Nu är han gift med en tysk
flicka men 1944 slogs han mot tyskarna vid invasionen i Normandiet!
– Ofta mötte jag soldater på
slagfältet – man mot man. Man gick fram som en maskin. Tänkte inte, hade
förlorat känslorna. Det gällde att
slå med bösskolven eller hugga med
bajonetten före den andre…
Vellno Münt – numera målare i Visby – var värvad i den amerikanska armén
och var med om invasionen i Normandiet den 6 juni 1944. För honom kom
krigsslutet inte alls oväntat.
Vellno Münt följde tyskarna långt in i landet. Överallt var Tyskland
slaget. Bara några resttrupper gjorde svagt motstånd här och var. De
sista två månaderna väntade de allierade på att krigsslutet skulle komma
när som helst.
– Men just den här dagen krigsslutet kom den minns jag inte så noga. Man
kunde inte hålla reda på dagarna när man låg ute vid fronten. Jag minns
att vi fick klara besked om att kriget var över.
Vellno Münt är egentligen född i Estland. Växte upp på Ösel och gav sig
sedan ut på sjön. Tiderna var helt vanliga när han lämnade hemlandet på
en resa till Förenta Staterna. Men när fartyget skulle lämna New Yorks
hamn kom beskedet:
– Ryssarna har tagit Estland!
Kom inte hem!
Det blev väntan och väntan i USA. Münt bodde hos en kusin.. Till sist
fick han för sig att värva sig i armén. Varför?
|
Vello Münt - numera målare i Visby - slogs för
amerikanarna mot tyskarna under kriget. men hans fru Rita är
tyska. På bilden ses också sonen Alexander |
HEMLIG TRÄNING
– Ja, det minns jag inte, säger han. Men jag tror att jag gjorde det för
att slippa den enformiga väntan
Han togs till träningsläger i England. Soldaterna specialtränades. De
visste inte vad de tränades för – det var hemligt. Men det förstod att
det gällde någonting viktigt.
De sista dagarna i maj 1944 fick de veta:
– Ni har tränats för en invasion i Frankrike.
Efter det beskedet hölls soldaterna isolerade. Fick inte träffa några
utomstående människor.
Klockan var fem på morgonen
den sjätte juni när de såg Frankrike.
– I verkligheten hände allting annorlunda än under träningen. Jag kom
iland på det värsta stället. Det hade täcknamnet Omaha. Båtar hade
skjutits sönder och sjunkit. Och de hade gått på minor. Tusentals hade
dödats innan vi nådde land. Jag blev liggande bakom en klippavsats hela
dagen. Så fort någon stack huvudet över klippan small det.
DÖDADE AUTOMATISKT
Vellno Münt och hans
krigskamrater kom loss först vid fentiden på kvällen. Man lyckades
spränga en bunker och det virrvarr som uppstod gjorde amerikanerna en
framstöt.
– Vi lyckades komma tre
kilometer in i landet under första dagen, säger Münt.
Den närmaste tiden låg han
låg han i främsta ledet.
– Man tänkte inte, berättar han. Allt gick automatiskt. Efter en tid
reagerade man inte ens när ens närmaste kamrater dödades. Man tittade
bara på dem och fortsatte. Det blev pauser ibland. Då upptäckte man at
man förflyttat sig långa sträckor. Utan att man tänkt på det själv. Ofta
mötte man tyskar man mot man. Det gällde att slå dem mellan ögonen med
bösskolven innan man själv åkte dit. Ja, man hade hårdnat till så pass
att man – om man hann – kontrollerade att de slagne verkligen dött.
LÄTTADE
Under den återstående delen
av 1944 var det våldsamma strider. Men hela tiden måste tyskarna uppge
sina ställningar. På nyåret 1945 blev motståndet allt mattare.
– Från mars och framåt stötte vi bara på rester av trupper. Soldaterna
lade vapnen ifrån sig nästan genast och vi tog dem tillfånga. Tyskarna
hade tidigare verkat förskräckta, kämpat som vildar. Men nu tycktes de
nästan lättade över att vi kom
Münt fortsätter:
– Under kriget hörde vi rykten från alla möjliga håll. Det talades om
hur amerikanare stött på femåriga barn som gått i Hitlers skola och
sänts till fronten. Det berättades att amerikanarna klippte av byxorna i
knähöjd och skickade tillbaka dem med en chokladbit i handen.
STANNADE
Den 8 maj 1945 befann sig
Vellno Münt i södra Tyskland. Han hade vant sig vid det här hårda
hantverket. Och han hade inte hört någonting från föräldrarna sedan han
lämnade dem före kriget. Dessutom hade han kontrakt med den amerikanska
armén. Därför stannade han i Tyskland. I amerikansk uniform.
– Jag tjänade den amerikanska armén till 1949. Då hade jag fått veta att
mina föräldrar fanns i Sverige. De hade kommit över Östersjön och
landstigit på Fårö, berättar han. (Kan evt. vara Aleksander och Anna
Münt som kom hit den 3/9 1944)
Detta blev anledningen till att han begav sig till Sverige och mönstrade
på en svensk båt.
1955 – precis tio år efter kriget fastnade han med ena handen i et
ankarspel och förlorade den.
I FÅNGLÄGER
Han stannade sedan i land.
Bodde i Hälsingborg. Där träffade han sin blivande fru – Rita. Hon hade
kommit från Tyskland i början av 1950-talet. Båda hade alltså vistats på
samma gång i Tyskland under fem år. Men träffades i Sverige.
Rita Münt hamnade i det område som ockuperats av Sovjet. Modern var
ensam med fem barn under åtta år. Fadern satt i fångläger. Plötsligt
blev modern sjuk.
– Då ville ryssarna inte ha
oss kvar längre, berättar fru Münt. De lät oss komma till västzonen.
Senare rymde far och vi kom tillsammans – hela familjen – igen. En bror
till den fru som skött Rita före kriget adopterade henne. Därmed blev
hon bosatt i Sverige.
Båda kom till Gotland för ett par år sedan. De tittade bland annonser
och upptäckte att det fanns en plats för henne – som textillärarinna –
och en för honom – som målare.
Någon gång ibland tänker Vellno Münt på kriget. Han är inte rädd för att
Sverige skall råka i krig.
– Men skulle det inträffa så gäller det bara att komma härifrån så fort
som möjligt, säger han. (Källa: 707) |