|
Eftersom Felldin insåg att han aldrig, på
grund av fattiga omständigheter, skulle kunna bli officer i sitt hemland sökte
han tjänst utomlands. På grund av sin katolska tro lyckades han komma i
kontakt med änkedrottning Josefina och genom hennes bemedling erhöll han 1867
en tjänst som underlöjtnant i franska främlingslegionen.
Legionen var under den aktuella tiden
förlagd i Rom för att vara säkerhetsvakt åt påven Pius IX. Förbandet
bestod av 1.200 frivilliga och kallades Antibeslegionen. I samband med en
sammandrabbning mellan Garibaldis friskaror och de förenade påvliga-franska
trupperna vid Mentana 3/11 1867 sårades Felldin svårt. Under ett
bajonettanfall träffades han av en kula i låret. För sin tapperhet erhöll
han den Italienska fälttågsmedaljen.
Felldin deltog därefter i ett flertal
sammandrabbningar med den italienska frihetsarmén bl a vid Tusculum i
Kyrkostaten den 6 november 1868 där de påvliga trupperna tvangs dra sig
tillbaka.
När det Fransk-tyska kriget utbröt i
augusti 1870 hemkallades de flesta av de franska styrkorna i Italien. Detta
medförde att Rom föll i de italienska truppernas våld.
I september 1870 hade de italienska
styrkorna ryckt in i Kyrkostaten och belägrade Rom. Felldin var med 95 man
förlagd till Villa Borghese i närheten av Porta Pia (16-20/9 1870). Platsen
lades under en häftig artilleribeskjutning för att där skjuta upp en breach i
muren. Felldins trupp blev därmed avskuren från förbindelsen med staden och
man beslöt därför att så snabbt som möjligt försöka slå sig igenom.
Sammanlagt stormades Rom tre gånger. Den första kunde med knapp nöd slås
tillbaka. För de instängda i Villa Borghese blev det snabbt klart att en
utbrytning måste till varje pris ske så snart som möjligt. Då de fientliga
stormkanonerna för andra gången ryckte fram mot porten måste det fientliga
artilleriet göra ett kort uppehåll i sin beskjutning. Tillfället ansågs
gynnsamt för att försöka med utbrytningen. Med fällda bajonetter störtade
Felldin och hans kamrater mot den överraskade fienden. En strid man mot man
uppstod och männen runt omkring Felldin stupade den ena efter den andra.
Tillsammans med sex man lyckades Felldin dock slå sig igenom.
För sin tapperhet utnämndes Felldin av
påven till riddare av Gregorius den stores orden, en ganska så sällsynt
utmärkelse varmed även följde romerskt adelskap. Med anledning av
utmärkelsen ändrade Felldin namnet till Felldihnj.
Felldihnj förflyttades därefter till
Frankrike och till ett förband ingående i general Bourbakis armékår.
Generalen själv blev efter en del strider, bl a vid Altkirch den 22 oktober
1870, internerad i Schweitz tillsammans med sina trupper, 2.192 officerare och
88.381 man. Eftertruppen där Felldihnj ingick hamnade emellertid i fiendens
händer och fördes till fångenskap i Tyskland. Han kunde dock förklädd
snabbt fly från lägret och ta sig fram till Lübeck där han lyckades ta sig
ombord på ett svenskt fartyg och ta sig till hemlandet.
Han stannade emellertid inte länge hemma
utan tog sig återigen till Frankrike där han i Versailles anmälde sig till
tjänstgöring. Under främlingslegionens fanor deltog han därefter i de
blodiga striderna mot den s k kommunen i Paris 21-28/5 1871.
Efter freden fick Felldihnj, tillsammans med
ett antal andra franska officerare, tillstånd att sluta sig till den spanska
tronpretendenten Don Carlos, som 1872 gjort uppror i Spanien.
Felldihnj placerades som adjutant hos Don
Carlos men tjänstgöringen där blev inte så långvarig. Frankrike hade till
en början ställt sig avvaktande till Don Carlos men förklarade sig nu som
hans motståndare. Alla de franska officerarna kallades hem.
