Jacob Gråberg Christiansson (Gråberg di Hemsö)

Vid sin död skall han enligt uppgift ha varit ledamot av ej mindre än över 100 akademier och samfund, bland vilka också var Vetenskapsakademien och Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien i Sverige, samt ha författat likaså över 100 skrifter.

Vem var då denne Gråberg af Hemsö med denna något ovanliga namnsammanställning, och vad förde honom till alla höga poster och utmärkelser? Hans levnad inföll mellan 1776 och 1847 - således under en tid fylld av epokgörande händelser och situationer, inte minst i de gamla kulturländer, där han tillbringade huvuddelen av sitt liv, vilket kan ses som en av förklaringarna.

Jacob Gråberg föddes på Gannarve i Hemse socken på Gotland som son till lagmannen Christian Gråberg, som i yngre dagar beklätt en post i kammarrevisionen i Stockholm och på gamla dagar blivit betrodd att sköta den högsta domarebefattningen på Gotland. Han, alltså sonen, bedrev tidigt självstudier framför allt i språk, som han lätt tillägnade sig. Detta blev den kanske viktigaste förutsättningen för hans senare framgångar i livet. Vid 14 års ålder tröttnade Jacob emellertid på hemlivet och de bokliga studierna och begav sig till sjöss.

Sjömansyrket var denna tid på modet, och Gotlands sjöfart hade gjort ett märkbart uppsving ända sedan mitten av 1700-talet. De stora handelshusen Lythbergs, Langes, Donners m.fl. hade många fartyg som skötte deras varutransporter. Med fadern lagmannens medgivande tog han plats som kajvakt på en kalkskuta till Tyskland, och sedan han därefter tagit sin styrmansexamen for han upp till Stockholm. Detta var år 1792, och därmed lämnade han för alltid fädernehemmet och fäderneön, som han sedermera aldrig mer skulle återse.

Lämnade fosterlandet

I Stockholm fick Jacob Gråberg anställning på ett till Medelhavet destinerat fartyg, och när detta lämnade den svenska huvudstaden med honom ombord, så lämnade han därmed också för all framtid sitt fosterland. Men nu öppnades för den unge mannen porten till äventyrens värld.

Via England, Amerika och Portugal gick färden slutligen till Italien och Genua, där han lämnade den svenska kofferditjänsten och övergick i brittisk örlogstjänst. Den franska revolutionen hade just inträtt i sitt krigiska skede, och engelska och spanska flottor ansatte Toulon. Den 17-årige svensken fick så småningom undergå engelsk styrmansexamen. Så följde kryssningar med dithörande krigshändelser inom de olika operationsområdena i medelhavsområdet, och på hösten 1794 befordrades han till löjtnant i brittiska amiralitetet.

Kort därefter avbröts emellertid den lovande karriären till sjöss. Efter en duell med en kamrat smet han för att undgå sjökrigsrätt och tröttnade efter hand på sjön, vartill också en sjukdom bidrog, och bosatte sig slutligen i Genua. Här försörjde han sig nu först på genom att undervisa i språk och fick senare anställning på ett handelskontor. Under denna tid gjorde han en bekantskap, som för honom skulle få en avgörande betydelse. I Genua satt chefen för Sveriges beskickning i Italien, det excentriska kanslirådet J. C. Lagersvärd, som bl a gjort sig bekant genom medverkan i processen mot Gustav Mauritz Armfelt, där han hjälpte Reuterholm att skaffa fram bevismaterial.

Lagersvärd, som var 20 år äldre än Gråberg, lät sin unge landsman undfå en del av sin ynnest, tog honom i tjänst och gjorde honom till sin handsekreterare och kopist vid svenska beskickningen.

