Detlof Wolfgang Heijke Heijkenskjöld

Heijkenskjölds skador enligt rapport: Vänstra sidan av bakhuvudet krossad. Högra sidan, en del av lungorna och levern ut. Bajonettstygn i magen, högra höftet, indre sidan av högra låret, högre grenet, högra smalbenet trenne stygn, i högra hälen, i vänstra låret, vänstra smalbenet, vänstra armen. Högra överarmen sönderhackad. 5 kulhål i högra armen. 1 kulhål högra axeln. 1 kulhål högra sidan av bröstet. 1 kulhål i högra höftet.

Heijkenskjölds sista strid:

"Vid inringningen av Tammerfors hade på f. m. den 26 mars staben placerat sig vid Messukylä kyrka, strax öster om staden, för att därifrån kunna följa stridens skeden. Snart började kulorna vina rätt livligt omkring oss. Heijkenskjöld vänder sig till mig och utropar helt impulsivt "Är det ej härligt att höra kulorna vissla"! Senare på middagen samma dag erhöll han order att sända två fångna rödgardister försedda med  proklamationer till staden. Heijkenskjöld förde dem själv ett stycke mot de rödas skyttelinjer, varifrån de blev häftigt beskjutna. Den ene rödgardisten föll men den andre tvangs av Heijkenskjölds revolver ensam framåt. Även denne blev skjuten av sina egna, innan han kom fram till deras skyttevärn. Heijkenskjöld själv utsattes för en verklig målskjutning vid sitt återtåg, men klarade sig helskinnad undan. Längre fram på kvällen samma dag sändes Heijkensköld fram som förbindelseofficer till en av anfallsgrupperna med order att inverka för tillräckliga krafters insättande i anfallet. Därvid tog han själv befälet över en skyttelinje och förde den till anfall mot de rödas ställning, men stupade omedelbart."

Heijkenskölds ordonnans Carl Tidner berättar följande om händelsen: "Vid framkomsten till kompanierna, där även en kulspruta med en mängd ammunition fanns, orienterade han genast befälhavaren om läget. Han var vid ett strålande humör. Gick omkring bland manskapet och kastade en mängd lustiga uttryck omkring sig på finska vilket gjorde att truppen skrattade och blev på gott mod. Klockan 8 e. m. utvecklades kompanierna i skyttelinje bakom stugorna, varefter framryckningen började. Tre ansatser gjordes. Själv befann sig Heijkenskjöld framför det högra kompaniet. Först vid fjärde framryckningen öppnade de röda eld. Vänstra kompaniet bromsade upp, varför jag fick order att söka få fram det i höjd med det högra. Efter fullgjort uppdrag återvände jag till kapten Heijkenskjöld. Framkommen till den plats, där jag lämnat honom, stod han ej att finna. Hans kompani var på reträtt. Jag ropade hans namn, skrek och letade. Sedan jag krypande kommit framför kompaniets front, fann jag äntligen honom bland de främsta fallna. Fann honom liggande på rygg, barhuvad. Kröp fram till honom, ruskade honom, skrek hans namn, men intet livstecken. Försökte då släpa honom med mig till en sandgrop i närheten, men de röda stormade just an, de närmaste var endast några meter från mig, jag måste släppa min chef, hugga ett gevär, avvisa angreppet mot mig och krypa ned i sandgropen, varifrån jag lyckades återvända till de våra. De vita hade dragit sig tillbaka till sitt utgångsläge och kunde ej förmås att ånyo gå till anfall. Först sedan förstärkningar ankommit kunde framryckning ske. Natten mellan den 29 och 30 mars återfanns Heijkenskjölds lik utplundrat och misshandlat. Av läkar-undersökningen, som gjordes samma dag, framgår att ett skottsår i högra ljumsken vållat döden. Av vapen, övrig utrustning samt värdesaker återfanns endast en sönderstucken uniformsrock och ett par kalsonger. Vänstra handens ringfinger var stympat för att åtkomma därå sittande vapenring." (Källa: 752)