Felldihnj blev efter hemkomsten till
Frankrike 1874 befordrad till löjtnant och beordrades att ansluta sig till
främlingslegionen i Oran i Algeriet. Där tjänstgjorde han fram till den 28
juli 1879. Han genomgick även legionens skjutskola i Blidha 28/8 1878 - 28/1
1879.
På hemväg från ett uppdrag mot en
motsträvig arabsheik vid den Marockanska gränsen överfölls det franska
förbandet av arabiska prickskyttar. Felldihnj beordrades att med några män
driva bort fienden. Under striden träffades han av en kula som slet bort ett
flertal tänder och en del av gommen på honom och stannade i trakten av högra
örat. Kamraterna trodde först att han var död men då han rörde lite på sig
tillkallade omedelbart sjukvårdshjälp. Efter att han tillfrisknat lämnade han
legionen och reste hem.
Artikel ur Släktforskarnas årsbok 2001
I september 1868 konverterade en ung livgardist till den
katolska kyrkan och lämnade sedan Sverige för tjänst i olika utländska arméer.
Artikeln beskriver hans äventyrliga liv med hjälp av bevarade brev och andra
dokument.
Julaftonen 1874 anlände ett brev från utlandet till byn Söråker norr om
Sundsvall. Nämndeman Olof Felldin sprättade upp kuvertet och började läsa:
”Högtärade Farbror och Faster! I torden blifva förundrade att bekomma ett bref
från Paris, men nu vill jag ändteligen efter 8 à 10 års tystnad ännu en gång
skrifva till Norden, till de få som ännu finnes af mina slägtingar.”
Avsändare var Olofs trettioårige brorson Johan, uppvuxen i Härnösand. Han bad om
ursäkt för sin långa tystnad, ”men på månget år har jag ej just haft något
särdeles glädjande att meddela. Nu är det, Gud vare lofvad! bättre.”
Det han hade att förtälja var märkligt nog. Han hade haft tjänst först i
österrikiska och sedan franska armén, krigat i Italien, under fransk-tyska
kriget fått ett sabelhugg i pannan och förts som fånge till Tyskland. Nu skulle
han om några dagar resa till Nordafrika som officer i franska främlingslegionen.
”Gud allena vet om jag någonsin mera återser den svenska jorden”, slutade han
och bad släktingarna att be för honom. De fick ett porträtt av honom i
paraduniform, med fjäderprydd hatt och ordnar på bröstet.
Olof Felldin tyckte inte att fotografiet liknade Johan men denne uppmanade
farbrodern ”betänka att tio års fält-lif fullt af mödor, faror, strapatser och
sjukdomar väl kunnat förändra pojkens mjölkansigte till mannens alvarsamma och
mognade drag.”
Detta var inledningen till en brevväxling i fyra år mellan Sahara och Söråker.
Främlingslegionen var förlagd i det av fransmännen erövrade norra Algeriet med
uppgift att kuva upprorsförsök och tränga söderut i Sahara. Legionären Johan gav
sina släktingar del av sitt krigarliv i öknens hetta. I en av ”slagtningarna”,
som han kallade striderna med araberna, stupade nästan halva hans kompani. Själv
kom han helskinnad undan – ”för denna gången, men hvem vet hvad som kan ske
härnäst. [...] Infödingarna äro ytterst hatfulla, och om en af oss aflägsnar sig
blott 300 famnar från lägret är han säker att blifva mördad.”
I januari 1876 befann han sig i en gränsfästning vid gränsen till Marocko.
Ansvaret var mycket stort, han kommenderade hela garnisonen. En arabisk stam
hade gjort uppror. ”Om de komma så vill jag visa dem att en svensk norrlänning
kan taga emot dem med varma servieter. [...] Redan samlas trupper för att, med
de mina, öfverraska och nedergöra dem alla; det blifver då stort skrik, ty när
en gång våra soldater äro uppretade så spara de ej ens barnet i moderlifvet,
allt måste då vigas åt döden.” Han lugnade dock farbrodern med att hans revolver
mer än en gång hade räddat hans liv.
