|
 Efter ett års vistelse vid Lunds
universitet och två års tjänstgöring vid Wismarska tribunalet, där
fadern var vice president, anträdde C. 1697 en längre utrikesresa,
varunder han bevistade fredskongressen i Rijswijk, ett par år uppehöll
sig i Frankrike och därefter besökte kejserliga hovet och andra tyska
furstehov. Vid tjuguett års ålder (1699) befinnes han vara kapten vid
Erik Sparres regemente i Frankrike. Då stora nordiska kriget utbröt,
begav sig C. hem och tog först anställning vid ett dragonregemente i
Holstein. Det synes ha varit C: s avsikt att i likhet med fadern och
farfadern ägna sig åt civil ämbetsverksamhet, men då han icke fick den
uppmuntran, han hoppats på, valde han krigarbanan och blev snart kapten
vid de nyupprättade skånska ståndsdragonerna. Enligt egen uppgift
tillsatte han en del enskilda medel för regementets rekrytering och
utrustning. På våren 1702 överskeppades truppen till Lifland och stötte
samma år till konungens armé, som då stod omkring Lublin i Storpolen.
Därmed började för C. en krigarbana, som visserligen blev kortvarig men
så mycket mer intensiv. C. var kompanichef och har såsom sådan skrivit
en ännu bevarad kompani journal, vilken icke blott är upplysande för
hans och hans kompanis öden utan även ger intressanta inblickar i
vardagslivet vid ett svenskt truppförband under det nordiska kriget.
Bland händelser, vari C. deltog, märkas slaget vid Pultusk och striderna
kring Thorn (1703) samt den berömda Lembergoffensiven (1704). Under en
kortvarig vistelse i hemlandet för anskaffning av rekryter ingick C.
äktenskap på Skottorp i Halland (april 1704). I jan. 1705 avsändes han
till Pommern för att köpa hästar men återvände aldrig till sitt
regemente. Den 23 mars 1705 ingav han nämligen sin avskedsansökan,
vilken också beviljades. Vilken orsaken varit till detta G: s steg är
icke fullt klart, i sin ansökan åberopar han sin »tvin- och lungesot»,
som gjorde honom oförmögen till krigstjänst, men i en många år efteråt
skriven berättelse om sin levnad säger han sig ha avgått, emedan han
blivit förbigången vid en majorsutnämning.
Sedan C. lämnat militärtjänsten, synes han åtminstone tidvis ha vistats
i Stockholm, där han med kanslikollegiets medgivande idkade studier i
riksarkivet, troligen för att meritera sig för diplomatisk verksamhet,
vartill hans längtan numera stod. År 1707 uppvaktade han Karl XII i
Altranstädt och ansåg sig av konungen ha fått löfte om att bli använd på
den diplomatiska banan. Samtiden tyckes emellertid — att döma av flera
yttranden av Samuel Bark — icke ha haft någon tilltro till hans
diplomatiska begåvning, och hans planer i den vägen gingo om intet. Då
danska kriget utbröt (1709), anmälde sig C. till tjänstgöring, han
utnämndes av senaten till major vid norra skånska kavalleriregementet
(okt. 1709) och deltog med stor utmärkelse i det följande skånska
fälttåget. Hans förtrogenhet med de lokala förhållandena i Skåne, där
familjens egendom Ljungby var belägen, kom honom väl till pass, han blev
Magnus Stenbocks högra hand vid krigsoperationernas planerande och
utförande och användes även såsom Stenbocks ombud vid underhandlingar om
hjälp med generalamiralen Hans Wacht-meister i Karlskrona (dec. 1709)
och med defensionskommissionen i Stockholm (jan. 1710). Medan C. var
stadd på en expedition till den sistnämnda, utnämndes han till
överstelöjtnant vid Södermanlands regemente (20 jan. 1710). Såsom sådan
deltog han i slaget vid Hälsingborg (28 febr. 1710), där han ådrog sig
ett skott i vänstra armen samt en del kontusioner. Efter någon tid fick
han transport till Älvsborgs regemente (13 juni 1710). Vid detta
regemente, som var avsett att inom kort föras över till kontinenten för
