|
Han var femton år – och
rymde från tysk militärtjänst
GÖMDE SIG UNDAN GESTAPO I
SKOGEN
Tyskfödde Erich Thiery var
tio år när andra världskriget bröt ut. Som femtonåring sattes han i
Hitlers försvaruppfostringsläger.
– För oss hade freden kommit redan i mars när amerikanerna slog
nazisterna. Men visst var det glädje den 8 maj 1945 – äntligen slut på
dödandet och eländet. Det var bara det att vi inte fick demonstrera vår
glädje.
36-årige kontoristen Erich Thiery, Visby, minns när han låg skadad i
sin hemstad Speyer i södra Tyskland när beskedet kom:
– KRIGET ÄR SLUT!
Erich Thiery och hans närmaste man förstod redan i februari att
krigsslutet var nära.
– Nazister och andra tyskar kom inåt landet. De drog kärror fullastade
med de saker de satte mest värde på. De trodde att de skulle komma i
säkerhet om de slog sig ner mitt i Tyskland. Trodde det tyska riket
skulle segra – trots allt.
Erich Thierys föräldrar var
inte nazister. Hans far tillhörde motståndsrörelsen. Redan 1937 hade
fadern sagt till en granne:
– Det blir krig och vi
förlorar det.
Grannen som var nazist hade då svarat:
– Om vi inte hade känt
varandra så länge skulle jag ha anmält dig. Men säg inte så en gång
till. För då går jag till polisen.
Erich var tio år då kriget brakade loss. Han minns tydligt de
diskussioner som förekom i hans hem innan fadern ryckte österut – mot
Ryssland.
FLYDDE
Speyer hade ingen svårare
känning av kriget, inte under dess tidigare del. Men senare dånade
bombplanen in över staden för raider längre in i Tyskland.
När Erich Thiery var femton år hösten 1944 blev han tagen till ett
försvarsuppfostringsläger. Precis som alla andra jämnåriga i staden.
Erich berättar:
– Vi skulle bygga försvarsställningar, gräva och ha excercis och
skjutövningar. Vi förstod då att fronten närmade sig Speyer. Jag sa till
mina närmaste kamrater: Jag tycker vi skall sticka härifrån. Vi är för
unga för att vara med i krig.
En morgon när ungdomarna marscherade ut till sina: De gick i led – tre i
varje. Thiery och hans kamrater hade placerat sig sist.
– Just när vi kom i en krök i skogen kastade vi oss in bland buskarna.
Vi räknade med att vår flykt inte skulle bli upptäckt före kvällen.
PISTOLHOT
Thiery och hans kamrater
gömde sig i skogen. Så fort mörkret kom smög de sig i riktning mot
hemstaden som låg drygt åtta mil från lägret.
– Det tog fyra, fem dagar
för oss att komma fram till Speyer. Jag har aldrig hungrat och frusit så
mycket som då, berättar Erich. Vi hade ju deserterat så vi vågade inte
gå hem. Vi skulle bli tagna av Gestapo med en gång. Men sen drog vi lott
om vem av oss som skulle berätta för föräldrarna var vi fanns.
När de äldre fick veta var
pojkarna låg gömda kom de varje kväll med mat och kläder. Erich:
– Vi fick lappar från föräldrarna. De berättade om vad som hände: det
kom hem män och hotade mamma med automatpistoler och ville veta var vi
fanns.
ELDEN NÄRA
Senare hörde pojkarna
artillerielden mullra i fjärran. De förstod att de allierade inte var
långt borta. De fick meddelande om att de högsta nazisterna flytt från
staden. Och så en natt bestämde de:
– Nu går vi hem!
Dagen efter vågade de sig ut på gatorna. De fick höra att 27 av deras
kamrater försökt fly från lägret. Men de hade blivit gripna och hängda i
träden vid landsvägen.
Artillerielden låg nu så nära Speyer att vi hörde både avfyrning och
detonation. På gatan mötte jag en skolkamrat som tillhörde
Hitler-jugend. Han petade på mig med sin pistol och sa: Du skall hjälpa
till att försvara staden. Men i samma ögonblick hördes skottlossning på
nära håll. Min skolkamrat for sin väg. Rakt i amerikanernas armar.
BLODIGA FÖTTER
De femtonåringar som fanns
kvar i lägret sattes att bevaka försvarsställningar.
– Hela tiden närmade sig
artillerielden. Och stora delar av tyska armén vällde tillbaka över
Rhen. Vi såg infanterister komma traskande. Utan skor. Med blodiga och
söndertrasade fötter, minns Erich.
Han minns också att maten började tryta. Och att det låg en SS-division
utanför staden.
– Vi visste inte om den skulle försvara staden. Om den gjorde det skulle
nästan alla hus bli förstörda och en stor del av befolkningen dödas. Men
SS-männen drog sig till en annan stad.