Diplomatbanan

Sålunda kom det sig att Jacob Gråberg ungefär vid sekelskiftet fick ta de första stapplande stegen på den diplomatiska banan, och nu kunde han tänka på att grunda en familj. År 1801 gifte han sig med Louise Marie Jeanne Hugues, dotter till en arkitekt från Lyon men född i Genua. Äktenskapet blev barnlöst, men i stället adopterade makarna två av Gråbergs yngre broder Olof Gråbergs döttrar, som flyttade ut till och erhöll sin uppfostran i Florens och av vilka den ene Aurore, gjorde sig ett lysande parti genom att gifta sig med tyske riksgreven Gustav Engelbrecht von Dueckheim-Montmartin. Två år efter Jacob Gråbergs giftermål blev han besvågrad med sin förnäme gynnare genom att Lagersvärd gifte sig med en annan av arkitekten Hugues döttrar. Deras vänskapsband fick således ytterligare hållpunkt.

Efter en belägring av Genua 1801, då Gråberg tjänstgjort som officer vid stadens nationalgarde, återtog han sina merkantila sysselsättningar och senare förde hans språkbegåvning, hans humanistiska läggning och hans fascinerande väsen in i många förnäma familjer. Ända till 1813 var han på detta sätt hos hertigar och markiser i den italienska högadelns tjänst. Under denna tid utsågs han också till svensk vicekonsul i Genua, vilket skedde 1811. Under dessa år ökades också ständigt hans litterära produktion, och allt flera ämnen upptog hans tankar. Både språkliga, historiska och teologiska ämnen hanterades av hans penna, och det ena efter det andra lärda och vittra samfundet började att välja in honom i sina exklusiva kretsar.

Den första akademi, som kallade Gråberg till ledamot, var Italienska akademien i Florens år 1806. Under de tre närmaste åren följde sex andra italienska akademier exemplet, och 1810 blev han också uppmärksammad i Sverige, när Vitterhets-, historie och antikvitetsakademien kallade honom till ledamot. När den svenska Vetenskapsakademien år 1815 lät välja in honom i sin krets, var Gråberg redan medlem av 24 samfund med hemvister i Italien, Portugal, Frankrike, Schweiz, Danmark och Sverige! Av den lilla sjömanspojken hade det blivit en stjärna med allt klarare glans, som behärskade nästan alla områden av mänskligt vetande, och skrev gjorde han lika bra på franska, tyska och engelska som på svenska och italienska.

Marocko och Tripolis

År 1816 - samma år som hans studier kröntes med en akademisk examen, en magistergrad vid Genuas universitet - utnämndes Jacob Gråberg till konsulatsekreterare hos svenske generalkonsuln i Marocko, i vilken befattning han verkade till 1822, då han till följd av meningsskiljaktigheter med sultanen av denna blev förvisad ut ur landet och på ett fartyg transporterad med sin familj till Gibraltar. Från Sverige erhöll han ersättning genom att året därpå anförtros konsulatet i Tripolis. Han synes härvid ha gjort sitt land betydande tjänster men återkallades 1828 i samband med en diplomatisk kontrovers med paschan av Tripolis, närmast föranledd av svårigheterna att hävda tillämpningen av överenskommelsen om s.k. fredsavgift som skydd mot de mohedanska furstarnas sjöröveri.

Nu var det slut med Gråbergs konsulära bana men ingalunda med honom själv. Tvärtom började han nu en senare och i vissa avseenden märkligare period av sitt liv. Under den krävande tjänstgöringen vid de afrikanska konsulatet hade han ej fått mycket tid över till att skriva. Han kunde dock varje år lämna någon bok eller artikel till trycket När Gråberg emellertid befriades från konsulttjänsterna, svällde hans produktion avsevärt, och under åren 1829-33 utkom ej mindre än ett 40-tal böcker och uppsatser ur hans hand. Akademierna och samfunden tävlade fortfarande om att kalla honom till ledamot, och när hans brorsdotter år 1834, utgav en biografi över honom, kunde hon uppräkna inte mindre än 100 skrifter av hans hand och 68 akademier eller samfund, i vilka hennes far var ledamot. Och senare skulle antalet både skrifter och akademier ökas.

Riddare av Gyllensporren

År 1834 blev han också av påven utnämnd till romersk riddare av Gyllene sporren med titeln greve för de tjänster han gjort hans högvördighet under sin tid konsulttid i Tripolis. Bara ett par år senare blev han kammarherre och överbibliotekarie hos storhertigen av Toscana. Den boksamling som han sålunda i denna sista egenskap fick i sin vård var betydande och omfattade omkring 80 000 volymer inrymda i det ryktbara Pittipalatset i Florens.

