Per Ansgar Persson - Pelling

Per Pelling till minne

Major Per Pelling avled den 20 augusti i en ålder av 83 år. Han var en av regementets stöttepelare. Han blev fänrik vid I 18 år 1939, och tjänstgjorde under kriget bl.a. som general Törngrens adjutant. 1943 inledde han pansarperioden här, genom att till ön överföra och kommendera 15 kulsprutestridsvagnar (m/37). Året därpå blev han chef för det nytilIförda pansarbilskompaniet (m/41). Under denna period tillhörde han P1, men återgick strax till fadershuset.

Som beprövad truppofficer, bl.a. på skolkompaniet, blev han snabbt kompanichef. Då fick han ansvar för pionjärer, stormpionjärer m.fl. Fältarbeten med spräng- och mintjänst var verksamheter som passade hans praktiska och robusta sinne. Stridsvagnsmineringarna utfördes med allt vad regementet hade av övningsmateriel och befästningarna fick rejäla splitterskydd. För att klara detta, fick hans kompani hämta gråsten från gärdesgårdar inom flera kilometers räckhåll från Kohagen. Där byggdes nämligen ett antal motståndsnästen. Några fuskverk accepterade han inte. Det fick regementschefen, överste Haquinius, erfara 1952. Då (i samband med att en DC 3:a och en Catalina sköts ner av sovjetflyg) grävde hans kompani ner sig i Donners hage. Det var nämligen den beredskapsgrupperingsplats dit kompaniet skulle bege sig vid larm. Åtgärden var klart realisisk, men fick Haquinius att i stor hast rycka ut från kanslihuset och rädda denna "heliga" mark. Sedan fick han se till att kompaniet gavs en annan beredskapsplats.

Denna Per Pellings praktiska realism fick regementet särskild nytta av, då han åren kring 1960 byggde upp ABC-fältet runt det torp, som efter honom kallas "Perstorp". Där var han intensivt verksam med att öva upp regementet i skydd minne mot ABC-stridsmedel. Då sparades det minsann heller inte på realism. Per Pelling föregick med gott exempel, som när han visade hur han blixtsnabbt kunde köra in atropinsprutan (mot nervgas) in i sitt lår, rakt genom byxan. Så blev han riksbekant! Hans tjänster kom därför (med något avbrott) att från 1963 till pensioneringen 1967 att utnyttjas av Skyddsskolan vid I1. Där blev han försöksofficer.

Sommarhalvåret 1959 var Per Pelling FN-kompanichef i Gaza. Vid hemkomsten fick han hedersuppdraget att med sina FN-soldater hålla högvakt på Stockholms slott. Det var i samband med ett norskt kungabesök. För detta dekorerades han med S:t Olavsorden. Efter pensioneringen var han (efter något år som sekreterare vid Gotlands Röda Kors) konsulent vid Sparbanken. Med den bakgrunden blev han en utmärkt "redogörare" för regementets officerskassa. Som sådan skapade han, med en permutation, stipendiefonden. Han bevakade också att kassans egendom blev klart åtskild från Kronans, i samband med att P 18:s officersmäss blev MKG-mässen. Så, och på andra sätt, värnade han regementets traditioner. I kamratlivet hade han för övrigt varit en stor tillgång - inte minst när det gällde att författa alfabeten till "Hjulryttaren", som utkom till officerskårens årliga jullunch.

Per Pelling var en konservativ officer, som krävde mycket av sina underlydande. Han var ingen vän av fackliga nymodigheter, som t.ex. arbetstidsreglering. Befälet skulle vara vid truppen i alla lägen. När något läge föreföll honom alltför lugnt, kunde han utropa: "Nu gör vi ett juck!" Det innebar ofta larm och nattlig långmarsch. Detta hälsades inte med förtjusning, men heller inte med avoghet. Alla visste ju var de hade sin chef. Han gillade sitt kompani och ville att det skulle vara bäst. Det ville kompaniet också!

Dessa "juck" var uttryck för Per Pellings lekfullhet. Det var alltid med glimten i ögat som han gav sina krävande order. Något kantig kunde han för all del vara - men aldrig ovänlig eller långsint. Han var en sann truppofficer, som inspirerade andra. Det är därför hans minne lever så starkt, trots att det gått c:a 35 år sedan han lämnade regementet. (Källa: Väduren 2000/2)

Gravsten på Visby Östra kyrkogård