att möta konungen, nedlade C. enligt egen uppgift ett omfattande och
framgångsrikt organisationsarbete, men han ådagalade också en för honom
sedermera ständigt utmärkande vårdslöshet, när det gällde pengar. En del
medel, som han uppburit för regementets räkning, betalade han ut i
förskott som beklädnadspengar åt sina officerare. Då han av senaten
ålades att återbetala beloppet, sökte han krångla sig ifrån detta, saken
hänsköts till konungen, men även denne ogillade hans förklaringar, och
slutligen dömdes han äv krigskollegium att återbära det förskingrade
beloppet (16 mars 1716). Redan långt dessförinnan hade C. fått transport
till Kalmar regemente (16 febr. 1711), men där blev hans verksamhet icke
lång, ty efter föga mer än ett halvår förordnades han till vice
landshövding på Gotland (20 sept. 1711). Detta var en uppgift, som
tydligen i hög grad intresserade honom. Hans ämbetsskrivelser vittna
särskilt om vaken blick för öns behov av förbättrade försvarsanstalter i
det utsatta läge, vari den efter Estlands och Liflands förlust kommit.
Något egentligt resultat av sina strävanden fick han dock icke se, ty
redan i juli 1712 måste han lämna Gotland efter den ordinarie
landshövdingens, Nils Posses, ankomst.
Under tiden hade C. soulagerats med militär befordran, i det att han av
konungen — i strid mot senaten, som förordat en annan — utnämnts till
överste för Upplands tremännings infanteriregemente (30 apr. 1712).
Sedan C. någon tid fört en som det synes tämligen lättjefull tillvaro i
Stockholm, begav han sig ut för att rekrytera sitt nya regemente. Det
visade sig emellertid omöjligt att förmå allmogen till att uppsätta de
begärda tremänningarna, det fanns — förklarade man — icke kvar annat
manskap än bönderna vid hemmanen, gubbar och pojkar. I stället anmodade
allmogen C. att söka värva manskap och utfäste sig att erlägga
värvningspengar. Då C. föreslog rådet en dylik värvning, avböjdes
projektet såsom varande för dyrbart för allmogen. Icke desto mindre
uppbar C. värvnings- och beklädnadspengar, men han använde dem för helt
andra ändamål än det avsedda, nämligen till att försträcka de vid hans
regemente anställda officerarna en del av deras innestående lön. Detta
förfarande fick för C. högst obehagliga följder. Rådet ålade honom först
att genast återbetala pengarna men lät av C: s bevekande skrivelser
förmå sig att hos konungen söka utverka befrielse för honom från
rättsligt åtal, konungen var emellertid obeveklig och befallde, att C.
skulle hållas i arrest, till dess den av honom olovligt använda
penningsumman återbetalts. Så följde för C. en arrest, som varade från
dec. 1714 till maj 1717. Förgäves sökte han genom ödmjuka och
jämmerfulla inlagor beveka konungen till mildhet eller anropa
inflytelserika personer — ombudsrådet K. Feif, överståthållaren G. A.
Taube och andra — om deras mellankomst. Slutligen ingrep Görtz med ett
förslag till uppgörelse. Upphandlingsdeputationen skulle övertaga C: s
skuld mot det att han anskaffade munderingar till sitt regemente, för
sistnämnda prestations fullgörande gjorde C. upp ett kontrakt med ett
par köpmän i Stockholm. Det dröjde emellertid, innan transaktionen blev
klar, och först sedan C., bl. a. synes det tack vare ett arv från sin
styvmor å 10,000 dlr smt, lyckats göra rätt för sig, befriades han från
den pinsamma arresten. Den ynnest, han tidigare kan ha åtnjutit hos
konung Karl, torde emellertid nu ha upphört, i varje fall fick han
avslag på sin begäran att få besöka konungen i Lund. Den följande tiden
sysselsatte sig C. med att komplettera, inspektera och öva sitt
regemente. Med rekryternas kvalitet var han själv föga nöjd, men han
bragte dock upp truppen i det närmaste till den fastställda numerären.