Redan 1810 hade Gråberg börjat kalla sig "Jacob Gråberg af Hemsö", som ju kunde tolkas som imitation av ett svenskt adelsnamn - men svensk adelsman blev han aldrig. Förvanskningen "Hemsö" gjorde han antagligen för att få den sista vokalen hörbar i de romerska språken, där "Hemse" var svårare att uttala. Under intryck av landsmännens ironiska anspelningar på detta hans namn, som han själv gav sig, började han emellertid på 1830-talet i stället att kalla sig för Gråberg från Hemsö.

Medlem i DBW

För övrigt stod Gråberg i ganska livlig förbindelse med Sverige och sina anhöriga på Gotland. Sålunda skickade han flera av sina skrifter till vetenskapssocieteten i Uppsala, blev 1824 medlem av sällskapet, DBW ("De badande vännerna") i Visby och underhöll särskilt förbindelsen med sin enda syster. Denna som hette Anna Gråberg hade under 1812 gift sig med den dåvarande underlöjtnanten, sedermera majoren Nils Ludvig Ehrenström, men äktenskapet blev olyckligt, och efter skilsmässan bosatte hon sig tillsammans med sin enda dotter i Stockholm. Fastän Jacob Gråbergs ekonomiska förhållanden växlade ganska stadigt, tycktes han dock ha levt i allmänt välstånd, och så kunde han bl a hjälpa nämnda syster, som efter skilsmässan förde en bekymmersfull tillvaro och även andra anhöriga i ekonomiska trångmål. Därjämte kunde han också i riklig grad tillfredsställa sina intressen som samlare. Redan 1829 hade han således ett eget bibliotek på omkring 5000 band, 2300 antika och moderna mynt samt ca 150 antika stenar.

En utmärkt landsman

Jacob Gråberg af Hemsö från Hemse på Gotland avled i Florens den 29 november 1847 i en ålder av 71 år. Han hade då i många år varit döv, men ägt en kraftfull kropp, som dock dukade under för en häftig febersjukdom. En av nekrologerna över honom nämner, att "Sverige med honom förlorade en utmärkt landsman, som i främmande länder gjort det svenska namnet heder.

Hos Gråberg kvarlevde hela livet ut en utpräglad kärlek till den bygd, från vilken han härstammade och som han aldrig fick återse trots många försök. Att han särskilt tänkte på Gotland och Hemse är ofta antytt. I sina brev talar han ofta om Gotland som sin fosterö, och om kärleken till hemsocknen kunde han knappast ge ett stoltare vittnesbörd än då han fogade socknens namn till sitt eget.

Jacob Gråberg af Hemsö var en ytterst mångkunnig man, och han utvecklade ett omfattande ehuru ej sällan icke-fackligt skriftställarskap, som blev föga uppskattat i hans hemland. Till en del berodde det säkert på hans fåfänga, som tog sig i uttryck bl a i det välklingande namn, som han själv tog och som tydligen var menat att anspela på adlighet, samt i en ivrig jakt efter lärda utmärkelser. Hans många positiva sidor såsom flit, minnesgodhet, noggrannhet, kritisk blick, hjärtlighet och välvilja, öppenhet och tjänstaktighet, tillerkändes honom dock av alla, och i Florens var han av alla högt uppburen, särskilt av hertigen. (Källa: 686) 

Gråberg af Hemse

(1873) Ibland de många märkvärdiga män, som historien vet omtala, hvilka haft sin vagga på Gotland, finnes dock en hvilken varit mindre bemärkt och mindre uppskattad uti sitt hemland än de öfriga, ehuru andra länder vetat att bättre uppfatta hans snille och kunskaper.

