
Knut Wilhelm Hugo Åkerhielm af Margrethelund |
||||||
|
|
|||||
|
Den 16 mars lämnade han Visby och reste till stridsplatsen vid Dybbøls. Den danska armén fanns då placerade i de tio skansarna vid Dybbøl och försvarade sig tappert mot de belägrande preussiska angriparna. Åkerhjelm antogs som sekundlöjtnant vid 2 infanteriregementet. Åkerhjelm placerades i regementets 2 bataljon som hade som försvarsområde Dybbøls fjärde skans. Den 2 april utsattes skansen för en häftig beskjutning som i det närmaste utplånade skansen. Efter artilleribeskjutningens upphörande stormade preussarna fram, skansen intogs liksom hela försvarsställningen. Efter att skansens chef kapten Lundby stupat övertogs befälet av Åkerhjelm. Skansen var den sista som preussarna intog. I bataljen fick Åkerhjelm ett fientligt bajonettstick i kinden men fortsatte ändå att strida. Fastän den fientliga befälhavaren uppmanade Åkerhjelm till att ge upp fortsatte han. Efter att klingan på sabeln gått av använde han gevärskolven att slåss med. Men ett bajonettstick i knät och ett väldigt kolvslag i huvudet kunde inte ens Åkerhjelm stå emot, han tuppade av. Snabbt var han avväpnad och tillfångatagen. Åkerhjelm överfördes till det preussiska fältsjukhuset i Flensburg, sjukhuset var speciellt för officerare. Hela sjukhuset bestod av svårt sårade danska officerare mer eller mindre döende. I slutet av maj månad sändes Åkerhielm som krigsfånge till Spandau. I augusti frigavs han och återvände till Gotland den 30 i samma månad. Den 27 juli hade Åkerhielm belönats av den danska staten för sina insatser med att bli ”Riddare av Dannebrogen” samt 1876 erhöll han danska ”Erindringsmedaljen”. Efter hemkomsten återinträdde Åkerhielm vid Gotlands Nationalbeväring som underlöjtnant. 1867 befordrades han till löjtnant. Men på grund av sina skador från kriget tvangs han att begära avsked med tillstånd att kvarstå som löjtnant i armén. Ett tag vistades Åkerhielm i Stockholm men reste snart till Amerika där han arbetade som paketutkörare. Han hade mer eller mindre råkat i förfall. Den förut så ståtliga mannen var nu en krokig gråskäggig man med ovårdade kläder. En tilltagande sinnessjukdom medförde efter hemkomsten till Sverige att han måste omhändertas. Fram till sin död vistades han hos sin hustru i Vetlanda där han avled den 3 februari 1889. |
||||||
|
--------------------------------------------------------------------- |
||||||
|
(1864) Från tillförlitlig källa hafwa wi erfarit att Under-Löjtnanten wid Gotlands National-Bewäring Friherre Hugo Åkerhjelm, som under sitt tappra förswar af Dyppelskansen 4 blef sårad och fången samt derefter förd till Lazarettet i Flensborg, nu är så paß återställd att han kunnat transporteras till Preußiska Fästningen Spandau, hwarest han, ehuru krigsfånge, bemötes med aktning af såwäl Kommendanten som derwarande Preußiske Officerare. (Källa: 828) |
||||||
|
--------------------------------------------------------------------- |
||||||
|
(1864) En korrespondent från Flensborg återgifwer till danska Dagbladet en berättelse från baron Åkerhjelm om förswarandet af skansen № 4 der det heter: ”Den 18 på morgonen – säger baron Åkerhjelm – blefwo wi öfwerösta af en sådan mängd bomber och granater, att ingen af mitt folk, som gjort hela fälttåget, hade bewittnat något dylikt. Skotten följde så tätt på hwarandra som om det warit gewärssalvor; men kl. 10 tystnade kanonerna plötsligt och wi sågo fienden framrycka i stormkolonner emot hela wår wenstra flygel: skansarne 1−6. Nu hörde man tydligen spetskulornas musik. Ingen af wåra kulor gick miste ad deßa täta kolonner. Jag tog gewäret af en stupad soldat och sköt på denna människomaßa, som jag så att säga hade wid mina