Karl Martin Nilsson - Ebertz

När inbördeskriget i Finland utbröt 1918 var Ebertz inkallad till militärtjänst vid Gotlands infanteriregemente. Ebertz tog kontakt med föreningen Finlands vänner i Stockholm för att få instruktioner hur man gick till väga då man ville söka som frivillig till Finland. Han begärde och erhöll därefter avsked från sin militärtjänst för att i den under bildning varande Svenska brigaden. Genom vissa välvilliga personers hjälp kunde han fältutrusta sig med en grå delvis förändrad uniform, pälsmössa, kort militärpäls, marschskor, tröjor mm. I Stockholm fick han genom brigadens organisatör dr. G. Hallström erforderliga handlingar, kontrakt och instruktioner. I mitten av mars 1918 gick han tillsammans med ett 10-tal krigskamrater ombord på Haparandatåget för vidare färd till Finland. Efter en långtråkig resa, under vilken här och var nya stridskamrater tillstötte, anlände man till slut till Haparanda, varifrån överfarten över älven omedelbart företogs på isen i små slädar till Torneå, där nattkvarter var anordnat i Societetshuset. Nästa morgon fortsatte färden till Uleåborg och den svenska brigaden.

Martin Ebertz berättar: Efter urlastningen vid Wehmainens station den 28 mars marscherade vi omedelbart till stridsfronten vid Messukulä kyrka, 3 kilometer från Tammerfors. Vad vi såg undervägen dit visade att här hade hårda strider stått. Det vände sig riktigt i magen när jag såg de fallna där de stelnat till i de mest groteska ställningar. Några kamrater bleknade och kräktes vid anblicken av det, som för några timmar sedan varit människa, men man vande sig. Vid kyrkan erhöll vi orientering och stridsorder, de båda kompanierna utvecklades och fram-ryckningen halvtroppsvis började. Då min halvtropp som var på vänstra flygeln inte erhöll tillräckligt utrymme drog jag mig så småningom mera åt vänster och kom fram till en torklada under oavbruten eldgivning från de röda som höll på att utrymma ett tegelbruk vid sidan härom. Det smällde och visslade friskt, vi såg dock inte något mål varför jag kommenderade framryckning till en 60 à 70 meter framför oss liggande grusgrop. Vi rusade iväg som skjutna ur kanoner och kommer utan förluster i skydd, kryper upp för branten och öppnar eld över ett 800 meter brett fält mot ett skogsbryn där vi kan se de röda röra sig. Efterhand kommer finnar från 2:a Jägarregementet uppkrypande till oss och elden ökas. En underofficer vid min sida såras svårt i magen av en rikochett, jag förbinder honom nödtorftigt och beordrar två finnar att bära honom bakåt. Han gav mig då till tack sin präktiga Zeisskikare. Nu observerade jag att de vita till vänster om oss i skogen ryckte fram ungefär i höjd med halva slätten. I samråd med befälet för de med oss varande finska jägarna beslutas nu om en framryckning över fältet. Vi storma fram, varvid finnarna i skogen dras med och i obruten skyttelinje svepte vi över fältet och in på begravningsplatsen och upp till kapellet där vi bet oss fast och öppnade eld mot ryska kasernerna som syntes 400 à 500 meter snett framåt höger och vars röda besättning snart syntes mogen för en stormning. Under ropen "etämpää! etämpää!" från jägarbefälet och "framåt" från mig och Jungner som ensam anslutit sig till oss, rusade vi ned för sluttningen och trängde in bland barackerna under det att de röda hastigt drog sig tillbaka mot en sjukhusbyggnad väster därom. En jägarofficer med två mannar och en kulspruta, Jungner, jag och F F . Engström, en duktig f d svensk korpral och den enda av min halvtropp som var i min närhet fortsatte framryckningen på andra sidan kasernerna, men blev där hastigt beskjutna. De båda finnpojkarna släppte sprutan och smet tillbaka, vi andra sprang fram till kyrkogårdsallén och kastade oss ned bakom träden och öppnade snabbeld med våra ryska muskedunder. Nu fick de röda fram först 2 och sedan 3 kulsprutor och snart började det vissla och knastra som om de kastade ärter mot oss. Vår ställning var ohållbar. Jag skriker till Jungner att börja återtåget. Han nickar och kryper bakåt, hinner ca 10 steg så ligger han där död. Jägarofficeren är nästa man, ålar bakåt, höjer sig ett ögonblick upp och tittar och får underkäken och strupen avskjuten. Så är det min tur, ålar och kommer helskinnad undan i skydd och väntar på Engström, men förgäves. (han uppenbarar sig två dagar senare och förklarade att han svimmade vid åsynen av de andras öde, när han åter vaknade till sans var allt lugnt och kunde han då dra sig tillbaka.) Jag vände åter till kasernerna, fick några smörgåsar av finnarna, orienterade där två kompanichefer om läget samt följde därefter den ene, då han med sitt kompani besatte västra delen av kyrkogården. De finska pojkarnas mod var slut, de måste fösas fram med våld. Läggande sig ner i skydd av gravstenarna vägrade de att gå från stället, varför de finska jägarofficerarna ställde dem inför valet att antingen bliva av befälet nedskjutna eller rycka fram. Det kändes för mig mindre behagligt att för exemplets skull gå i upprätt ställning och tvinga fram andra, då kulorna oavbrutet visslade i maghöjd. Emellertid var det nu på tiden att jag fick kontakt med brigaden. Vid 9-tiden på kvällen begav jag mig bakåt, trött och utsvulten, så småningom fick jag tag i ett svenskt fältkök där jag erhöll bröd samt bytte till mig ett par torra strumpor. Därefter fortsatte jag ensam i mörkret på den kusliga vägen som överallt visade spår av alla de fasor vi upplevt, till brigadstaben. Där fick jag gröt, kaffe, den efterlängtade cigaretten samt en sovplats hos hästarna i stallet. På morgonen inställde jag mig i kompaniet där jag var ansedd som död.

