Föregående sida

Gregor Engelhardt Wanberg

f. 30/12 1903 i Norrlands artilleriregemente, (Östersund), Jämtlands län, d. någon gång mellan 27-31/12 1933 i Visby av Congelatio (allmän förfrysning av kroppen) ”omkom å norska Vigelfjällen, omkring 1 mil från svenska Jämtlandsgränsen.” Begravd den 21/1 1934 på Frösö kyrkogård, avd. Gamla, nr. 57.

 

Son till löjtnant Helmer Wanberg f. 23/1 1869 i Norrbärke, Kopparbergs län, d. 8/2 1950. Gift den 15/12 1899 med Alfhild Sofia Engelhardt f. 20/8 1874 i Hedvig Eleonora, d. 17/5 1957 i Helsingborgs Maria.

Gregors syskon:

Dagmar Engelhardt f. 15/7 1901 i Östersund, d. 14/12 1902 i Östersund av difteri.

Dagmar Elisabet Marie-Aurore Engelhardt f. 28/6 1905 i Östersund, d. 15/12 1959 i Helsingborgs Maria.

 

De flyttade den 11/7 1910 till A 4, Boden, Överluleå. Fadern kapten. 2981

De flyttade den 9/10 1912 till Valhallavägen 111, Engelbrekt. Fadern kapten.

De flyttade den 27/9 1913 till Östersund.

      

Kom i tjänst 1923, löjtnant Gotlands artillerikår 1932

 

 

Gotländsk officer försvunnen i fjällen

Ivriga spaningar i Jämtland efter löjtnant Wanberg

Löjtnanten vid Gotlands artillerikår Greger Wanberg är sedan den 28 dec. försvunnen i fjällen. Löjtnant Wanberg hade samma dag startat på skidor från Gröndalens lappläger i Tännäs och sedan dess icke avhörts. Han hade för avsikt att från Biskopsstugan i Norge bege sig till Storlien. Spaningspatruller ha i dag utsänts från Storlien, Ljungdalen, Bruksvallarna samt Stugdalen i Norge.

Enligt vad T. T. av överste Ivar Holmqvist erfarit, har löjtnant Wanberg ensam färdats mot Storlien. Natten till den 28 dec. tillbringade han hos en renskötare vid Grönsjöarna söder on Helagsfjället. Hans avsikt var att söka sig till en annan renskötare på en annan plats, som ligger där Biskopsån rinner ut i Neaälven. Om han framkommit dit vet man ännu inte och inte heller om han beslöt sig för vägen öster eller väster om Sylarna.

Efter framställning från löjtnant Wanbergs fader, överstelöjtnant Wanberg i Jönköping, ha efterforskningar igångsatts genom Skidfrämjandets turiststation i Storlien, varifrån två patruller av officerare under ledning av kapten Haase och löjtnant Svenning avgått i dag. Patruller av ortsbefolkningen ha vidare utsänts från byarna Storvallen, Ljungdalen och Stugdalen, alla tre söder och sydväst on Helgasfjället. Centrum för efterforskningarna blir Biskopsåns utlopp i älven, där patrullerna så småningom skola samlas. Slutligen har flygaren Björkvall rekvirerats från Åre till Storlien och med löjtnant Dubois som spanare igångsatt flygspaning över det område där Wanberg kan tänkas uppehålla sig.

Löjtnant Wanberg är en mycket van fjällman och var enligt uppgift synnerligen väl utrustad även för övernattning i fjällen.

 

Löjtnant Wanbergs försvinnande behöver ingalunda med nödvändighet betyda, att någon olycka inträffat. Det kan mycket väl tänkas, att han befinner sig på någon plats, varifrån det är långt till närmaste telefon. Emellertid kan det dröja relativt länge, innan närmare underrättelser komma om vad som hänt honom, ty först i morgon kväll kunna de tillsända patrullerna väntas ha slutfört sitt arbete och sammanträffat vid Biskopsstugan i Norge.

Det kan tilläggas, att löjtnant Wanberg är en mycket intresserad och skicklig skidlöpare, som i regel helst ger sig ut ensam på långa turer i fjälltrakterna. Vid ett tidigare tillfälle hände sig, att han var nära att förfrysa fötterna på en dylik färd, och varningar ha därför ej heller saknats bland kamrater för dessa ibland ganska riskabla färder utan följeslagare.

Löjtnant Wanberg åtnjuter f. n. och till den 8 dennes semester.