Denna man, Jacob Gråberg, , föddes i Hemse på Gotland den 7 maj 1776 och var son till lagmannen Christian Göransson Gråberg. I sin ungdom egnade han sig åt sjöyrket både i svensk och engelsk tjenst, men ledsnade dervid, och beträdde derefter den civila banan; utnämndes 1811 till vice konsul i Genua, samt förestod konsulatet derstädes från 1812 till 1814, under den ordinarie konsulns tjenstledighet; blef 1815 general-konsul i Tanger, hvarifrån han dock af skäl som här nedan skola blifva anförda, entledigades 1821; men utnämndes 1823 åter till general-konsul i Tripolis från hvilken befattning han 1828 på egen begäran erhöll afsked och bosatte sig derefter i  Florens, der han afled 1847. Han var för öfrigt ledamot af vetenskaps- och vitterhets-akademierna samt af öfver 70 utländska akademier och sällskap; utnämndes af storhertigen af Toscana, hos hvilken han stod i stor gunst, till öfverbibliothekarie vid Pittska bibliotheket i Florens; var riddare af nordstjerne-och vasa ordnarne samt flere italienska ordnar, hvaribland den påfliga gyllene sporren med hvilken medföljer titeln: Comes palatinus in lateri, hvilken utnämning föranledde honom att efter sitt namn sätta di Hemse, eller grefve Gråberg af Hemse, en fåfänglighet hvaraf han troligen ej hade begagnat sig, om han varit bosatt på annat ställe än i Italien, der, åtminstone på den tiden, titlar bidrogo mer till menniskovärdet, än verklig förtjenst.

Men innan vi gå vidare att anföra Gråbergs förtjenster och verksamhet, torde det här ej vara ur vägen att omtala orsaken hvarför han blef entledigad från sin befattning som general-konsul i Tanger, och dervid äfven på samma gång lära känna det sätt, hvarpå man i mohamedanska länder, der civilisationen ännu är i sin linda, uppfattar saker och ting.

Ibland kejsardömet Maroccos tillhörande provinser finnes en vid namn Riff, hvars befolkning väl hetes lyda under Marocco, men som dock vetat att göra sig nästan fullständigt oafhängig från detta rike och som ej betalar skatt till kejsaren oftare än deras egna fördelar dermed kunna vara förenade. Det är ett krigiskt folk som bebor sluttningen af Lilla Atlas och denna folkstam härstammar från de gamla berberna, som under romarnes tid tillhörde Numidien och gjorde sig redan då fruktade, synnerligast efter andra puniska kriget då de under Jugurthas anförande gjorde romarne svårt motstånd tills de slutligen blefvo öfvervunne af Metellus. 1*)