Försedda med grankvistar i mössan och på bröstet som igenkänningstecken gick vi fram under allvarlig tystnad, ingen cigarett gödde, mången kanske med dystra aningar men alla fast beslutna att göra det svenska namnet heder. Efter artilleriförberedelser, orientering och anfallsorder av strids-gruppchefen, överste Ausfeld, ryckte vi omkring klockan 3 den 3 april söder om kyrkogården upp mot sjukhushöjden över en öppen slätt, bestruken av eld från de rödas kulsprutor. Jag lyckades utan större förluster föra min halvtropp över fältet i språng-marsch man efter man och intränga på sjukhusområdet. Den intensiva elden hindrade dock ett vidare framträngande varför jag drar tillbaka halvtroppen till en liten höjd söder om sjukhuset där vi får skydd. Hit samlas så småningom delar av olika truppförband och de rödas eld kan kraftigt besvaras. Order anländer emellertid om brigadens snara samling i ett större grustag strax söder om oss. Vi rusar dit och påträffar där ett 30-tal brigadister. Under fänrik Bergs befäl indelas vi i en stormkolonn om 4 halvtroppar, varvid jag erhöll befälet över 4:e halvtroppen och gotlänningen Grönstrand över 3:e halv-troppen. Överste Ausfeld som fruktar en uppstoppning av finnarnas igångsatta anfall beordrade nu vår stormkolonn att göra en beslutsam framstöt norrut mot järn-vägsstationen för att dra finnarna med oss, rensa detta område och om möjligt de närmaste stadsdelarna däromkring. Vi sätter igång och tar oss fram genom en hålväg som leder till stationsområdet, rusar in på stationsområdet under ett helvetiskt vrålande och skjutande. Handgranaterna plöjer fåror i de skräckslagna rödas led, de flyr i skockar undan uppåt staden och vi förföljer. Ingen pardon ges och ohyggliga scener utspelas. Jag såg t ex hur en rödgardist på nära håll sköts i en port, när han stöp föll mössan av och långt hår ringlade ner, de var en ung kvinna. Vi fortsatte framryckningen i två grupper inåt staden men blev så småning om uppstoppade. Jag fick order att med halvtroppen återgå till stationen för bevakning av några hundra fångar. Bland dem befann sig flera ryska officerare och underofficerare. Med dem gjordes processen kort, de arkebuserades på platsen av de vita. Efter några dagar blev vi avlösta som fångvaktare och återgick till kompaniet som var förlagt i en skola. Nu äntligen fick vi mat och sömn, som vi saknat under flera dygn. Visserligen hade vi vid stationen skurit ut ett köttstycke av en skjuten häst, rostat det vid elden i en kakelugn och ätit det osaltat utan bröd eller potatis, det gick bra tills hungern var stillad men sedan, usch!

Den 7 april blev det uppbrott till Sämpälää, där de röda bjudit nytt motstånd. Inkvarteringen där var god men utspisningen under all kritik. Här utdelade general Hjalmarsson, nu chef för brigaden, band till Frihetskorset, varvid även jag kunde knyta bandstumpen i knapphålet.