Vid ett tillfälle var han längre söderut än andra officerare varit. Det var
svårt att hitta en källa och ofta var den uttorkad. Vad var då att göra? ”Att
döda en kamel och taga det vatten som detta djur bevarar mången gång ända till 4
dagar i magen. Tänken er detta vatten!” uppmanade han sina släktingar.
Mitt i sina ruskiga skildringar hälsade han till bekanta och ställde frågor:
”Har vintern varit sträng hos eder, går comersen bra, hafven I haft god gröda
detta år?”
Kom hem!
De flesta breven adresserade Johan till sin jämnåriga ogifta kusin Olivia som
bodde hos sina föräldrar i Söråker. Han skrev om ”musulmännens” krokiga sablar
och långa lansar men också om sina jakter på pantrar, hyenor och antiloper.
Fjädrar från en stor örn som han skjutit och en liten pressad ökenblomma fick
följa med i breven till Olivia. ”Jag hade gjerna velat sända Farbror en
Lejon-hud för hans släda”, tillade han, ”men de äro nu så dyra att jag ej mägtat
att kunna köpa den. Jag vill heldre döda Lejonet med egen hand!”
Johan bad Olivia skriva riktigt långa brev – ”snart, snart, snart!” Själv hade
han allt mindre tid för brevskrivning: ”Jag måste sluta ty mina män äro snart
färdiga, för att kanhända gå en säker död till mötes. Jag går med dem, med mina
ädla bussar – Gud hjälpe oss!” Han förvarnade henne: ”Gud vet om du någonsin mer
får höra af din stackars broder annat än som fallen på hederns, ärans och
stridens valplats.”
”Jag har ej något hem mer”, förklarade han, ”ty tältet är mitt hem, striden och
slagtningen mitt blodiga och hemska, men ärofulla och glänsande yrke.” Han
tröstade sig med tanken att han stred för Europa mot muslimer som hotade de
kristna. Krigsfacklan som tänts i Orienten kommer snart att flamma också i
Europa, förkunnade han och talade av egen erfarenhet: ”Jag tycker mig redan höra
de olyckliga sårades sönderslitande skrik, och mången dör med en af smärtan och
förtviflan afpressad förbannelse på läpparne. – O Gud, det är förfärligt!”
Olivia bönföll sin kusin att återvända till fosterjorden. ”Ingen kan önska det
mer än jag”, svarade han men suckade: ”Med hvad kan jag lefva i den fjerran
kalla Norden, jag är ju fattig, jag har blott mitt svärd, min ära och mina
blesurer!”
Därtill kom att han ännu inte fått någon hemkallelseorder. Kung Oscar hade
nämligen – uppgav han – sagt till honom vid hans avresa till Afrika: ”Jag kallar
dig tillbaka när Sverige har nödigt [s]ina söner. Till dess var tapper och hedra
det svenska landet i Södern, i öknen och i den armé som du tjänar. För din värja
som gjorde Bernadotte i Frankrike och som gjorde Gustav Wasa i Dalarne.”
”När kommer stunden att blöda och dö för den höga och ädla Norden?” frågade sig
Johan. ”Om jag faller här under en brännande sol, hvad nytta har då mitt
fosterland af mina studier, af mina mödor och af mina utståndna faror? Ingen!”
Johans sista bevarade brev till Olivia, skrivet 1879, är som alla de and-ra en
blandning av stolthet över krigaruppdrag och längtan till hemlandet. ”Ack om du
min kära syster kunde veta huru gjerna jag ville taga afsked ur denna tjenst och
komma hem till Sverige igen för att där i mitt fosterland få lungt sluta mina
dagar, men emedan jag hvarken har förmögenhet eller en plats så kan jag ej lefva
i Sverige, och derföre måste jag troligtvis hålla ut till ändan.”
