Föregående sida

Otto Emil Rosell

f. 27/6 1841 i Skramstad Gamleby Kalmar län d. 6/4 1899 på Nybrogatan 7 i Hedvig Eleonora Stockholm av ”cirrhosis hepatia” (skrumplever). Begravd den 11/4 1899 i Stockholm Norra begravningsplatsen, avd. 1, kv. 3, nr. 262.

  

Otto var son till ”Hofkamereraren” Carl Alfred Rosell f. 29/7 1807 i Karlskrona Blekinge län. Gift den 11/9 1834 med Christina Maria Lundvall f. 29/4 1813 i Gladhammar, Kalmar län d. ?/8 1898 i Adolf Fredrik Stockholm.

Ottos syskon:

Hilda Helena Fredrika f. 15/6 1835 i Gamleby Kalmar län

Fabian Petrus Hjalmar f. 24/9 1836 i Gamleby Kalmar län

Carl Valdemar Theodor f. 16/6 1838 i Gamleby Kalmar län

Axel Leopold Knut f. 20/11 1839 i Gamleby Kalmar län

Christina Maria f. 17/8 1842 i Gamleby Kalmar län

Constanc Albert f. 26/10 1843 i Gamleby Kalmar län d. ?/7 1906 i Stockholm.

------------------------------

Gift 3/7 1874 i Visby med Olivia Taga Sofia Matthiesen f. 10/4 1843 i Visby, d. 12/3 1921 i Hedvig Eleonora?

Barn:

Eija f. 11/7 1875 i Stockholm d. 16/12 1962 i Brännkyrka

Carl Johan f. 28/7 1876 i Katarina d. 18/10 1957 i Engelbrekt

      

Konstapelkadett vid Göta artilleriregemente 23/1 1861, 2:e konstapelexamen 20/4 1861, 1:e konstapelexamen 6/4 1862, 2:e konstapel 30/9 1862, styckjunkarexamen 18/4 1863, underofficerstjänstgöringsexamen 20/6 1863, avsked 6/10 1863, deltog i Dansk-tyska kriget 1864 som sergeant vid danska 4:e Fältbatteriet 24/2 1864, sergeant vid Gotlands Nationalbeväring 30/9 1864, linjeofficersexamen i Visby 15/4 1865, officersexamen vid Andra Livgardet 4/7 1865, underlöjtnant vid Gotlands Nationalbeväring 30/1 1866, löjtnant 19/9 1873, kapten och kompanichef 8/8 1885, avsked med tillstånd att kvarstå som kapten vid Gotlands ifanteriregementes reserv 22/1 1892

   

Rosell deltog med utmärkelse i Dybbölställningens försvar, särskilt vid stormningen den 18 april då han i skansen nr: VI, ensam vid sin kanon tvingade den fientliga stormkolonnen att vika, men blev slutligen tillsammans med skansens övriga försvarare övermannad och tillfångatagen. Fördes först till fästningen Cosel i övre Schlesien och sedan till Teresienstadt i Österrike. Återkom vid vapenstilleståndets inträde till Köpenhamn där han redan den 27 juni erhöll utmärkelsen Dannebrogsmännens hederskors.

Med egna ord: "Efter att hafva tjenat 2 2/3 år som konstapel vid Göta artilleri reste jag till Köpenhamn i medlet af februari 1864 och blef den 24 samma månad anställd som sergeant vid 4:e fältbatteriet, kommenderadt af major Kauffmann, af hvilken jag med utmärkt välvilja ständigt bemöttes. Den 3:dje mars afreste jag till Sönderborg hvarest jag genast efter ankomsten, klockan 9 e. m. , anmälde mig hos öfverkommandon. Något qvarter kunde emellertid så sent på kvällen icke erhållas, utan tog jag mitt parti att dela bädd i snön på en aflägsen gata med ett danskt kompani och sof, insvept i min kappa, rätt godt till kl. 4 på morgonen, då jag uppstod och begaf mig till min batterichef, som låg i kantonement ¾ mil utom staden. Här blef jag inqvarterad i en anspråklös lada och en tid sysselsatt med iståndsättande af några kanon- och ammunitionsvagnar, tills jag den 19 Mars till min stora glädje fick order att med 2:ne af mitt batteris kanoner rycka ut till skansen N:o VIII i Dyppelställningen. I 5 dygn låg jag i denna skans under befäl af den hurtige Löjtnant Bacre, hvarefter jag för tvenne dagar aflöstes. Sedan tjenade jag omvexlande i N:o VI och VIII, hvarunder jag en gång af tillfällig brist på officerare blef skanskommendör i den senare. Nu hade jag fria händer att skjuta så mycket jag ville, och från kl. 5 till 9 på morgonen samma dag höll jag Preussarne, som då voro sysselsatta att öppna sin 2:dra parallel, temligen varma med mina skott, hvilka dock alltid betaltes med sju för tu. Slutligen blef fientliga elden så mördande, att ingen man vågade sig fram ur bröstvärnets skydd. Det var emellertid nödvändigt att till kanonernas skyddande fylla embrassyrerna (kanongluggarne) med sandsäckar, men ingen vågade sig fram mer än en rask svensk artillerist vid namn Forstberg, som också för denna och flere tapperhetsprof blef Dannebrogsman.