Regementet kom aldrig till användning i kriget, en avdelning var 1718
kommenderad till Skåne och en förlades till Åland, men största delen
hölls kvar i hemorten. Någon tid efter Karl XII: s död upplöstes
regementet och fördelades huvudsakligen på K. gardet och Östgöta
tremänningsregemente. C: s militära verksamhet upphörde, och den
generalmajorsgrad, som han erhöll (29 apr. 1719), blev i verkligheten
endast en titel.
I stället rycktes nu C. helt in i den politiska virveln. För politiken
hade han icke heller tidigare varit främmande. Redan under riksdagen
1713—14 synes han ha spelat en ej så alldeles obetydlig roll. Med all
sannolikhet är han författare till en bekant mémoire om vad som borde
göras vid riksdagen, den är ställd till Ulrika Eleonora och går ut på
att prinsessans arvsrätt till tronen skall uttryckligen erkännas samt
att hon och rådet må sättas i stånd att ofördröjligen, utan konungens
hörande, underhandla om och avsluta fred. Visserligen tages bestämt
avstånd från tanken på att inskränka suveräniteten, medan konungen,
levde, men i övrigt äro uttalandena nog rätt betecknande för de
oppositionella tendenser, som vid denna tid började framträda. I de
offentliga debatterna var C. däremot mindre karsk. Då frågan om
styrelsens uppdragande åt Ulrika Eleonora kom före på riddarhuset,
tvekade C. med hänsyn till konungen och begärde betänketid (12 mars
1714), men vid en följande diskussion instämde han i förslaget (15
mars). Inför Karl XII åberopar han sig på sin under riksdagen visade
konungskhet, vilken skulle ha ådragit honom många ovänner, men möjligt
är, att konungen på andra vägar fått kännedom om hans tvetydiga hållning
och att detta bidragit till den påtagliga kallsinnighet, som Karl numera
visade honom.
Minst lika oklar är C: s hållning under riksdagen 1719. Han har efteråt
betygat sin avsky för det nya statsskick, som infördes. I viss
överensstämmelse härmed står hans vid diskussionen om den blivande
regeringsformen framförda yrkande, att konungen skulle tillerkännas rätt
att i nödens stund utkräva extra ordinarie skatter. I tronföljdsfrågan
är det däremot svårt att komma underfund med hans hållning. Å ena sidan
uppges han ha varit den ende, som under den förberedande diskussionen
höll på Ulrika Eleonoras arvsrätt, och likaså skall han ha varit en av
de ivrigaste agitatorerna för kronans överflyttning till kronprins
Fredrik. Å andra sidan äro hans nära förbindelser med hertig Karl
Fredrik av Holstein-Gottorp obestridliga, och han säges i en källa ha
varit en av dem, som på riksdagen »uppenbart agerade för hertigen av
Holstein». Huru därmed må förhålla sig — om en dylik tvetydighet torde
C. för övrigt icke ha varit ensam — så fann C. tydligen efter Karl
Fredriks brådstörtade avresa från Sverige det enda möjliga vara att
ställa sig väl med de nya makthavande, icke minst arvprinsen av Hessen.