fötter. Tre skott fick jag skjuta och hwarje kula träffade sitt mål, då jag såg att fienden på ett annat ställe höll på att bestiga wallen. Jag kommenderade de få man jag hade qwar, att gå på med bajonetten och stöta dem tillbaka. I ett nu woro wi allesammans på det af fara hotade stället. Jag sände bajonetten genom bröstet på en preussare, men i detsamma fick jag en kula genom kindbenet och föll ned medan fienden tog skansen och de få tappra som ännu woro i lifwet. I skansen hade jag under mitt befäl ett halft kompani eller omkring 60 man; det war wißt få, men de slogos så mycket bättre. Det war en riktig glädje att höra deras glada farwäl till hwarje preußare som deras kula skickat in i ewigheten och att se med hwilken hurtighet de i sista ögonblicket kommo upp på wallenför att med bajonetten rensa dem från fiender, och allt detta medan kulorna formligen regnade ned öfwer dem. – Sedermera har jag hört, att icke mindre än 12 kompanier woro beordrade mot № 4, och ändå kunde ej deßa taga den förr än de fått förstärkning från dem som tagit № 3”. (Källa: 829) |
||||||
|
--------------------------------------------------------------------- |
||||||
|
(1864) Under-Lieutenanten, Friherre K. W. H. Åkerhjelm, hwilken som friwillig bewistat Danska kriget, hemkom från fångenskapen förleden tisdag (30/8 1864) med ångfartyget Louise öfwer Westerwik. Han synes mycket medtagen genom lidandet af sina bleßyrer, som han erhöll i bataljen i bataljen wid Dybböl. Han har fått ett bajonettstygn i wenstra knäet, som gör att han måste stödja sig med käpp. (Källa: 830) |
||||||
|
--------------------------------------------------------------------- |
||||||
|
K. W. H. Åkerhjelm. (1888) Frih. K. W. H. Åkerhjelm, den af oss förut omtalade f. d. gotländske officeren egnas af Th. Graas, i den danska tidningen ”Politiken” en skildring hvarur vi hämta följande: Högt uppe på backstråket som skyddar Flensburg mot vester ligger — eller låg åtminstone 1864 — en rätt ansenlig korsvirkesbyggnad med altan, från hvilken man hade en vacker utsigt öfver fjorden. Det var traktörstället Bellevue. Förlustelse-etablissementet var ombildadt till officerslasarett. Rundt omkring i rummen stodo tarfliga, men ytterst propra bäddar; sida vid sida hvilade danske och preussiske officerare, mest dock danske — det var efter den 18 April. De flesta danska officerarne voro hårdt sårade, alla nedtryckta och tysta. En enda var icke kufvad, en sårad officer, med hufvudet i band. Det var en svensk frivillig, baron Åkerhjelm. En jättekarl, rask och liflig i sina rörelser, med en skälmsk blick i ögat och ett drag af oförvägenhet kring munnen, blondt helskägg och uppnäsa. Blott 22 år gammal, född på Gotland, hade han kort före kriget blifvit underlöjtnant. Efter Dannevirkes utrymmande anmälde han sig till dansk krigstjenst. Han var lasarettets enfant terrible, nästan omöjlig att hålla i styr så snart han kunde lemna sängen Uppretad öfver att vara dömd till overksamhet, hyste han ett glödande hat till segrarne, och ett stort barn som han var sökte han hämnas genom små elakheter. En preussisk officer, som besökte en sårad kamrat och son — efter Åkerhjelms åsigt — utmanade honom genom sitt sabelskrammel, trampade han på tårna, för att derpå leende säga sitt: ”Ursäkta!” Ja, en lätt sårad holsteinare, som tjenade i preussiska armén, titulerade han utan vidare för förrädare. Kort sagdt, hans osminkade uttalanden och framfusiga uppträdande generade i hög grad de preussiska officerarne. Han fick derefter ej heller lof att stanna längre på Bellevue än nödigt var; i slutet af Maj sändes han till Spandau. Men om ett voro alla danskar och tyskar, ense: den svenske baronen var tapper till öfverdåd; som