Beträffande löjtnant Wanbergs utrustning har Gotlänningen vid förfrågan hos kapten C. O. Gustavii erfarit, att i hans utrustning ingick jämväl tält som proviant för minst en vecka. Kapten Gustavii framhåller därjämte, att löjtnant W. har vana att även utan tält klara en snöstorm i fjällen - han har ridit ut en dylik en gång i ett helt dygn – och det bör därför finnas goda förhoppningar om att ingen olycka drabbat honom utan att spaningspatrullerna skola finna honom utom all fara. (Källa: 1291)

 

 

Löjtnant Wanberg alltjämt borta

Skidspår påträffade. – Norsk spaningspatrull försvunnen.

Spaningarna efter den i fjällen försvunna löjtnant Gregor Wanberg vid Gotlands artillerikår, som under hela trettondagshelgen och i går bedrivits av flera skidpatruller samt under medverkan av flygmaskiner från fjärde flygkåren på Frösön, ha lämnat till resultat, att man funnit spår efter löjtnant Wanberg vid Hyddsjön, c:a 2 1/2 mil nordväst om Bruksvallarna, vilka spår fortsatte till en bäckförgrening ungefär 1/2 mil ovanför Hyddsjön. Där förlorade den patrull, som träffade på spåren, kontakten med dessa och måste för dagen överge sökandet och skaffa nattlogi. Svår snöstorm har försvårat efterforskningarna, och ett par av patrullerna ha måst söka skydd för ovädret.

I dag fortsätter spaningarna bl. a. genom länsstyrelsens i Östersunds försorg. En patrull på 8 man har skickats ut från Fjällnäs under ledning av en tulluppsyningsman. Denna patrull skall vid Gröndalen, , där löjtnant Wanberg övernattade och sista gången blev sedd, taga upp sökandet till ovannämnda bäck för att följa den bäckgren, som går in i Norge. Man tror, att löjtnant Wanberg möjligen gått vilse genom att följa bäcken och därvid på norskt område träffat på en sjö liknande Biskopssjön, som var hans etappmål och som ligger på samma höjd som den.

Wanberg var synnerligen väl utrustad, b.l. a. var han försedd med matförråd för 8 dagar, och i Gröndalen hade han kompletterat utrustningen med en ränsel samt medförande dessutom tält, sovsäck, reservskidor och reservstavar, allt förvarat i en pulka, som han själv drog.

Lappfogde Gardham i Jämtlands län, som är väl förtrogen med de trakter det här gäller, förklarar på Jämtlands Tidnings förfrågan, att det mycket väl kan tänkas, att löjtnant Wanberg är vid liv och förirrat sig in till någon plats på norska sidan, som saknar förbindelser med yttervärlden. Därest han fortfarande skulle vistas i fjällen är situationen ej heller alldeles hopplös, då hans utrustning väl tillåter honom att taga upp kampen mot kylan, såvida han ej råkat ut för någon olyckshändelse. Matförrådet kan även med ransonering räcka betydligt längre än 8 dagar.

Ytterligare en undsättningsexpedition, som i fjällen skall deltaga i spaningarna efter löjtnant, nämligen fänrik Nils Holmstedt och hans broder kandidat K. G. Holmstedt, avreste enligt Sv. D. i går kväll med Norrlandståget från Stockholm. De båda bröderna komma närmast att begiva sig till Funäsdalen och därefter till Grönsjöarna, en lapp komma att företaga efterspaningar.

Från Tydal meddelades i går kväll till tidningen Nidaros, att en norsk patrull på tre man, som i torsdags dragit ut från Stuedal för att söka efter Wanberg, ännu sent i går kväll ej återkommit. (Källa: 1292)

 

 

Löjtnant Wanbergs försvinnande

Spaningarna alltjämt resultatlösa

Gårdagens spaningar i Härjedalsfjällen efter löjtnant G. E. Wanberg har försiggått under dåligt väder, och enligt vad Jämtlands Tidning meddelar, hade spaningarna sent i går kväll ännu ej lett till något resultat. Troligen kommer nu spaningarna att förläggas till norska sidan vid Skarvdörrfjällen, dit alla skidpatruller sammandragits och dit nu flygspaningarna komma att förläggas, sedan numera tillstånd för flygning över norskt område erhållits.

Några flygspaningar ha under gårdagen ej kunnat företagas på grund av olämpligt väder. I går rådde liksom under närmast föregående dagar stark snöstorm i fjälltrakterna. Under trettondagen uppmättes på en plats i fjällen en vindstyrka av 30 sekundmeter.

 

Den saknade patrullen tillrättakommen.

Den från Stugudal i Norge i fredags utsända patrullen för spaningar efter löjtnant G. Wanberg anlände i söndags till Nya Sylstationen, där den övernattade. I går förenade sig patrullen med Ljungdalspatrullen och fortsatte till Biskopsstugan, där den övernattade för att i dag börja efterspaningarna i Skarvdörrfjällen.

