Carl Gustaf "Gösta" Grönstrand

Då inbördeskriget i Finland bröt ut 1918 anslöt han sig till Svenska brigaden. Efter viss utrustning avreste han den 16 mars med Norrlandståget över Haparanda och Torneå till Uleåborg där den Svenska brigaden var förlagd i Dövstumskolan. Omsider den 2/4 anträddes klockan 11 på kvällen marschen till brigadens utgångspunkt, kyrkogården väster kasernerna, för det allmänna anfallet mot staden. 

(Följande berättelse är basera på anteckningar från Grönstrands egna dagböcker)

"Här stod vi i flera timmar, en egendomlig stämning var rådande. Aningar och känningar hos flera, mera kände än såg och hörde jag. Är fullt och fast övertygad om att de flesta av dem som sedermera stupade, starkare eller svagare, förstod att de gick mot sitt öde. Vad mig själv beträffar kände jag mig fullkomligt lugn och oberörd. Endast för ett ögonblick vid spridningen av skyttelinjen for dödstanken genom mig. Det må hända! Jag vet att jag kämpar för en god och rättvis sak! Därmed hade jag mitt uppklarat och sedan var det som på en manöver i fredstid.

Halvtroppvis bildades skyttelinje och på signalen Framåt, springa vi upp och under fruktansvärda hurrarop och skrik rusa vi framåt till några plank, där vi stanna. Några handgranater slängs över. Då de kreverar och ingenting hörts eller synts rusar vi framåt mellan två plank och in på bangården och kommer fram till lokomotivstallarna. Ögonblickligen springer jag fram och slänger in en handgranat först i den ena och så i den andra samt löper därefter fram mot stationsbyggnaden följd av mina 12 mannar. Vi såg de röda hastigt försvinna därifrån. Jag hörde eller märkte inte om fienden sköt på oss eller kanske man blivit van vid kulors vinande att man inte fäste sig därvid. Stormkolonnen fortsatte hack i häl efter de röda som likt en grå fårskock flydde undan, lämnande efter sig här och var dödsskjutna eller vrålande sårade kumpaner. Framkomna till en skola delade vi på oss, fänrik Berg med halva styrkan drog åt höger, under det att Hagenau (4:de halvtroppchefen) och jag med de andra framryckte till vänster. Framkomna till Satukuuvagagatan fick vi oförmodat en hastig eld på oss från Handelsskolan och Brandstationen som ligger mitt emot varandra vid bron över forsen. Vi hade nu drivit de röda ett gått stycke in i staden, vilket är ett bra resultat av en så ringa styrka. Där i gathörnet stod vi nu och kunde inte komma längre, ty så fort någon stack näsan ut från en husknut så smattrade kulorna. Att storma fram på gatan var självmord och inte heller var det klokt att visa att vi var endast 20-25 man. Jag road mig med att sätta mössan på geväret som stacks utanför husväggen. Genast kom en skur kulor och vi hade roligt. Mössan blev inte träffad. Då vi kommit till detta gathörn hade en av oss sprungit över gatan. För att få honom över till oss igen föreslog jag honom att göra ett trestegshopp. Han gick tillbaka 20 meter tog sats och med sina långa ben skuttade han lekande och lätt över. Kulorna smattrade men bom. Hagenau och jag beslöt emellertid att dra oss tillbaka till stationen då vår uppgift var löst och vakthållningen här kunde överlämnas till finnarna som nu började skymtas längre tillbaka. Vid tillbakaryckningen framkom ur husen svensktalande män och kvinnor vilka var överlyckliga att få hälsa sina befriare. De utdelade rågbrödskakor bland oss. Så vi mumsade och åt av det härliga brödet. Vi hade inte ätit sedan föregående eftermiddag, varit i strid ett helt dygn och upplevt så mycket. Efter återkomsten till stationen fick vi vila en stund i en sönderskjuten järnvägsvagn, varefter vakttjänstgöring till följande dag vidtog. Av fångar fick jag då veta att den röda styrkan vid stationen hade varit 600 man. Då vi så oförväget kom rusande hade de trott att vi var minst 3000 man och därför gripits av panik och flytt. Så var onsdagen den 3 april 1918, detta händelserika dygn till ända."

Grönstrand deltog sedan dels som halvtroppchef dels som kulspruteskytt under de följande strider som följde. Kvarter efter kvarter, gata upp och gata ner. Till slut trängdes den röda Tammerforsarmén samman mellan de vita trupperna och måste den 6 april kapitulera.

Brigaden ställdes nu inför nya uppgifter. Den 7 april ställdes brigaden under överste Hjalmarssons befäl. Brigadens styrka utökades även av nytillkomna frivilliga. Den 13 april påbörjade överste Hjalmarssons arméavdelning sin framryckning söder ut till Lempäälä 24 kilometer från Tammerfors där de röda bjöd kraftigt motstånd. Svenska brigaden ställdes i reserv. Vid Lempäälä dekorerades Grönstrand med det finska Frihetskorset. Om nätterna var den fientliga infanteribeskjutningen intensiv och om dagarna besköts brigaden av fientligt artilleri dock utan större verkningar. Järnvägs-stationen låg under ständig beskjutning.