Av betydelse för C: s ställning var det säkerligen, att han stod på
intim fot med Gustav Cronhielm, vilken 15 maj utnämndes till
kanslipresident efter Arvid Horn. C:s gamla längtan efter diplomatisk
verksamhet blev äntligen uppfylld, då han i juni 1719 betroddes med
uppdraget att avgå som tredje svensk deputerad till den ännu samlade
fredskongressen på Lövön i Åländska skärgården. Dessförinnan skulle han
göra ett kort besök hos tsar Peter för att framföra drottningens svar på
den kondoleans-och lyckönskningsvisit, som ett ryskt sändebud,
brigadieren Le Fort, nyligen gjort i Stockholm, och samtidigt verka för
en del svenska officerares utväxlande. C. kom emellertid att utföra sitt
uppdrag på ett ganska överraskande sätt. Väster om Åland påträffade han
den ryska eskadern med tsaren ombord, han steg ombord på det ryska
amiralsskeppet och hade med tsaren långa samtal, vilkas resultat blev,
att han återvände till Stockholm med den ryske underhandlaren Österman i
sällskap, och det just i det ögonblick, då den ryska mordbrännarflottan
släpptes lös över Sveriges kuster. Östermans uppträdande i Stockholm
vållade den svenska regeringen åtskilligt bryderi, och han internerades
på Huvudsta i Stockholms närhet, tillsammans med C. Denne togs för
huvudet för sitt egendomliga beteende men försvarade sig dels med att
han tvingats att medtaga Österman, dels med att han hoppats genom dennes
närvaro och underhandlingar i Stockholm kunna avstyra eller åtminstone
uppskjuta det ryska anfallet. Han blev för en tid hållen i formlig
arrest men släpptes lös, då kanslikollegium efter verkställd
undersökning fann hans förklaringar tillfredsställande. Under samvaron
med tsaren ute på flottan och med Österman på Huvudsta hade C.
emellertid helt vunnits för den ryska fredsplanen, för vilken han sökte
verka genom inlagor till rådet. Cronhielm var visserligen innerst av
samma mening, men eljest blev stämningen under intryck av de ryska
härjningarna alltmer deciderad för den engelska fredsplanen, och den
engelske ambassadören lord Carteret fick en ledande ställning i
Stockholm. Av Carteret var C. illa tåld — enligt C:s egen uppgift var
det denne, som påyrkade och genomdrev C:s nyss omnämnda arrestering.
Sedan Cronhielm efter en häftig kontrovers med Carteret entledigats från
kanslipresidentskapet (dec. 1719), blev C. alltmer isolerad från de
ledande kretsarna. Kort därefter fäste han ånyo uppmärksamheten på sig
genom ett oväntat steg. Mitt under fredsunderhandlingarna med Preussen
inlämnade han (jan. 1720) till riksrådet greve K. G. Diicker ett
projekt, vari tillråddes, att hela Pommern skulle avträdas till Preussen
— detta innebar en skärpning av de hittills avhandlade fredsvillkoren,
enligt vilka endast en del av Pommern, bl. a. Stettin, skulle avträdas.
I rådet, dit Dücker inlämnat projektet, väckte det stor uppståndelse, C.
utpekades som förrädare och mutad av preussiska ministern Kniphausen,
och han blev nu på nytt insatt i arrest, ur vilken han först efter flera
månader befriades, sedan Kniphausen efter fredens avslutande lämnat
Stockholm och sedan C: s papper befunnits icke innehålla några
graverande saker (4 apr. 1720).
Under den närmaste tiden är det tyst kring C:s person, utom att han då
och då låg över regeringen med ansökan om tjänster eller ersättning för
uteblivna löner och andra förluster. I rådet beslöt man slutligen, att
han »för sin torftighets skull» ägde att utfå sin generalmajorslön för
året (8 aug. 1720). På hösten 1721 utsågs han att tillika med lagman B.
Rosensparre och generalauditör L. Dalman deltaga i en kommission, som i
enlighet med Fredriksbergsfredens bestämmelser med en motsvarande dansk
kommission skulle träffa uppgörelse angående svenska och danska
undersåtars ömsesidiga fordringar. Kommissionen började sitt arbete i
början av 1722, och sammanträden höllos omväxlande i Hälsingborg och
Helsingör, men förhandlingarna fingo ett föga tillfredsställande
förlopp, dels på grund av motsättningar inom den svenska delegationen,
dels i följd av divergerande uppfattningar på svenskt och danskt håll om
kommissionens befogenhet. Då kommissionen enligt svenska regeringens
befallning upplöstes (31 maj 1722), var C. ganska missbelåten med
resultatet, och hans hopp, att arbetet skulle återupptagas, blev ej
förverkligat.
