Gunnar Mattias Thomsson

Men så blev det ju inte, eller. Hur en A 7:are hamnade i flygvapnet.

(Artikel från P 18 - A 7 - Lv 2 - KA 3 Kamratföreningars tidskrift 2021)

När jag hittade pennan som jag fick på informationen före inryck som KB-elev på Wisborgs kompani i mars 1993 med texten "A 7 - DIN FRAMTID" så tänkte jag att så blev det ju inte. . . Många minnen kom upp från den första kontakten den där mörka informationskvällen nere på DSA med kompanichefen Leif Svensson och Plutonchef Mats Runander via sju mycket fina år på ett förband vars inställning och anda formade oss unga officerare från dag ett och har varit till stor hjälp vidare i karriären. Och givetvis slutet, den 30 juni 2000, sista kvällen på mässen är både ett fint men också vemodigt minne.

Jag minns nästan allt från den där dagen i juni 2000. Marschen genom stan, stoppen vid de olika minnesmärken och spår vårt förbands 289:åriga historia lämnat efter sig. Eftertänksamma blickar, till del sorgsna, och samtal om vad som varit och reflektioner till del missmod om vad som komma skulle. Men också minnen av en anda, A 7-andan, jag som ung KB-elev redan tidigt kunde känna in, som den där kvällen för nu drygt 21 år sedan gjorde sig tydligt påmind. A 7 var en plats där man fick en plats i ett lag. Man fick lära sig genom att vara med, att bidra och veta vikten av att utbilda dugliga förband för landets försvar. Men vad hände sen då? Jag tänkt ta er med på min resa vidare i Försvarsmakten och närmare bestämt Flygvapnet.

Mitt val inför framtiden var redan till del gjort den där försommaren 2020 när intresseanmälningar och besöksresor duggade tätt. Att jag kom att lämna ön var redan klart, min dåvarande flickvän och nuvarande fru, Jenny, studerade i Uppsala och skulle vara färdig jurist under 2001 och då var vår plan att flytta till fastlandet, helst södra Sverige då hennes hemvist var Emmaboda i södra Småland. Nu blev flytten ett år tidigare och den plan jag sedan tidigare haft att söka mig mot A 3 grusades då även de lades ned. Efter besök på KA 4 och trevare mot P 7 togs beslutet att styra mot Blekinge och Flygvapnet. F 17, ett av Sveriges största förband skulle bli platsen där jag kom att tillbringa större delen av de senaste 20 åren.

Karlskrona blir ny bostadsort

Flyttlasset hade gått rätt omgående till Bleking där vi först hamnade i Karlskrona och lägenhet för att våren 2002 flytta till hus ute på Hasslö i Karlskrona skärgård där familjen, som förutom mig och Jenny nu består av Emil 14 år och Ture 11, fortfarande snart 20 år senare bor kvar. Fritiden består av barnens ishockey och pistolskytte där hela familjen är aktiv.

Vad var det då som fick mig att välja F 17 som förband? Förutom läget i södra Sverige som jag nämnt tidigare så var det främst två saker som slog ann tonen hos mig. Flygvapnet hade fram till 2000 haft en utbildningsmodell för sina värnpliktiga som gick ut på att ha inryck tre ggr/ år syftande till att kunna drifthålla flygplatsen 24/7 365 dagar om året. När det kom till den framtida utbildningen av soldater så var det här jag kände mig hemma. Man hade valt en modell med tre olika inryck över året med ett gemensamt utryckningsdatum. De värnpliktiga gjorde 12, 10 och 7,5 månader uppdelat i ett skede med grundläggande soldatutbildning, ett befattningsskede som övergick i pluton, kompani och bataljonsvisa skedesindelningar och övningar. Väldigt likt det som jag varit skolad i inom artilleriet.

