Samuel Hjalmar Viktor Knut Åkerhielm af Margrethelund

Under våren 1864 begärde och erhöll Åkerhielm avsked ur den svenska krigsmakten och avreste till Danmark för att som frivillig kämpa i det pågående kriget mellan Danmark och Preussen. Den 6/5 utnämndes han till sekundlöjtnant vid det 5:e regementet. Den 29/6 deltog han i den blodiga bataljen på ön Als där preussarna gick över sundet och tvang den upprivna danska hären att retirera över till Fyn. 

Med egna ord: Det 5 regementet hade på grund av ett missförstånd under stridens början stått overksamt i sin försvarslinje vid sundet. Vi hörde skottväxlingen, larmet, hurraropen från byn Kjaer som stod som ett enda eldhav. Varför dröjde vi att ingripa till hjälp. Bataljonschefen beslutar emellertid att gå tillbaka till Engeshöj och marschen anträddes bakåt under vår oerhörda harm och överraskning. Dock upphinnes vi under tillbakamarschen av brigadchefens order: ”3 och 8 regementena ha stormat Kjareby. Rolf Krake har avskurit fiendens reträtt över sundet. 5 regementet skall nu hastigt avancera och attackera fienden.” Strax därefter erhåller jag av min kompanichef order att med halva min deling (pluton) under kompaniets frammarsch och anfall skydda dess vänstra flank. Efter en halv minut har jag min trupp, 25 man, samlad, bajonetterna påsatta och skyttelinje formerad. Under framryckningen höll jag förbindelse med den väg längs vilken kompaniet skulle framgå till anfall. En avbränd gård blev synlig snett framåt vänster. Det var Fiskebäcksgården. Vi ryckte fram däremot. Då vi nått den närmaste häcken till husets gårdsplan börjar kulor att vina omkring oss. En man dödas och några såras. Komna till den främre häcken fick vi se en lång fientlig skyttelinje framför oss på knappa 100 stegs avstånd. Preussarna ligga bakom en vall som hörde till den löpgrav som vi lämnat för ett par timmar sedan. Elden mot oss ökas, det visslar kring öronen, det smäller av träffar i det nedbrända husets tegelvägg bakom oss, kvistar och grenar faller från den häck där mina soldater lagt sig ner och det är ett avgrundslarm utan like. Preussarna pröva tydligen sina nya tändlåsgevär. De kunna skjuta sex skott i minuten och var den tidens mest snabbskjutande gevär. Vi hade endast mynningsladdare i danska armén. Jag smyger mig ut till landsvägen för att spana efter kompaniet, men detta synes ej till. Min ställning är riskabel, några av mina soldater har redan fallit, fienden är betydligt överlägsen, vi har nu legat här i 20 minuter minst och ännu hörs kompaniet ej av. Men vem är det som kommer där borta alldeles ensam ute på åkern till höger? Han passerar landsvägen och är snart inne på vår gårdsplan. Jag igenkänner svenske löjtnanten Palme, frivillig i danska armén vid en annan bataljon än vår. Vi hälsa på varandra med ett kraftigt handslag. Min första fråga gäller, om han har sin trupp därborta. Svaret lyder, att han hade haft den där, men att hela kompaniet hade blivit upprivet och måst gå tillbaka. Även Palme hade fått sig en rispa, han höjer högra handen, från vilket blodet ymnigt flyter, men han ville inte retirera, och då han hörde vårt skjutande gick han hit. Nu hade han inga cigarrer utan nu skulle jag vara vänlig och giva honom några. Var så ohyggligt torr i halsen av all krutrök, som han fått supa in under flera timmars tid. Det skulle bli härligt med ett rök. Palmes upplysningar förvärrade givetvis vårt läge. Nu kunde vi när som helst vänta fienden även från höger. Men var är vårt kompani? Under vårt samtal i skydd av häcken kom Palme och jag att händelsevis stanna vid en öppning mitt framför huset. Plötsligt ropar han till, blir kritvit i ansiktet, huvudet sjunker åt sidan och han faller sanslös till marken. Med fart får vi honom in på gårdsplanen och stöveln avdragen. Den är full av blod, som ymnigt rinner ur ett stort sår i vaden. Den tiden fanns inte s k första förband, men som jag hade medtagit en hel mängd näsdukar, kom dessa nu väl till pass. En tillfällig bår bildas av en soldatkappa och gevär och på detta sätt föres den sårade bakåt. Åter går en kvart utan att vi se en skymt av kompaniet. Vår ställning förvärras med varje minut och de stupades antal ökas fruktansvärt. De flesta har blivit träffade i huvudet och av allt att döma fått en ögonblicklig död. Med skäl kan någon fråga varför jag envisades med att stanna kvar sådan som situationen blivit. Svaret härpå sammanhänger dels med den bestämda uppgift jag fått dels därmed att jag ännu inte förlorat hoppet att få se vårt kompani och dels framför allt därmed att upprepade signaler hela tiden blåstes bakifrån ”5:e regementet fram”. Men vad är det för en syn som uppenbarar sig borta vid husets ena gavel. Palme här igen! Hans uppståndelse irriterar mig. Nästan förargad smyger jag mig bort till honom och frågar, vad han egentligen vill. Vi har inte tid att gång på gång transportera honom. Oerhört matt och svag kan han endast mumla fram: ”Kompaniet där uppe på backen.” Därmed förlorar han åter medvetandet och raglar längs väggen till marken. Det var den bästa underrättelsen vi kunde få och det hade den tappre plikttrogne och varmhjärtade Palme med uppbjudande av sina yttersta krafter bringat oss.  Vi bär åter bort honom och lägger honom nu i ett dike med vatten på botten så att han om möjligt skall kunna kvickna till av sig själv. På mina rop och svängningar skyndar en officer från kompaniet, som ej var mitt eget, ned till mig. Jag orienterar honom om vårt läge. Vi beslutar att gemensamt göra ett anfall mot skyttelinjen framför oss. Han springer tillbaka till sitt kompani. Jag kommenderar: ”Til Angreb. Gevaer i höjre Haand. Löb!” Och rusar genom häcköppningen mot preussarna, men hunnen 10 a 15 steg märker jag att jag är ensam. Jag vänder mig om. Inga av våra män är synliga. Jag rusar tillbaka in på gårdsplanen och där finner jag förklaringen. Det främmande kompaniet hade underlåtit att följa order, och av mina 25 man återstår 5 man. Nu hade jag intet annat att göra än att gå tillbaka. Jag ropar ”Tilbage” och fem soldater släpar sig över gårdsplanen för att söka skydd bakom huset. Preussarna följer genast efter under skarp eldgivning och efter några minuter är endast en man på benen utom jag själv. Vi, karlen och jag, gå, ja vi faktiskt gå fullständigt uttröttade i sakta mak på blott några stegs avstånd från fienden över åkern, utan att han lossar ett endaste skott efter oss. Så släpa vi oss tillbaka långsamt och kommer i skydd av en annan åkerhäck. Här känner jag med ens tryckning över hjässan. Det svartnar för ögonen och jag segnar ner på åkern. Karlen stannar. Jag befaller honom skynda vidare till räddning och inte ta notis om mig. Men han envisas med att inte vilja överge mig. Han tar min mössa och går till närmaste dike efter vatten och sköljer över mig. Efter en stund kan jag resa mig igen och vi gå båda bakåt, räddade. Ännu är det mig en gåta, att jag lever och nu 47 år efteråt skriver detta.