Den 22 april utrymde de röda Sempälää men bet sig åter fast vid den av skalden Topelius besjungna sjön Roine. Här skördade Svenska Brigaden nya lagrar genom sin tapperhet och utmärkta spaningsresultat. Emellertid bröts även här de rödas motstånd av Hjalmarssons armékår och så började de vitas stora förföljelse över Walkiakoski där en hel del fångar togs. Lammi, Koski till Tavastehus där de röda tvangs att sträcka vapen. Framgången följde de vita överallt. Upproret var kuvat och kriget slut. Svenska Brigaden hade med heder fullföljt sin uppgift. Den 14 maj gavs uppbrottsorder från Tavastehus och därefter följde det ståtliga intåget i Helsingfors där svenskarna var föremål för varma hyllningar. Efter avtackning av general Mannerheim avreste Brigaden den 28 maj till Åbo varifrån den med lastångare överfördes till Stockholm. Här fick Svenska Brigaden i ett till trängsel fyllt stadion ännu en gång ställa upp under sin avgudade chef och mottaga hyllningar av dem som ännu veta att uppskatta tapper svenskmannagärning. Några dagar därefter upplöstes Brigaden och dess medlemmar skingrades. Nu samlas krigskamraterna två gånger om året i Stockholm och upplivar gamla minnen.

Estniska frihetskriget 1919

Efter hemkomsten från det finska inbördeskriget och den Svenska brigaden återgick Ebertz till det civila livet. Men det dröjde inte länge innan han återigen skulle dra ut i krig. Estland, broderlandet i öster hade påbörjat sin frihetskamp mot det röda Ryssland. Ebertz och en gammal stridskamrat från det finska inbördeskriget, Arnold Höglund beslöt att resa till Narva för att där söka inträde i den finska frikåren som kommenderades av den finske majoren, svensken Martin Ekström. Fastän de inte fick sina pass viserade för genomresa i Finland reste de emellertid i början av februari 1919 till Haparanda där de hoppades att det skulle vara lättare att erhålla visum. Här träffade de på ett 30-tal gamla brigadister bl a gotlänningen Gösta Grönstrand som tagit värvning i den Svenska kåren.

Dagarna gick och något visum fick de inte. Ebertz och Höglund rymde därför en mörk natt under den svenska bevakningsstyrkans beskjutning på isen över älven och lyckades till slut nå Torneå. Där fick de av stadskommendanten hjälp med pass och tågbiljetter till Helsingfors. Framkomna satte de sig i förbindelse med den estniska rekryteringsbyrån och lyckades utverka order att med 8 svenska frivilliga inställa sig hos major Ekström som vistades i Hungerburg nära Narva. De reste därför till Reval (Tallinn) med en finsk isbrytare som ombord även hade frivilliga till den Svenska kåren vars befäl vid ankomsten dit utsatte bevakning för eventuella rymningar. Redan nu hade nämligen en del mera erfarna medlemmar därav insett kårledningens inkompetens och sökte tillfälle att vid annat truppförband delta i kampen. Ebertz och Höglund gick iland och lyckades även få 8 missbelåtna kårmedlemmar, bland dem Gösta Grönstrand med sig till finska kårens förläggning i en fabrik i staden. Följande dag avreste de till Narva på ett trupptransporttåg där även Svenska kåren inlastats. Efter ankomsten till Hungerburg anmälde de sig för major Ekström som tyvärr inte kunde anta dem då den finska kåren inom kort skulle upplösas. De hade därför inget annat val än att ingå i den Svenska kåren som befann sig i Narva. Organisatören och ledaren kapten Carl Mothander hade redan i Reval avsatts och hade nu endast kårens ekonomiska angelägenheter om hand. Kårchef var en svensk officer, kapten Hellén. Kåren utgjordes av ca 150 rikssvenskar de flesta hade tidigare deltagit i det finska inbördeskriget. Kåren var organiserad på två kompanier i vars utrustning även fanns ett antal kulsprutor. Den förstärktes så småning om med ett 100-tal svenskfinnar från den upplösta finska kåren. Som kompanichefer tjänstgjorde gotlänningen Ragnar Alyhr och fänriken i Vaxholms grenadjärregemente Bergmark. Ebertz utnämndes till fältväbel med tjänstgöring dels som tropp-, dels som halvtroppchef. Disciplinen inom kåren var under all kritik, befälet kunde inte upprätthålla sin auktoritet. Missnöje, oenighet såväl bland befälet som bland manskapet hörde till ordningen för dagen. Moralen var även oerhört slapp. Gällde det strid och spännande spaningsuppdrag mot den röda fienden kunde däremot ingen mäta sig i dödsförakt och tapperhet med dessa hoprafsade äventyrare. Följden blev att befäl ständigt ombyttes och truppen förlorade förtroendet för sina ledare. Flera av de mest dugliga och erfarna, bland dem fänrik Lundborg, sökte därför och erhöll även anställning vid andra truppförband. Kåren var förlagd i Narva som ständigt var utsatt för artilleribeskjutning från den andra sidan Narvafloden belägna staden Jamburg som innehavdes av bolsjevikerna.

