|
En gotlänning som varit
med i världskriget
Hemkommen efter 11-årig
bortavaro för att fira jul i hembygden, skildrar han sina upplefvelser.
Att en och annan gång till
fosterön hemkommer en sjöman, som under sina resor fått bli ögonvittne
till och själf fått vara med om de faror och olyckor, som lura öfverallt
i världshafven under pågående krig, det ha vi vant oss vid, men att
sammanträffa med en gotlänning, som själf varit med i kriget, det har ej
förrän nu varit oss förbehållet. En sådan är emellertid mr. O. Alvgren —
gotlänning förr, numera acklimatiserad engelsman, såsom synes af
stafningen af hans namn — hvilken under krigets första skede tjänat i
engelska flottan. Vi ha haft en intervju med mr Alvgren, som talar sitt
gotländska tungomål, ehuru med stark engelsk betoning och uppblandning,
och han berättade därvid bl. a. följande.
— Vid krigsutbrottet hade
jag under åtta år rest med emigrantbåtar, som gingo mellan Australien,
Nya Zeeland och London. Då denna trafik vid sagda tidpunkt upphörde gick
jag i engelska regeringens tjänst och fick anställning på en båt, som
skulle ombesörja trupptransporter mellan Southampton och Havre. Jag hade
just lyckan att vara i London vid tiden för krigsutbrottet och fick
alltså omedelbart anställning; det skedde blott fem dagar efter krigets
början. Well, vi satte öfver trupper på nämnda trade, färd efter färd,
vecka efter vecka. När tyskarna kommo igenom Belgien och alltså gjorde
hafvet osäkert, fick landstigningsplatsen flyttas längre ner till
Biscayaviken, dit vi i 10½ månader öfverflyttade trupper. I allmänhet
bestod transporten hvarje gång af 1,200 man, 400 hästar, ammunition och
annan krigsattiralj. Det var inte enbart engelsmän i trupperna, det var
kanadensare, australier och bland de sistnämnda många skandinaver. Jag
träffade flera svenskar, ehuru de ej ville röja sin nationalitet. De
gingo in i Kitcheners armé, där f. ö. en släkting till mig, en 17-årig
yngling, son till min kusin i London, just i dagarna blifvit antagen som
frivillig.
— Well, genom den förda
svenska politiken fingo vi ej längre kvarstanna. Vi måste afmönstra, och
det blef tämligen svårt för oss svenskar att få anställning vid engelska
fartyg. Emellertid lyckades jag få påmönstra med en engelsman, som var
på väg till Australien. På utresan kom en undervattensbåt, som började
jaga oss. Vi klarade oss genom sicksack styrning, och så snart u-båten
kom ofvanför vattenytan sköto vi. Sedan gick allt bra och efter åtta
månaders resa voro vi åter i London, dit vi medförde fruset kött från
Australien och Zeeland.
Med goda betyg lyckades jag
emellertid därpå få plats på en armerad ångare, som för engelska arméns
och flottans räkning skulle afgå från Middlesborough till Malta. Mellan
Middlesborough och London, då vi på natten lågo för ankars och hade lots
ombord, fingo vi se en båt med signaler uppe. Signalerna sade, att de
sågo en mina. Båten låg och väntade vid minan efter en tillkallad
patrullbåt för att sänka den. Under tiden gick den emellertid på en
annan mina och sjönk omedelbart. Vi satte ut lifbåten, bärgade fyra man
och skepparen. I samma ögonblick gick en belgisk båt, som låg på andra
sidan, också på en mina och sjönk. Dess folk lyckades själft ta sig i
lifbåtarna och blef på det sättet räddadt. Dessa båda händelser voro
mycket uppskakande, och våra eldare ombord, hvilka voro kineser, ett
oerhördt fegt släkte, sprungo från sina platser i förskräckelsen, och
det var med våld vi måste köra dem till sina platser och låsa
ångpannerummen bakom dem.
Så fortsatte vi resan till
Malta, dock alltjämt med äfventyr. I Biscayaviken mötte vi en
undervattensbåt. Vi klarade oss med sicksackstyrning och sköto på dem
under fyra timmars tid hvar gång periskopet visade sig ofvanför
vattenytan. Om en stund flöt det enbart olja upp — undervattensbåten var
träffad och sänkt.
Återstoden af resan klarade
vi bra och kommo till Malta, och vidare till Kina, Japan och Indien, och
därifrån till Marseille. Från Marseille kommo vi till Algier och
därifrån till Middlesborough och London.
Rykten gingo då, att alla
svenskar på grund af den mot England riktade svenska politiken och
presskampanjen skulle få lämna Storbrittanien. Jag mönstrade därför på
en norsk ångare vid namn Oria, som skulle gå från Newport till Marseille
med kol under engelsk konvoj. När vi kommo till kusten af Frankrike
hissade ett fartyg signaler om att en undervattensbåt befann sig i
närheten. Sex båtar voro då i färd med att beskjuta den. Efter en kort
strid sänktes den af en fransk torpedbåt.