en rasande hade han kämpat den sorgliga 18.de April, då de sönderskjutna Dybbölskansarne stormades. Han försvarade sig till det sista i skansen n:r 4, han ville ej höra talas om dagtingan. Först använde han sabeln med eftertryck, grep derpå ett gevär och jagade bajonetten i lifvet på en framstormande preussare. Men öfvermakten var för stor; ett bajonettstyng genom kinden, ett väldigt kolfslag i hufvudet, så störtade han till marken och afväpnades. Bajonetten omfattade han för öfrigt med särskild förkärlek. Den älskvärda diakonissan på Johanniterlasarettet kallade honom på skämt: ”Der tolle Schwede”. (Den galne svensken.)” Tjugu år senare träffade jag honom åter; det var i Fritz Frantzens bok, vexel-, snus och tobaksaffär, Milwaukee Avenue n:r 222 i Chicago. Utanför på gatan höll en tungt lastad arbetsvagn; en stor grof karl inträdde med famnen full af paketer. Ett par ord växlades; så bjöd Frantzen en cigarr och sade till karlen: Let us go round, the corner and take something, baron”. ”Well.” Det var Åkerhjelm. Frantzen berättade: ”Det var en gammal krigskamrat; vi tjenade som officerare tillsammans 1864. Nu kör han omkring här i staden med varor för Simon Brothers på South Water Street. Det är litet smått för honom, för resten en präktig karl. När han kommer hit dricka vi alltid ett glas för gammal kamratskaps skull.” Jag hade i packhuskarlen igenkänt den lefnadsglade löjtnanten. Hans klädedrägt var mer än tarflig, skägget var gråsprängdt och ovårdadt, han var åldrad i förtid, men hans jättegestalt var oböjd.
Finansutskottet tillstyrker krigsministerns förslag om årligt understöd år baron K. W. H. Åkerhjelm, som deltog och utmärkte sig som frivillig officer i danska armén 1864. Löjtnant Åkerhjelm har efter hvad det vill synas på grund af de sår han erhöll i kriget blifvit sjuk, och hans tillstånd synes göra krafvet om understöd i hög grad berättigadt. I följ häraf vill utskottet bevilja 500 kronor för detta ändamål. Detta är dock ej första gången Danmark erkänner hans tapperhet: strax efter kriget dekorerades han med Dannebrogens riddarekors. (Källa: 831) |
||||||
|
--------------------------------------------------------------------- |
||||||
|
(1888) Danska krigsministeriet har förordat f. d. löjtnanten i armén och vid Gotlands nationalbeväring frih. Knut Wilhelm Hugo Åkerhielm till ett årligt understöd af 500 kronor. (Källa: 1735) |
||||||
|
--------------------------------------------------------------------- |
||||||
|
Karolinen från Dybböl Anteckningar från ett besök i Spandau 1864. Af F. H-n. (1889) Nyligen har danska folket firat tjugofemårsminnet af kanske den olycksdigraste tilldragelsen i dess krigshistoria. Dybbölskanarnes eröfring af preussarna den 18 April 1864. Olycksdiger — ja väl, ty dermed var krigets utgång gifven och Schleswig för alltid förloradt för Danmark, men ock en af de ärofullaste. Ärofullare än både Frankrikes Sedan och Sveriges Pultava. Dybböl betecknar inte såsom dessa ett groft strategiskt eller taktiskt missgrepp, blott den förkrossande öfvermaktens seger öfver en motståndare, som, för svag att hålla stånd, viker man försvarande sig med en manhaftighet, för hvilken sjelfva fienden måste göra honnör. Dybbölskansarna voro såsom bekant till antalet tio. Några af dem togos jemförelsevis lätt, andra deremot först efter de mest hårdnackade försvar. Till de senare hörde skansen n:o 4. Bland de hjeltemodiga försvarne af den samma, som efter slaget särskildt omnämnes i arméns dagorder, var äfven den svenske frivillige, underlöjtnanten vid Gotlands nationalbeväring Knut Hugo Wilhelm Åkerhielm, för sin tapperhet kallad ”den siste karolinen”. Omsider sårad, måste han gifva sig fången och fördes tillika