Axel Theodor A:son Hullberg

REPETITIONSUTBILDNING I ELFTE TIMMEN

av Axel Hullberg

En för en fänrik helt ny uppgift väntade vid andra världskrigets utbrott. Gotland hade en artillerimaterielreserv av 8,4 cm kanoner modell 1881 och 6 cm kanoner modell 1895. Dessa pjäser skulle bemannas av äldre artillerister för att bilda stommen i ett "artilleristiskt hemvärn" till försvar av hamninlopp och inseglingsrännor. 1939 stod åldersklassen 1914 i tur och som pjäschefer avsågs f d stamanställda konstaplar och volontärer som i allmänhet hade lämnat sin tjänst vid kåren på tjugotalet eller tidigare. Denna styrka på omkring 60 man kallades under fanorna i september och det blev min uppgift att leda deras utbildning i Tingstäde där materielen var förrådsställd. Befälsbristen var akut och därför fick jag som kårchefen uttryckte det, vara min egen adjutant och jag fick klara mig utan medhjälpare på aktiv stat men som en sorts kompensationn skulle jag slippa onödiga mellan instanser och skulle alltså lyda direkt under kårchefen - en stor nåd och ett enormt avsteg från rådande hierarki.

Kursen pågick i 14 dagar och organisationen benämndes officiellt "de självständiga pjäsavdelningarna". Truppen bestod av män mellan 40 och 50 år. Många hade haft fast anställning eller fullgjort en lång värnpliktstjänstgöring under första världskriget. De var tåliga och lojala. Arbetsdagen inleddes med exercis till fots med karbinföringar och helomvändningar under marsch. Det uppstod tidigt en gemenskap mellan dem och den mer än 20 år yngre fänriken som är svår att förklara. Vi fick en fin och väl avpassad kontakt med erforderlig distans tack vare de militära formerna. Jag inbillar mig att min ringa erfarenhet och oprövade ledarförmåga trots allt fyllde måttet tack vare formen och traditionen i ett samhälle där det var självklart att arbetsgivaren ledde och fördelade arbetet.

En "kameral avdelning" organiserades av de som hade erforderliga civila kvalifikationer och efter tjänstens slut fick de föra lönelistor och materielreversal, komplettera inskrivningsböcker eller bokföra ersättning för förlorade persedlar. Det förekom ingen öresutjämningoch kassan räknades lika noggrant som kollekten i hemsocknen. De strikta militära formerna med ställningssteg i dörren och anhållan om det ena och det andra skulle idag anses överdrivna. Men de hindrade inte det lagarbete som situationen framtvingade och medförde att soldaterna utförde kamerala göromål som tidigare endast ansetts kunna anförtros åt underofficerare med många aktiva tjänsteår.

Huvuddelen av utbildningstiden ägnades åt kollektiv pjäsexercis. Pjäserna saknade rekylhärninrättning och rullade därför bakåt för varje skott. Vid exercis markerades detta med att pjäserna med handkraft fick rullas både bakåt och framåt. Pjäschefernas utbildning i eldledning övades under truppens raster med hjälp av ett enkelt skjutspel förlagt till en damm i exercisplatsens närhet. Farkosten var en barkbåt och vattenuppkast åstadkoms genom stenkastning. Skjutregler fanns bara för stillastående mål och eftersom fienden skulle bekämpas innan han lämnat sina båtar måste regler för bekämpning av rörliga mål författas i all hast. Ett enkelt standardförfarande inövades där fiendens båtar alltid styrde mot pjäsen med en fart av 5 knop.

