|
Hur det känns att bli
torpederad.
Nervspännande och dramatiska
ögonblick vid ”Fredrikas” sänkning.
Maskinisten Simon Borgström i
Visby berättar.
I sitt hem i Visby
uppehåller sig f. n. sedan någon tid maskinisten på Härnösandsångaren
”Fredrika”. Hr Simon Borgström, som medföljde ångaren på dess resa från
Kramfors via Uddevalla och Bergen till Hull med trälast i somras, då den
blef torpederad af tyska u-båtar och sänkt, under det att besättningen
med engelsk trålare landsattes i Newcastle.
Vi ha upprepade gånger
efter hr Borgströms hemkomst sökt komma i kontakt med honom för att be
honom berätta något om färden, men han har envist hållit sig undan,
under förklaring, att torpederingar äro så vanliga att han intet hade
att berätta. Nu ha vi emellertid på skarpen tagit itu med honom, och då
han ej ansåg det lönt att undkomma intervjuaren, följer här hans
berättelse.
Vi lämnade Bergen torsdagen
den 5 juli med cirka 800 standard (1 standard är omkr. 4, 7 m3) trä som
last. Öfver Nordsjön till Lerwick voro vi i en konvoj af 20 fartyg af
olika nationalitet och ledsagade från Bergen af engelska jagare och
bevärade trålare. Allt syntes till en början gå bra, inga u-båtar syntes
till, och utan äfventyr ankrade vi i Lerwick fredagen den 6 juli kl. 10
på kvällen.
Torsdagen den 12 juli kl. 7
på morgonen afgingo vi från Lerwick i sällskap med nio andra fartyg och
ledsagade af jagare samt bevärade trålare. Förmiddagen förflöt utan
äfventyr och resan artade sig att gå bra. Det var fint väder och vi hade
stora förhoppningar att komma till bestämmelseorten Hull. Kl. 1 e. m.
tog jag emot vakten. Kl. 3,45 träffades fartyget af en torped. Skottet
träffade för om bryggan, styrbord. Af det kraftiga skottet bortsletos en
del af bryggan, däckslasten kastades huller om buller, styrmaskinen
kastades ur sitt läge, allting i hytter och skansar ramponerades, med
ett ord torpeden anställde en förfärlig förödelse. I det gapande hål,
där torpeden träffat, trängde vattnet in, så att fartyget började
vattenfyllas och så småningom kantrade öfver åt styrbord.
Då fartyget torpederades,
befunno vi oss 54 minuter söder om Lerwick. Jag befann mig jämte en
smörjare i maskinrummet, och i eldrummet hade en eldare jämte en lämpare
vakt. Jag hade just gått rundt och sett efter allt maskinen, då skottet
träffade. Jag fick genast den uppfattningen att vi torpederats och på
grund däraf ångröret till maskinen sprungit, ty just när skottet
träffade gick en väldig vattenkaskad öfver fartyget och därvid trängde
vatten ned genom de öppna skylightluckorna. När vattnet kom ner på den
varma
maskintoppen bildades ånga,
så att hela maskinrummet omedelbart blef så godt som alldeles mörkt. Det
var ej annat att göra än att i största hast söka komma upp på däck. Tätt
följd af smörjaren … jag dit upp, där en del af befälet och besättningen
redan hunnit ta på sig lifbältena och börja sjösättningen af lifbåtarna,
hvilket allt gick lugnt och utan panik. Det var en bedröflig anblick, då
besättningen gick i båtarna, ty de som hade frivakt och nu legat och
sofvit kommo utrusande i bara skjortan och fingo i den kostymen gå i
båtarna.
En kvart efter
torpederingen blefvo vi upptagna af en trålare, hvilken en timme senare
fick order att öfverflytta oss på en annan trålare. Då ångaren ej genast
gick till botten beslöt man ombord på trålaren att vända och söka bärga
fartyget in till Aberdeen, dit det var omkring 26 timmars gång. Då vi
närmade oss fartyget, märkte vi, att det när som helst kunde väntas
kantra och gå till botten, hvarför försöket måste uppgifvas.
Några nervspännande
ögonblick var det, då vi i samma stund varseblefvo periskopet på en
u-båt. En engelsk jagare, som befann sig i närheten, underrättade genom
signalering, och den styrde omedelbart till platsen. Den stund som
följde bjöd på ett sällsamt skådespel: en jakt efter den fientliga
undervattensbåten. Ibland syntes dess periskop dyka upp i omedelbar
närhet af trålaren, som lika hastigt försvann och i samma ögonblick
afsköt u-båten en torped mot trålaren, som dock ej träffades till följd
af en snabb manövrering. Torpeden gick således akter om trålaren, som
skulle om den träffat, helt visst ögonblickligen dödat oss alla
ombordvarande 36 man.
Om en stund kommo flera
engelska jagare till platsen och de fortsatte jakten efter u-båten. Vi
mötte dem först nästa dag kl. 6 e. m. och vi hade alltså varit ombord på
trålaren i tjugufem timmar ständigt beredda att när som helst åter bli
torpederade.
När vi sålunda ändtligen
fått tag i konvojen, som trålarens befälhafvare hade order att uppsöka
och ansluta sig till, kom ny trådlös order att vi skulle landsättas i
Newcastle, där vi kl. 2 påföljande natt, alltså 14 juli, fingo gå i land
och togo in på ett hotell.
I samband härmed vill hr Borgström ge besättningen på trålaren det
allra varmaste erkännande för den behandling, som kom de svenska
sjömännen till del. Man gjorde för dem allt som stod i makt att göra,
och skydde ej att taga af sig sina egna kläder och ge dem i deras
nödställda belägenhet.
I Newcastle stannade hr B.
i fjorton dagar, hvarefter han fick plats på ett svenskt fartyg i Leith,
där han stannade till dess fartyget sex veckor senare gick till Sverige,
då han medföljde detsamma till hemlandet. Från denna sin två-månaders
vistelse i England har han endast idel loford gentemot dem han hade med
att göra. Någon animositet mot honom eller hans kamrater såsom svenskar
fanns alldeles icke, utan tvärtom.
Krigets verkan i de
engelska städerna var tydligt märkbart äfven för utländingar, i
synnerhet därigenom att så mycket arbete, som förut skötts af manlig
arbetskraft, nu öfverlämnats åt kvinnor, samt genom den mängd invalider,
som man mötte på gatorna. Men någon brist på lifsmedel var det
sannerligen inte, och allt hvad man i den vägen kunde önska kunde man
erhålla. (Gotlands Allehanda 10/10 1917)
|
