Verner Herman Anselm Klintbacke

Verner Klintbacke har gått i land efter 45 år till sjöss

I bostaden i Visby har han plockat fram alla saker han haft med sig från alla länder han varit i.

En sjökapten har gått i land efter 45 år till sjöss — Verner Klintbacke, hemmahörande i Visby. Pensionerad sedan årsskiftet.

Han har naturligtvis åtskilligt att berätta om sin tid till sjöss. Det är inte undra på med tanke på att han varit runt i så gott som hela världen.

Det som han minns mest är dock de händelser som inträffade under andra världskriget, då han var med på fartyg som gick med laster av bl. a. bensin och smörjolja från Stettin i Tyskland till Sverige.

Han berättar själv:

Det var fruktansvärt egentligen med tanke på de riskmoment som fanns dygnet runt. Som bekant brinner smörjolja otäckt bra. Bensin däremot förorsakar en explosion omedelbart, ifall eld skulle uppstå på fartyget.

Där befann vi oss alltså i Stettin under det att omkring 1.500 allierade plan bombade och besköt staden. Konstigt nog tänkte man inte på vad som kunde hända, om en bomb skulle träffa fartyget. Tur var det. Senare hörde jag talas om befälhavare på fartyg under krigsåren som blev helt slut i nerverna. Bl. a. en som hade gått på Nordsjön. Så fort det small kastade han sig under ett bord eller tog något annat skydd. Det var ändå en tid efter krigsslutet

— Med tanke på alla de laster vi fraktade under kriget var det närmast ett under att vi aldrig träffades av någon bomb eller granat. Hade vi träffats hade det i alla fall gått fort.

Det vi ansåg vara den bästa lasten, ifall vi träffades, var bensin. — Allt hade då exploderat inom några sekunder. Smörjoljan däremot börjar brinna. Det tar längre tid och är alltid plågsammare, säger Verner Klintbacke.

EN MINA!
— Hela besättningen hade för övrigt tyngder i fickorna. Anledningen var att vi skulle sjunka i fall vi kom i sjön och oljan brann. Det ansågs vara mindre plågsamt så.

En annan händelse under kriget, som Verner Klintbacke berättar för GA, var när de var på väg hem till Sverige med en last av bensin. Han gick upp på bryggan mitt i natten och råkade titta ner i havet och fick se en boj. Men bojen var ovanligt stor tyckte han. Han misstänkte dock ingenting och larmade därför inte jagaren som eskorterade fartyget. Dagen efter fick besättningen reda på att en mina hade hittats i farvattnen där de hade passerat.

— Hade vi kört på minan hade det inte varit mycket kvar av fartyg och last. Hela besättningen hade antagligen sprängts i luften.

MISSTAGEN MÄRKS

— Det var många som söp ner sig totalt under kriget. Just bara för att glömma det de varit med om. Är man dessutom kapten på ett fartyg får man inte sova många timmar per dygn. Jag själv har varit med om att stå vaken på bryggan i 2-3 dygn i sträck.

Eftersom hela ansvaret vilar på kaptenen för fartyget får man inte drabbas av blackout. Hela tiden måsta man vara klar i huvudet. Ibland är man så trött att man bara sitter och gråter. Risken att man då börjar dricka är ganska stor.
Det uppstår många kritiska situationer. Man har inte många sekunder på sig att ge order. Det märker ingen. Om kaptenen däremot gör ett misstag märks det, eftersom verkningarna blir ofantligt stora.

ULTIMATUM

— Första gången jag fick hoppa in som befälhavare på en skuta var jag ute för något väldigt otrevligt. Vi var på väg genom Suezkanalen. Vädret var dåligt. Plötsligt gick vi rätt in i en vågbrytare. Vi försökte få loss skutan. Men alla försök var förgäves. Vi väntade till nästa dag. Och räknade då med att få hjälp med bärgningen. All last vi hade kastades dock överbord för att båten skulle bli lättare.

Dagen efter kom en högre myndighet ut till oss — jag tror det var hamnchefen. Han talade om för oss hur det låg till:

— Båten skulle vara härifrån inom ett dygn, annars spränger vi den i luften. Om fartyget sjunker när vi tar loss det och på det viste blockerar kanalen blir ni ersättningsskyldig för allt det ni förorsakat.

Jag visste innan incidenten inträffade att det skulle kosta omkring en halv miljon om dagen.

Detta ultimatum ställdes vi alltså inför. Vad skulle vi göra? Vi beslöt oss för att ta loss fartyget trots svåra skador i skrovet. Det var spännande minuter innan vi fann att fartyget flöt. Jag slapp ju också att bli ersättningsskyldig.

Hur känns det att ha lämnat sjömanslivet efter så många år?

— Ibland känns det rent ut sagt för jäkligt. Jag har svårt för att sitta still. Hela livet har jag farit runt till olika länder i alla världsdelar. Men jag antar att man vänjer sig vid detta nya liv. Jag är dock tacksam för vad livet gett mig. Och att jag fått se större delen av världen. Och här hemma i Visby har jag plockat upp många minnessaker från alla åren till sjöss. 

Av OLA SVEDBERG    (Gotlands Allehanda 8/3 1973)