Carl Johan Ulmstedt

En man från 1809

På Rohnehamn bor en gammal man, som har bittra hugkomster sedan 1808-1809 års krig med Ryßland, under hwilket senare år han nemligen warit i Rysk fångenskap. Då man från flera håll af wårt k. fädernesland plockar fram de få, som ännu lefwa från denna tid, — dyster och tecknad med blod i wår historia, — tror man sig böra framhålla äfwen förutnämnde i sydligaste hörnet af wårt land posterade, gamle man från sagde tid.

F. Sjömannen Carl Johan Ulmstedt, född 1781 förhyrdes för K. Flottans räkning på Wisby Sjömanshus wåren 1808 af en hitsänd sjöofficer; beordrades i maj till Carlskrona och placerades på sjukskeppet ”Gustaf Adolph”, hwilket skall haft till chef en officer med namn Jacobsson. Skeppet tillika med kutterbriggen ”Falk” afgingo i början af augusti för att stöta till då i finska viken warande Flottan, till hwilken de medförde förstärkningsmanskap. Komne uppemot Hangöudd den 14 Aug., observerades en Rysk eskader. Flytande nedåt Öland upphunnas fartygen af Ryßarne, som togo dem i besittning och gjorde Swenskarna, till antalet 770 till krigsfångar, samt inlandförde dem på en ö i närheten af Hangöudd, der de i 3 dygn måste qwarblifwa utan föda, emedan Ryßarne ej hade tillräcklig betäckning till hands. Derefter landsattes de fångne och twungos marschera till Petersburg, hwarest de, indelta i 6 kompanier, inpackades i Petrowskykasernen. Nu widtog fångenspakens alla lidanden. Swenskarna erhöllo 1½ skålp. skämt bröd och 5 kopek i koppar till mans om dagen, hoppackades i brädlårar om nätterna, utan ens halm till underlag, twungos hwarje morgon gå ¾ mil ut till Moskwa-tullen för att biträda wid uppwägandet af hö, samt åter om aftnarna. Att manskapet af skämd, otillräcklig föda, utan ombyta af kläder, och i maßor hopstufwade om nätterna, skulle sjukna war påtagligt. Också påstår gamle Ulmstedt, att ingen dag randades då icke någon eller några af Swenskarne funnos döde och utsläpades. Bland Ryßarna måste hafwa funnits någon officer, med känsla för likars elände, så att rapport om de fångnes belägenhet hade kommit ända upp till krigsministern; ty efter någon tids förlopp inspekterade denne embetsman kasernen. Så tillwida förbättrades derefter de fångnes belägenhet att de erhöllo dubbel ranson och blefwo förflyttade till en annan kasern, belägen i närheten af ett kloster, och afsedd för en afdelning af artilleriet. De fångne twungos att rödja och aptera en plats, wattendränkt och full af moras, å hwilken plats, sedermera färdig, en minnes-sten med denna gyllene inskription; ”Minne af Swenskarnes fångenskap 1808-1809”. I Januari 1810 förkunnades de fångne friheten att återwända hem. De uppstäldes och räknades, då 40 funnos qwar; om de öfrige wet gubben Ulmstedt intet annat, än att de flesta dött och möjligen några blifwit flyttade till det inre af landet. — Deßa 40 marscherade från Petersburg den 10 januari öfwer Åland, och kommo efter många beswärligheter till Stockholm i slutet af februari. De inqwarterades på Skeppsholmen, och erhöll Ulmstedt företräde hos en Major Roswall, bad denne om utfåendet af sitt hela tiden innestående, wid förhyrningstillfället honom tillförsäkrade gage äfwensom om ersättning för sin lidande, men erhöll det swar att alla krigskaßor woro tömda. Ett afskedsbewis erhöll Ulmstedt från Major Roswall, med antydan att wid hemkomsten till Gotland uppwisa det för dåwarande landshöfdingen på ön Amiral Aschling, för att i laga ordning söka göra sina ersättningsanspråk gällande. Ulmstedt följde troget föreskriften, lemnade Landshöfdingen betyget, blef lofwad förord om ersättning, men erhöll intet, ens icke betyget åter.

Sådan är gubben Ulmstedts berättelse om sin fångenskap, hwilken berättelse bör tillökas dermed, att gubben wid kung Oscars besök å Gotland 1854, gjorde underdånig ansökning om hjelp i sin stora fattigdom, och erhöll af den för nödens barn alltid ömsinte kungen en gåfwa af 25 Rdr.

