|
Gotlänning trivs ej i nyordnade Europa.
Sjöman från Slite berättar om sin andra krigsförlisning.
Vid Sigyns minsprängning
utanför holländska kusten den nionde augusti befann sig även en
gotlänning ombord, timmermannen V. Nyström från Slite. Från fartyget
räddade sig alla, endast två man blevo lätt skadade. Besättningen
bärgades av en tysk trålare och infördes till Den Helder, och fick sedan
över Amsterdam, Bremen, Hamburg och Lübeck, Rostock och Stralsund bege
sig till Sverige. Hr Nyström, som för cirka en vecka sedan kom hem till
Gotland, har i ett samtal med G. F:s medarbetare berättat en del om
minsprängningen.
Besättningen, däribland hr
Nyström, befann sig i mässen, där den drack kaffe vid 3-tiden på
söndagseftermiddagen den nionde dennes, då plötsligt samtliga av en
explosion kastades upp i mässtaket. Nyström fick sedan bord o. bänkarna
över sig, varför det tog några minuter innan han kunde bege sig upp på
däck efter att först från hytten hämtat livbälte.
− När vi kommo ut på däck var babords livbåt, som jag tillhörde,
försvunnen, berättar Nyström. Då rusade vi till styrbords livbåt, som
man just firat. Då inte alla kunde få plats där, sprungo vi till
flottarna. Sedan jag hjälpt förste styrman få ut flotten, hoppade jag i
livbåten. Sedan befann jag mig i livbåten ungefär 10 minuter. Fartyget
sjönk mycket sakta varför jag hoppade tillbaka igen och räddade ur
hytten min bästa kostym. Jag vågade inte söka efter mera, då fartyget
kunde sjunka vilket ögonblick som helst. Det var brustet på mitten. Och
hängde samman endast genom brädgången och delvis däcket. Härefter begav
sig livbåten över till den tyska trålaren, som förde den räddade
besättningen till Den Helder.
I Den Helder fick
besättningen på kvällen ett mål mat, bestående av rökt flundra, bröd och
margarin. Dagen därpå fördes vi till Amsterdam och utspisades med en
tallrik kålsoppa med några potatisbitar i. Livsmedelssituationen i det
förr så rika Holland – där man förr kunnat få vad man velat – verkade
ytterligt svår. Det enda man kan få är kålsoppa. Befolkningen är
synbarligen undernärd och dåligt klädd. Holländarna ha kort på allting,
de få sålunda exempelvis inte mer än ett par skor per år, som de få ha
både till vardags och till bäst.
Från Amsterdam fördes besättningen till Tyskland, närmast till Bremen.
I Tyskland voro sjömännen i
tre dagar. Maten bestod av endast en tallrik kålsoppa med några
potatisbitar i om dagen, varför man när man på fjärde dagens kväll
anlände till den danska ön Gedse(r) lät det första ordentliga målet mat
på fyra dagar: hackad oxbiff, sig väl smaka. Även
förläggningsförhållandena i Tyskland voro dåliga. I Stralsund förlades
hela besättningen, 34 man, i ett litet rum, där man fick ligga på golvet
på madrasser, packade som sillar. Bevakningen var under hela
Tysklandsvistelsen synnerligen sträng. Med dragna bajonetter följde
SA-män längs hela resan, ända tills besättningen kom till Gedse(r).
− Mellan Hamburg och Lübeck voro vi ute för ett litet intermezzo,
berättar hr Nyström. Tre man av oss hade gått in i en kupé på tåget, som
enligt vad vi kunde se inte var annat än en rökkupé. Där fanns sålunda
askkoppar utsatta och inga anslag om rökningsförbud syntes till.
Följaktligen rökte vi. Men som vi sutto där kom en kraftig konduktör,
beväpnad som de alltid äro, och sade till oss att ”här får ni inte
röka”.
− Men det är ju rökkupé, förklarade jag.
− Nej, svarade han.
− Men det finns ju inget anslag och det finns ju askkoppar.
− Det kostar två mark.
Vi fingo betala två mark per person. Som tur var hade en av oss några
mark på sig, annars hade vi väl blivit avkastade. Konduktören lämnade
oss dock ett kvitto.
− Rostock var fruktansvärt åtgånget efter den bekanta 1,000-plansräden.
Av hela järnvägsstationen, som var större än Stockholms central, fanns
inget mera kvar än skelettet. Huvudspåren hade man lagat ihop, men ännu
stodo kvar på bangården skelett av järnvägsvagnar. Expeditionerna hade
inrymts i träskjul.
Från Danmark kom man äntligen
till svensk botten. Och vår glädje var stor över att åter vara på svensk
mark, förklarar hr Nyström, en resa genom det nyordnade Europa är
minsann ingen nöjesresa.
Hr Nyström har i och med Sigyns minsprängning upplevat sin andra
krigsförlisning, då han i maj i fjol i samma rederi och med samma kapten
var med om en torpedering utanför Wilhelmshafen.
Våga livet för en krona
timman!
− Tänker sig hr Nyström ut
igen?
− Nej, inte den närmaste tiden. Jag är rätt nöjd nu för ett tag. Det är
ganska påfrestande, att ligga ute så här i krigszonerna.
− Men det är ju bra krigsriks?
− Tänker man närmare efter, blir det inte så mycket. Högsta krigsrisken,
300 procent, blir för min del 25 kr. om dagen. Det blir alltså ungefär
en kroma timman för att våga livet för. Och det är förresten inte alltid
man har högsta risken. En bra slant förtjänar man visserligen, men livet
är väl ändock mera värt!
Beträffande det dåliga rykte, som sjöfolket har, betonar hr Nyström, att
det i en hel del fall är befogat. Men majoriteten av sjömän är
ordentligt folk. Men på nästan varje båt finnas det några rötägg, som
drar ner intrycket för hela kåren. Men sådana har inte på sjön att göra.
Vi göra också allt för att rota ut dem. På min senaste båt fanns det
några rötägg, som söpo upp pengarna så fort de kommo i land och svinade
ner sig. Vi anmälde dem för Sjöfolksförbundet. Och de komma nog inte ut
igen i första taget. Så småningom skall det nog gå att rota ut rötäggen.
(Gotlands Folkblad 26/8 1942) |
