|
Karl Johan Axel Krokstedt |
|||||
|
|
||||
 |
|
||||
|
|
|||||
|
Gravsten på Visby Norra kyrkogård |
|||||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
Födelsedag Gotlands Allehanda 1947. "I morgon tisdag fyller sjökapten Axel Krokstedt, Visby, sjuttio år. Född i Ronehamn gick han efter studier vid läroverket i Visby till sjöss och gjorde redan då flera långresor. År 1901 avlade han styrmansexamen och kaptensexamen året därpå. Sedan har han varit befälhavare på olika båtar. Han började med lastångaren Hudiksvall och förde sedan ång. Runhild, som blev kapad av tyskarna och minsprängd under förra världskriget, ett tillfälle då kapten Krokstedt själv var nära att stryka med. Vidare har han fört ångarna Gunhild och Hebe. Kapten Krokstedt, som nu lämnat tjänsten, sedan några år tillbaka tjänstgör han på kristidsstyrelsens kansli, har varit en ovanligt skicklig och dugande befälhavare och synnerligen omtyckt av sitt folk. Han är f. ö. allmänt uppskattad som en rättrådig karl med egna originella ideer om allt, glad och god, en verklig gotländsk sjöfarare, trygg och lugn i alla skiften. (Källa: 981) |
|||||
|
Axel Krokstedt död En av våra gamla gotländska sjöfarare har seglat in i den sista hamnen 85 år gammal. Sjökaptenen Axel Krokstedt dog i går sedan han fått tillbringa sitt otium i hembygden under ett par decennier efter de många strävsamma åren till sjöss. Men intresset för sjön satt givetvis kvar och han följde noga allt som hände där. Likaså blev han en trogen vårdare av Skepparegillets samlingar och en nitisk forskare kring sjömanssläkter i hemsocknen Rone och sjöhistoriska händelser på Gotland. Han kunde med äkta inlevelse berätta om alla de förlisningar han hade hört talas om i sin ungdom – särskilt då under den stora stormen 1877, då ett 30-tal fartyg förliste enbart här runt Gotland. Efter studier på läroverket i Visby drog han omedelbart till sjöss. Som 17-åring var han med om skonaren Drotts förlisning i Finska viken. Redan som jungman kom han ut på långfarten och sedan fortsatte han med att läsa till styrman 1901 och kapten här i Visby och var klar med detta år 1902. Den första båt han förde befäl på var lastångaren Hudiksvall, men under kriget förde han ångaren Runhild. Under första världskriget var han med om flera kontroverser med tyskarna i södra Östersjön, när han gick med last av järn till England. Men tack vare att han av princip undvek de anvisade lederna genom minfälten, som med största sannolikhet bevakades av de tyska ubåtarna. För övrigt blev hans fartyg Runhild kapad och minsprängd av tyskarna vid Svenska Högarna och det var då också nära att Krokstedt fått dela fartygets öde. Runhild tillhörde Anchérska bolaget och han övertog sedan befälet på ångaren Gunhild i samma bolag men övergick 1925 till Hellstens-rederiets Hebe, som han sedan förde fram till den dag då han gick i land 1939 samtidigt som det andra världskriget började. Därmed avslutade han en lång och meriterande tjänst till sjöss. Han tillhörde dem som fick uppleva de stora segelfartygens glanstid och var med om de hårda vetekappseglingarna från Australien till Europa, han var sedan med när ångfartygen kom i majoritet, han upplevde första världskrigets många faror och bekymmer och kämpade sig igenom många Nordsjöstormar med sina fartyg. Han fick många lovord för sina insatser på sjön och för sitt sätt att föra befäl och han var också en rättrådig och rättfram man, som kanske var kärv och barsk i sättet men godmodig under ytan. Han gick ingalunda overksam under sina år i Visby. Förutom de nämnda uppgifterna fungerade han en tid i kristidsnämnden och han var med bland dem som tog hand om krigsårens många flyktingar. Förutom att han var en av Skepparegillets äldsta ledamöter och tillhörde dess styrelse en längre tid var han också med i Gutamålsgillet. Gutamålet hade han lärt sig redan under uppväxtåren och det värnade han om. Han brukade berätta om hur han vid färder bl. a. till isländska hamnar kunde samtal och göra sig förstådd på det gotländska språket. Under årens lopp har han också varit en flitig upptecknare av gotländska dialektord för landsmålsarkivet i Uppsala. Hans utpräglade gotländska patriotism tålde inga kompromisser, med lidelsefull kärlek till sin hembygd omvärnade han i tal och skrift de gotländska traditionerna, vilka hos honom var djupt rotade, i arv från många generationer i hans släkt, med anor ända sedan 1600-talet. Närmast sörjes han av sin maka Sigrid, f. Söderström, av dottern Astrid, 1:e ombudsman i svensk Sjuksköterskeförening, av sonen Oscar, konteramiral, och makan Ingrid, samt av dottern Karin, gift med civilingenjör Fritz Schmutzler, München. Dessutom efterlämnar han barnbarn och barnbarnsbarn. (Källa: 982) |