"Några hundra meter därifrån fanns en matservering dit man emellanåt smet iväg för att få lite mat då brigadens mathållning var omöjlig att leva av. Medan jag satt och åt där behagade två granater krevera bredvid stugan, sättande våra nerver på prov. Förklaringen till de rödas skjutskicklighet var att en kärring signalerade till dem. Hon hängde tvätt hela dagarna. Då ett nedslag var till höger flyttade hon ett lakan till höger på klädstrecket och åt vänster, då nedslaget var till vänster. Mitt på strecket hängdes lakanen då skottet tog bra. Vi förundrade oss över att hon aldrig blev färdig med sin tvätt och gåvo akt på henne. Rätt snart hade vi över-tygat oss om hennes hemlighet. Så fick hon sin salut. Efter detta blev det dåligt resultat av artillerielden, vilket ytterligare belyser hennes skuld."

Den 22 april utrymde de röda sina ställningar och de vitas framryckning fortsatte under ständiga träffningar över Walkiakoski, Lammi, Koski till Tavastehus. Samtidigt hade en östarmé tagit Viborg. De röda ansatta i ryggen av tyska trupper måste nu sträcka vapen. Därmed var kriget slut och brigadens uppgift fullbordad den 2 maj 1918.

Grönstrand hade klarat sig igenom hela kriget utan en enda skråma med undantag av en benhinneinflammation som han erhöll under de sista dagarna.

"På grund av min benskada hade jag anmält mig som trosskusk för att slippa ligga på sjukhus. Trossen var helt för sig under sin trängbefälhavare. Då 8 stycken röda anträffades fick de hjälpa till att leda hästarna. De erhöll att få lägga några paket som innehöll bröd på min vagn. Några timmar därefter saknade jag de tre fångarna. De hade förts norr ut fick jag till svar på min efterfrågan. Har du skjutit dem, frågade jag och fick en stum nick till svar. Naturligtvis blev jag mycket förvånad över ett sådant egenmäktigt förfarande. Några dagar senare i Tavastehus erinrade jag mig brödpaketet. Jag åt lite av brödet, kände mig strax illamående, fick smärtsamma uppkastningar och föll omkull i kramp. Tack vare kräkningarna blev jag efter några timmar kry igen. Jag gav en av hästarna lite av brödet vilket han motvilligt åt. Efter en stund blev även hästen sjuk. Nu visste jag att brödet var förgiftat och hade jag nu haft de tre fångarna här hade jag ögonblickligen skjutit dem. Nu var jag glad åt att de hade förts norrut."

Den 14 maj lämnade brigaden Tavastehus för det högtidliga intåget i Helsingfors och den 28 maj avtackade general Mannerheim brigaden varefter den avreste över Åbo till Stockholm. Grönstrand skulle emellertid snart gå ut i krig igen. (Källa: 753)

Estniska frihetskriget 1919

Tillika med Martin Ebertz hade Grönstrand deltagit i det finska inbördeskriget och nu sökt sig till den Svenska kåren i Estland. När Grönstrand anlände till kåren var den förlagd i Narva. Han utnämndes till sergeant och blev känd som en djärv och oförskräckt patrullförare.

En kväll erhöll han ett uppdrag att med en patrull spränga en järnvägsbro. Efter en ansträngande marsch uppåt Narvafloden på isen som varken bar eller brast anlände patrullen till en egen postering omgiven med en massa taggtråd. Efter att där ha stoppat på sig diverse sprängmedel smög sig patrullen klockan 12 på natten över den här 1 km breda Narvafloden mot den biflod över vilken järnvägsbron ledde. Framkommen till närheten av denna bro blev patrullen anropad och därefter intensivt beskjuten från järnvägsbanken och bron. Reträtt! Grönstrand jämte sin rapportkarl tog betäckning bakom en hög syllar, de andra fem karlarna bland dem gotlänningen Ebertz kastade sig ner vid en moring som låg fastfrusen i isen. Dessa båda mörka föremål var utmärkta skottavlor för de utmed banken liggande ryssarna, som uppskattades till omkring 100 man. ”Ibland lät det som om nävtals med ärtor kastades” omtalar Grönstrand. ”Jag ock min kamrat låg säkert skyddade och väntade tills de lugnat ner sig. Kamraten bakom moringen hade för länge sedan givit sig av, en av dem, Höglund med en kula genom foten, hjälpt undan av Ebertz. Så upphörde skjutningen och då månen gick i moln passade vi på att åla oss fram till ett av brofästena, anbragte sprängladdningarna, tuttade på stubinen och sprang med otrolig fart tillbaka till vår egen strand utan att träffas av de överallt vinande kulorna. Huruvida bron blev skadad vid minexplosionen fick jag aldrig veta.”

Svenska kåren förflyttades därefter till Baltischport där Grönstrand tjänstgjorde som kåradjutant samt sedermera i början av april till sydostfronten till Petschorij och i riktning Pskov. Under ständiga skärmytslingar och småstrider trängdes de röda tillbaka över gränsen. I början av maj transporterades kåren till Nömme vid Reval och upplöstes där strax före midsommar.

Efter återkomsten till Stockholm i juni 1919 sysslade Grönstrand med lite av varje inom sin yrkesgren samt överflyttade 1921 till Wormsö i Estland där han inköpte en mindre gård och ägnade sig åt en lantbrukares lugna liv. Två år senare erhöll han som belöning för sitt deltagande i frihetskriget av estniska staten omkring 30 hektar jord vid Räägn ”där jag nu med hustru, en Wormsöflicka, och 4 barn lever som en kung på min torva, lycklig och nöjd.”