Den 28 Mars, då Preussarne försökte en stormning, var jag kommenderad på skansen N:o VIII under Löjtnant Ratzachs befäl, och jag hade då den glädjen att kunna med mina 3:ne kanoner servera fienden några goda skott, af hvilka i synnerhet ett, som träffade honom då han i en tät massa drog sig tillbaka från sitt anfall på venstra flygeln, åstadkom en förödande verkan. I samma ögonblick erhöll han 5 välrigtade skott från de öfriga kanonerna och retirerade nu i största skyndsamhet från valplatsen. Detta var en herrlig dag! Jag glömmer aldrig den sköna musiken af kanonernas dån och handgevärens smatter, blandad med bajonetternas rassel och signalhornens toner. Och segren var vår. Stormningen var afslagen. Fienden flydde!

Den 16 April blef jag sista gången utkommenderad till skansen N:o VI. Då vi gingo ut slogo granaterna ned till höger och venster, men utan att skada oss. Framkomna till skansen afdelades strax folk till dess iståndsättande, hvilket arbete jag skulle leda. Sjelf hade jag uppstigit på krutmagasinets tak för att med sandsäckar fylla de hålor som uppstått, men i en hast voro alla mina medhjelpare borta. Kapten Hertel och jag uppsökte och samlade dem å nyo, men inom 5 minuter voro 7 af dem dödade eller sårade af de oupphörligt nedslående granaterna, och arbetet måste afstanna. Från den stunden blef intet gjort för skansens iståndsättande. Påföljande dag och derefter följande natt östes granater öfver oss, och hvarje gång en sådan träffade blockhuset var det mitt åliggande att mellan spillror, lik och andra föremål skynda ditin för att hindra husets antändning; ty blockhuset i N:o II brann just samma dag. Slutligen den 18 April kl. 9f.. m. aflöstes min tappre Kapten Hertel i skansen af Kapten Sick. Kl. 1/2 10 hördes gevärsskott från venstra flygeln, men vi kunde ännu ingenting upptäcka förrän en half timma senare, då vi till vår stora förvåning få se en massa Preussare helt nära skansen, likasom som de uppstigit ur jorden. Nu ljöd kommandot: "Alle man till kanonerna!" och i samma ögonblick voro vi der. Men i förvirringen och måhända äfven af rädsla sprungo alla till en kanon till venster i skansen, från hvilken fienden icke kunde träffas förr än han uppkommit mellan skansarne, och den enda frontkanonen, en liten 4-pundig refflad metallkanon, den ende som nu kunde göra någon verkan, blef obemannad. Jag ropar folk till densamma, men ingen vågar komma, ty från denna sida regnade gevärskulorna. Då undankastar jag sjelf sandsäckarna i embrassyren, skyndar efter ett kartechskott, laddar, rigtar och skjuter midt på fiendtliga kolonnen, som redan bakom sina ullsäckar börjat afhugga palissaderna för att nedstörta i vallgrafven. Nu måste stormkolonnen vika till höger och jag skyndar äfven dit för att med den der stående kanonen mottaga och uppehålla honom tills vårt infanteri hunnit inkomma i skansen. Men denna kanon hade mig ovetande fått ett slag för mynningen, så att den ej kunde laddas. Preussiska reserven kommer nu från frontsidan och jag återvänder till min förra kanon för att beskjuta äfven denna, och skickar derifrån ett nytt kartechskott på egen hand. "Bravo, tappre Svensk!" ropar min kapten, "De är en brav Mand!" Men i ett ögonblick är skansen full med Preussare och det fanns ej annat än att gifva sig. Våra 2:ne officerare och 38 man bortfördes genast, men jag fick tillstånd att qvarstanna för att bistå en sårad kamrat, hvilken jag också sedan medförde till preussiska lasarettet. Här trodde man att äfven jag var sårad, ty jag var blodig öfverallt. Då jag nemligen skulle hjelpa min sårade kamrat uppföre yttre grafbranten låg der en drucken Preussare (rusiga voro de alla), som med gevärskolfven slog mig i knävecket så att jag tumlade tillbaka ned grafven ofvanpå några der liggande döda Preussare, dem jag troligen sjelf skjutit; ty intet gevärsskott blef lossadt från skansen.