Hån och smädelser
Vem var denne norrlänning som hamnade i Afrika? Kyrko- och domböcker avslöjar en
fattig uppväxttid. Hans far hade ringa framgång som diversehandlare i Härnösand
och ansökte förgäves efter ett slaganfall att få driva värdshusrörelse. Han dog
1851 efter att ha gjort konkurs, efterlämnande en hustru med klumpfot och den
sexårige Johan.
Hustrun försökte försörja sig som bagerska och Johan blev bagarlärling. De
flyttade från plats till plats i Ådalen. Tjugo år gammal begav sig Johan till
Stockholm och tog värvning vid Konungens Livgarde till häst. Modern dog året
därpå.
Vid livgardet genomgick Johan en sexmånaders kurs i korpralskolan. Han var
duktig i innanläsning, skrivning och andra teoretiska ämnen och hade ett
berömligt uppförande. Examensbetyget – som han senare i livet ofta framvisade –
blev fint och berättigade den spenslige kavalleris-ten till hans livs första
utmärkelse: en med silvertråd prydd sabelhandrem. I januari 1868 fick han tjänst
som vicekorpral. Längre kom han inte som livgardist. I september samma år
begärde han avsked och reste utomlands. Varför?
En förklaring hittar man i Katolska biskopsämbetets arkiv i Stockholm. Där
ligger, bland skrivelser till den dåvarande biskopen Studach, en tre sidor lång
redogörelse undertecknad av Johan. Innehållet är överraskande. Han vill anta den
katolska läran som, skriver han, ”jag uti nära fyra års tid innerligen, fast
hemligt, varit djupt tillgifven”. Ett sådant steg var upprörande i Sverige på
1860-talet och gardisten Felldin har det inte lätt.
Han skildrar de förföljelser som hans regementskamrater utsätter honom för sedan
de upptäckt att han brukar besöka Stockholms katols-ka kyrka, hur hans befäl
förlöjligar honom och hotar att sända honom till dårhus, hur regementspastorn
varnar honom för att inträda i Satans tjänst och försöker hindra honom från att
utträda ur Svenska kyrkan. Överallt bara hån, satir och smädelser. Han har
emellertid stått fast. Nu har förföljelserna nått sin kulmen. ”Hade jag ej haft
ett kraftigt stöd af denna så föraktade, misstydda och af elakheten och
fanatismen vanställda lära, så hade jag för länge sedan sjelf ändat en tillvaro
som är så dyster och hatad”, uppger han och slutar: ”Jag hoppas dock och tror
att så fort jag kan komma härifrån och erhålla afsked från regementet skall
ingenting kunna hindra mig från att kunna få aflägga min trosbekännelse och
upptagas uti den hel. Katholska Kyrkan, men så länge jag tjenar qvar vågar jag
ej.”
Fjorton dagar senare, den 16 september 1868, fick han på egen begäran avsked
från regementet. Den 21 september upptogs han i den katolska kyrkan i Stockholm.
Påföljande dag erhöll han pass för resa till Frankrike och Italien.
I påvens tjänst
Den katolska församlingen i Stockholm hade bara några hundra medlemmar men många
internationella kontakter. Någon (kanske den till Sverige nykomne katolske
prästen Bernhard Stolberg) måste ha hjälpt den svenske konvertiten att bli
omhändertagen utomlands. För Johan tycks inom kort ha befunnit sig som menig
soldat i det påvliga utlänningsregementet Carabinieri Esteri. Regementet ingick
i påvens armé som helt bestod av värvade soldater – 15 000 man – vilka under den
italienska enhetskampen försvarade Kyrkostaten mot Viktor Emanuels framträngande
trupper.
Johan, som i Rom kallade sig Feldini, fick medalj för sin tapperhet och
utnämndes 1870 till underlöjtnant. Hans plutonchef lovordade honom som ”en
värdig förebild för de yngre både inom och utom tjänsten och särskilt då Rom
omringades och bombarderades, såväl genom sin kunskap och erfarenhet i tjänsten,
sin iver och noggrannhet som genom sin fasta karaktär och sitt oförvitliga och
distingerade uppträdande.”