Min första befattning blev plutonchef för en R 3-pluton. R3 står för Räddning, Röjning och reparation. Det samlande för denna funktion var att det handlade om att säkerställa att flygplatsen var i driftdugligt skick samt att säkerheten vid flygning kopplat till räddningstjänst var uppfylld. Att jag hamnade där var i grunden beroende på att jag inom på A 7 varit kopplad mot skyddstjänst (CBRN), en gren inom R 3-tjänsten. Vidare så uppfattades jag såsom kommande från arm6n kunna hantera större förbandsdelar, plutonen hade 12 officerare, 53 soldater och 55 fordon lite skämtsamt sagt ett åkeri och en brandstation så det var lite att bita i. Det gick dock mycket bra och jag blev kvar på plutonen i tre år. Den andra delen som fick mig till F 17 och förutom utbildningskonceptet var givetvis pistolskyttet. På F 17 fanns vid den här tiden många dugliga både pistol och gevärsskyttar och förbundskapten för det militära landslaget, han som tipsade mig om att det nog skulle passa mig att komma till förbandet i första läget. Jag har fortsatt med skyttet under hela min hitintills varande karriär med god framgång. Efter den inledande tiden på R 3-Plutonen fortsatte karriären med majorsutbildning på Försvarshögskolan med efterföljande kompanichefskap. Efter drygt fyra år på den befattningen så stod jag 2009 vid ett vägskäl.

Jag var klar med tiden som kompanichef, värnplikten var på väg bort och jag var inte jättesugen på att läsa chefsprogrammet. Jag tittade utanför Försvarsmakten men även om det fanns erbjudanden så var det inget som lockade mer än det jag hade. Men så kom allt att hända under en och samma dag. En morgon i börja av december kom först stabschefen och meddelade att jag blivit antagen till Chefsprogrammet (som jag på uppmaning ändå sökt) och skulle tacka ja efter jul. Jag blev samma dag även erbjuden en plants i NBG11, och så ringde Jenny och sa att vi skulle ha ett andra barn. Då ett av dessa tre inte var valbart så slutade det med skolgång och titeln tvåbarnsfar. Något som jag idag inte ångrar för en sekund. Dags för högre chefsutbildning Efter skolan, som då bytt namn till Högre stabsofficersutbildning (HSU), blev det åter till F17 som stabschef för ett nyuppsatt förband, 1. Flygbasbataljon. Där fick jag ansvar för en stab med ca 60 officerare och civila och planen var att tjänstgöra där i drygt fyra år. Dock hörde Högkvarteret av sig efter två med avsikten att "Mattias Thomsson behöver lära känna Högkvarteret och Högkvarteret Mattias Thomsson". Sagt och gjort så blev det pendling i knappt tre år till PROD och LEDS. Efter detta åter till Blekinge och F 17 som stf C F 17, då ett förband med 700 anställda och 1200 på garnisonen, en spänstig men stimulerande uppgift som ett led i skolning mot nästa nivå.

Efter tre och ett halvt år bar det av mot HKV och PROD igen. Här kom vardagen att bestå i och dela in Försvarsmakten i en grund och en krigsorganisation, GRO och KRO enligt i många stycken tidigare struktur. Den 1/9 2021 så tillträdde jag sedan befattningen som Chef på lnsatsstabens avdelning för samverkan och rustningskontroll, J 9 och blev samtidigt befordrad till Överste. Jag har beskrivit det för min omgivning som något av en skräckblandad förtjusning, ny funktionen samt att jag inledningsvis hade lite svårt att förena mig med tanken att lystra till min nya grad. Så här långt en spännande vardag med rask utveckling, civila myndigheter och Totalförsvar i fokus.

Vad kommer framtiden då att ge? Jag det står nog skrivet i stjärnorna. Jag trivs fortfarande rysligt bra i Försvarsmakten och när vi nu har tillväxt och utveckling i fokus så är de än mer stimulerande att tjänstgöra här. Jag hoppas med detta kunnat ge er en bild av hur det gick för den där pistolskjutande löjtnanten som lämnade artilleriet för tjänst i flyget för dryga 21 år sedan. Tryggheten jag fick med mig från min tid på A 7 med de goda mentorer och kolleger som fanns där kan jag inte nog uttrycka min tacksamhet inför och jag hoppas att vi har möjlighet att träffas någon gång framöver.

VÄNLIGA ARTILLERI OCH FLYGVAPENHÄLSNINGAR

ÖV MATTIAS THOMSSON

C INSS J9 RUST