Efter kommissionens upplösning begav sig C, utan att ha erhållit svenska
regeringens tillstånd därtill, till Köpenhamn — och det blev en
ödesdiger resa. Närmast gällde resan C: s privata angelägenheter. Då
danskarna i jan. 1710 infallit i Skåne, hade de plundrat C: s
fädernegods Ljungby och därifrån till Köpenhamn bortfört det dyrbara
familjebiblioteket samt brev, manuskript och andra dokument (yngre delar
av de »Coyetska papperen», som vid arkivalieutbytet mellan Sverige och
Danmark 1929 överlämnats till svenska riksarkivet). Redan tidigare hade
C. gjort ansträngningar att återfå de förlorade skatterna, nu väntade
han sig större framgång genom personliga bearbetningar och inlämnade
till danske konungen en supplik. Det blev emellertid en desillusion, och
likaså C: s försök att påkalla svenska regeringens ingripande i saken.
Dessa motgångar i förening med hopplöst tilltrasslade affärer drevo C.
ut på äventyrliga banor. På sommaren 1722 sammanträffade han i Köpenhamn
med f. d. amtmannen Paul Juel, en man, som kommit i delo med sin
regering och avsatts från sitt amtmansämbete i Norge, i följd därav en
desperado och därtill en stor projektmakare. Juel hade någon tid förut
hos sin regering erbjudit sig att avresa till Grönland och arbeta för
handelns uppkomst i det avlägsna landet. Då hans anbud icke vann
beaktande, framlade han projektet för C, som blev livligt intresserad
därav. C. sökte genom sin vän Cronhielm intressera den svenska
regeringen för att utrusta en liten expedition till Grönland och taga
landet i besittning med Juel som landshövding. Projektet kom visserligen
fram på senhösten 1722 under behandling i rådet och remitterades till
och med. till kommerskollegium men ledde naturligtvis icke till någon
åtgärd. Genom Cronhielm underrättades C, att hans ställning i hemlandet
numera var undergrävd och att särskilt konung Fredrik visat sig mycket
kallsinnig mot honom på grund av varjehanda »otillständiga» ekonomiska
manipulationer, som han tillåtit sig i Köpenhamn. C. tog nu steget fullt
ut, han begärde avsked från sin generalmajorstjänst och frikallelse från
sin undersåtliga trohetsed, samtidigt som han efter vana framställde
ersättningskrav hos svenska kronan på icke mindre än två tunnor guld.
Redan förut hade han genom sm gamle vän Österman underhandlat om inträde
i rysk tjänst, men något bestämt avtal hade ännu ej träffats. C. fördes
nu in i ytterligare äventyr. I slutet av 1722 kommo han och Juel i
beröring med en annan politisk äventyrare, en svenskfödd major Hörling,
vilken gått i holsteinske hertigens tjänst och blivit agent för dennes
planer att med rysk hjälp rehabilitera sig, bl. a. genom att bana sig
vägen till den svenska tronen. C:s gamla holsteinska och ryska sympatier
i förening med bitterheten mot de i Sverige nu maktägande och hopp om
ekonomiska fördelar predisponerade honom att låna sitt öra åt dylika
planer. Tillsammans med Hörling, Juel och den ryske ministern i
Köpenhamn Bestusjev uppgjorde han en storpolitisk komplott av ytterst
fantastisk art. I en av C. författad men av Juel undertecknad skrivelse
till ryske tsaren utvecklades följande projekt. Tsaren borde utrusta en
expedition till Grönland, vilket land rätteligen hörde honom till, och
engagera Juel som ledare för ett kolonisationsföretag där uppe. Efter
Grönlands ockuperande skulle det bli en lätt sak för tsaren att sätta
sig i besittning av Island och Färöarna, man skulle till och med, om man
vädjade till i Norge förefintligt missnöje med det danska väldet, kunna
lösslita detta land från Danmark och göra hertig Karl Fredrik till herre
över detsamma. Sistnämnda projekt — det om Norge — synes ha varit det
viktigaste i hela intrigen. Major Hörling utlade samtidigt planen i brev
till hertigen och rekommenderade varmt C., vilken inom kort skulle
infinna sig i Petersburg eller Moskva. C. å sin sida invigde Cronhielm i
komplotten och vinkade med kontant erkänsla men erhöll ett avböjande
svar. Vilken roll den ekonomiska misären spelade för C. personligen i
denna affär, framgår av ett brev från honom till holsteinske
geheimerådet Claussenheim, vari han begär omedelbart förskott å 3,000
rdr bko på den summa å 12,000 rdr, som tsaren lovat honom till hans
skulds täckande och för resekostnader till Petersburg.