Påvens soldater förmådde inte hindra de italienska trupperna från att den 20
september tåga in i Rom och påven, Pius IX, gjorde sig till ”fånge i Vatikanen”.
Icke desto mindre upphöjde han den unge underlöjtnanten/konvertiten från Sverige
till riddare av S:t Gregorius den Stores orden, militära klassen. Med anledning
härav satte Johan ett de framför sitt efternamn och stavade detta Felldihnj –
med j:et uttalat sch.
Den påvliga armén upplöstes hösten 1870. Johan slöt då i stället upp på
fransmännens sida i det pågående tysk-franska kriget, med ett långt ärr i pannan
som minne. Han återvände sedan till Stockholm, möjligen för att försöka få
tjänst vid något svenskt regemente. Våren 1871 begärde och fick han på nytt ett
pass för utrikes resa.
Antagen på falska premisser
Denna gång var Paris hans mål. Ämnade han deltaga i det inbördeskrig som rasade
där så kom han för sent, kriget var nästan slut. Den franska armén hade
emellertid ett regemente för yrkessoldater – främlingslegionen – som var öppet
för män från vilket land som helst. Men det krävdes rekommendationer för att bli
antagen. Johan lyckades beveka Sveriges minister i Paris att skriva till den
franske krigsministern och framhålla de goda vitsord som svenska officerare gett
Johan – här kom alltså betyget från korpralskolan väl till pass. Svaret blev
emellertid negativt eftersom det just då rådde anställningsstopp för officerare
i legionen.
Johan vände sig också till en annan uppsatt person i Paris, en general. Denne
vädjade för honom både muntligen och skriftligen. I ett brev förklarade sig
generalen vara övertygad om att krigsministern skulle vilja i sitt beskydd ”taga
en person i en så exceptionellt intressant belägenhet.”
Vad generalen anspelade på framgår av ett brev som generalens hustru hösten
1874 överlämnade då hon bad om en audiens hos krigsministern. Brevet innehöll
nämligen uppgifter om den person audiensen gällde, en hårt prövad förnäm svensk:
”Chevalier de Felldihny, arvtagare i en adlig familj i Sverige, page vid kung
Carl XV:s hov, utbildad vid volontärskolan varifrån han utexaminerats med bästa
betyg, därefter fanbärare i kungens garde, har vid tjugofyra års ålder, på grund
av att han avsvurit sig lutheranismen, upplevt att hans familj tagit avstånd
från honom, att han måst avstå från sitt fädernearv, att han blivit avskedad
från armén och utvisad från sitt land, och står utan medel till sitt uppehälle.”
Generalskan sade sig veta att det var en sällsynt ynnest att bli antagen till en
tjänst i främlingslegionen men ”chevalier de Fellidhnys bakgrund för att utbe
sig denna ynnest är också exceptionell. […] Hans antecedentia, hans karaktärs
ädelhet, hans övertygelsers fasthet, hans pliktkärlek gör honom värdig att tjäna
som exempel i den kår i vilken han önskar få inträda.”
Ett intyg från ”Hernösands Domkyrkoförsamling” bestyrkte konvertitens adliga
härkomst: hans fader hette von Felldihnj och modern var född Ehrenkrona.
Uppgifterna gjorde verkan, krigsministern hade förståelse för den svenske
officerens svåra lott. En ledig tjänst vid infanteriet tilldelades honom.
Johan fick i Paris den 5 december 1874 meddelande om att han utnämnts till
underlöjtnant i främlingslegionen och att han omedelbart skulle infinna sig vid
regementet i Mascara i Algeriet. Några dagar därefter skrev han sitt första brev
till farbrodern. Han kände nog behov av att ta upp kontakten med släktingar i
hemlandet inför det farliga äventyr som han stod i begrepp att ge sig in i.