 

Wanberg varnades förgäves.

Enligt vad som meddelats Östersunds-Posten blev Wanberg vid sin avfärd från Gröndalen den 28 dec. varnad för att ge sig iväg i det rådande yrvädret och kölden, men han tycktes inte bry sig om detta. Även här i Visby blev Wanberg som bekant varnad av sina kamrater, men förgäves.

Det vill synas av de funna skidspåren som om löjtnant Wanberg redan från början gått vilse.

Personer, som väl känna trakten – enligt vad Gotlänningen erfarit – betecknat det som ett ytterst riskabelt företag att vid denna tid på året ensam bege sig ut på en sådan färd som löjtnant Wanbergs. Det ifrågavarande området uppe vid norska gränsen är nämligen så oländigt och ödsligt, att det t. o. m. sommartid är mycket besvärligt att ta sig fram där på sina håll. (Källa: 1293)

 

 

Löjtnant Wanbergs försvinnande

Intet resultat av spaningarna

 

Vi visa här en bild av den försvunne löjtnanten G. E. Wanberg samt en turiststation vid riksgränsen på löjtnant Wanbergs route.

 

Löjtnanten vid Gotlands artillerikår Gregor Wanberg är alltjämt försvunnen, och spaningarna efter honom i fjällen ha icke lämnat något som helst resultat. Man börjar nu misströsta om utgången av spaningarna att befara, att löjtnant Wanberg icke kommer att återfinnas vid liv. Det var mycket dåligt väder, då han gav sig iväg och det troligaste är att han i snöyran råkat vilse och efter en tids kringirrande dukat under av trötthet. Det kan också tänkas antingen att han råkat ut för någon mindre olyckshändelse och fallit samt sedan blivit insnöad eller att han i snöovädret störtat nedför något av de talrika fjällstup, som finnas i dessa trakter. Det blir heller inte lätt att finna honom, vare sig han nu är i livet eller ej, ty dels är snön så hård däruppe att den knappast upptar några spår, dels har det under de senaste dagarna fallit avsevärt med snö, som givetvis sopat igen spåren efter honom.

En fjällman som varnat för färden håller före att löjtnant Wanberg råkat ut för en olyckshändelse och anser, att man bör söka i trakten kring direktör Garstedts nybygge, nordost om Skarvdörrlåset i Nedalen. Särskild uppmärksamhet bör ägans åt ett område, som sträcker cirka två kilometer in i Norge, då denna väg ej bjuder på så starka stigningar. Just ovanför det nämnda nybygget finnas branta klippor, som stupa lodrätt ned mot Neaälven och vilka det är nära till hands att under mörkret störta utför. Särskild uppmärksamhet bör även ägnas fjället Isengäldas sluttning, där vissa tider mycket farliga hängdrivor bildas, vilka lätt kunna förorsaka snöskred.

 

Inga spår i går.

Både från Östersund och Trondheim telegraferas, att gårdagens spaningar efter löjtnant Wanberg icke givit något resultat. Några flygmaskiner komma icke att sändas ut förrän väderleksrapporten blir gynnsamma.

Fänrik Holmstedt vid Gotlands artillerikår, hans bror och deras vägvisasarlapp startade i går morse från Fjällnäs. Fänrik Holmstedt skulle ursprungligen ha varit med om den Wanbergska turen och kände därför väl till den planerade marschrouten.

Enligt ett hittills obekräftat rykte skulle man i måndags ha sett raketer i trakten av Grönsjöarna i närheten av Gröndalen, löjtnant Wanbergs utgångspunkt för den olycksdigra färden.

 

Wanberg ej mer i livet?

Enligt Östersunds-Posten har skidspår efter den i fjällen försvunne löjtnant Wanberg i gå afton återfunnits i närheten av Hyddsjön av den spaningspatrull, som i måndags utgick från Fjällnäs. Det visade sig, att spåret fortsatte västerut in i Norge. Spaningarna komma därför nu att koncentreras till de norska fjälltrakterna. På uppdrag av den försvunnes fader, överstelöjtnant H. Wanberg i Jönköping, som bekostar spaningarna, komma ytterligare en del patruller under dagens lopp att utsändas från Tänndalen, Bruksvallarna och Ljusnedal samt från den norska tullstationen Volddalen. Den senare expeditionen är även utrustad med hundar.

Man är nu i fjällbyarna allmänt av den åsikten, att det ej längre finns något hopp om att Wanberg finnes i livet, enär 14 dagar nu gått sedan han försvann.

