Föregående sida

Voodrov "Vello" Münt

f. 25/11 1925 i Torgu Saaremaa Estland d. 10/11 1983 i Bunbyry, South West Australia.

 

Son till Alexanders Műnt o h h Anna.

--------------------------------------------

Gift 8/12 1963 med textillärarinnan Friederike Theodore Rita Axelson von Levetzow 14/6 1938 i Lelkendorf Mecklenburg-Vorpommern Tyskland.

Barn:

Alexander f. 8/4 1965 i Visby

Anna f. 27/9 1966 i Visby

  

Bodde på Signalgatan 18A, Visby. Vello flyttade den 14/9 1963 till Visby från Gustav Vasa församling i Helsingborg. Frun flyttade den 14/9 1963 till Visby från Raus utanför Helsingborg.

Familjen emigrerade den 3/3 1967 till Perth Western Australia.

        

Deltog Amerikanska armén under Andra världskriget

   

Nu är han gift med en tysk flicka men 1944 slogs han mot tyskarna vid invasionen i Normandiet!

– Ofta mötte jag soldater på slagfältet – man mot man. Man gick fram som en maskin. Tänkte inte, hade förlorat känslorna. Det gällde att

slå med bösskolven eller hugga med bajonetten före den andre…

Vellno Münt – numera målare i Visby – var värvad i den amerikanska armén och var med om invasionen i Normandiet den 6 juni 1944. För honom kom krigsslutet inte alls oväntat.
Vellno Münt följde tyskarna långt in i landet. Överallt var Tyskland slaget. Bara några resttrupper gjorde svagt motstånd här och var. De sista två månaderna väntade de allierade på att krigsslutet skulle komma när som helst.
– Men just den här dagen krigsslutet kom den minns jag inte så noga. Man kunde inte hålla reda på dagarna när man låg ute vid fronten. Jag minns att vi fick klara besked om att kriget var över.
Vellno Münt är egentligen född i Estland. Växte upp på Ösel och gav sig sedan ut på sjön. Tiderna var helt vanliga när han lämnade hemlandet på en resa till Förenta Staterna. Men när fartyget skulle lämna New Yorks hamn kom beskedet:

– Ryssarna har tagit Estland! Kom inte hem!
Det blev väntan och väntan i USA. Münt bodde hos en kusin.. Till sist fick han för sig att värva sig i armén. Varför?

 

Vello Münt - numera målare i Visby - slogs för amerikanarna mot tyskarna under kriget. men hans fru Rita är tyska. På bilden ses också sonen Alexander

HEMLIG TRÄNING
– Ja, det minns jag inte, säger han. Men jag tror att jag gjorde det för att slippa den enformiga väntan
Han togs till träningsläger i England. Soldaterna specialtränades. De visste inte vad de tränades för – det var hemligt. Men det förstod att det gällde någonting viktigt.
De sista dagarna i maj 1944 fick de veta:
– Ni har tränats för en invasion i Frankrike.
Efter det beskedet hölls soldaterna isolerade. Fick inte träffa några utomstående människor.

Klockan var fem på morgonen den sjätte juni när de såg Frankrike.
– I verkligheten hände allting annorlunda än under träningen. Jag kom iland på det värsta stället. Det hade täcknamnet Omaha. Båtar hade skjutits sönder och sjunkit. Och de hade gått på minor. Tusentals hade dödats innan vi nådde land. Jag blev liggande bakom en klippavsats hela dagen. Så fort någon stack huvudet över klippan small det.
 
DÖDADE AUTOMATISKT

Vellno Münt och hans krigskamrater kom loss först vid fentiden på kvällen. Man lyckades spränga en bunker och det virrvarr som uppstod gjorde amerikanerna en framstöt.

– Vi lyckades komma tre kilometer in i landet under första dagen, säger Münt.

Den närmaste tiden låg han låg han i främsta ledet.
– Man tänkte inte, berättar han. Allt gick automatiskt. Efter en tid reagerade man inte ens när ens närmaste kamrater dödades. Man tittade bara på dem och fortsatte. Det blev pauser ibland. Då upptäckte man at man förflyttat sig långa sträckor. Utan att man tänkt på det själv. Ofta mötte man tyskar man mot man. Det gällde att slå dem mellan ögonen med bösskolven innan man själv åkte dit. Ja, man hade hårdnat till så pass att man – om man hann – kontrollerade att de slagne verkligen dött.
 
LÄTTADE

Under den återstående delen av 1944 var det våldsamma strider. Men hela tiden måste tyskarna uppge sina ställningar. På nyåret 1945 blev motståndet allt mattare.
– Från mars och framåt stötte vi bara på rester av trupper. Soldaterna lade vapnen ifrån sig nästan genast och vi tog dem tillfånga. Tyskarna hade tidigare verkat förskräckta, kämpat som vildar. Men nu tycktes de nästan lättade över att vi kom

Münt fortsätter:
– Under kriget hörde vi rykten från alla möjliga håll. Det talades om hur amerikanare stött på femåriga barn som gått i Hitlers skola och sänts till fronten. Det berättades att amerikanarna klippte av byxorna i knähöjd och skickade tillbaka dem med en chokladbit i handen.

  

STANNADE

Den 8 maj 1945 befann sig Vellno Münt i södra Tyskland. Han hade vant sig vid det här hårda hantverket. Och han hade inte hört någonting från föräldrarna sedan han lämnade dem före kriget. Dessutom hade han kontrakt med den amerikanska armén. Därför stannade han i Tyskland. I amerikansk uniform.
– Jag tjänade den amerikanska armén till 1949. Då hade jag fått veta att mina föräldrar fanns i Sverige. De hade kommit över Östersjön och landstigit på Fårö, berättar han. (Kan evt. vara Aleksander och Anna Münt som kom hit den 3/9 1944)

Detta blev anledningen till att han begav sig till Sverige och mönstrade på en svensk båt.
1955 – precis tio år efter kriget fastnade han med ena handen i et ankarspel och förlorade den.
  
I FÅNGLÄGER

Han stannade sedan i land. Bodde i Hälsingborg. Där träffade han sin blivande fru – Rita. Hon hade kommit från Tyskland i början av 1950-talet. Båda hade alltså vistats på samma gång i Tyskland under fem år. Men träffades i Sverige.
Rita Münt hamnade i det område som ockuperats av Sovjet. Modern var ensam med fem barn under åtta år. Fadern satt i fångläger. Plötsligt blev modern sjuk.

– Då ville ryssarna inte ha oss kvar längre, berättar fru Münt. De lät oss komma till västzonen. Senare rymde far och vi kom tillsammans – hela familjen – igen. En bror till den fru som skött Rita före kriget adopterade henne. Därmed blev hon bosatt i Sverige.
Båda kom till Gotland för ett par år sedan. De tittade bland annonser och upptäckte att det fanns en plats för henne – som textillärarinna – och en för honom – som målare.
Någon gång ibland tänker Vellno Münt på kriget. Han är inte rädd för att Sverige skall råka i krig.
– Men skulle det inträffa så gäller det bara att komma härifrån så fort som möjligt, säger han. (Källa: 707) 

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig
 
Angående GDPR-lagen på "gotlandsforsvarshistoria.se"