Åren 1820-1821 låg kejsaren af Marocco, Mulei Soliman, i ordentligt krig med dessa sina undersåter, hvilka lyckades att besegra honom flera gånger, synnerligats derför att kejsaren ej kunde använda sitt artilleri som var för groft för att begagnas i dessa bergstrakter. Han beslöt derför att skaffa sig mindre piecer, afsedda att läggas på ryggen af mulåsnor, som skulle tjena både som lavett och transportmedel. Den sinnrika uppfinningen misslyckades dock fullständigt; ty vid första skott slog mulåsan bakut, satte svansen i vädret och sprang så längt vägen räckte. Gråberg hade emellertid fått underrättelse om detta nya artilleri-omorganisationsföretag och sultanens förlägenhet öfver att ej kunna skaffa sig de erforderliga kanonerna hvilka ej kunde gjutas uti hans eget land, hvarför Gråberg genast tillskref kejsaren ett på arabiska författadt bref, hvaruti han tillbjuder högstdensamme, att på grund af att Sverige just vore det land, der de flesta och bästa kanoner förfärdigades, der låta utföra beställningen, då han vore öfvertygas om att den skulle blifva väl och snart utförd. Kejsaren svarade genast uti i de mest förbindliga ordalag och uttryckte bland annat: ”att Gråberg ehuru kristen, likväl vore en förståndig man, som ville och insåg det rätta; att sultan af Sverige vore en stor sultan, som Han, de trognes furste (amir el muminin) älskade som en broder; hvarföre han anmodade konsuln att till honom, (konungen af Sverige) uttala sig tacksamhet för den erbjudna hjelpen etc. etc.” genast efter inhändigandet  af denna sultans skrifvelse satte Gråberg saken i verkställighet, upprättade sjelf ritning på kanonerna, som skulle blifva tolf till antalet af 3-pundig kaliber jemte lavettage, hvilken ritning in dupplo jemte motiverade skrifvelser insändes till svenska regeringen och ”Convoy commissariatet”, med begäran att beställningen ofördröjligen skulle sättas i verket. I skrifvelsen betonades särskildt att liqviden skulle komma att ske genom afdrag å den årliga annuiteten af 20,000 spanska piaster (80,000 rdr rmt) som Sverige då betalade till Marocco för att hafva sin fraktfart på medelhafvet fredad från sjöröfveri. Beställningen bedrefs imellertid med den skyndsamhet att kanonerna redan samma höst (1821) blefvo färdiga och utskickade till Tanger, samt af Gråberg aflevererade till de marockanska myndigheterna. Härpå följde först ett tacksägelsebref från kejsaren; men då straxt derefter Sverige skulle erlägga sin årliga tribut, och ”Convoy-Commisssariatet” anbefallde Gråberg att å summan afdraga kostnaden för kanonerne, och han i följd deraf nödgades derom göra framställning hos kejsaren, så förändrades i och med detsamma sultanens sinnesstämning och tankesätt mot Sveriges representant i Marocco, hvilket bäst synes af det bref han fick emottaga från sjelfherskaren, som börjar sin skrifvelse med följande mustiga uttryck: ”Hvilken otrogen, kristen hund är du, som söker att narra oss, de rättrognes furste; först oombedd begär du att som en vänskapens gåfva från din sultan få lemna till oss kanonerna, och sedan är du nog oförskämd att vilja hafva betalning derför” &c. &c. samt slutar brefvet sålunda: ”att med en så dålig och orättrådig man, som du, vilja vi icke mer hafva något att skaffa; och vi anbefalle dig derföre att inom 24 timmar lemna vårt rike.” Kejsaren hade neml. Uppfattat saken så, att på grund af det vänskapliga förhållande, som då rådde emellan Sverige och Marocco, förmodade han att det var en present, som Sveriges konung ville göra honom; deruti så mycket mera styrkt, som det är vanligt i marockanska, och i allmänhet mohamedanska länder, att då man har något att andraga hos myndigheterna, böra alltid skänker först öfverlemnas,  innan ärendet kan komma under behandling. Gråberg hade heller aldrig uti i sin skrifvelse till kejsaren omnämnt att för beställningen äskades någon betalning, hvilket han tagit för en gifven sak, som ej behöfde påpekas. Han måste imellertid nu hals öfver hufvud begifva sig öfver till Gibraltar, hvarifrån han inrapporterade till regeringen det obehagliga slutet på den marockansk kanonbeställningen, hvilket naturligtvis väckte stor bestörtning hos vederbörande i Stockholm; ty som freden nu var bruten med Marocco, så hotades i och med detsamma vår fraktfart på medelhafvet på ett betänkligt sätt af detta lands kapare, hvarföre man ock genast utskickade krigsfartyg till skydd för vår handelsflotta i dessa farvatten. På samma gång fick dåvarande major Kreüger (sedermera amiral) befallning att som ambassadör afresa till Marocco för att söka uppgöra saken i godo, hvaruti han äfven så fullkomligt lyckades, att kejsaren, som fattat ett särdeles tycke för honom, till bevis för sin vänskap och att det ej var kejsaren, som hade den ringaste del uti de uppkomna misshälligheterna, skänkte Kreüger hela den för året ännu innestående annuiteten, som dock denne hederlige man, måhända af en allt för långt drifven grannlagenhet, sedermera återlemnade till kronan. Efter amiral Kreügers död hade dock hans efterlemnade enka godt af sin mans beteende uti marockanska affären, ty rikets ständer, med fästadt afseende på mannens förtjenster och oegennytta, voterade åt henne en årlig lifstidspension af 4,000 rdr rmt, eller ungefär räntan på de 80,000 rdr, som blefvo återlemnade till kronan.