 

Ersättning för deltagande i skallgång.

Löjtnant Wanbergs försvinnande ha aktualiserat frågan om hur efterspaningar av i fjällen försvunna skola bedrivas.

I skrivelse till regeringen påpekar länsstyrelsen i Östersund, att det sedan åtskilliga år nästan varje vinter inträffat att personer, i regel turister, som begivit sig ut på skidor i Jämtlands och Härjedalens fjälltrakter, anmälts saknade och att framställningar gjorts hos länsstyrelsen om hjälp med deras efterspanande. Länsstyrelsen hemställer, att regeringen ställer förslagsvis 2,000 kr. till förfogande att användas till ersättning åt manskap, som av polismyndighet uppbådas för deltagande i efterspaningar av saknade personer.

Men det är icke endast i fjälltrakterna, som personer försvinna, framhåller länsstyrelsen. Ej sällan förekommer det även på sommaren, att bärplockare och andra gå vilse i de stora skogstrakterna och att länsstyrelsens hjälp för efterspaningar påkallas. Länsstyrelsen står nu utan möjlighet att lämna bistånd i de fall, det är fråga om, därest icke anslag anvisas. Samma skäl som ligger till grund för att ersättning beredes dem, som biträda vid släckning av skogseld, anser länsstyrelsen kunna åberopas för ersättning åt dem, som uppbådas till skallgång efter försvunna personer. (Källa: 1294)

 

 

Spaningarna i fjällen alltjämt resultatlösa

Spår av Wanberg dock funna

Inalles 36 man deltogo i går i spaningarna efter löjtnant Wanberg i trakten av Vigelfjället, enligt lappmannen Middagsfjället, som på kvällen återkom till Fjällnäs, meddelar Östersunds-Posten.

Man följde Wanbergs spår ända till nordöstra sidan av fjället. Här upphörde de emellertid och trots ihärdigt sökande kunde man ej återfinna dem. På grund av den täta dimma som rådde under dagen måste spaningsmanskapet iakttaga den störst försiktighet för att ej störta ned för de många farliga stup som terrängen här kännetecknas av, och vilka givetvis undersökts för den händelse Wanberg skulle ha blivit offer för något av dessa.

Av spåren framgick, att W. här ännu förde med sig pulkan.

Fänrik Holmstedt återvände i går kväll till Fjällnäs och med honom följde de övriga civila spaningspatrullerna, som enligt Jämtlands Tidning komma att taga sig några dagars vila, efter de senaste dagarnas strapatser.

Militärexpeditionerna och en norsk patrull på 12 man komma dock att så fort sig göra låter fortsätta spaningsarbetet.

Spaningarna ha i dag inträtt i ett nytt skede i det att en radioutrustad militärpatrull på 15 man under kapten Nils Forsgrens ledning är på väg till Gröndalen och trakten kring Hyddsjön och Vigelfjället. Starten skedde från Fjällnäs i morse i klart men blåsigt väder. Det första radiomeddelandet om spaningsarbetet beräknar man få vid tretiden i e. m. Från de civila patrullspaningarna ha hittills inte ingått några underrättelser. (Källa: 1295)

 

 

Spaningarna efter Wanberg.

Resultat att vänta i dag?

Då de hittills funna spåren givit vid handen, att den saknade löjtnant Wanberg måste finnas i den ravinartade norra delen av Vigelfjället, ha i går militärpatruller koncentrerats dit, en österifrån, samt slutligen en norsk patrull söderifrån från Strikkertvold.

Gröndalspatrullen har nu avspanat den ravinartade norra delen av Vigelfjället. Först vid ½ 6-tiden i går kväll var man tillbaka efter en oerhört ansträngande dag med snöstorm och kyla. Något nytt spår efter löjtnant Wanberg har man dock ej funnit.

Den patrull, som i söndags begav sig till Langen, har under gårdagen måst ligga stilla, då man ansåg det meningslöst att ge sig ut i den våldsamma snöstormen. (Källa: 1303)

 

 

Löjtnant Wanberg återfunnen död.

En halv mil från bebodda trakter.

Mystiken krig löjtnant Gregor Wanbergs försvinnande blev, som väntat var, i går skingrad, då anträffades nämligen den försvunnes döda kropp, o. allt talar för att löjtnant Wanberg gått vilse och så småningom dukat under för kölden och ansträngningarna.

Strax före kl. ½ 6 i går e. m. (16/1 1934) ingick till Gotlänningen följande telegram:

Underlöjtnant Lindgrens patrull, som på tisdagsmorgonen utgick från Langen för att spana i Vigelfjället, har enligt Jämtlands Tidning kl. 12.30 på tisdagsmiddagen funnit löjtnant Wanbergs utrustning. Närmare detaljer saknas.

