Meinhart Schill

Från Gotland ut i kriget och tillbaka med — afbrutet ben.

Hos godsägare Felix von Corswant å Hallfreda i Follingbo var sedan ett år tillbaka Meinhart Schill från Schleswig-Holstein anstäld som förman i ladugården. Det var en ung, hurtig och i sitt fack ovanligt dugande man, och principalen vardt därför allt annat än glad, när vid krigsutbrottet Schill hemkallades till tjänstgöring i tyska armén. Äfven Schill själf mottog förmodligen mobiliseringsordern med blandade känslor, ty när han lämnade Gotland, så kvarlämnade han här maka och barn. Men — plikten kallade, och det gafs intet val.

  Schill var kavallerist och hade underofficers tjänsteställning vid sitt regemente. I Belgien hade han med heder deltagit i tvänne drabbningar och kom sedan med de tyska förtrupperna in i Frankrike. Som anförare för en ryttarepatrull på 20 man blef han utsänd på spaning men blef under fullgörandet af sitt uppdrag upptäckt och öfverfallen af en fransk skvadron. Trots öfvermakten gingo tyskarne — hvilka ju icke gärna vända fienden ryggen — oförskräckt till anfall. Striden vardt het, och när ändtligen tyskt infanteri kom till undsättning och dref fienden på flykten, voro af de 21 tyska ryttarne endast tre kvar vid lif. En af dem var Schill, men han hade fått hästen nerstucken under sig, och i fallet hade hästen krossat ena lårbenet på Schill. Denne blef emellertid hjälpt på fötterna och erhöll nödig läkarevård och befinner sig nu tämligen välbehållen på ett sjukhus i Tyskland, hvarifrån han emellertid längtar svårligen hem till de sina här på Gotland. Och då han nu icke längre är tjänsteduglig, och som hans tjänst här fortfarande står öppen för honom, torde han också snart erhålla vederbörandes tillstånd att återvända hit, och när han då kommer åter till Gutaön, medför han såsom minnen från sitt deltagande i världskriget visserligen ett ramoneradt lårben men också dels den uniform han med sådan heder burit i striden och dels tvänne militära äretecken som tilldelats honom på grund af ådagalagd tapperhet i fält. (Källa: 717)

Åter hemma från kriget.

Den tyske undersåten Meinhart Schill, om hvilken vi förut omtalat att han hemkallats för krigstjänstgöring i tyska armén, då kriget utbröt och som alltså då måste lämna sin sedan 1 år tillbaka innehafda tjänst hos godsägare Felix von Corswant å Hallfreda, har idag anländ hit direkt från krigsskådeplatsen och utreste redan med morgontåget till sin vid Hallfreda bosatta familj. Som vi förut omtalat fick Schill som anförare för en ryttarepatrull på 20 man, hvilken voro utsända på spaning och öfverföllos af en fransk skvadron, hästen nerstucken under sig och bröt därvid ena lårbenet, hvarför han blef oduglig för vidare krigstjänst. Tur var det att han kom så lindrigt från historien, ty af de 21 man, som utsändes, återvände blott 3 med lifvet.

Den unge tappre krigaren blef i morse föremål för rätt stor uppmärksamhet här nere på bron af dem som befunno sig där vid kalmarbåtens ankomst. Schill föreföll kry och glad och fröjdade sig synbarligen åt att åter vara på Gotland, där maka och barn vänta honom. Af utseendet att döma bar han ej större spår af krigets vedermödor, dock med det undantaget att han nu haltade. På bröstet har han de militära äretecken, som tilldelats honom för hans ådagalagda tapperhet i striden. (Källa: 718)

Hemma på permission från kriget.

Med Meinhart Schill, som igår hitlände för att för några månader återinträda i tjänst som ladugårdsförman å Hallfreda, där som bekant Schills hustru och barn stannade kvar, medan han själf drog ut i kriget, hade en af våra medarbetare ett kort samtal igår e. m.

Schill har nu hämtat sig någorlunda efter de utståndna strapatserna, men att han väl minnes de ohyggligheter han skådat i stridens vimmel, därom vittna nogsamt såväl den sorgmodiga men dock skarpa blicken som ock allvaret som präglar de ännu något tärda dragen. Den unge hjälten styrkte de uppgifter vi förut meddelat angående hvad han upplefvat, sedan han drog ut i kriget. Tilldelad rytteriet följde han strax vid krigsutbrottet med sitt regemente på tåget till och genom Belgien. Här var han med om intagandet af Namur, som gaf sig först efter långvariga och heta drabbningar. För härunder ådagalagd tapperhet blef Schill inför fronten af regementet, hvilket har storhertigen af Mecklenburg-Schwerin till chef, dekorerad med det mecklenburgska äretecknet för tapperhet i fält.