Nu fördes vi till Flensborg, der jag kl. 9 på aftonen blef inqvarterad i kyrkan. Andra förlades i tukthuset, i lador o. s. v. Vi underofficerare fingo bo i sakristian, folket indelades 3 till 4 i hvarje bänk, 12 i och 14 utom altaret, 2 man på hvartannat trappsteg till predikstolen och 4 man i densamma. Följande dagen fördes vi vidare och anlände slutligen utledsna, hungriga och trötta till vår bestämmelse, Cosel i Ober-Schlesien. Här var behandlingen så sträng som möjligt och vi voro stundligen omgifna af vakt med skarpladdade gevär under 5 timmars arbete dagligen. Maten bestod af en soppa på linzer eller bönor med 2, högst 3 lod kött, och 1 1/2 skålp. bröd, samt dagligen 5 pfennig kontant.

Den 1:ste Juni fördes jag och 399 man fångar till Theresienstadt i Österrike, hvarest vi fingo det mycket bättre, så väl i afseende på bemötande som frihet och kost. Vår Kommendant derstädes var en Löjtnant Debich, en utmärkt hederlig man och med hvilken jag bytte porträtt. Samtlige 400 fångarne sammansköto till en gåfva åt honom, bestående af ett silfverkuvert af knif, gaffel och sked i ett vackert etui, och en tjock guldring med hans namn och inskription: "Zum Andenken von den Dänischen Kriegsfangenen im Jahre 1864". I synnerhet voro vi, tvenne Svenskar, Korporal Fägerholm från Jönköping och jag, föremål för så stor välvilja som någonsin kan visas krigsfångar. Kort derefter blefvo vi frigifna och återsända till Danmark och Sverige."

 

 

Efter en längre tids sjukdom afled förliden torsdag (6/4 1899) i hufvudstaden kaptenen i armén, f. d. löjtnanten vid Stockholms stads brandkår Otto Emil Rosell uti en ålder af 57 år.

Rosell var född 27 juli (sic) 1841 och son af revision kommissarien C. A. Rosell och hans maka, född Lundvall. Efter aflagd officersexamen blef han 1866 underlöjtnant vid nationalbeväringen, nu infanteriregementet, befordrades 1873 till löjtnant och 1885 till kapten. Under ett par år var han schef för Tingstäde kompani. Från regementet tog han 1892 afsked med tillstånd att som kapten i armén kvarstå.

Vid upprättandet af Stockholms stads nya bandkår utnämndes Rosell till löjtnant vid densamma och var tillika sedan 1878 kasernmästare vid Södra kasernen.

Som ung underlöjtnant deltog kapten Rosell som frivillig i danska kriget 1864 och utnämndes med anledning af sitt välförhållande till dannebrogsman samt erhöll danska förtjänstmedaljen.

Under sin tjuguåriga tjänstgöring vid Stockholms stads brandkår och som schef för dess södra afdelning hade han mera än en gång tillfälle att utmärka sig genom nit, mod och pliktkänsla. Också tilldelade honom Stockholms stadsfullmäktige vid hans afskedstagande 1895 en pension af 3,500 kr. Af Stockholms stads brandstodsbolag hade han 1881 tilldelats guldmedalj för skicklighet i eldsläckning och räddande af människolif.

Som enskild personlighet var kapten Rosell en vänsäll och ytterst tillmötesgående man. Rosell blef 1887 riddare af Vasaorden och 1890 af Svärdsorden.

Han sörjes närmast af änka, född Matthiesen, och en son och en dotter samt syskon och många vänner. (Källa: 128)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig
 
Angående GDPR-lagen på "gotlandsforsvarshistoria.se"