Karl Axel Broander

"GOTLANDSMINNEN"

Ur boken "Svensk Försvarsvilja" Del 1.

När jag den 1 september 1939 som bäst höll på med avslutandet av årets tröskning på min gård på mellersta Gotland, fick jag en varning av vår blivande kompaniadjutant att vara beredd på inryckning till tjänstgöring snart nog. Denna lät ej heller länge vänta på sig, ty under natten uppsattes stora plakat på anslagstavlorna runt ön, vilka i dunkla ord och svårtydda meningar kallade Gotlands landstorm till "förstärkt försvarsberedskap".

Själv fick jag telefonorder kl. 23 att snarast inställa mig vid det i mobiliseringsorderna angivna landstormsförrådet för att deltaga i utrustningen av den trupp, som där skulle inmönstras.

Tidigt på morgonen den 2 september började de blivande gotländska krigarna samlas vid inmönstringslokalen och en ganska stor oreda uppstod, enär sådana som skulle komma saknades, och sådana som ej skulle höra till förbandet infunnit sig. En del befäl till det kompani, som här skulle uppsättas, var bosatta på fastlandet och kunde givetvis ej infinna sig i tid för deltagande i utrustningen.

Vi voro tre landstormsofficerare, som kommit i tid, och vi fingo dela bördan med utrustningen och brottas med reversaler och krigsutrustningslistor. Där gjorde vi för övrigt den första upptäckten av en lucka i vår utbildning, ty sådana saker hade ej varit tal om under våra kurser.

Kvällen kom, kompaniet var ej fulltaligt, vi ordnade förläggning i närliggande gårdar, och utspisningen fick ordnas ur medhavd matsäck och ett av lottorna anordnat marketenteri. Nästa dags förmiddag var kompaniet fulltaligt med undantag av kompanichefen och en plutonchef. Utrustningen gick förvånande väl i lås, när man betänker, att till varje pluton om 50 man endast fanns 50 persedlar av varje slag. Alla blevo dock skrudade i kronans kläder, även om det i en del fall hände, att det var ett stort "O" över en alltför stor mage, och att de civila skorna fingo sitta kvar under det att de militära fingo följa med i ränseln tills tillfälle gavs för ombyte från huvudförrådet.

Sedan order givits av mobiliseringsofficeren om de olika plutonernas gruppering och uppgifter, gav sig kompaniet i väg på egna cyklar och medförande egen och all tilldelad utrustning. Väl framkomna till angivna platser gällde det att först utse lämplig plats för postering och utsättande av denna, därefter var inkvarteringsfrågan den mest brännande, ty även andra dagen skulle snart vara till ända.

Vi hade dock i förväg erhållit vissa gårdar angivna såsom förläggningsställen, men det var ej alltid lokaliteterna överensstämde med behovet, utan det blev ett ackorderande med ortsbefolkningen, som dock gjorde sitt bästa för att hjälpa oss tillrätta med våra problem.

Efter några dagars intensivt fältarbete med iordningställande av förläggning och eldställningar för posteringar påbörjades det egentliga försvarsarbetena, dock med stora svårigheter för anskaffande av material och verktyg. När det allra nödvändigaste iordningställts, gällde det att öva truppen, som förklarligt nog glömt så gott som allt militärt vetande. Då vi voro så långt komna med utbildningen, att vi skulle provskjuta gevären visade det sig dock omöjligt att få disponera någon ammunition för detta ändamål. Det var strängeligen förbjudet att använda något av de 50 skotten per man för övningsändamål. Goda råd voro dyra och mannarna ville gärna veta hur deras vapen fungerade.

För att ordna det hela inköptes på en skytteförenings licens 2 000 skott, och sedan började det smälla vid det gamla fiskeläget till stor förskräckelse för vår kompanichef, som dock blev betydligt lugnare, när han fick reda på det verkliga förhållandet. Han ordnade till och med så att plutonchefen slapp att betala eldfesten. Skjutskickligheten har alltid varit god hos gotlänningarna vilket även resultaten gav belägg för.