Ett par minuter senare kom följande komplettering:

Underlöjtnant Lindgren har senare i ett telegram till kapten Forssgren i Gröndalen meddelat, att löjtnant Wanbergs kropp påträffats och på onsdagen kommer att föras till Stugudalen.

 

Wanberg hade övergivit lägret till fots.

Om de närmare detaljerna vid återfinnandet av löjtnant Wanberg meddelar Jämtlands Tidning i dag följande:

Löjtnant Lindgrens patrull, som i måndags legat stilla i Langen för snöstorm, återupptog i går spaningarna i nordostlig riktning ovanför Stugudalen. I trakten av Mjösjön, som ligger vid skogsgränsen cirka en halv mil nordost om Stugudalen, upptäckte man vid halv ettiden på middagen löjtnant Wanbergs läger. Tältet var rest ungefär en halv kilometer norr om sjön. Intill tältet lågo skidorna och pulkan. Allt var översnöat, och snön hade frusit till is, varför man i brist på lämpliga redskap måste avstå från att närmare undersöka tältet. Först undersöktes den omgivande terrängen. Inga skidspår funnos, som ledde till lägerplatsen, vilket kan anses tyda på, att ganska lång tid förflutit sedan Wanberg iordningsställt lägret. Däremot fann man efter en stunds letande fotspår, som ledde i västlig riktning. Genom att dessa spår voro djupare än skidspåren, hade de undgått att bliva utplånade. Efter att ha sökt omkring 2 km. i den av spåren angivna riktningen fann man löjtnant Wanberg liggande död i snön. Hans kropp måste man låta vara kvar på stället, då man saknade hjälpmedel att lösgöra den. Patrullen återvände sedan till Langen.

I dag skall löjtnant Wanbergs stoft samt tältet hämtas för att i första hand föras till Stugudalen, varefter transporten sannolikt fortsätter till någon station på järnvägen Trondheim- Storlien.

Att löjtnant Wanberg ej vetat var han befunnit sig, tar man för givet, då han slagit läger endast en halvmil från bebodda trakter. Om han haft krafter nog att fortsätta några kilometer, skulle han ha påträffat landsväg och även folk.  Det vill synas som om han förfrusit i tältet och att då till sist allt blev outhärdligt han beslutat att vandra vart det än bar och så dukat under för ansträngningarna. Om han dessutom lidit brist på proviant, kan man icke avgöra förrän tältet undersökts.

 

Den omkomne begraves på Frösön.

Den under så tragiska omständigheter bortgångne var född den 30 december 1903 och son till f. d. överstelöjtnanten Helmer Wanberg vid Upplands artilleriregemente, numera bosatt i Jönköping. Han avlade studentexamen 1923 och officersexamen 1925, utnämndes till fänrik vid Upplands artilleriregemente den 14 maj 1926 och transporterades till Gotlands artillerikår som fänrik från d. 1 jan. 1928. Den 1 juni samma år utnämndes han till underlöjtnant och befordrades den 28 juli 1932 till löjtnant. Sedan 1 nov. i fjol tjänstgjorde han som lärare vid artillerikårens furirskola.

Löjtnant Wanberg var en plikttrogen och duktig officer, värderad för sitt hurtiga och kamratliga uppträdande. Han var emellertid något av en enstöringsnatur och gick helst sina egna vägar. Det är en händelse, som kan tyckas se ut som en tanke, att han skulle göra sin sortie ur livet under en lång och farofylld fjällfärd, på vilken han givit sig ut alldeles ensam. Att därför, i enlighet med ett allmänt spritt rykte, vilja göra gällande, att Wanberg frivilligt sökt döden, torde dock innebära ett alltför lättvindigt fabricerande av slutledningar. Hittills har intet som helst framkommit, som på något sätt kan anses ligga till grund för ett dylikt rykte. Allt talar för att löjtnant Wanberg, liksom så många före honom, trott för mycket på sin egen styrka och fjällvana och underskattat fjällens faror och fasor. Det är nu en gång så, att den viktigaste regeln för fjällfärder vintertid låter: ”Att gå ensam i fjällen får helt enkelt icke ifrågakomma”. Många brott mot denna regel har ändats med tragedier liknande löjtnant Wanbergs.

Den omkomne sörjes närmast av föräldrar och en syster. Han kommer att begravas på Frösö kyrkogård, där en tidigare avliden syster fått sitt sista vilorum.

 

Förspelet.