|||||
|
Togs av tyskarna men sänktes av ryssarna Förbjuden last Axel kom 1904 ombord i S/S Hudiksvall av Hudiksvall. Trävarubolaget, vilket var lierat med Iggesunds bruk. Under många år var Axel första styrman och blev 1913 befälhavare. Man lastade järn och trävaror i Hull, men eftersom järnet ansågs vara kontraband måste trafiken från Sverige upphöra. Varorna gick nu i stället på järnväg till Hommelvik i Trondheimsfjorden varifrån den gick obehindrat till Hull. Axel kunde genomföra dessa resor genom att undvika de rekommenderade lederna genom minfälten, som med största sannolikhet bevakades av tyska ubåtar. Denna anställning varade till 1915 då rederiet sålde fartyget. Året därpå var Axel befälhavare i Anchérs ångfartyg Runhild i trafik mellan Stockholm och Raumo i Finland. I augusti skriver han till sin syster ”Manna” om sin oro över denna riskfyllda Finlandstrafik med ständig fara för tyska ubåtar.
Prejad av tyskarna Axel gjorde flera resor utan
problem men i november fick trafiken med Runhild ett abrupt slut.
Runhild avgick den 1 november 1916 med last av maskindelar, järnvaror,
kaffe och kalk, inalles 1.335 ton. På eftermiddagen ankrade fartyget på
Öresunds redd. Här fick Axel upplysningar att några tyska ubåtar inte
varit synliga eller rapporterade de senaste dagarna. Babords livbåt sattes i sjön och Axel gick ombord i ubåten. Den tyske ubåtschefen granskade handlingarna och förklarade ångaren tagen som pris. Axel protesterade under framhållande att endast en mindre del av lasten eventuellt vore krigskontraband. Ubåtschefen påpekade att bara kaffelasten (450 ton) var skäl nog att beslagta fartyget.
Mot Libau En löjtnant och två underofficerare sattes ombord som prisbefäl, varefter Runhild beordrades att avgå mot Libau. Axel avsade sig nu ansvaret för navigeringen. Tidigare samma dag hade ubåten sänkt motorfartyget Frans och tagit ombord dess besättning på sju man. De sattes nu ombord i Runhild för att följa med till Tyskland. Man passerade Grundkallens fyrskepp och Understens fyr och följde nära Väddölandet. Axel protesterade mot att i rådande mörker passera igenom det ryska minfältet i Ålandshav och när man passerat Svartklubbens fyr reducerades farten för att man vid dagningen skulle passera Söderarm. Axel påvisade det felaktiga att Runhild under tyskt befäl seglade under skyddet av neutral flagg, varefter den svenska flaggen nedhalades. Man passerade Tjärven och höll klart ut utanför Söderarm och passerade Storgrundspricken kl. 09.07. 11 minuter senare inträffade en häftig explosion under förskeppet.
Räddade hans liv Axel gav omedelbart order att gå i livbåtarna. Vid sjösättningen av livbåten fastnade Axel i ett tåg och blev hängande fritt i luften. Hans belägenhet uppmärksammades av en av tyskarna som skar loss honom och troligtvis räddade hans liv. Besättningen räknades och alla hade räddats. Kl. 09.23 försvann Runhild i djupet. Vid explosionen skadades tre man ur besättningen, samt en man ur Frans besättning som hållit utkik på backen. Båtarna sökte sin nu mot land mot Storskärs stångmärke. Olyckan hade observerats från Söderarms fyr och redan kl. 13.20 siktades flottans torpedbåt n:r 8 under befäl av kapten Beck-Friis. Båtarna togs på släp men lämnades snart för att man skulle kunna öka farten, då en besättningsmans skador krävde snar läkarbehandling. Dess skeppsbrutna landsattes på Skeppsholmen kl. 19.30 samma dag. Skeppsdagboken, som hade räddats av den tyske officeren, togs efter en dispyt nu omhand av kapten Beck-Friis. Det påstods senare att den tyska ubåten, var densamma som tidigare sänkt Lusitania i Atlanten. Man diskuterade också huruvida Runhild gått på en mina eller sänkts av en torped. Man ansåg, att omständigheterna kring olyckan tydde på att det varit en rysk torped. Av Carl-Magnus Krokstedt. (Källa: 983) |
|||||
