Johannes Kristiansson Herman

Tvangs strida för både tyskar och ryssar

Han har varit rysk och tysk medborgare. Genom en kupp blev han svensk. Under kriget kämpade han i ryska armén mot tyska och polacker. I tyska armén mot amerikaner, engelsmän och fransmän och för tyskarna mot ryssarna.

50-årige vägarbetaren Johannes Herman, Roma, vill glömma kanondundret, bomberna och dödandet:
– Krig, det är något jag inte önskar min värsta fiende.

Som 14-åring kom Johannes Herman med sina föräldrar från Gammalsvenskby till Sverige 1929. Föräldrarna flyttade snart tillbaka igen. Och Johannes var tvungen att följa med.

Några år före krigsutbrottet blev hans far plötsligt bortförd av ryssarna. Han har inte sett honom sedan dess.

Kriget bröt ut, Johannes Herman togs med till fronten. Han slogs i Polen ett halvår. Sedan fick han åka hem till Gammalsvenskby igen.

Men snart var det dags igen. Tyskarna föll in i Ryssland. Kom som bekant ända fram till Stalingrad.
– När tyskarna blivit slagna och drog sig tillbaka tog de oss med, berättar Johannes Herman. De sa … … … … rikstyskar och att vi alla skulle evakueras till Tyskland.
– Ni behöver inte ta någonting med er. Vi har gott om mat och andra förnödenheter, sa de till oss
 
SLOG AMERIKANER

Johannes Herman fick familjen med sig till Tyskland. Men han hade inte bott där länge förrän han blev uttagen till tysk militärtjänst.
– Vi hade fått tyskt medborgarskap nästan med detsamma berättar han.
Han fördes till västfronten för att tjänstgöra som motorcykelordonnans. Han minns tjutet och bomberna från engelska och amerikanska plan. Men han kommer också ihåg ett par lustiga episoder mitt i eländet:
– Det var bara några dagar kvar till jul. Vi lyckades slå tillbaka amerikanerna. I deras skyttegravar fanns massor av julpaket med mat, choklad och cigaretter.
Johannes Herman minns också hur han brukade stjäla av de rika:
– Vi kom till en fransk gård som övergivits av en hög nazist. Han hade hönshuset fullt av höns. Vi bad att få steka en höna. Men nazisten blev arg och menade att vi hade tillräckligt med mat i den tyska armén.
 
DET SVARTNADE…
Johannes och hans kamrater tänkte då:
– Han skall inte få smaka en enda hönsstek själv.
Under natten gick de in i huset och vred nacken av varenda höna.
I övrigt består Johannes Hermans krigsminnen av bara mörka episoder, eländiga månader. Det var vid västfronten han var närmast döden. Han berättar:
– jag stod med min motorcykel. Amerikanska bombplan kom dånande in över oss. Först sköt de. En kula slog bensintanken på min motorcykel i bitar. Sen svartnade det för mina ögon…

När Johannes Herman kom till medvetande igen fick han veta att en 500-kilos bomb slagit ner i hans närhet. Han hade fått en skärva i benet.
 
TILL ÖSTFRONTEN
Han var blind och blev inlagd på sjukhus. Skrev – så gott han kunde – ett brev hem till frun:
- Jag är skadad men det är inte så farligt med mig.
Men en kamrat tillade i brevet att Johannes var illa däran. Han skrev det utan att Johannes visste det.
Ett år blev Johannes liggande på sjukhus. Blindheten släppte sakta. Benet läktes. Men skärvan kunde inte opereras bort.
– Så fort jag tillfrisknat blev jag uttagen som bilförare bakom östfronten, berättar Johannes. Vi förstod att kriget snart skulle vara slut. Det var så ont om folk att även invalidiserade måste ut och kriga.
Senare flyttade Johannes Herman fram till fronten. Fram mot ryska armén. Han säger:
– Man tänker inte på att man ständigt riskerar livet när man ligger framme vid fronten. Man ser bara rakt fram och tänker: Där borta kan jag ta skydd. Och varför skulle jag slåss? Jag var inte fiende med någon. Under hela kriget sköt jag inte en enda människa. När jag skötte kulsprutorna sköt jag rätt ut i luften.
 

SNART SLUT

Många tecken tydde på att kriget snart var slut. Herman:
– Vi såg officerare inne på kansliet flytta de röda knapparna på kartan. Knapparna i öster närmade sig dem i väster – fronterna skulle snart mötas.
Och den 8 maj kom beskedet på radio:

– Tyskland har kapitulerat. Alla stridshandlingar skall upphöra.
Johannes Herman tänder sin pipa och slår ut med händerna:
– Det går inte att beskriva hur vi kände oss den dagen. Alla var vi så trötta på eländet. Nu tänkte vi bara på att komma så långt västerut som möjligt. Bort från de ryska soldaterna.
Amerikanerna spred ut flygblad och uppmanade oss: Ni befinner er på områden ockuperade av oss. Vi skall se till att ni kommer hem.
 