I St. T. D.  skriver en insändare, som tydligen på nära håll följt fjälltragediens prolog:

Löjtnant Wanberg, vilken startade från Idre under julveckan med Storlien som mål, tog icke den vanliga vägen genom visserligen glest men ändock befolkade trakter. I stället styrde han turen genom Härjedalen mest otillgängliga fjällvärld, och att ensam företaga denna 20-milsfärd var att utmana ödet. Visserligen var skidföret bra o. väderleken skaplig under julhelgen, men det är många faror ändå, som lura i fjällen. Då löjtnant Wanberg på julaftonen passerade över den stora fjällsjön Rogen i Tännäs, var även detta ett riskmoment, enär isen på nämnda ö är rätt ojämn och vansklig under förjulsvintrarna. Vid Rösjöarna observerades löjtnant Wanberg på julaftonen på julaftonen av några lappynglingar från Fjällsjö lappby, men han undvek att träffa dem. Under julnatten låg han i en öde kåta vid Skebrasjön. Under juldagen passerade löjtnant Wanberg det 1,276 höga Riett-Riet, vilket är känt för sina farliga snölaviner, där fjällförare tidigare förolyckats. Juldagsnatten tillbringades, efter vad som utrönts, i ett öde lappläger 2 mil väster om Tännäs kyrkoby. Färden tycks gått lyckligt ända till Gröndalen, där han övernattade hos några nybyggarlappar.

Då löjtnant Wanberg skulle starta från Gröndalen den 28 december blev han allvarligen varnad av fjällmännen Jonas Middagsfjäll och Anders Nordfjäll för att bege sig ut på en så äventyrlig färd i det dåliga vädret, men inga varningar hjälpte, och när de erbjödo sig att skaffa van fjällförare avböjdes även detta. (Källa: 1304)

 

 

Löjtnant Wanbergs öde.

Vid undersökning av löjtnant Wanbergs lägerplats visade det sig, att han förmodligen sökt påkalla uppmärksamhet genom att avskjuta sin revolver. Han hade även uppfört en snöhydda bredvid tältet, vilket tyder på, att han lidit av kölden. Lägret uppfördes tydligen dagen efter det han lämnat Gröndalen, och hans vistelse i lägret uppskattas till ungefär ett dygn.

Innan löjtnant Wanbergs lik anträffades, fann man ett stycke från tältet den förolyckades kniv, revolver och skidstavar. Litet längre fram, omkring två km. från tältet, låg Wanberg framstupa med skidorna påspända och så gott som alldeles översnöad.

Wanberg har troligen ej kunnat uthärda kölden utan övergivit lägret med hela utrustningen i hopp om att inom kort komma till någon människoboning. Om han styrt åt nordväst hade han haft endast 3 km. till de första gårdarna i Stugudalen.

Löjtnant Wanbergs öde kommer troligen att medföra en förbättring av säkerhetsåtgärderna för vinterturisterna i fjällen, vilket även Skidfrämjandets ledning anser vara långt ifrån betryggande. Krav ha även framställts på att turister ej böra få göra längre skidturer i fjällen på egen hand, om turen är planerad för mera än ett dygn. (Källa: 1305)

 

 

Ny teori om Wanbergs död

Wanberg slog sig medvetslös vid fall från brant.

Kapten N. Forssgren, chef för den militäravdelning, som deltog i spaningarna efter löjtnant Wanberg, har uppställt en teori om löjtnant Wanbergs förolyckande. Då denna teori ej motsäges av det resultat man kommit till vid läkarbesiktningen av Wanbergs kropp, är det troligt att man kommit verkligheten mycket nära.

