|
Ensam på flotten med fem döda kamrater. En
fasansfull upplevelse, innan räddningen kom.
London. (TT.)
Stig Bergström, en av de två överlevande från den svenska
ångare Foxen, har för Reuters korrespondent berättat om sina
upplevelser. Han säger: ”Explosionen på fartyget inträffade
den 18 januari på kvällen. Jag och åtta andra voro akter i
skansen vid tillfället. Vi sprungo upp på däck och klamrade
oss fast vid en flotte som låg på treans lucka. Fartygets
främre del sjönk först, och flotten flöt, då vattnet
strömmade in över däck. Sedan såg vi fartyget stå nästan
lodrätt med aktern över våra huvuden. Det såg ut som om hon
skulle ramla ner på oss, men, men plötsligt försvann hon,
och vi voro ensamma på flotten. Ett annat fartyg dök upp och
kretsade runt i närheten flera gånger på utkik efter
överlevande. Vi skreko och viftade ihärdigt, men i mörkret
såg man oss inte. Sedan hörde vi rop på hjälp, men kunde
inte avgöra varifrån det kom. Flotten var mycket djup, men
endast sex tum ovan vattnet, och de iskalla sjöarna slogo
ständigt över oss och gjorde oss genomvåta. Vi voro
tillsammans hela den natten, men nästa dag fröso kocken och
mässpojken ihjäl och en av kamraterna som deltagit i det
spanska kriget, fick till uppgift att avlägsna liken. Vi
hade med oss på flotten en låda som innehöll filtar och
regnrockar, som vi delade, och även en låda med konserverad
proviant. Vi hade ingenting att öppna konservburkarna med
tills jag hittade en spik, och med den lyckades jag öppna en
burk med corned beef. Jag skar mig svårt i händerna, som
sedan blevo mycket ömma och gjorde ont. Dagen därpå dogo en
annan matros och en eldare. Eldaren (Niit) klagade bittert
över törst, och trots våra protester drack han saltvatten.
Han blev omtöcknad och dök överbord. Min egen bror, Malte,
höll ut fram till lördag kväll. Vi sökte muntra upp varandra
med att sjunga och sökte hålla modet uppe. Tidigt på
lördagskvällen kom en trålare nära oss i sakta fart, tills
den befann sig på endast femtio fots avstånd. Vi ropade på
den så högt vi kunde, men förgäves. Ytterligare två dogo den
natten. Det fanns ännu ett brödrapar på flotten, och den
äldre av bröderna dog kort därefter.
Jag började
misstänka att min egen bror började bli omtöcknad. Jag föll
i sömn, och när jag vaknade såg jag honom i vattnet. Han
höjde vänstra handen och ropade på hjälp, men jag var för
svag och kunde ingenting göra då jag såg honom försvinna. Vi
voro nu bara två man kvar på flotten, och tre timmar innan
jag räddades, dog min siste kamrat. Jag var nu ensam på
flotten med fem döda skeppskamrater. Jag pinades svårt av
törst och kunde inte motstå frestelsen att dricka
saltvatten. Jag visste att det innebar säker död om jag
drack mycket, så jag smuttade bara. Sedan siktade jag till
min obeskrivliga glädje Leka, då hon var flera sjömil borta.
Jag reste mig med möda, och med en klädespersedel fästad på
en stång vinkade jag i ett tills jag föll samman. På mina
knän bad jag Gud att de måtte ha sett mig. Detta var allt
jag visste tills jag lyftes upp och återigen föll samman,
lika mycket av glädje som av utmattning.
Kaptenen på den
norska ångaren Leka, som räddade Bergström, berättar att
svensken låg i yrsel den natt han tillbringade ombord på den
norska båten. Han ropade hela tiden på sin bror och de andra
kamraterna och trodde tydligen att han fortfarande var kvar
på flotten. (Källa: 362) |