Den 81 årige gamle wandrar nu ikring, der wißerligen icke om något, men har ingenting emot om någon ger honom en slant ”till en bit tokak”. Han klagar alltjemt öfwer sitt utståndna lidande, — och deröfwer, att man icke ger honom något årligt underhåll. Hans barn äro icke af det rika slaget, kan icke gifwa gubben nödiga kläder ens, hwarföre Rohne fattigwårdsstyrelse förser honom med det oumbärligaste. Man äskar tro, att dem komité, som åtagit sig att at utdela af ädle människowänner sammanskjutna medel till veteraner från 1808—1809 års krig, derpå uppmärksammad, måhända skall tilldela äfwen gubben Ulmstedt en liten skärf. Fastän nu gammal och döf, fattig och trasig, har dock Ulmstedt, en gång ung och modig, wågat lifwet för sitt fädernesland; och detta fädernesland behöfwer säkert ej häfta i skuld till den gamle, hwilken tyckes blott ha några få steg qwar att wandra här i lifwet, innan grafwen lemnar ro äfwen åt denne, för fäderneslandet lidande men hittills bortglömde, toftige veteran från 1809 års olyckliga krig.

Då Red. af G. T. redan förut yttrat sitt ogillande af tiggeri i tidningarne, såwäl till förmån för icke allenast åtskilliga wälgörenhetsanstalter, utan äfwen för personer, som dels själfwe föra sin talan och dels sådane som genom andra åberopa sig på ”den aldrig tröttnande kristliga barmhertigheten”, är det heller icke wår mening nu, att med förestående i annat fall påfalla den allmänna wälgörenheten, än att, såsom synes anhålla hos den i Stockholm bildade komitén, för bidrag till veteranerne från 1808 och 1809, om ett litet understöd åt gubben Ulmstedt. Man har deßutom nyligen dels i en af hufwudstadens tidningar, dels äfwen i G. L. n. T. anropat allmänheten att göra ytterligare uppoffringar till några f. d. postförare på Klintehamn, hwilka dock äro förut i åtnjutande af pensioner från K. Postwerket, och fördenskull anse wi oß än mindre böra bidraga till befordrande af ett bruk, som man finner lätt kunna öfwergå till ett mißbruk. Naturligtwis är hwar och en, som skulle finna sig böjd för att wilja glädja den åldrige gubben Ulmstedt med en skärf, likwäl häraf oförhindrad att i så fall följa sitt hjertats känsla. — Med dagens post afsända wi till ofwannämnde komité ett N:r af tidningen jemte ett af Pastor utgifwet betyg, hwaribland annat yttras, att Ulmstedt ”är till frejden oklandrad.”  (Gotlands Tidning 3/7 1862)

— En man från år 1809. Under denna rubrik omnämnde wi i N:r 27 af tidningen, att en på Rohnehamn boende f. d. sjöman Carl Johan Ulmstedt, hwilken, förhyrd på swenska flottan, råkade i rysk fångenskap 1808 der han qwarhölls till 1810, nu befinner sig wid 81 års ålder, ehuru han en gång wågat sitt lif för fäderneslandet och utstått en swår fångenskaps alla lidanden, af samma fädernesland bortglömd och lemnad utan annat understöd än det Rohne fattigwårdsstyrelse kan meddela. Derföre wände wi oß ock till den i Stockholm bildade komitén, för bidrag till veteranerna från 1808 och 1809, med anhållan om en liten skärf af de sammanskjutne åt den gamle Ulmstedt; — men i deßa dagar hafwa wi erhållit det swar att ”då det icke är uppgifwet än mindre styrkt att Ulmstedt warit landtwärnsman, så kan han icke erhålla någon del af de för landtwärnister insamlade medlen”. — De få steg här i lifwet, som denna hittills bortglömde, torftige veteran har qwar att wandra, innan grafwen äfwen lämnar ro åt honom, hoppas wi dock skola underlättas genom ökad enskild wälwilja och ömsinthet bland medlemmarne i den socken der Ulmstedt, med bittra minnen från Swerges sista olyckliga krig, kommer att fortfarande bringa sina återstående dagar. (Gotlands Tidning 14/8 1862)