Två dagar senare gingo vi
på en mina. Andremästaren dödades vid explosionen och babords lifbåt
sönderslogs af sjön. I närheten låg en annan norsk båt, som hette
”Tiger”. De som voro i styrbords lifbåt blefvo ombordtagna på ”Tiger”.
Vi andra, åtta man, som tillhörde den sönderslagna babordsbåten, måste
hoppa i sjön. Det var i februari,. Vi blefvo uppfiskade af ”Tiger”, som
fortsatte till Spanien. Med ett tåg sändes vi till Bilbao, där vi fingo
ligga 1 ½ månad. Det var en svår tid för oss skandinaver, ej kunde vi
resa till England, ej till Frankrike. Inemot tvåhundra skandinaver gingo
där utan utsikter till förtjänst.
Slutligen lyckades vi få
hyra på en stockholmsångare ”Jarl”, som skulle gå till Göteborg med last
af pappersmassa inträffade emellertid en katastrof, som medförde de mest
fruktansvärda strapatser jag i hela mitt lif varit med om, ehuru jag nog
förr också fått slita hund på sjön.
Vi gingo norr om Skottland
för att hålla oss utanför krigszonen. 200 sjömil utanför Shetlandsöarna
kom en engelsk kryssare och stoppade ångaren och satte prisbesättning
ombord, hvilken gaf order om att vi skulle gå till norra Skottland,
närmare angifvet till Stornoway, för undersökning. Kryssaren sände
trådlös order efter patrullbåt för att möta oss i krigszonen. Då vi voro
170 minuter från Shetlandsöarna började vi vänta på patrullbåt, men i
stället kom en torped forsande genom vattnet. Styrman var på bryggan,
såg torpeden, men ingen u-båt. Torpeden träffade akter om maskinrummet.
Olyckan inträffade klockan 1 på middagen. Jag satt nere i en hytt för
att få mig en rök, då jag kände att båten skakade. Jag sprang upp på
däck, fick lifbältet, som hängde på dörrknappen, omkring mig och sprang
till babords lifbåt, som jag tillhörde. När vi kommo i båten, kommo vi
ihåg att vi hade en liten låda proviant stående på akterdäck, den
tillhörde prisbesättningen och det var af vikt att få den med i
lifbåten, ty ingen visste hur länge vi skulle ligga i öppna hafvet på
det sättet. När jag då kom bort på akterdäcket, fick jag se ett blodigt
hufvud sticka fram ur lasten. Det var en svensk, en stockholmspojke vid
namn Hedlund; han hade när torpeden träffade varit sysselsatt på
akterdäck, och i det huller och buller, som då inträffade bland
pappersbalarna, hade han kommit under. Han kunde ej röra sig, ty han
hade därjämte fått ena benet brutet under balarnas tyngd. När jag
lyckades släpa honom med mig stod redan däckslasten under vatten. Vi
kommo emellertid båda i lifbåten. I detsamma dök ubåten upp omedelbart
intill oss, tittade ett slag, och dök ner igen. Prisbesättningen hade
redan ombord i hast dragit af sig sina engelska marinuniformer och läto
dem följa med i djupet och i stället insvept sig så godt de kunde, detta
för att ej tilldraga sig uppmärksamheten. När vi slutligen lämnades
ensamma i lifbåtarna och räknade öfver hur många vi voro fattades en
man. Det var en engelsk matros ur prisbesättningen, som sannolikt kommit
in bland däckslasten och med ångaren gick till botten.
I fem och ett halft dygn
fingo vi på det sättet ligga i ett vildt upprördt haf — det var i slutet
af augusti i år — och hur det skulle kännas att under denna tid sitta
och ro natt och dag i hög sjö och motvind förstås lätt. Det enda vi hade
med oss voro några kex och litet vatten; det blef två kex hvar om dagen
för oss. När vi ändtligen blefvo bärgade hade jag ett kex kvar, sedan
hade allt varit slut… Mr Alvgren visar här intervjuaren en liten hård,
tunn fyrkantig brödskifva; det hade varit hans sista dagsranson, om ej
hjälp kommit.
Vi hade styrt kurs mot
Hebriderna, fortsätter han sin berättelse, men strömmen förde oss ner på
norra Skottland. Då fingo vi höra mistsignaler från en fyr och styrde
efter dem. När vi kommo in emot kusten kom en engelsk patrullbåt, oss
tillmötes, och vi fingo af den höra att vi seglat genom tvenne minfält.
Att den resan gick lyckligt, det är väl ändå det mest förunderliga.
Vi blefvo förda i land, att
det var i medtaget tillstånd behöfver väl knappast sägas. Vi blefvo
emellertid omhuldade med mat och värm. Därpå fingo vi göra den 24 timmar
långa resan till Glasgow (tiden så lång till följd af
militärtransporter). Från Glasgow reste jag till Newcastle och därifrån
till Göteborg och vidare hem till Gotland, där jag nu stannar hemma
öfver julen för att på nyåret ge mig på sjön, slutar mr Alvgren sin
redogörelse. (Gotlands Allehanda 19/12 1917)
|