Gråberg lefde derefter några år i Gibraltar tills han, som redan är nämndt, 1823 utnämndes till generalkonsul i Tripolis.

Af hvad här blifvit anfört kan således synas att det icke är såsom såsom embetsman som Gråberg så synnerligen utmärkt sig; men så var han så mycket mer märkvärdig för sin mångkunnighet, i synnerhet som linguist och skriftställare, och man kan nära nog förlikna hans språkkunskap med kardinal Mezzofantis 2*) ty han talade och skref, utom alla lefvande europeiska språk, äfven arabiska, turkiska, persiska och hebreiska, hvarom konsulat-arkivet i Tanger ännu bär vittnesbörd. Insändaren har sjelf der sett skrifvelser af hans egen hand med den vackraste piktur, på alla dessa språk; han hade alltid den principen att till hvem han än skref, så var det alltid på den personens eget språk, och tog alltid afskrift af sina skrifvelser. Hans beläsenhet var ofantligt omfattande. Det fanns knappast något ämne för menskligt vetande, hvaruti han ej var så pass hemmastadd att han åtminstone kände till grunderna derför. Historia, geografi och statistik voro dock hans älsklingsämnen och hufvudsaken för hans litterära verksamhet. Hans skrifsätt var utomordentligt klart, tydligt och lättfattligt; man skulle tro, då man läser någon af hans skrifter, att det icke skulle möta minsta svårighet för hvem som helst att skrifva på samma sätt, men vid närmare skärskådande af innehålet finner man att konsten uti skrifsättet just låg uti den tydlighet och klarhet hvarmed ämnet blifvit behandladt. Ibland de många skrifter, som han utgifvit dels på modersmålet, dels på främmande språk må här isynnerhet omnämnas:

År 1802. Annali de Geografia e di Statistica.

 ”  1805. Uppsatser uti tidn. Maagazzino de litteratura seienze etc. om de skandinaviska länderna samt i geografi och historia.

 ”  1809-14. Topografisk och statistisk beskrifning öfver departementet Genua, införd uti Departementets, Annuaries Statistique.

 ”  1810. Relazione Academiche.

 ”  1811. Saggio istorico sugli scaldi e antiche poeti Scandinavi.

 ”  1812. Anmärkningar öfver huggormsgiftet.

 ”  1813.  Lecons élementaires de cosmographie de geographie et de statistique.

 ”  1815. En ny omarbetad upplaga af Graglies engelska och italienska lexicon.

 ”     ”       Sulla falsita dell ´Arigine Scandinave data ai popoli barbari.

 ”  1817. Nyaste underrättelser om inre Afrika, åtföljda af ett kritiskt utdrag ur James Releys resebeskrifning, öfversatt på svenska 1820.

 ”  1818. Ragionamente della statistica.

 ”  1821. Théorie de la statistique.

 ”  1834. Spechio geografico e statistico dell ´impero di Marocco.

 ”     ”       Dissertationsur les Rois simultanés qui gouvernement la Suéde dans le neuvièrne sciecle (insänd till vetenskapsacademien).

 ”     ”      Om tiden när afgudahuset i Upsala förstördses.

 ”     ”      Observation gramaticales et philologiques sur les langues parlées dans le Mogh ril el-agsse (insänd till vetenskapssocieteten i Upsala).

Vi aflsuta här denna lilla uppsats om en man, som gjort all möjlig heder åt sitt fädernesland, och som Gotland kan vara stoltöfver att hafva egt bland antalet af sina öfriga utmärkta män, och det hade blott erfordrats en talangfullare penna, än insändarens, för att värdigare kunna skildra hans verksamma lefnad och älskliga karaktär, som blott hade ett enda syfteunder sin lefnad näml. att så i det offentliga som i det enskilda lifvet söka gagna sina medmenniskor.

A. E.

------------------------------------------

1*) I slaget vid Neuthul 109 f. Chr.

2*) Mezzafonti, italiensk linguist, hvars rykte grundar sig på hans sällsporda skicklighet i främmande språk, af hvilka han skref och talade 58, hvaribland svenska och lappska. Red:s anm. (Källa: 1451)