Blesserad i huvudet
Sous Lieutnant Jean de Felldihnj var varken den ende eller den förste svensken i
främlingslegionen. Men få härdade ut så länge som han – drygt fyra och ett halvt
år. I början var det idel beröm från hans överordnades sida: En mycket bra
officer med utmärkta principer, en uppriktig och öppen natur, arbetar med
glädje. Senare fann man honom vara föga intelligent men ambitiös och ivrig i
tjänsten. Hans franska förblev bristfällig. Hans uppträdande var däremot alltid
perfekt, han var mycket disciplinerad och förekommande.
”Vi hafva rysligt med tjenst och arbete”, skrev Johan till släktingarna.
Ständiga förflyttningar, sträng disciplin, många examina. Han var övertygad om
att han skulle avancera snabbt, fortare än andra.
Vid årsskiftet 1878–79 genomgick han en kurs vid skjutskolan i staden Blida i
Algeriet. När han i mars 1879 var tillbaka i vakttjänst i en fästning i Tiaret,
beklagade han i ett brev till Olivia att han inte skrivit på länge. ”Mitt långa
dröjsmål kommer derutaf att jag för nära 3 månader sedan blef bleserad i
hufvudet af en kulskärfva, som kastade mig på sjuksängen och hvarifrån jag nu
för blott 8 dagar sedan uppstått. Man har under 3 veckors tid tviflat om att jag
skulle kunna gå igenom, men med Guds hjelp har jag dock kommit undan ehuru jag
ännu är rätt svag, men jag går dock uppe nu.”
Olivia oroade sig säkert för Johan. Men hon hade inte fått höra sanningen. Johan
hade flera gånger uppträtt berusad i Blida, satts i arrest och gått ut kursen
som nr 13 av 13 elever. I Tiaret fortsatte han sitt supande, ådömdes allt längre
och hårdare straff och intogs tre gånger på sjukhus för delirium tremens. När
detta skedde för fjärde gången förekom han hotet att bli avskedad genom att
skriva under en ansökan att få lämna legionen. Ansökningen beviljades utan
svårighet, alla befäl tillstyrkte.
Blöda och dö för Norden
I augusti 1879 kom Johan tillbaka till Stockholm. Han tålde inte längre det
afrikanska klimatet, förklarade han. Men blev det krig i Europa, då tänkte han
vara med. Kanske var tiden nu kommen för honom ”att få blöda och dö för den höga
ädla Norden”.
Någon glansfull insats blev det inte. Tack vare intyg om utländsk krigstjänst,
beröm av påvliga officerare och ordensriddarutnämningen – samt examensbetyget
från korpralskolan – beviljades han dispens från svensk officersexamen och fick
1880 anställning som underlöjtnant vid Gotlands nationalbeväring. Katolska
församlingen i Stockholm lånade honom 500 kr för ekipering.
Tjänsten på Gotland var föga ansträngande. Den bestod i att han några dagar om
året skulle vara med och leda landstormens övningar på ön. Han var emellertid
inte lyckad inför trupp. Av gammal vana skrek han ut sina kommandon på franska
och italienska. De gotländska mannarna stod frågande.
Absolutist hade han inte blivit. Det gick rykte om deliriumanfall också i
Sverige. Han ursäktade sig med att det utomlands brukat utdelas spritdrycker för
att höja de stridandes mod – och vanan att stärka sig satt i.
1883 gifte han sig i katolska kyrkan med en välbärgad bokbindaränka – tio år
äldre än han själv – hos vilken han fick ett ombonat hem. Att hustrun följde med
honom på tjänsteresorna till Gotland var dock mind-re roligt. 1885 befordrades
han till löjtnant.
Tilltagande fetma och bekvämlighet gjorde att han helst satt hemma med sin
långpipa eller i glada vänners lag. Han blev en välbekant person på Stockholms
gator där han flanerade med uniformkappan uppknäppt även på vintern så att hans
ordnar syntes. De var fyra stycken. Franska hederslegionen uppgav han sig ha
fått under sin tjänstgöring i främlingslegionen och den guldmedalj, med hans
adliga namn ingraverat, som han alltid bar i en kedja runt halsen, sade han att
påven överlämnat till honom när han adlades.