Vi låg förlagda i en fabrik i vars omedelbara närhet ett vattentorn, som användes som eldledningsplats, ideligen besköts av fienden. En dag då den vanliga middagen, bestående av någon kålsoppa med bröd, skulle utspisas, kommer en granat som slår igenom väggen till köket och vräker i kull soppgrytan vars innehåll spreds åt alla håll. Ingen skadades men vi blev utan mat. De som hade några slantar kvar av vår sold 10 fmark (omkring 1 kr) om dagen gick ned till hotell Moskva och åt pannkakor som var både gott och billigt. För att komma dit måste vi passera järnvägsstationen som ständigt var utsatt för artilleribeskjutning. Det hade således sina risker att fylla magens krav, men vi sprang till stadsbornas förskräckelse ikapp med s k blindgångare som kom singlande i luften.”

Vid alla företag mot bolsjevikerna var en regel att alltid behålla den sista patronen i sitt gevär eller pistol för ens egen räkning för att inte levande falla i de röda vilddjurens våld, då sådant dödssätt som korsfästning, stympning, bukuppsprättning o d ingalunda hörde till ovanligheterna för deras tagna fångar.

I närheten av Svenska kårens stridsfront opererade en annan frivillig kår, Baltiska Baronernas kår. Denna led brist på utbildat befäl och servis för sina kanoner. Mot utfärdat förbud en tillhörande denna kår tillhörande rikssvensk löjtnant Franchi, upprepade gånger att värva artillerister från Svenska kåren, men avvisades ständigt med hot om straff. Till slut häktades han, ståndrätt tillsattes av Svenska kåren, som dömde honom till döden, och han arkebuserades. Inom kåren ansågs straffet onödigt strängt och åtgärden sänkte ytterligare befälets anseende inom de egna leden. I Sverige väckte saken stort uppseende.

Omkring den 20 mars förflyttades kåren till Baltischport, där en reorganisation visade sig vara nödvändig för att förhindra utbrottet av det stegrade missnöjet. En del befälsposter ombyttes och kårchefen kapten Hellén som visat sig mindre lämplig på stridsfältet erhöll vid sin sida gotlänningen Ragnar Alyhr som chef för stridsoperationerna. I början av april transporterades kåren till Dorpat och Petschory för att där tillsammans med en del vita ryska trupper hindra de rödas framträngande i sydöstra Estland. Bolsjevikerna trängdes så småningom tillbaka över gränsen, varvid Alyhr som kårchef genom sina åtgärder förvärvade sig aktning och kårens förtroende. Däremot åsamkades kåren svåra förluster genom kompanichefernas huvudlösa och om brist på all kunskap om de militära grundreglerna vittnande manöver, de enskildas initiativ, oförvägenhet och tapperhet förhindrade en fullständig katastrof. Svenskarna hade gått ut i esternas frihetskamp för att med dem bekämpa bolsjevismens framträngande och på samma gång tillfredsställa lusten för spänning och äventyr. Visserligen hade de då och då varit med om skarpa strider mot denna yttre fiende, men det var en bagatell mot den hopplösa kamp de natt och dag hade att utkämpa mot ohyran. Den syntes outrotlig och pinan kom till och med den tappraste att ge vika. Ebertz blev till slut urståndsatt till tjänstgöring och måste med märken över hela kroppen av de ryska lössen och stora bölder på lår och mage avpolleteras till ett sjukhus i Dorpat. Medan han låg intagen på sjukhuset fick han besök av sin gamle vän Höglund som kunde tala om att ett 50-tal av Svenska kårens soldater hade rymt från fronten på grund av missnöje med det ansvarslösa befälet, orättvisorna och den urusla förvaltningen. De hade nu samlats i Dorpat för att dryfta sina angelägenheter men förmåddes för svenska anseendets skull och sedan de fått en del av sina fordringar uppfyllda att återvända till kåren som nu framträngt mot ryska staden Pskov. Vid de strider som här förekom utmärkte sig särskilt fänrik Einar Lundborg, kapten i estländska armén. Han opererade här med ett pansartåg och bidrog verksamt till esternas framgångar genom sina djärva raider. I början av maj återvände kåren till Petschory och sedermera till Reval där den vid midsommartiden upplöstes. En del av kårens medlemmar återreste till Sverige men större delen tog värvning i kosackgeneralen Balakowitz kår, tillhörande den vita ryska s k nordvästarmén under general Judenitz. Vid den misslyckade offensiven mot Petrograd visade de upprepade på karolinsk tapperhet och oförvägenhet. Endast ett fåtal av dem torde med livet ha återkommit därifrån.

Ebertz kvarlåg emellertid på sjukhuset i Dorpat. Vid dess evakuerande transporterades han med sjuktåg till ett sjukhus i Reval, varifrån han i juli månad 1919 utskrevs och avreste omedelbart, dekorerad med estnisk tapperhetsmedalj, till Visby, där han av doktor Fries fullt kurerades för alla lössbett.  (Källa: 751)