Sedan var Schill äfven med om eröfringen af den franska fästningen S:t Givet, som gaf sig, förr än man väntat, och det var under förberedelserna till anfallet å fästningen Maubeuge, som han blef sårad och så när fått sätta lifvet till. Schill stod då med sitt regemente ungefär 10 km. norr om Maubeuge. En afdelning på 200 man detacherades för spaningstjänst och uppdelades sedan i trupper om 20 ryttare som utsändes på rekognoscering i olika riktningar. Schill som hade underofficers tjänsteställning, var anförare för sin trupp, som bestod af, förutom Schill själf, en hornblåsare och 18 gemene man. De hade inte ridit så synnerligen långt, då de kommo rätt på en fransk rytteriafdelning på 300 man. Hornblåsaren signalerade efter förstärkning, och så bar det lös på fienden. Så fort sig göra lät ryckte den ena tyska ryttarskaran efter den andra upp till förstärkning, och striden rasade vildt ända till dess äfven tyskt infanteri — pontoniärer som i närheten höllo på att vidtaga förberedelser för en flodöfvergång — grep in i striden och fransmännen slogo till reträtt. Striden hade då rasat i tre kvarts timma. Efter den första kvarten fick Schill hästen skjuten under sig, och hästen föll därvid öfver Schill, så han blef liggande fastklämd vid marken urståndsatt att taga sig lös. En svår muskelkrossning å låret ådrog han sig äfven i fallet; men icke nog därmed, det befans också sedermera, att han fått en kula — måhända densamma för hvilken hästen stupade — genom den köttiga delen af låret.

En halftimme fick Schill ligga under hästen, innan kamraterna kunde få tillfälle att hjälpa fram honom. Af ryttarskaran som nyss sprängde fram med lif och lust under hans befäl, voro då endast tre man kvar vid lif: han själf, hornblåsaren och en menig.

Schill, som vårdats å ett militärsjukhus i Lübeck, kunde icke nog prisa den precision hvarmed de tyska truppernas utspisning i fält ägde rum. Endast två dar blefvo han och hans kamrater utan lagad varm mat, men då hade de sina reservportioner och stodo sig godt i alla fall.

Han uttryckte äfven sin stora glädje och tacksamhet för den välvilja och det tillmötesgående han under hemresan till Gotland rönt öfver allt i Sverige. I Danmark hade det varit si och så med den saken; danskarnas sympatier äro nog mest hos dem som nu strida mot tyskarne, liksom danskarne gjorde för 50 år sedan.

På vår fråga: Nå, hur länge tror Schill att kriget varar?, gaf han slutligen till svar: ”Det vet jag ej: jag vet endast, att vi skola kämpa till sista man, och ännu har ingen tysk uppgifvit hoppet och tron på en slutlig seger för de tyska vapnen”.

Schill, som öfverförts till landsvärnet har erhållit 3 månader permission. (Källa: 719)

Gotlandstysk belönad med järnkorset.

Å Hallfreda gård i Follingbo anstälde ladugårdsfogden Martin Schill (bördig från Holstein), om hvars öden och bragder under krigets första skede Gotlands Allehanda förut haft åtskilligt att meddela, har, sedan han blifvit fullständigt återstäld från sina då lidna sår och skador, åter varit ute och klädt blodig skjorta för fosterlandet. Liksom förra gången har Schill äfven nu kämpat på västfronten, och som belöning för den tapperhet han därunder ådagalagt har Schill, som redan ifjol dekorerades med den mecklenburgska tapperhetsmedaljen, nu äfven fått mottaga järnkorset, 2:dra klassen.

Schill vardt emellertid svårt nog sårad på nytt och blef förmodligen samtidigt utsatt för en svårare nervchock, hvarifrån han haft svårt att återhämta sig. Sedan kuren afslutats med en 6 veckors vistelse i Wiesbaden, där Schill med sina kamrater åtnjöt kost och logi på hôtel Victoria, ett af platsens förnämsta, är han nu åter ganska kry, men torde dock icke ha ansetts fullt lämplig att med detsamma sändas tillbaka till fronten, utan för närvarande är Schill, som tjänstgör vid rytteriet, sysselsatt med att exercera rekryter i hembygdsstaden Neumünster.

Sin familj har han alltjämt kvar på Hallfreda. (Källa: 720)