Allvarliga ansträngningar att få avsluta kursen med enskarpskjutning vid kusten gick om intet eftersom mobiliseringsammunitionen måste sparas och eftersom övningsammunition inte fanns. Utryckningen skedde i god ordning utan festligheter. Tack kamrater - tack fänrik, höger- och vänster om marsch. Det låter trist och olikt de gemytliga gotlänningarna men deras tankar var redan hemma i Burs, Lye och Hangvar. Där skötte familjen kritterna och nu väntade man på fars ankomst för betorna skulle ur jorden och det var hög tid att börja höstplöjningen. Som chef hade jag under denna korta tid kommit människorna in på livet och blivit påtagligt medveten om deras villkor. Jag hade så vitt jag kan minnas inte någon känsla av att dessa individualister som strävade idogt för sitt uppehälle var politiskt eller fackligt medvetna. De hade en annan filosofi än de statare som jag under min uppväxttid lärt känna hemma i Uppland. Mest berodde kanske skillnaden på det tryck som utövades av oron i världen och på att merparten av dessa människor var självägande småbönder med fiske som binäring. Man var nog allmänt av den uppfattningen att Gotland var särskilt illa utsatt och att en fiende mycket väl kunde utföra en isolerad ockupation av ön och lämna Sverige i övrigt utanför. En viss misstänksamhet mot "fastlandet" och "Stockholm" kunde man ofta få höra men man tyckte nog att om I 18 och A 7 mobiliserades så hade man ett starkt invasionsförsvar på ön och skulle nog klara sig rätt bra.

Dessa tankar gör inte anspråk på att vara representativa för vad man då tänkte eller tyckte på Gotland - tidningar hann jag knappt läsa - men så upplevde jag stämningen i denna lilla grupp av äldre gutar på hösten 1939.

ETT SVÅRT BESLUTFATTNINGSLÄGE

av Axel Hullberg

På våren 1942 hade A 7:s divisioner påtagligt ökat sin stridsduglighet samtidigt som de fyllt sin primära beredskapsuppgift. Materielen var kompletterad och fältarbeten och befästningar hade utförts. Den artilleridivision som jag tillhörde hade förstärkts med ett rörligt kustartilleribatteri. Beredskapen var med hänsyn till en tillfällig avspänning något sänkt, vilket gav förbandscheferna ett efterlängtat tillfälle att permittera en viss procent av personalstyrkan. Själv var jag vakthavande officer i divisionsstaben och vilade i kvarteret med fälttelefonen på en stol vid sängen. Det är söndagsmorgon klockan 0415, våren har anlänt till Gotland med spirande grönska, bräkande lammungar och morgontidig fågelsång.

Ilsken ringsignal - ett täckord som innebär beredskap l - nu vidtar jag rutinmässigt en serie åtgärder som övats vid ett otal larm. Mottelefonera, larma både på tråd och med motorcykelordonnanser , passa radion, höj kryptoberedskapen och kontrollera skyddet! Kustsignalstationen har rapporterat okända fartyg under insegling. Två batterier och KA-batteriet beordras i ställning och så vill divisionschefen ned till stranden för att få en bild av läget. På väg mot Grötlingsboudd möter oss en skrämmande syn. Gattet mellan udden och land tycks fullt av fartyg som gör horisonten taggig och sedan batterikikaren monterats försöker vi oss på en första identifiering med hjälp av silhuett boken. Ett ubåtsdepåfartyg av rysk nationalitet tror vi oss ha igenkänt. Avståndet beräknas grovt med en enkel formel som utgår från vår egen höjd över havet och med hänsyn till det faktum att endast delar av fartygen syns ovanför horisontlinjen. Det är ovisst om de ligger hitom eller bortom territorialgränsen. Regeln var att om fartyg kom närmare än tre sjömil var det dags att skjuta varningsskott.

Våra egna batterier började nu anmäla eldberedskap och rapportera bäringar vilket gav oss möjlighet att få bättre besked om fartygens rörelser och avstånd till stranden. De låg praktiskt taget stilla på den kritiska gränsen. En batterichef frågade om eld fick öppnas. "Svar nej". Divisionschefen verkade besvärad. Kustartilleriet kom nu in med exakt lägesangivning och identifikation på krypto. Batterichefen begärde eldtillstånd på förhand för att ha handlingsfrihet om läget skulle ändras. Svar: "Onödigt så länge förbindelsen fungerar". Ett flygplan dök nu upp vid horisonten över Faludden med kurs mot fartygen och på ganska låg höjd, kanske 1500 m.