Kapten Forssgren antager, att löjtnant Wanberg anlänt till lägerplatsen i kvällningen samma dag som han begav sig från Gröndalen, alltså den 28 december. Denna dag härjade en våldsam storm och temperaturen uppmättes till -17 grader. Man tror nu att Wanberg sökt göra en snöhydda till skydd omkring tältet, men att han av en eller annan anledning gett upp och i stället rest sitt tält, som var av prima beskaffenhet. Därefter har han dragit in pulkan samt lagt sig att vila på denna sedan han först brett ut en renhud. Han hade ej vilat länge, vilket man utläser av det faktum att packningen kunnat vara ett ljussken som då snöfallet på kvällen lättat trängt från Stugudalen, eller något ljud, men tager för givet att det varit något som tydde på att folk fanns i närheten, och då hals överhuvud spänt på sig skidorna och givit sig iväg åt detta håll. Hela utrusningen hade han lämnat i sticket, men medfört sin revolver, med vilken han under färden avlossade flera skott för att påkalla uppmärksamhet. Sedan han skjutit en del skott, hade revolvern klickat, varför han i hastigt mod kastat den ifrån sig. De övriga sakerna kan han ha tappat. När han åkt ett stycke, har han av någon anledning stannat, möjligen för att gnida sig varm, då han var ganska tunt klädd vid sitt hastiga uppbrott från tältet, eller för att taga ut kompassriktningen åt det håll, varifrån han i mörkret sett ljussken eller uppfångat ljud, som tydde på att människor funnos i trakten. Härvid har han ställt ifrån sig skidstavarna. Medan han var upptagen med det han hade för händer, har han fattats av en kraftig stormil, vilken kastat ned honom för en brant, om vars förekomst han troligen varit omedveten. Denna brant, som hade en lutning av cirka 45 grader, förde ned i en ravin, i vars botten en liten bäck flöt fram. Vid stranden av bäcken fanns en hårdfrusen snödriva och i denna körde han fast skidorna, med påföljd att fötterna sletos ur bindningarna och att han själv flög omkring två meter genom luften samt hamnade på andra sidan med kroppen delvis nere i bäcken. Vid nedslaget slog han huvudet mot ena skidan, så att ett blödande sår uppstod och förlorade tydligen också medvetandet. Innan han återfått detta hade kölden utfört sitt verk och han vaknade aldrig upp ur sin bedövning.

Vad som gör denna teori trolig är, att löjtnant Wanberg för några år sedan var ute för en liknande historia i Dalarna, men då räddade livet genom att överge hela sin utrustning och rädda sig fram till människoboningar. Han kom då undan med ett par frusna tår.

Något som ytterligare stärker den anförda uppfattningen är att man vid sidan om Wanberg i bäcken fann hans kompassgångare, för vilken bl. a. den omständigheten talar, att han under mörker endast ledd av sin kompass på kvällen den 27 december tog sig fram till Gröndalen genom en mycket villsam terräng.

 

Ingen bristfällighet i utrustningen.

Då en livlig diskussion pågått, huruvida löjtnant Wanberg varit tillräckligt utrustad eller ej för den fjällfärd, som skulle bli hans sista, har överstelöjtnant Wanberg och Skidfrämjandet anmodat Östersundsposten att publicera den förteckning över utrustningen, som uppgjorts vid Jämtlands fältjägarregemente. Det framgår av denna, att Wanberg varit utrustad som för polarfärd och att olyckan alltså icke kunnat vållas av någon bristfällighet i utrustningen.

Utan för proviant för minst en vecka medförde han tält och dubbla väggar, sovsäck, renhud, fårskinn, tre par handskar eller vantar, skinnväst, lumberjacka och pälsmössa jämte andra klädesartiklar, material för lagning av kläder och tält, första förband och olika slag av medikamenter, reservskidor av särskild konstruktion och särskilt avsedda för gång uppför fjällsluttningar, kokkärl, kompass m. m.

Så mycket är nu klart att Wanberg icke av kölden tvingats lämna lägerplatsen, där han – tack vare sin utomordentliga utrustning – bort kunna uthärda stormen i flera dagar. Med kännedom härom måste man anse hans hastiga uppbrott från lägerplatsen i den rådande stormen till den plats 2 km. därifrån där han påträffades död, som synnerligen gåtfullt. (Källa: 1306)

 

 

Löjtnant Wanbergs stoft på väg hem

Gripande skådespel under färden genom Norge. – Hyllningar av militär och befolkningen.

Löjtnant Lindgren, I. 5, avreste i går morse medförande löjtnant Wanbergs kvarlevor från Stugudalen över Tydalen i bil till Trondheim, dit man anlände på eftermiddagen. I dag går färden vidare med tåg över Storlien till Östersund, dit ankomsten sker på aftonen. Jordfästningen äger rum om söndag.

Den svenska militärpatrullens färd med den omkomne löjtnant Wanbergs stoft från Stugudalen till Trondheim blev ett gripande skådespel. Överallt i byar och samhällen där sorgetåget passerade flaggades allmänt på halv stång. Efter vägarna stod folk med blottade huvuden då kortègen (sic) drog förbi. Många hade tagit med sig miniatyrflaggor, med vilka man bringade den omkomne svenske löjtnanten en sista hälsning. I Trondheim hade garnisonen ombesörjt alla arrangemang för hemtransporten och på bårhuset där kistan förvarades under natten har en militärpost hållit vakt. Kistan prydes av en krans från Trondheims garnison. Vid tågets avgång i middags paraderade en militäravdelning på järnvägsstationen.

 

Skador bidragande till förolyckandet.

