Karl Johan Ludvig Elias Arrhenius

Arrhenius nummer 9 från höger.

De svenska krigarne i Kongo löjtnant Arrhenius, som i vintras blev sårad, är nu återställd.

Från vår tappre landsman, löjtnanten i belgiska kongoarmén, Elias Arrhenius äro vi nu åter i tillfälle att lämna en del upplysningar sedan vi genom välvilligt tillmötesgående, från en av hans goda vänner här hemma fått del av hans senaste brev samt likaså en del fotografier från hans strider mot tyskarna.

I ett brev av den 14 april skriver han sålunda: Jag är nu fullt återställd från min svåra blessyr och befinner mig på nytt vid fronten i Kibati, högkvarteret, tre dagsmarscher från Rutshuru (det hugger dock då och då till i bröstet påminnande mig om att kulan gått in genom lungan.

Ja, jag har sluppit lyckligt undan, ett underverk, ty själv trodde jag ej att jag efter all blodförlust skulle repa mig igen. Jag är glad över att åter befinna mig vid fronten; kommenderar här ett halft batteri. Vi hålla oss ännu på defensiven, men den dag då vi få taga till offensiven är nog ej avlägsen (en två månader tror jag). Skärmytslingar av mer eller mindre allvarlig natur saknas dock ej. Tyskarna göra allt vad de kunna för att låta oss veta att de leva. Smörj få de dock så fort de visa sig.

Kivu bildar ett militärdistrikt o. operationsområde men är ju så stort, framför allt långsträckt, så att det blivit uppdelat tre grupper - jag hör således till den norra gruppen. När vi en gång komma att marschera en avant mot fienden så komma nog de tre grupperna att så småningom stöta ihop för att sedan med förenade krafter gå till anfall.

Vårt (den norra gruppens) första göra blir nog att taga några befästa tyska poster. Sedan råka vi väl på tyskt område på våra mellersta Kivu stationerade trupper för att sedan gå söderut - det är ju bara hypoteser - ingen vet vad högsta ledningen tänker göra. I Katanga-distriktet operera våra trupper med männen och hittills med framgång. En hel del förstärkningar ha vi redan fått och vänta ytterligare ej blott trupper utan även kanoner och mitraljöser av senaste modeller. Vi äro här en mängd skandinaver - allesammans präktigt folk bl. a. flera underofficerare f. d. I :ste konstaplar från Wendes och Gottlands artilleri, med vilka jag förr i världen tjänstgjort hemma.

- Min bäste vän är Bayton f. d. reservunderlöjtnant på Norrlands artilleri, som står i tur att bli capitaine-commandant. Vi båda kampera tillsammans.

Någon nöd går det ej på oss - tvärtom. Mat och god mat i överflöd, men whiskygroggen är rätt sällsynt.

Varje officer har ett litet hus av bamburör, två rum och kök - det senare dock ett litet hus för sig själv. Kibati ser ut som en liten villastad och skulle se fredlig ut om den ej vore omgärdad med skyttegravar, kanonvärn och stormhinder. Någon gemensam mäss hava vi ej utan ha slagit oss ihop två, tre stycken och bildat hushåll. Baytonen förbaskat bra man - och jag hava riktigt trevligt ihop. Når jag kommer hem? Ja,det vete sjutton? I alla fall ej förrän kriget är slut i Europa, och det ser ut att bliva långvarigt. Vilket elände!

Belgien och belgarna ha alla mina sympatier; ett präktigt och tappert folk ha belgarna visat sig vara. Måtte de efter krigets slut få full och värdig upprättelse. Glad skall jag bli den dag, då jag får packa. (Källa: 1453)