KASTA VAPNEN
På kvällen den 11 maj slog Johannes Herman läger tillsammans med hundratals andra i en grusgrop.
– Det var militärer och civila – män, kvinnor och barn blandade. Ingen visste väl riktigt vilka nationaliteter som fanns där.
På morgonen vaknade de av kulspruteknatter. Johannes:
– jag såg mig omkring. Jag skall aldrig glömma hur jag kände mig då. Grusgropen var omringad av ryska soldater. De uppmanade oss att kasta vapnen. Sen talade de om att amerikanerna hade dragit sig miltals västerut. Området hölls nu av Sovjet. Flera tyskar höjde vapnen och sköt sig själva…
 
BARA SKÖT

Johannes Herman och övriga soldater kastades i ett tjeckiskt koncentrationsläger
– En människa som inte varit med om det kan inte föreställa sig hur det är att vara fånge. I kriget - vid fronten – rår man om sig själv. Men i

ett fångläger existerar man inte längre. Jag kunde sitta långa stunder ibland och undra: Är det jag som sitter här. Plötsligt kunde de tjeckiska fångvakterna komma fram och slå en – helt utan orsak. Och vi pryglades…
– Tjeckerna hatade tyskarna gränslöst vid denna tidpunkt. Johannes Herman:
– Det fanns sjuttonåriga pojkar som inte fått skjuta tillräckligt under kriget. Plötsligt vände de k-pistarna in mot fånglägret och bara sköt och sköt. Fångarna kunde inte heller vara säkra när de marscherade i kolonn.
 
RYSSARNA BÄTTRE

– Plötsligt ryckte fångvaktarna någon ur ledet, kastade honom i diket och sköt sönder honom. Bara för nöjes skull. Man kunde inte veta om man var nästa man som skulle ryckas ur ledet. Därför försökte alla tränga sig in i mitten…
Senare tog ryssarna hand om ledningen för koncentrationslägret.
– Då blev det betydligt mänskligare. Jag fick jobba hos en tjeckisk bonde om dagarna.
Hela tiden i koncentrationslägret förklarade Johannes Herman att han var svensk medborgare – att han förlorat passet och alla andra papper i kriget. Han kunde ryska men låtsades inte om det. Talade bara svenska. Till sist fick han iväg ett brev till svenska ambassadören.
Med dennas hjälp skickades han till Sverige. Här fick han politisk asyl och arbetade nästan genast.
– Det blev min räddning, det där att jag gav mig ut för att vara svensk medborgare.
Nu – 20 år efteråt – önskar Johannes Herman ingenting högre än att få slippa flera krig.
Han säger:
– Alla var lika hänsynslösa – ryssar, tyskar, engelsmän, amerikaner. 

Holger Daun.  (Källa: 759)

Första gången på 23 år firar de jul tillsammans

Far och son skildes 43. Nu har de återförenats

− Av Allan Nilsson –

1946 kom Johannes Herman till Sverige. Han kom från ett sovjetsikt fångläger i Tjeckoslovakien. I det krigshärjade Tyskland hade han skilts från hustru och två små söner 1943. Nu hade han ingen aning om de fanns i livet. Efterkrigstidens virrvarr var stort, efterforskningarna gick sakta, men den här julen – 1966 – skall Johannes fira tillsammans med sonen Hans och hans familj som i augusti kom till Sverige. När far och son sist sågs var hans 2 ½ år. Johannes hustru Alvina dog i ett fångläger vid Uralbergen 1947 och den andra sonen dog i början av 50-talet. Johannes Herman arbetar nu vid vägförvaltningen och bor vid Busarve i Roma. Han är sedan 1951 omgift. Gotlänningen har träffat Johannes och den lyckliga återfunna sonen Hans med familj. Berättelsen om Johannes och hans familjs öden under och efter kriget är fylld av dramatik.

Johannes kom egentligen tillsammans med övriga svenskbybor från Gammalsvenskby. Hans far och mor for dock tillbaka till Ukraina med de yngsta barnen d. v. s. Johannes och hans bröder Emil och Gustav samt två systrar. Den enda som stannade i Sverige av familjen Herman var Alvina äldsta systern, gift med svenskbyhövdingen Petter Annas i Lummelunda. Johannes två bröder finns nu bägge på Gotland. Kvar i Ryssland är de två systrarna.