Johan var en snäll och anspråkslös person, omtyckt av sina kamrater. Han var
tystlåten i stora sällskap men kunde på tu man hand, om han fick några glas
konjak, bli talför. Då berättade han så vidunderliga historier från sin
utlandstjänstgöring att åhörarna ibland hade svårt att tro honom.
In i det sista var det dramatik kring honom. Då han en dag intog middag i sin
bostad blev han illamående och två dagar senare dog han. Hans hustru som visste
att han kort förut fått ett hotfullt brev, misstänkte att han bragts om livet
genom gift. Det blev rättsmedicinsk undersökning. Den utvisade inget brottsligt,
dödsorsaken var en leversjukdom. Glasen konjak hade kanske till slut blivit för
många.
Han hade blivit känd även i landsorten. Den svenska pressen berättade om
begravningen ”med viss pomp och ståt” i katolska kyrkan i Stockholm av löjtnant
Felldihnj ”om vars levnad och bedrifter tidningarna haft åtskilligt att
förkunna”. Kalendern Polstjernan noterade hans dödsfall och angav (felaktigt)
att han var den ende svenske riddaren av påvliga S:t Gregorius orden.
Vid sin bortgång den 12 juli 1886 var han bara 41 år gammal. Man skulle tro att
hans levnadsöde, hur ovanligt det än varit, snart skulle vara glömt.
Vad är sanning?
Löjtnantsänkan Felldihnj älskade sin make och beundrade hans krigargärning. Hon
lät på hans grav i Stockholm sätta upp en stor gravsten i form av en vapensköld,
på vilken ristades en hjälm och initialerna J.F., krönta av en adlig krona.
Tvärs över stenen nitades en sabel fast som, bruten i två delar, låg i korsform.
Den avbrutna sabeln fascinerade en förbipasserande pojke. Som vuxen mötte denne
en gammal man som kunde lämna upplysningar om den person som vilade i graven.
Det som sagesmannen berättade om Johan Felldin blev till en artikel i Göteborgs
Handels- och Sjöfarts Tidning 1932.
Då var Johans brev till släktingarna inte kända. De påträffades 1971 när ett hus
i Söråker, i vilket en dotter till Olivia hade bott, skulle rivas. I ett skrin
på vinden låg en tygpåse med ett prasslande innehåll. Det visade sig vara breven
från Johan i Nordafrika, sparade av Olivia. En journalist berättade om breven i
Sundsvalls Tidning 1974 och breven deponerades som ett enskilt arkiv i
landsarkivet i Härnösand. Forskningar i andra arkiv, i Sverige och utomlands,
har gett ytterligare upplysningar.
Den bild av Johan Felldin, som på detta sätt har växt fram, förbryllar. Liksom
hans umgängesvänner ställer man sig undrande till mycket av det han berättat.
Han tycks ha varit en mästare i att fabulera.
Till exempel uppgav han i breven till farbrodern att han deltagit i flera
fältslag på den europeiska kontinenten – men dessa slag utkämpades medan han
ännu befann sig i Sverige. För sina Stockholmsvänner berättade han att han
deltagit i gerillakrig i Spanien och flytt till Frankrike 1876 – men då var han
främlingslegionär.
Den beklagansvärda situation som han målade upp för generalsparet i Paris
saknade helt verklighetsbakgrund. Prästbeviset angående hans föräldrars adliga
börd var en förfalskning av hans egen hand. Felldin hade varken blivit avskedad
eller utvisad eller arvlös för sitt trosbytes skull. Dessa påföljder för avfall
från den evangeliska läran hade avskaffats genom en förordning 1860. Uppgiften
till Olivia om hans svåra sjukdom var osann. Hans påståenden om täta kontakter
med kung Oscar II och ”andra högmögende såväl i Sverige som i hela Europa” –
vilken sanningshalt har de?
Roms statsarkiv har inte hittat honom i regementsrullorna eller bland dem som
belönats med någon medalj. I främlingslegionens dossier om honom finns inte
antecknat att han fått hederslegionen. Orsaken till hans adlande och
ordensinnehav – inte minst av den förnämliga S:t Gregorius orden – är dunkel och
uppgifterna härom har inte gått att få bekräftade.