Det stora fartygets luftvärn öppnade eld utan att träffa, planet fortsatte norrut och försvann i riktning mot Östergarns holme.

Jag rådde min chef att skjuta varningsskott men han ville inte höra på det örat. Mina försök att beskriva hur våra chanser minskade att få träff på fartygen om de satte fart mot stranden och hur ohållbart vårt läge var om de hann nå stranden med alla de kompanier som kunde finnas ombord, gjorde ingen effekt på min chef. Så började svartrök välla ut ur skorstenarna och då kunde jag inte hejda mig utan sa något om att nu fyrar de på i pannorna för att gå rätt in i Ronehamn och här står hela divisionen till ingen nytta. Signalisten låg utom hörhåll för detta respektlösa uttalande och han hörde heller inte svaret. "Du förstår inte det ansvar jag har och varningsskott skulle bara röja batterierna. Åk till telefonen och rapportera till försvarsområdesbefälhavaren vad vi sett, han har kanske fått instruktioner från militärbefälhavaren!"

Efter en halvtimmes telefonerande återkom jag till stranden lagom för att få se "fienden" ånga ostvart och försvinna imorgondimman. Där stod vi tysta var och en i sina tankar, det vanliga sceneriet lugnade ner oss - ejder, skrak och några flockar av de vitkindade gässen som sträckte över Grötlingsboudd. Det ofta citerade uttrycket "Obeslutsamhet eller uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mera till last än misstag i fråga om val av medel" hade inte varit tillämpbart. Sverige var ju neutralt och ingripande kunde ske först om neutraliteten kränkts. En ung subaltern tyckte ändå i sitt inre att obeslutsamheten "belönats". Det mogna omdömet kommer först med åren.

Så var det dags att låta batterierna återgå och sänka beredskapen några grader. Långt senare fick vi veta att det var ett ryskt skolfartyg som övat sina kadetter utanför kusten och att flygplanet var deras eget målflyg som besköt s med lös ammunition eller med förställda riktmedel. Att de inte försummat några tillfällen till underrättelsetjänst var väl självklart.

TJÄNST VID FORTIFIKATIONSFÖRVALTNINGEN

av Axel Hullberg

Efter att ha lämnat den aktiva tjänsten har jag under mer än 10 år varit knuten till Fortifikationsförvaltningen som chef för domänsektionen vid markbyrån (domänofficer).

Fortifikationsförvaltningen (FortF) är central förvaltningsmyndighet för fortifikations- och byggnadsväsendet inom försvarmakten. Det betyder att ämbetsverket närmast under regeringen har det tekniska och ekonomiska ansvaret för all verksamhet, som syftar till att förse det militära försvaret med befästningar och byggnader, övnings- och skjutfält, flygfält m m, samt att verket centralt även svarar för vård och underhåll av försvarsmaktens fastighetsbestånd. Uppgifterna utförs i nära samverkan med beställarna (i regel försvarsgrenscheferna) samt nyttjarna (staber och förband m fl) och i enlighet med direktiv och anvisningar som överbefälhavaren meddelar på operativa grunder. De ledande uppgifter, vilka på detta sätt vilar på FortF, utövas i förhållande till ett stort antal förvaltningsorgan inom försvaret på såväl det regionala som det lokala planet.

Försvarsmaktens behov av mark har under senare år ökat avsevärt beroende på bl a större skottvidder, ökad användning av bandfordon samt krav på effektivare utbildning i stridsskjutning.

Markförvärv av stor omfattning är ofta komplicerad, bl a på grund av starka motsättningar mellan civila och militära intressen. Under 70- talet tillskapades dock 16 ändamålsenliga fält för armen och marinen.

