---------------------

Minnes-runa.

Den 11:te begrofs å Westkinde kyrkogård en fattig, men högaktningswärd veteran från Finlands sednaste, lika ärorika som olycksdigra krig. Hans namn war Fredrik Färm. Han war född år 1786 i Wirmo socken i Finland, ingick wid Kgl. Finska Artilleriet 1808, deltog i striderna wid Siikajoki, Brahestad, Idensalmi, Umeå, Ratan, Säwar, Hörneåfors, m. fl.; utmärktes med medaljen ”För tapperhet i fält”; öfwergick efter freden, då finska artilleriet upplöstes, till Kgl. Svea Artilleri; åtföljde en kommendering deraf till Gotland; afgick från berörda Artilleri 1815, då han inträdde såsom Underofficer wid Gotl. Nat.-Bewärings Artilleri, från hwilken befattning han 1819 tog afsked. — Så länge helsa och krafter stodo honom bi, lifnärde han sig med sitt arbete; men då ålderdomen med sina krämpor nalkades, blefwo hans lefnadswillkor alltmer och mer torftiga. Sent omsider, genom enskilt deltagande och priswärda bemödanden af en medlem i wårt samhälle, blef Höga Wederbörande uppmärksamhet fästad på den gamle, oförwitlige, hittills förgätne krigsmannen, som såmedelst under de sista åren af sin lefnad blef hugnad med ett nådigt årligt understöd.
Fredrik Färm´s begrafning war icke utan sin enkla högtidlighet: vice Pastorn. F. Bolin talade wid grafwen utförligt och lärorikt öfwer Syr. 51: 35., och tecknade i korta drag den hädangångnes öden. Till liktåget hade, utan anhöriga samt inbjudna sockenbor och grannar, några Officerare wid National-Bewäringen och flera medlemmar af stadens borgerskap och Infanteri-bataljon, m. fl., anslutit sig för att hedra den gamles minne. Han war wärd denna uppmärksamhet, hwilken genom deß friwillighet blef med betydelsefull än de mest ståtliga anordningar wid många likbegängelser. I all sin obemärkthet och torftighet hade han ju warit en son af det ädla och föredömliga folk, som — enligt Skaldens bekanta ord ”kunde allt, blott ej sin ära swika”; — han war en qwarlefwa af den tappra och stolta krigshär, ”som frös och swalt” och dock så ofta ”segrade tillika”. — Med en redbar och ärlig wandel uppbar Fredrik Färm wärdigt sin ungdoms dyrbara minnen. Han war wäl endast en f. d. ringa man af hopen, endast en man ur ledet, men han hade deltagit i flera, allwarliga, mannapröfwande wärf, och att han gjort det med heder, derom wittnade, bland annat, äretecknet på hans bröst. Frid öfwer den gamle krigarens grift!

(Källa: 991)

--------------------

Veteranen från Sveaborg:

FREDRIK FERM

Den 11 juli 1862 begrovs på Väskinde kyrkogård i närvaro av representanter för Gotlands nationalbeväring och borgarskapet i Visby en gammal veteran från finska kriget 1808-1809.

Hans namn var Fredrik Ferm. Född 1786 av fattiga föräldrar i Wismo socken av Åbo och Björneborgs län i Finland, tog han vid finska krigets utbrott i februari 1808 anställning som menig soldat vid Kungl. Finska Artilleriet med placering å fästningen Sveaborg. Här var han med om förberedelserna och denna starka fästnings skymfliga överlämnande till en underlägsen fiende.

När den gamle krigaren sedermera någon gång berättade därom, skälvde hans stämma av skam och vrede över sina överordnades förrädiska handlingar. Han skildrade soldaternas bestörtning och berättigade harm, hur de traktade efter den usle kommendanten K. O. Kronstedts liv, hur manskapet mutades med penningar och hur de i sin sorg bröto sönder sina gevär och försökte göra kanonerna obrukbara m. m.

Själv lyckades han med några kamrater, kort innan ryssarna intågade i huvudfästningen, fly därifrån och efter många äventyr uppnå den finska hären, som stod i närheten av Silkojoki. Här deltog han i kampen den 18 april samt i de därpå följande striderna vid Brahestad, Idensohni m.fl. samt under 1809 affärerna vid Hvinefors, där Ferm befordrades till underofficer, Säver och Ume älv. För sin under kriget visade tapperhet, erhöll han silvermedalj ”För tapperhet i fält” varjämte han på begäran fick transport som underofficer till Svea artilleriregemente, sedan det finska artilleriregementet efter freden upplösts.

Då en kontingent ur detta Stockholms-regemente år 1811 beordrades till Gotland att där tills vidare stationeras, erhöll Fredrik Ferm order att åtfölja densamma och anlände sålunda till Gotland den 11 maj 1811. Här tjänstgjorde han som instruktör vid det nyuppsatta beväringsartilleriet till februari månad 1816, då Svea artillerikontingenten minskades. Nu sökte och erhöll Ferm transport som styckjunkare till Gotlands nationalbeväring varifrån han år 1819 erhöll avsked för att tillträda en vaktmästarebefattning vid länsfängelset i ett av de gamla tornen på östra stadsmuren, det s. k. Kaisarn. Här verkade han under många år, men på sin ålderdom bosatte han sig i Väskinde, där han ägde den s. k. Stenkrogen. Han livnärde sig här med borstbindning. Levnadsvillkoren blev dock mer och mer torftiga. Sent omsider blev genom den affärsman som uppköpte hans små alster, landshövdingen och generalen af Dalströms uppmärksamhet fäst vid den gamle oförvitlige hittills bortglömde krigsmannen. Genom hans försorg erhöll Ferm under sista åren av sin levnad ett årligt understöd från Vadstena krigsmanskassa av 25 Rdr.

Han var gift med en gotländska och ägde med henne en son och två döttrar. En sonson blev köpman och bosatte sig på Södertorg i Visby.

Lång, reslig, präktig, ärlig och redbar var Fredrik Ferm en man av gammal kärnfrisk stam. Ända in i sin ålders sena höst gick han med sina borstar till staden, där han var välkommen överallt. Någon gång besökte han sin gamle vän, landsman och vapenbroder, kapten Andersin i boklådan vid Sankt Hansgatan, och då var det högtid för någon närvarande gäst, när de gamla hetsiga, annars fåordiga krutgubbarna vid sin romtoddy diskuterade sina dyrbara ungdomsbragder.

Fredrik Ferm hade väl endast kommit från ett ringa hem, endast en man ur ledet, men han hade deltagit i stora allvarliga mannaprövande värv – att han gjort det med heder, vittnade äretecknet på hans bröst –. Han har visat svenskmannadygden såväl under krig som fred, och därför är hans plats bland dem, vars minne skall bevaras och aktas.

Av ALBERT NILSSON  (Källa: 992)