Däremot tycks han ha förtigit för de katolska prästerna att han som livgardist
kort före sin upptagning i katolska kyrkan ådömts sex dagars arrest och mist sin
vicekorpralstjänst för att han medverkat i en utpressning och försökt tilltvinga
sig pengar. Ville han därför snarast försvinna till utlandet?
Den energiske fattigpojken, tvungen att arbeta sig upp, strävade nog ständigt
efter att bli uppmärksammad och visa sig betydelsefull. Eller var hans
vårdslöshet med sanningen en följd av en hjärnskada, orsakad av en kula eller
ett alltför ymnigt inmundigande av starka drycker?
Arm syndare, trogen tjänare
Säkert är emellertid att Johan var ambitiös, företagsam och orädd. Han var
självständig i sina åsikter och höll fast vid dem. Den präst som undervisade
honom före hans konversion antecknade i dopboken att han ägde ”den själsliga
styrkans gåva” – något som många nog instämt i.
Johan var religiös. Det framgår av hans brevväxling med Olivia. När hon i ett
brev sagt sig vara glad över att han inte blivit en gudsförnekare skrev han
genast ett långt brev till henne. ”Min kära Cousine, huru kunde jag vara så dum
att villja förneka Herren? Han som alltid hjelpt mig fram, Han som hjelpt mig ur
farorna som tusentals gånger hotat mitt lif, huru förneka Honom och hans ord om
man är en förnuftig menniska?
Hans innersta önskan är något helt annat än ära och glans, anförtror han Olivia:
”O huru gerna ville jag ej lefva gömd och okänd i någon vänlig vrå af verlden
för att i tysthet och i ödmjukhet tjena min Frälsare och Gud!” Bland prinsar,
grevar, markiser och baroner utomlands har han funnit den djupaste fromhet,
berättar han, ”och detta har ännu mer stärkt mig och upplyftat mig i min tro och
i min föresats att tjena Gud till det yttersta”. Hans livstid kan avklippas av
en kula ”men döden är ingen fasa för dem som ällska Herren och söka att lefva så
som hvarje dag vore den sista. Jag är beredd, ske Herrans villja!” Från
skjutskolan i Blida skriver han: ”Jag vill blifva min Gud och Herre trogen till
sista stunden och då kann jag med säkerhet räkna på Hans nåd och barmhertighet
för sin arma syndare, men trogna tjenare.”
”Bedjen för mig i Julottan”, uppmanar han sina släktingar och lovar själv: ”Tron
ej att jag glömmer eder! Oh, nej! I soldatens korta, men säkert till himlen
gående böner ären I alltid hvarje dag inneslutne. Ej gör det något om bönen är
lång eller kort blott den går från hjertat. Till och med den tystaste suck under
det skarpaste kanondån går till himlen raka vägen, och blir hörd!”
Bara en gång antydde han i breven till släktingarna att han blivit katolik. Det
var när han en gång började ett brev med ”Dominus vobiscum”. Det är latin och är
en fridshälsning som ofta upprepas i vår heliga kyrka, förklarade han.
Vad fick den unge livgardisten att söka sig till den lilla katolska kyrkan vid
en bakgata i Stockholm? Vad grep honom där så att han ville bli katolik? Någon
har förmodat att det endast var längtan efter att lukta krutrök på allvar som
drev honom utomlands. Men det måste ha varit något mer som gjorde att han –
ensam och oförstådd – övergick till den katolska kyrkan. Också efter sin
återkomst till Sverige höll han fast vid sin katolska tro. Än idag ihågkommes
han med årsdagsmässor i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm.
I grund och botten var det väl hans konversion till katolska kyrkan som gjorde
att han fick ett så märkligt liv.
Frågetecknen hopar sig. Ännu 120 år efter sin död fortsätter bagarlärlingen från
Härnösand att fängsla fantasin.
Artikeln har i en något utförligare version och med källhänvisningar publicerats
i Släktforskarnas årsbok 2001
|
