Emil Johan Oskar Thimgren

Gravsten på Visby Norra kyrkogård

Två Visbybor dödade vid sprängningsolycka i Roma. Ohygglig händelse vid övningar i mintjänst på tisdagen.

(1944) En fruktansvärd sprängningsolycka drabbade igår det gotländska försvaret, varvid två inkallade visbybor fingo sätta livet till. Olyckan inträffade under övningar i mintjänst i trakten av Roma och av ännu icke utredd anledning exploderade en mina, varvid de båda männen stuveriarbetaren Helge Hellström och skomakaren Emil Thimgren ljöto en ögonblicklig död. Båda tillhörde årsklass 1920 och voro 44 år gamla samt efterlämnade familjer.

De hade inkallats till beredskapstjänst på måndagen, då de utrustades, och det var sålunda under deras första dag i aktiv beredskapstjänst under denna inkallelseperiod, som de på ett så hemskt sätt gingo döden till mötes.

Från militärbefälsstaben utsändes först en kortfattad kommuniké om olyckan, som inträffade kl. 18,55, och senare ha ytterligare en del detaljer lämnats från den första utredning, som omedelbart igångsattes.

Av denna framgår att övningen nyss hade börjat och deltagarna hade beordrats att i mindre grupper förflytta sig till vissa bestämda platser för att där invänta instruktörer. De båda förolyckade hade ännu ej hunnit fram till sin plats, då explosionen skedde. De hade på sin väg passerat en mina på marken och det ansågs sannolikt att någon av dem rört vid minan med påföljd att den kreverat. Båda massakrerades mycket svårt och ljöto en ögonblicklig död. De övriga deltagarna i övningen befunno sig på betryggande avstånd från olycksplatsen och undgingo att bli skadade.

Kort efter olyckan avspärrades olycksplatsen och undersökningarna igångsattes. I morgon väntas speciella sprängningssakkunniga hit för undersökningar på olycksplatsen.

Krigspolisen företog omedelbart efter olyckan förhör med befäl och övriga närvarande vittnen till det skedda och vad som framkommit härvidlag har sammanställts i en kommuniké som utsänts i dag från militärbefälet.

I kommunikén uppges, att övningarna omfattade instruktion och genomgång av anordnande av minor. Då olyckan inträffade hade vpl. av instruktören beordrats utgå till vissa angivna platser inom övningsområdet. Instruktören skulle sedan de olika grupperna av vpl. nått sina platser direkt till varje patrull meddela erforderliga instruktioner och anvisningar. Då den patrull, i vilken de båda omkomna befunno sig, hunnit ungefär halvvägs till den anvisade platsen passerade de en på marken stående mina. Patrullen synes hava stannat vid denna och på något sätt berört den, varvid explosionen av hittills outredd anledning inträffade. Minorna voro fullt synliga, fritt stående på marken, varför ett oavsiktligt berörande icke kunnat ske.

Skomakaren Emil Thimgren var född i Visby och har här i många år arbetat i sitt yrke, varför han var en välkänd person och synnerligen uppskattad för sin yrkesskicklighet.

Sedan 1934 hade han förestått skomakeriverkstaden vid A.-B. Lindströms skoaffär och för några år sedan övertog han helt i egen regi denna verkstad, som han då hyrde av firman. Thimgren hade även tidigare under skohandlare O. Lindströms tid arbetat i denna verkstad. Han var bosatt vid Wismargränd 14 i Visby.

Som närmast sörjande efterlämnar han maka, en dotter, gift med hr. Karl-Axel Rooth, anställd vid Gotlands Järnväg, samt åldrig fader och syskon i Visby och på fastlandet.

Stuveriarbetare Helge Hellström var även född i Visby och efterlämnar som närmast anhöriga hustru, född Nystedt, sonen Arne, kontorist vid pressbyråns filial i Visby, dottern Berit, anställd vid A.-B. Julia Hultgren, samt moder och syskon.

Hellström var i yngre dagar anställd i charkuteribranschen och har därefter i ungefär 20 års tid haft anställning som stuveriarbetare i Visby. I idrottskretsar var han tidigare ett känt namn speciellt ägnade han sig åt boxningen.

Olyckan har givetvis vållat stor sorg och förstämning såväl inom vederbörande förband som i staden och tyngst drabbar sorgen självfallet familjer och släktingar, som så plötsligt nåddes av budet att familjeförsörjarna gått bort.

De omkomna ha genom militärens försorg överförts till bårhuset i Visby och på söndag kl. 3 e. m. äger jordfästningen rum i domkyrkan. (Källa: 1484)

Det ansvariga befälet var utan skuld till minolyckan. Expertundersökning har icke blottat några brister eller felaktigheter.

(1944) Den övning i mintjänst vid vilken sprängningskatastrofen inträffade var planlagd utan anmärkning och säkerhetsåtgärderna voro fullt betryggande, framhålla de båda experter som på torsdagen undersökte olycksplatsen, varför det anses fastslaget att någon av de värnpliktiga genom eget förvållande orsakat olyckan.