I samband med förvärven uppkommer en rad problem av skilda slag som måste lösas. Efter förvärvet skall skog avverkas, vägar byggas och fälten i övrigt förses med alla de anordningar som erfordras för att skapa goda utbildningsbetingelser.

För att övnings- och skjutfälten skall erbjuda erforderliga variationsmöjligheter för de militära övningarna bör fälten ha såväl öppen som skogsbeväxt mark. De öppna delarna bör ligga i vall och besås därför vid behov med lågväxande, härdigt gräs för att erhålla en slitstark och tålig markyta.

Inom övnings- och skjutfälten finns omkring 400 mil vägar av skiftande slag som skall underhållas. Årligen byggs det nya vägar eller iståndsätts äldre.

Av försvarsmaktens markområden utgörs omkring 50.000 ha av produktiv skogsmark, som i den utsträckning detta är möjligt med hänsyn till den militära övningsverksamheten sköts enligt vedertagna principer för skogsbruk.

Till förvaltningen hör även ärenden rörande upplåtelser av jakt- och fiskerätt på övnings- och skjutfälten.

En stor del av försvarsmaktens mark ligger i nära anslutning till tätorter och är därför begärlig som strövområden för allmänheten. Sådana behov tillgodoses så långt det är förenligt med det militära utnyttjandet av marken. I många fall är marken av betydelse med hänsyn till landskapsvården eller ur kulturell synpunkt, och därför har särskilda skötselråd inrättats med uppgift att bistå den förvaltande myndigheten. Genom lagstiftning och uttalade målsättningar krävs av de fastighetsförvaltande myndigheterna en omfattande skötsel av anförtrodda markområden. Utbildningens krav skall uthålligt kunna mötas samtidigt som landskapet och miljön måste bevaras. Det begärs dessutom att skogens och fältens produktionsförmåga skall tillvaratas i den utsträckning som är förenligt med den militära verksamheten. För att genomföra detta handlingsprogram har under 70-talet genomförts en systematisk planläggning. En efter omständigheterna anpassad komplettering av skyddet mot skador på objekt, områden och miljöer har därvid genomförts.

Den rättsliga vården i anslutning till fastighetsförvaltningen tillhör markbyråns verksamhetsområde och handläggs främst vid en juridisk enhet. Det kan kanske verka förvånande att jag efter att under mer än trettio års aktiv tjänst - huvudsakligen som truppofficer - ägnar mig åt en verksamhet av detta slag. De ekonomiska villkoren i en arvodesbefattning där huvuddelen av inkomsten utgjordes av redan intjänt pension var självfallet inte avgörande. Det är snarare "rötterna" som är förklaringen. Under min uppväxttid har jag lärt mig att hysa en respekt som nästan gränsar till vördnad för åker, äng, skog och mark. Denna grundsyn - kalla det arvet från bondesamhället - var under en tid med övertro på tekniken på väg att förändras. Det är förklarligt att många av försvarets män påverkades i samma riktning. Det förefaller emellertid nu som pendeln börjat svänga tillbaka. För den urbaniserade människan förklarar man nu till och med att dynga inte enbart är en sanitär olägenhet, utan en resurs!

Under huvuddelen av mitt verksamma liv har jag levt i och med naturen. Under alla årstider har jag haft tillfälle att följa hur naturmiljön påverkas av den militära verksamheten i praktiskt taget hela landet. Den ytlige betraktaren ser ofta enbart de negativa effekterna, men där finns också en positiv påverkan som genom kunskap och klokhet hos "konsumenten" kan utvecklas. Genom att tillvarata möjligheterna kan både natur- och utbildningsmiljö förbättras och därmed ökar uthålligheten hos våra övnings- och skjutfält som är en av de viktigaste förutsättningarna för att nå utbildningsmålen. Att sprida kunskap och förståelse för denna grundsyn har varit stimulerande och ofta framgångsrikt. (Berättelserna ovan av Hullberg är hämtade från Officer 1938 utgiven av Militärhistoriska fölaget 1983)