Värre var det för den kulsprutepluton, som underställts för hamnens försvar. Det visade sig nämligen att när den utrustats vid sitt landstormsförråd, hade den erhållit kulspruta m/36, vilken pjäs för befälet och manskapet var fullständigt okänd, varför plutonchefen kom till författaren för att få råd. Detta var föga välbetänkt, ty ej heller denne hade en aning om att en dylik pjäs existerade. Dock togo vi mod till oss och satte oss ner vi pjäsen, fingrade och funderade och lyckades till slut plocka isär den, men värre var det att få ihop den igen, ty då brast rekylfjäderstången och någon sådan fanns en i reserv. Vi lyckades dock följande dag erhålla en av de fyra som funnos på huvudförrådet, och sedan fortsatte vi igen, nu med bättre resultat, och efter en vecka kunde allt manskap handhava pjäsen, varför den instruktör, som efter fjorton dagar anlände, nära nog var överflödig.

Manskapet fick ett sådant intresse och kärlek till sin pjäs, att de sysslade med den även på sin fritid till dess att de kunde plocka med den och byta delar med förbundna ögon.

Första provet hur landstormsmannen reagerade inför verkligheten med sin uppgift kom en morgon vid 3-tiden, då försvarsområdesbefälhavaren ringde och gav order om att en skara polacker skulle hämtas, avväpnas och ilandföras från en holme strax utanför. Order gavs till en gruppchef att snarast infinna sig med sin grupp vid hamnen, där vi disponerade en större fiskebåt. Komna halvvägs till holmen gav plutonchefen order om att draga ur gevären och ladda, betecknande nog hade ingen frågat vad saken gällde, och när detta omtalades präglades alla ansikten endast av sammanbitet allvar. Väl ilandkomna på holmen fick gruppen order att intaga eldställningar, och plutonchefen gick själv upp mot fyren på holmen för att se hur det hela låg till. Överraskningen blev ganska stor när det endast fanns två estniska soldater, vilka sedermera visade sig vara den vakt, som i Tallin placerats ombord på den beslagtagna polska ubåten "Orsel", som bröt sig ut därifrån och landsatte de båda vakterna på svenskt territorium. Vårt mottagande när vi kommo iland var storartat med fobefälhavaren i täten, läkare, ambulans och militärpolis. Men ingen visste ju hur det var, så det skadade inte med lite försiktighet.

Så förflöt tiden till den 28 september, då hela landstormen hempermitterades. Vi avlöstes av från fastlandet hittransporterad trupp, som fick fortsätta de arbeten vi påbörjat. Samtidigt började även utbyggnad av de permanenta värnen. Vår glädje över avlösningen var stor, och vi hoppades, att vår uppgift var genomförd med detta. Men tyvärr varade ej friheten längre än till den 6 december, då vi åter utkallades. Nu hade vi en hel del värn att tillgå, och vi fingo bona om våra förläggningar, ty nu var det klart, att vintern kom att tillbringas i fält. Snart nog var vi inne i rutinen med bevakning, övning och arbete, och julen nalkades med stora steg. Julafton kom, och en tredjedel skulle få permitteras var och en av juldagarna.

Själva julaftonsfirandet blev en upplevelse för oss alla, som måste stanna. Vi samlades i vår lilla "matsal", där vi ordnat med julgran och kaffebord. Efter en julpsalm höll plutonchefen en liten julbetraktelse, sedan blev det julklappar, dock ej i vanlig bemärkelse utan i form av paketauktion varvid hela behållningen, kr. 225:--, oavkortat gick till Finlandshjälpen. Som avslutning åt vi risgrynsgröt och sjöngo julsånger. Lekar var det ej plats för.

På juldagsmorgonen marscherade samtliga med undantag av vakterna till den närbelägna kyrkan och deltogo i julottan.