Om undersökningen meddelas närmare i en kommuniké från militärbefälsstaben: Sedan den militära tekniske experten, överstelöjtnant Ekman, Arméstabens arméinspektion och chefen för Sprängämnesinspektionens militära avdelning, major Nordzell, slutfört sina undersökningar på olycksplatsen, ha de, innan den officiella rapporten utarbetats, gjort vissa uttalanden. Överstelöjtnant Ekman framhåller därvid, att alla säkerhetsåtgärder voro fullt betryggande samt planläggningen och organisationen av den utbildning, som vid olyckstillfället pågick, var utan anmärkning, varför de chefer, som lett övningen icke hava något ansvar för det skedda.. Undersökningen har även givit vid handen att fabrikationsfel icke föreligger.

Minans konstruktion är sådan, att detonation är omöjlig utan osäkring och då samtliga minor vid kontroll före övningen befunnits vara säkrade, har olyckan förorsakats av att minan genom någon av de båda värnpliktigas eget förvållande osäkrats och bringats till detonation. De värnpliktiga hade nämligen endast order att förflytta sig till en plats för erhållande av instruktion. De hade därvid att passera en fullt synlig mina. Någon oavsiktlig beröring av denna mina är utesluten. (Källa: 1485)

(1944) Sprängningskatastrofen i Roma kommer att bli föremål för utredning inför krigsrätt, så snart sprängämnessakkunnigas utlåtande i ärendet föreligger, vilket väntas komma att ske i dagarna. Krigspolisens utredning i saken har redan avlämnats. (Källa: 1486)

Romatragediens offer jordade. Gripande sorgehögtid i domkyrkan igår.

(1944) Sällan har väl i Visby en så talrik menighet mött upp till en jordfästning som fallet var igår, då stoften efter de två i Roma förolyckade beredskapsmännen Emil Thimgren och Helge Hellström vigdes till den eviga vilan. I god tid före jordfästningens början samlades man utanför domkyrkan, och när de två kistorna under militärmusik — Beethovens sorgmarsch — och honnör från en hederspluton beredskapare i hjälm och fältgrått inburos i templet av kamrater i vapenrocken, stod det flerdubbla led av civila åskådare utanför kyrkoporten för att sedan inne i kyrkan delta i den gripande och högtidliga akten.

Framme vid det med en mångfald kransar och levande ljus smyckade koret hade förutom de närmast sörjande, övriga anhöriga och nära vänner till de bortgångna även militärbefälhavaren, general Åkerhielm med adjutant, vidare FO-chefen överstelöjtnant N. Söderberg och andra militärpersoner samt arbetskamrater till de bortgångna tagit plats, däribland en talrik representation för transportarbetareförbundets lokalavdelning härstädes med sitt florbehängda standar.

När kistorna, på vilkas lock lågo buketter i de blågula färgerna, inburos i templet spelade musikdirektör L. Siedberg på orgeln ett doriskt preludium av Fischer, varefter sjöngs ps. 357: 1-3. Efter psalmen framträdde officianten domkyrkoadjunkten Edv. Holmedal och höll ett anslående och trösterikt griftetal med ledning av Gal. 6: 2: ”Bären varandras bördor så uppfyllen I Kristi lag.”

Vi äro, sade officianten bl. a. samlade för att till den sista vilan viga stoften av två dugliga svenska män, som fallit på sin post i trogen pliktuppfyllelse. När för några dagar sedan ryktet spreds att en olyckshändelse inträffat i våra bygder och att därvid två visbybor kallats bort, gingo våra tankar till de förolyckade som givit sitt land det största offer en människa kan ge — livet och till deras kära här hemma. Samtidigt fingo vi en ny påminnelse om krigets fruktansvärda faror och farorna i den för vårt lands säkerhet nödvändiga försvarsberedskapen kring svenska landamären. Vilja vi tacka dem för det offer de gjort för oss och hela vårt land, som nu också står i tacksamhetsskuld till dem.

Emil Thimgren och Helge Hellström: Ni äro ej bland de levandes tal, men edra vänner och edra kamrater vilja hedra ert minne. De minnas Hellström som den alltid glade kamraten med något av ungdomens friskhet över sitt väsen. De minnas Emil Thimgren, den duglige och erfarne yrkesmannen, vi minnas hans stilla begrundande natur och den trofaste vännen.

Så vände sig officianten till de närmast sörjande med några tröstens ord. Alla deltaga vi i er djupa sorg, sade han bl. a., och all vilja vi hjälpa er att bära sorgens tunga börda. Men denna sorgehögtid har något att säga oss alla, det nämligen, att det är blott ett steg mellan oss och döden. Varen därför redo ty i en stund som I icke vänten kan uppbrottet komma.