Det anses sannolikt, att Wanberg under sin färd blivit skadad på ett eller annat sätt och att han dukat under för denna skada i förening med kylan. Av spåren framgick, att Wanberg fallit omkull flera gånger i det branta stupet. När han påträffades, var det endast ena foten och axeln, som stack fram ur snön.

De ohyggliga strapatserna han genomgått lär man aldrig få någon klarhet i. I hans dagbok, som påträffades på hans döda kropp, ha anteckningar gjorts sista gången den 37 dec. på kvällen, och det finns inga uppgifter om övernattningen på fjället mellan den 28 och 29 december. (Källa: 1418)

 

 

Fjälltragedins epilog. Löjtnant Wanbergs stoft har jordats

Kl. 2 i går eftermiddag jordfästes i Frösö kyrka stoftet efter löjtnanten vid Gotlands artillerikår G. E. Wanberg. Kyrkan var till trängsel fylld av folk.

Medan på kyrkoorgeln spelades sorgmarschen ur Beethovens Eroicasymfoni, bars den vita kistan in av sex officerare och placerades i koret. Kistan var höljd i en svensk flagga och på locket låg den dödes värja. Den rika skörden av kransar bildade en vacker ram kring kistan, och på altaret brunno levande ljus. Sedan ps. 452: 1 sjungits, framträdde officianten, regementspastor P. Öberg, och höll ett gripande griftetal över Jobs ord: ”Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn”. Tal. Skildrade i högstämda ord moderskärleken, den vackraste som finnes, och framhöll, att den unge man, vars stoft nu skulle vigas till griftero, i rikaste mått omfattas med denna kärlek och att hans föräldrar också ställt stora förhoppningar på honom. Han var ju deras enda son. Nu var han emellertid borta. Troligen hade han avlidit på sin födelsedag därute på de vita vidderna. Men han hade hunnit fylla en stor del av de förhoppningar man ställ på honom och var därför också kvar i ljust minne bevarad bland anhöriga och vänner.

Så följde jordfästningen enligt ritualen, och efter Herrens ord om döden och uppståndelsen sjöngs andra versen av ps. 452, varpå kistan bars ut ur templet under tonerna av Chopins sorgmarsch och sänktes i familjegraven.

Löjtnant Wanbergs fader, överstelöjtnant H. Wanberg, hade avböjt militärbegravning. Ett stort antal officerare och underofficerare från de jämtländska truppförbanden hade dock mött upp till sorgeakten, likaså den militära undsättningsexpeditionen. Bland de övriga närvarande märktes landshövding Munck af Rosenschöld och landssekreteraren.

Vid graven utdelades några avskedsord av chefen för Gotlands artillerikår, överstelöjtnant P. Falk. Utom överstelöjtnant Falk hade även fänrik N. G. Holmstedt rest upp till begravningen för att representera kåren och kamraterna.

 

Till båren hade sänts ett 50-tal kransar, däribland från militärbefälhavaren på Gotland med stab (En avskedshälsning), från Gotlands artillerikårs officerskår, gröna band (Vila du i frid, gode kamrat), underofficerskåren, gröna band (Med tack för gott förmanskap), furirkåren, gröna band (En sista hälsning), första batteriets manskap, gröna band (Med saknad) furirskolans elever, gröna band (En sista hälsning till den avhållne läraren), officerskårens damer, släta vita band, med ett knippe visitkort vidhäftade, Norrlands artilleriregementes officerskår, Jämtlands fältjägarregementes officerskår, Upplands artilleriregementes officerskårs kamratförening, Norrlands artilleriregementes underofficerskår, studentkamrater i Uppsala 1928, kårkamrater i Stockholm, kamrater vid kulsprutekursen i Romelehed 1932, A. J. H. S.-kamrater, kamrater vid flygkåren å Ljungbyhed, Svenska trafikförbundet, Skidfrämjandet, Trondheims turistförening, Trondheims skidklubb, Femte divisionen i Norge, generalmajor och fru Gösta Lilliehöök (Med en sista hälsning), generalmajor Lyström, generalmajor Osterman, konsul L. C. Smith m. fl. Den döde hade även hyllats genom föreningen Pensionerade officerares änke- och pupillfond.

 

I detta sammanhang kan nämnas, att enligt den nu framlagda fullständiga rapporten angående löjtnant Wanbergs död W. omkommit genom olyckshändelse och icke lämnat efter sig brev eller dagboksanteckningar, som lämna närmare upplysningar om hans villsamma färd och svåra strapatser. (Källa: 1319)

 

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig
 
Angående GDPR-lagen på "gotlandsforsvarshistoria.se"