med en mängd andra af sina olyckskamrater till Spandaus fästning. Det var här jag träffade honom ett par månader senare. Det var den ”syttende Maj”, norrmännens alltid med begeistring firade grundlovsfest. De i Berlin bosatta norrmännen beslöto fira dagen i det gröna, nämligen i en större biergarten, belägen i närheten af Spandau och hvaremellan och Berlin kommunikation, ehuru temligen oregelbunden, underhölls medels vurstar. Åtskilliga andra medlemmar af Skandinaviska föreningen gjorde sällskap. Hvad som — utom intresset för syttende Majs betydelse, förstås — bestämde mig och några andra svenskar att deltaga i festen var önskan att besöka några landsmän, som, enligt hvad vi förnummit, skulle som krigsfångar befinna sig på Spandaus fästning. Under förhoppning, att det skulle lyckas att träffa dessa våra landsmän, försågo vi oss med några buteljer punsch — en vara som verkligen fanns att köpa i den preussiska hufvudstaden, ehuru till högt pris — och sedan vi med vurstarne anländt till festplatsen, fortsatte vi derifrån till fots vägen till Spandau. Den gråa, dystra fästningen var nog vänlig att öppna sina portar för oss. Dem vi sökte funno vi också ganska riktigt. De här befintliga svenska fångarna voro emellertid endast två till antalet. På en genuin gotländska sade oss Åkerhielm sitt namn. Han var då en tjugofyra års man, axelbred och stark, som en Sven Dufva, temligen kärf, butter och kantig i sina åtbörder. Han var klädd i en dansk släpuniform, och en förbindning täckte ännu det vid Dybböl erhållna skottsåret i kinden. Sedan han presenterat sig sjelf, föreställde han oss äfven för sin svenska medfånge. Det var en ung man, spänstig till växten och af ett blekt, nästan qvinligt utseende. Han hade som underofficer deltagit i kriget, hade likaledes blifvit fången vid Dybböl men var icke sårad. Hans namn var grefve Cronholm, och han erhöll ett eller par år derefter en sorglig ryktbarhet, då bosatt hos sin gamla mormoder, fru Karth, tog nämligen i uppretadt sinnesstämning den gamla af daga medelst ett pistolskott. Dömd till lifstids fästning, vardt han för ett par år sedan benådad öfverflyttade till Amerika. Som kommendanten sjelf icke var tillstädes, kunde tillåtelse icke meddelas oss att med våra landsmän tömma en bägare i deras fängelserum, men ett par unga officerare erbjödo oss att i vaktrummet hålla vårt lilla samqväm — ett erbjudande, som med tacksamhet antogs, liksom officerarne med nöje accepterade vår inbjudning att med oss tömma att glas af denna svenska punsch, de för öfrigt redan hört mycket omtalas och berömmas. Det medförda förrådet räckte godt till. De preussiska löjtnanterna funno varan förträfflig och tömde ärligt sina glas i botten. Stämningen var i hög grad gemytlig, och ehuru samtalet delvis rörde sig kring krigshändelserna, föll ingen bitter anmärkning från preussarnes sida. Åkerhielm deremot begagnade tillfället att underkasta en och annan detalj af det preussiska krigsväsendet en skarp kritik. Men som Mars och Minerva uppenbarligen icke gått hand i hand vid hans uppfostran, och hans tyska var mer än lofligt klen, gick denna kritik fullkomligt förlorad för dem, den var ämnad att stuka och framkallade blott en uppsluppen munterhet. Endast en af hans anmärkningar fann jag mig föranlåten att såsom tolk delgifva dem. Anmärkningen gälde den sergeant, som i Dybbölskansen med sitt skott gjorde honom stridsoduglig. Åkerhielm han icke nog starka ord att uttrycka sitt förakt för mannens klena skjutskicklighet ”Att på fyra, fem stegs afstånd icke kunna skjuta ihjel mig! Tvi tusan en så’n stackare! Också sad’ jag det till karlen sjelf, när jag händelsevis träffade honom i Kiel. Han ursäktade sig med brådskan och