Efter griftetalet lästes en bön och förrättades jordfästningen i ritualenlig ordning, varpå lästes skriftens vittnesbörd om dödens allvar och evighetens hopp, Fader vår och Välsignelsen. Så sjöngs ps. 331: 1-2, varpå hr Bo Andersson från orgelläktaren sjöng ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Härefter framträdde general Åkerhielm och yttrade ungefär följande: Med djup rörelse ha vi alla i dag samlats vid de båda mäns bårar som föllo offer för den sorgliga olyckan i Roma. De föllo i en allvarsmättad tid under inkallelse till tjänstgöring för rikets och för Gotlands försvar. Må deras offer minna oss om tidens allvar, om det bistra allvaret i vår beredskap, må det minna oss om det höga mål som denna beredskap syftar till: Sveriges frihet och självständighet. Såsom krigsmaktens högste målsman på Gotland har jag här velat bringa de anhöriga mitt eget och alla övrigas djupaste och innerligaste deltagande i den stora sorg som drabbat de hädangångnas efterlevande. Och ni båda gotländska soldater, som offrat edra liv i rikets tjänst — ett sista tack, en sista hälsning och en sista hedersbevisning. Med dessa ord nedlade generalen så militärbefälets kransar vid de tvenne bårarna.

Härmed var den anslående högtidligheten i kyrkan tillända, och medan på orgeln spelades Karg-Elerts koralimprovisation över Närmare gud till dig utbars kistorna för att i procession på öppen bil föras till norra begravningsplatsen, där sedan gravsättningen och kransnedläggningen ägde rum.

Då processionen anlänt till kyrkogården spelade musikkåren åter sorgemusik under det begravningståget sakta skred fram till de båda vid varandra öppnade familjegravarna, där truppen åter paraderade. Sedan kistorna sänkts nedlade först de anhöriga kransar och blommor, och därefter framträdde överstelöjtnant Söderberg och nedlade kransar, först från Gotlands infanteriregemente och därefter från befäl och kamrater vid fo-området. I ett anförande bringade han de bortgångna ett sista tack och farväl. Ryttmästare Stenström nedlade kransar från krigsbesättningen i Tingstäde, kapten Vogel från officerare och underbefäl vid fältpost 18157, och vidare nedlades kransar från kamrater vid fältpost 18596 och från luftvärnstroppen. Föreståndaren för AB Lindströms skoaffär nedlade en krans vid Thimgrens bår, och vidare nedlades en krans från personalen vid samma firma. Löjtnant Söderling nedlade en krans vid Hellströms bår från Visby stuveriaktiebelog och vidare nedlade hr Karl Gardelin från transportarbetareförbundet avdelning 118 i Visby en krans vid Hellströms bår samt en från AB Julia Hultgren varefter avdelningens florbehängda fana sänktes över graven … Vidare nedlades en krans från Hellströms arbetskamrater.

Efter kransnedläggningen höll pastor Holmedal ett tal vari han framhöll, att de avlidna hållit samman sedan barndomen och nu även hade gått i döden samtidigt. Sist lyste officianten frid över de bortgångnas minne. Unisont sjöngs sedan första och sista verserna av ps. 377, ”Närmare, Gud, till dig”, och musikkåren spelade Integer vitæ.

De anhörigas tack för all hedersbevisning framfördes av bröder till Thimgren och Hellström. (Källa: 1486)

Krigsrätten om minolyckan

Intet ansvarsyrkande för vållande till olyckan

(1944) Krigsrätten angående den svåra minolyckan i Roma, varvid de båda värnpliktiga 27-75-20 Thimgren och 30-75-20 Hellström omkommo, har nu slutförts. Krigsrätten ägde som bekant rum inför lyckta dörrar, och handlingarna i målet äro hemligstämplade. På begäran av Gotlänningen meddelas från militärbefälet, att vad som vid krigsrätten framkommit har icke kunnat klarläggas hur olyckan tillgått.

Krigsfiskalen framhåller följande: Det synes framgå, att de omkomna eller en av dem, ehuru de endast haft order att begiva sig till en viss punkt för att flytta säkrade minor, på väg dit stannat vid en mina och därvid genom att vidtaga någon åtgärd med denna fått den att detonera. Det har vid förhören framgått, att minorna voro säkrade och att utlösning ej kunde ske utan att de osäkrades. Det hade vid kontroller ådagalagts, att säkringsanordning funnits på ifrågavarande mina och att en sådan icke kan falla bort av sig själv.

Krigsfiskalen hade därför icke något ansvarsyrkande beträffande vållande till olyckan.

Saken är därmed utagerad. Man får hoppas, att allt som kunnat bidraga till klarläggande av olyckan kommit fram och att åtgärder nu vidtagits för att i möjligaste mån förhindra ett upprepande av det skedda. I synnerhet vänrat man, att folk ej kommenderas till min- och sprängtjänst utan föregående grundlig instruktion av kunnigt, ansvarskännande befäl. (Källa: 1487)