1941 kom andra världskriget till Gammalsvenskby. Hitlers arméer stormade förbi – ända bort till Stalingrad. Där vände krigslyckan. 1943 evakuerades gammalsvenskbyborna väster ut. Johannes, hans fru Alvina och de tre små sönerna förflyttades till gränstrakterna mellan Tyskland−Polen. Där fick de arbeta på en bondgård. Johannes förklarades tämligen omgående såsom tysk medborgare och mobiliserades till tyska armén. Då hade redan en av de två sönerna avlidit till följd av umbärandena. Johannes tvingades lämna hustrun och de två små pojkarna. Hans var då bara två och ett halvt år gammal.

I KRIGET

Johannes blev först placerad som verkstadsarbetare bakom västfronten. Senare kom han till fronten i Frankrike. Såg soldater dö. Tänkte: − Sådant händer bara andra, inte mig… fast egentligen skulle det vara bra att bli skadad – bara lite. Komma ifrån helvetet vid fronten.

Så en dag hände det. Johannes var motorcykelförare. En kula från ett flygplan träffade tanken på hans motorcykel. Tanken exploderade. Översköljd av brinnande bensin slungades Johannes av motorcykeln. I samma sekund slog en bomb bara några meter därifrån. Johannes flög som en brinnande fackla genom luften.

Men en officer fanns i närheten och kunde släcka elden i kläderna innan de bränts igenom. Händerna skyddades av motorcykelhandskarna men ansiktet var alldeles sönderbränt.

− Så kom jag då från västfronten. Men inte var det någon himmelsk tillvaro att ha ansiktet sönderfrätt av eld.

Något sånär botad från brännskadorna skickades Johannes till östfronten. Fick uppgifter bakom de främsta linjerna eftersom han ännu inte var helt återställd. Så kom kapitulationen 1945 och Johannes hamnade i rysk fångenskap i ett fångläger i Tjeckoslovakien.

STRAFFARBETE

Lägerfångarna fick arbeta ute på bondgårdar omkring lägret. Det gjorde det möjligt för Johannes att ta kontakter med svenska myndigheter.

1946 lyckades han bli frisläppt fick utresevisum till Sverige. Här hade han anhöriga svenskbybor. Med hjälp av dem och Röda Korset började efterforskningarna efter hustrun och de två barnen. Någon ledtråd var dock svår att finna. Småningom kom dock brev till Johannes släktingar som talade om att hans fru och de två barnen förts till ett arbetsläger i Uralbergen. De hade dömts till fem års straffarbete. Hade ju varit i tysk tjänst…

Genom Röda Korset fick man full klarhet 1950. En kvinna som arbetat tillsammans med Johannes fru kunde berätta: Alvina Herman hade avlidit 1947. Kvinnorna hade fått arbeta med skogsavverkning!!! Av en stock fick fru Herman ett slag i sidan. Kom aldrig under läkarbehandling utan avled. Den andra kvinnan hade tagit hand om de två barnen. De fanns nu i de gamla svenskbytrakterna i södra Ukraina.

TILL SVERIGE

Barnen var svårt märkta av svält, sjukdom och köld. Efter en tid dog den ene pojken. Nu fanns bara Hans kvar.

När Hans blev större kunde han börja brevväxla med sin far i Sverige. Brevväxlingen försvårades dock av att Hans bara kunde ryska medan fadern hade stora svårigheter att skriva och läsa detta språk. Via andra släktingar kunde dock brevkonversationen föras hjälpligt.

Han växte upp, gifte sig med en ryska, Lyda heter hon och nu finns även två små pojkar i familjen, Valdemar och Alexander. Hans arbetade på ett kollektivjordbruk i de gamla svenskbytrakterna. Trots att Hans i många år varit frisk kom sviterna efter barnaårens umbäranden tillbaka. En blodsjukdom tärde svårt på honom. Han kom under rysk läkarvård – men där kunde tydligen ingenting göras. Läkarna friskrev honom i stället!!!

Vid årsskiftet 45-46 hade hans ansökt om utresetillstånd till Sverige.

− Det är mycket papper att fylla i, säger Hans på ganska bra svenska, men efter 7-8 månader var det klart. Vi fick resa.

I augusti kom Hans med familjen till Arlanda. Där möttes han av fadern som inte sett sin son annat än som en liten två och ett halvt års parvel för 23 år sedan. Trots detta kunde det inte bli något enbart glatt återseende.

− Han var så sjuk att han knappt orkade gå. Hade han inte kommit till Sverige hade han inte levat mer än två-tre veckor till, sade läkaren på ”Karolinska” när vi kom dit. Hans blev botad. På några veckor gick han upp 14 kg i vikt.

Nu väntar Hans och hans familj på att länsarbetsnämnden skall skaffa honom ett arbete och att länsbostadsnämnden skall ordna en bostad.

Men först ska han fira jul hos pappa Johannes och Fanny Herman i Roma. För första gången kan far och son fira jul tillsammans i fred. Första gången tillsammans på 23 år… (Källa: 1232)

Gravsten på Roma kyrkogård