Erich Thiery glömmer aldrig
den 25 mars.
– Striderna började sex på morgonen. De allierade kom från väster.
Speyer var en viktig stad. Den hade garnisionsläger, flygfält och en
flygeskader. Och här låg en bro över Rhen. Vi förstod att de allierade
skulle ta staden.
INGET BARNKRIG
Övervägande delen av
befolkningen var Hitler-fientlig, berättar han. Stadsborna vräkte bort
nazisterna från stridsställningarna och hissade vita flaggor. Nazisterna
sprängde Rhen-bron innan de gav sig iväg.
Femtonåringarna mötte
amerikanerna i sina skytteställningar. De lyckades förstöra två
amerikanska pansarvagnar. Sedan tog amerikanerna hand om dem. Erich
Thiery berättar:
– Femtonåringarna kom tillbaka senare på dagen. De hade skyltar hängande
om halsen och på dem hade amerikanerna skrivit. Vi strider inte mot
barn. Men ungdomarna gav sig ner i försvarsställningarna på nytt. Bara
för att bli tagna av amerikanerna igen. De sattes nu att skala potatis
och sköta liknande sysslor åt de amerikanska soldaterna. Efter
krigsslutet blev de visst skickade till sina hemorter.
SKOTT I LÅRET
Längre fram på dagen den 25
mars:
Tyska trupper hade utrymt staden. Amerikanerna hade kommit in. Men de
låg ännu och tryckte.
Det blev en väldig oreda. Alla rusade ut på gatorna. Bröt sig in i
militärförråd och stal mat och kläder. Jag minns att jag kom över en
cykel. Och i en vinkällare fick jag tag i ett spann vin.
Men senare samma dag
inträffade någonting som ändrade en hel del i Erich Thierys liv:
– Jag var nere i en bunker.
Jag minns att jag hittade en bit skinka. Mina kamrater fick tag i några
pansarskott. Plötsligt dånade det till. Mitt vänstra lår var
söndersargat. Ett pansarskott hade exploderat. Amerikanska stridsvagnar
fanns femtio meter från oss. Några soldater tog hand om mig och gav mig
första förband.
BOMBADE EGNA
Amerikanerna skjutsade Thiery
till ett sjukhus där benet amputerades. Under tiden jublade Speyers
invånare över att kriget var slut för deras del.
Men så lätt skulle det inte bli, säger Erich. Från andra sidan Rhen
började de tyska trupperna att skjuta in över staden. Senare kom tyska
plan in över staden och bombade. Det var ett vansinnigt företag –
civilbefolkningen drabbades hårdast.
Men senare, säger Erich, hörde vi stridsdundret avlägsna sig. Fronten
drog sig längre in i Tyskland.
ELÄNDET SLUT
Så kom den stora dagen – den
8 maj:
– För nazisterna var det en dag i sorg. Men vi hade väntat länge på den
dagen. Äntligen var det slut på dödandet och vansinnet. Men för folket i
Speyer fanns det ingen möjlighet att visa sin glädje offentligt. Det var
utegångsförbud om kvällarna, demonstrationer var förbjudna och folk fick
inte samlas i grupper.
Kriget var slut, ja!
Men, fortsätter Thiery, när jag var frisk märkte jag att slutet ännu
inte hade kommit. De allierade soldaterna våldförde sig på flickorna. De
slet cyklar och armbandsur av oss mitt på gatan. Speyer delades mellan
ockupationsmakterna och det blev svårt att komma från stadsdel till
stadsdel. Sexton marockaner arkebuserades därför att de våldfört sig på
flickor i vår stad.
I BRAND
Thiery berätta om ytterligare
våldsdåd efter krigsslutet:
– En kväll fick två
amerikanare tag i varsin flicka. De gick in i ett hus, jagade bort dem
som bodde där och ställde till med fest i huset. Senare under kvällen
fann de bilder av Hitler i huset. Och satte det i brand.
Under de tjugo år som gått efter kriget har Erich Thiery sett mängder av
filmer om Hitlerterror. Filmer gjorda i olika länder. – Men det är en
sak jag reagerar mot, säger han. Man drar tyskarna över en kam. Alla
antas ha varit likadana – krigsfrivilliga. Men det är fel. Hitler hade
sex miljoner röster i valet före kriget. Och sex av de tolv miljoner som
satt i tyska koncentrationsläger var tyskar som protesterat mot hans
regim. Det var bättre att tiga och göra motstånd mot Hitler än att prata
– protestera – och bli dödad.
Han försöker förklara ytterligare:
– Hitler tog ointelligenta personer – gav dem en uniform och ett vapen.
Jag tror de föll i trans och att de sen inte var medvetna om att det var
brottsliga handlingar de utförde. (Källa: 765) |