På nyåret blev det ovanligt kallt, och havet låg så långt man kunde se isbelagt; en ganska säker försvarsgördel. Detta föranledde det högre befälet att besluta sig för att sammandraga landstormen till Visborgsslätt för enhetlig utbildning. När denna slutförts vad manskapet beträffar, var det landstormsbefälets tur att erhålla en extra och välbehövlig utbildning i befälsföring. Därefter fingo vi övergå till vedhuggning i av kronan inköpta utstämplingar för att tillgodose kommande behov. Med detta fortsatte vi till den händelserika dagen den 9 april 1940.

Nu började den kanske hårdaste tjänstgöringen under hela beredskapstiden. Full stridsberedskap var rådande under 3 veckor, då varken kläder eller utrustning togs av annat än vid fältarbeten, då vissa lättnader medgåvos. Så småningom minskade dock beredskapen, och efter en tid blev det hempermittering med utrustning. Det visade sig dock senare, att många ej hade den rätta känslan för materielens vård under tiden de hade den hemma, varför metoden ej kunde tillämpas i fortsättningen, hur bra den annars var ur beredskapssynpunkt.

Så fortskred tjänstgöringen vid landstormens kustförsvarsförband med omväxlande hempermitteringar och inkallelser till midsommar 1941, då Tysklands krig mot Ryssland började. Samtliga blevo då inkallade och beredskapen skärptes ytterligare. För oss blev det en tid full av spänning, ty vi hörde natt och dag krigets åskor mullra och kunde med ledning därav delvis följa krigets gång. Främmande flygplan och örlogsfartyg hörde till vanligheten.

I augusti samma år kom den stora omändringen då värnkompanierna uppsattes. Nu blevo de gamla förbanden splittrade och var och en skulle få komma till det förband som låg hans hemort närmast.

Det var med visst vemod vi togo farväl av varandra och den gamla landstormen och begåvo oss till nya trakter och uppgifter. Författaren fick lämna sin befattning, som chef för Gotlands yttersta utpost i öster och i stället tillträda befattningen som hamnplutonchef vid Slite hamn.

Denna vinter började vi bygga vår blivande permanenta förläggning, vilken dock ej kunde tagas i bruk förrän på försommaren. Vi voro dock i avsaknad av kök, och maten lagades i kokvagn under bar himmel. Författaren, som då tillfälligt tjänstgjorde som kompanichef, begärde att med eget manskap få uppföra ett mindre kök. Denna begäran avslogs, men i stället fingo vi tillstånd att bygga ett skjul för kokvagnen. Vi byggde emellertid efter vår egen uppgjorda plan, och när försvarsområdes-befälhavaren skulle avsyna skjulet, fann han till sin förvåning både kök och matsal uppförda inom kostnadsramen för det beviljade skjulet, varför överträdelsen ej blev bestraffad. Numera är byggnaden hemvärnsgård.

Påföljande år blev kanske det mest händelserika under hela beredskapen, ty då kom den stora flyktingströmmen från Baltikum. Dag och natt kom ständigt rapportera om siktade eller ilandkomna flyktingbåtar, vilka nästan alla voro mer eller mindre illa åtgångna av sjön eller beskjutning av rysk eller tysk kustbevakning. Det gällde för oss att i första hand taga vara på dessa arma människor, och så gott sig göra förpläga och förlägga dem, till dess de civila myndigheterna kunde taga hand om dem. Ibland kunde det vara ända upp till 300, som utspisades genom vårt lilla kök, där personalen många gånger fick göra sitt yttersta. Lottorna voro då en ovärderlig tillgång, och deras oegennyttiga arbete skall sent glömmas. Många voro de tragedier vi fingo bevittna, och ej sällan hände det att hamnvakten stod med tårade ögon och stumt pekade på en liten eländig, överfylld båt med skrikande barn och kvidande människor, när chefen på hans signal infann sig.

Flyktingströmmen avtog så småningom, och vårt huvudsakliga arbete blev att iordningställa och förbättra våra försvarsanläggningar, som planlagts av en i finska kriget hårdnad och på erfarenhet rik officer.

Med detta arbete fortsattes oförtrutet till vapenvilan kom 1945.

C. A. Broander