villervallan, kan tänka! Men för en soldat duger ej att komma med sådana ursäkter.” Preussarna skrattade hjertligt åt denna så egendomligt motiverade förtrytelse. Punschen var slut, och stämningen ganska ”hög”´, icke minst på de preussiska officerarnes sida. Åkerhielm anhöll om och fick äfven tillstånd att på ett par timmar lemna fästningen. Dock måste han på sitt hedersord förpligta sig till att åter inställa sig der senast kl. på aftonen. Cronhielm kunde såsom varande endast underofficer icke erhålla ett liknande till stånd. Endast åtföljd af en soldat tilläts han göra sin kamrat sällskap och afstod på grund deraf hellre från nöjet. Vid uppbrottet råkade Åkerhielm af misstag få en af preussarnes uniformsmössor. ”Fy f-n”, utropade han och slängde mössan med förakt i soffan. Kanske hade man den genom punschen uppspelta sinnesstämningen att tacka för, att detta hänsynslösa beteende af den danska krigsfången endast väckte munterhet. Då vi med Åkerhielm midt ibland oss gingo genom den ålderdomliga stadens gator, fingo vi snart en skock gatpojkar bakom oss. ”Ein Däne! Ein Däne!” ljöd det från dem. ”Hant ihn!” Åkerhielm förstod, att komplimangen gälde honom, vände sig med förgrymmad uppsyn om och du dundrade på Gotlandssvenska till dem: ”Drag åt h-e, ungar!” Orden voro naturligtvis för pojkarna mesopotamiska, men den bistra blicken ur ”danskens” ögon och hans utsträckta, knutna näfve jagade dem med ens åtskils, och de lemnade oss sedan oantastade. Då vi närmade oss norrmännens festplats, hördes på långt håll ett sorl och ett stoj, som gåfvo tillkänna, att ångan bland de festande redan var vederbörligen uppe. I synnerhet voro af dem outtröttliga i att afsjunga fosterlandssånger — hvilket emellertid skedde på ett sätt, mera hedrande för deras lungor och fosterlandskärlek än för deras musikaliska begåfning. Stojet afbröts emellertid för några ögonblick vid vårt inträde i samqvämet. Men sången hade uppenbarligen slagit an på Åkerhielm, och knappt hade presentationen försiggått, förrän han utropade: ”Hör ni, gubbar, kan ni sjunga Den tappre landssoldat?”. Vi åhörde denna proposition med verklig förskräckelse. Man tänkte sig: en krigsfånge, som i fiendeland förslår uppstämmandet af de sinas mest omtyckta krigsmarsch! Och detta i det fria, i hundratals menniskors närvaro. Emellertid förmådde vi, trots all envishet från Åkerhielms sida, som icke kunde finna det minsta anstötligt i saken, afstyra densamma. Han roade sig i stället med att, så vidt stojet tillät, för de församlade berätta episoder från kriget. Och så förflöt qvällen under flitigt anlitande af ölet. Plötsligt reste sig Åkerhielm. Han hade kastat en blick på klockan och funnit, att tiden för hans korta frihet närmade sig med stora steg sitt slut. Efter ett knapphändigt farväl rusade han iväg, följd af oss svenskar. Att till fots hinna Spandau innan kl. 11 derpå var ej att tänka. En vurst anträffades emellertid snart, men hästarne för denna hade hufvudena vända åt Berlin till. Kusken förklarade också bestämdt, att dit ville han och dit skulle han. Åkerhielm brusade upp. Utan vidare tog han hästarne vid tygeln och vände dem helt om, allt under det han på en obegriplig tyska gaf sin harm luft. Kusken å sin sida utfor i de häftigaste skällsord. Nu ryckte Åkerhielm till sig en käpp, gaf kusken en däng öfver ryggen och utropade befallande: ”Willst du kören, lymmel!” Ett stort spektakel var på väg att uppstå, men genom vår bemedling afgjordes saken till sist såsom en ren penningfråga till bådas belåtenhet. Vi togo ett hjertligt afsked af vår nyförvärvade broder och landsman, hvilken jag sedermera aldrig återsåg. Ur senast utkomna häfte af tidskriften ”Ur dagens krönika”. (Källa: 832) |
||||||