Sammansvärjningen var emellertid ytterst lättsinnigt uppgjord, sannolikt
till ej ringa del under rusets inflytande, och det dröjde ej länge,
förrän de danska myndigheterna tack vare uppsnappade brevavskrifter
kommo den på spåren. Juel häktades och blev efter ett pinligt förhör av
en särskild kommission dömd till döden och avrättad (6 mars 1723). Samma
öde var nära att drabba C., mot vilken stämningen var ytterligt
upphetsad — man erinrade sig, att hans farfader varit svensk
underhandlare under det för Danmark ödesdigra året 1658! Han dömdes av
kommissionen till döden, men konungen mildrade domen till livstids
fängelse på kastellet invid Köpenhamn (22 mars 1723). Även under
fängelsetiden sysslade C. med politiskt kannstöperi. På sommaren 1723
författade han ett egendomligt och delvis högst intressant aktstycke, en
politisk tankeskrift, ställd till danske konungen och innehållande
förslag till en storpolitisk allians mot Ryssland. C. hade nämligen nu
helt övergivit sin förkärlek för ryske tsaren, av vilken han kände sig
skamligen övergiven och i vilken han såg den där aspirerade på en
»nordisk universalmonarki». För avstyrande av dylika planer föreslog C.
»en sexdubbel uppriktig och fast allians» mellan Danmark, Sverige,
England, Preussen, Polen och tyske kejsaren, och han framlade en
detaljerad plan för de tilltänkta allierades krigsoperationer. Vid sidan
av det fantastiska framtidsprogrammet innehåller C: s skrift varjehanda
märkliga, ehuru ej alltid särdeles trovärdiga upplysningar om de
föregående årens händelser, särskilt om hans egen andel i händelserna
1719. Någon effekt hade skriften naturligen icke, vare sig i politiskt
hänseende eller till lindring i C: s dystra öde. I Sverige gjorde man
några försök att ingripa till C: s räddning, härvid uppträdde särskilt
Cronhielm som hans ivrige förespråkare, under det att konung Fredrik
visade en påfallande motvilja mot att bispringa en person, som gått i en
främmande herres tjänst och därmed ansågs ha ställt sig utanför den
svenska statsmaktens beskydd. Då regeringen på våren 1723 slutligen
anmodade svenske ministern i Köpenhamn P. Adlerfelt att lägga sig ut för
C, var det för sent, och då legationssekreteraren K. G. Silfver-skiöld
på hösten 1726 på regeringens uppdrag begärde C: s frigivande eller
åtminstone besked, varför han hölls fängslad, erhöll han undvikande
svar. Man bad honom icke urgera saken, ty då kunde möjligen obehagliga
saker komma i dagen. Kanske åsyftades härmed C:s personliga förhållanden
under fängelsetiden: han säges nämligen alltmer ha hängivit sig åt
dryckenskap, och han lär ha slutat sina dagar som en förfallen människa
(1730). Hans lik hemfördes i hemlighet och begravdes i Ljungby kyrka, i
närheten av stamgodset i Skåne, som övergått till brodern Sten Coyet.
(Källa: Svenskt biografisk lexikon) |
