Lars Gottfrid Nilsson

Jag fick intresserat två av mina kamrater, Bror Johansson, Säby, och Albert Pettersson, senare Geiron från Borstahusen, för saken och vi infann oss på arbetsförmedlingen i Landskrona. Vi tecknade kontrakt med Gotlands Infanteriregemente på två år, räknat till den 1 november 1914. Avresan från Landskrona skedde den 18 januari 1913. Min käre far hade tagit ledigt från sitt arbete, och följde med in till tåget, som gick från Landskrona kl. sju på kvällen. Klockan åtta på morgonen den 19 januari var vi i Stockholm. Vi skulle egentligen ha bytt tåg i Älvsjö, men då båten från Nynäshamn inte skulle gå till Visby förrän halv tolv på natten, föredrog vi att resa ända in till Stockholm.

Till slut var det tid att dra sig ner till Centralen, vi gick ju längs Strandvägen, där vi såg en massa finnskutor lossa ved , Efter en rätt så solig dag, började det ett blåsa upp på eftermiddagen. Vid femtiden på eftermiddagen gick tåget till Nynäshamn där vi inträffade vid halv niotiden, och där det blåsta ganska friskt. Det hade gått ut stormvarning, varför de flesta passagerarna vände åter till Stockholm. Vi tre skåningar, som skulle infinna oss på  resp. kompanier den tjugonde januari, och därtill var utan pengar, hade inget annat att göra, än att resa vidare.

Den Gotlandsbåt vi for över Östersjön med, var gamla "Gotland,". Det har varit tre Gotlandsbåtar sen dess med samma namn. Den resan är omöjlig att glömma, därför att det var det värsta tänkbara väder man kan fara över till Gotland i. Det var nordostlig vind. varför båten både satte och slog, det är vad man kallar rullning. Ombord under däck var det en otrevlig stank, som det kan vara i gamla båtar. Då denna stank blev uppblandad med lukten från kreaturstransporter, blev den vedervärdig. Det visade sig, att vi tre var de enda passagerarna, och vi blev anvisade att ta plats i försalongen, framme i fören således. Städerskan kom in med tre stycken hinkar och sade, att "dem kommer Ni att behöva under resan". I denna vämjeliga atmosfär, drog jag mig mot lejdaren, och sökte mig upp på däck. Där stannade jag i det längsta. Men då vi hade passerat Landsorts fyr, tog jag mig ner under däck. Jag hade börjat frysa, i synnerhet, som jag endast var klädd i kavaj , utan överrock, Kalsonger och vantar hade jag aldrig haft. När jag kom ner i den s.k. försalongen. mötte mig en obeskrivlig syn och lukt. Hinkarna låg och rullade på durken, och bland dessa och uppkastningar låg mina kamrater, redlösa av sjösjuka

Jag placerade mig på en av de längsgående väggfasta bänkarna. Där försökte jag i den mån det gick, att slappna av och bara följa med båtens krängningar i den svåra sjögången. Detta var den längsta natt jag dittills upplevt, och jag hade föredragit halmstacken i Rya före detta. Till slut nådda vi redden utanför Visby men då kunde vi inte ta oss in till hamnen. Vi låg och stampade vatten ända tills vi var tvungna att gå ner till Klintehamn. Vi hade då blivit så överisade, att båten höll på att slå runt i den hårda sjön.

Med järnväg åkte vi sen ganska försenade till Visborgsslätt. Vi anmälde oss, sen vi skiljts, på våra resp. kompanier. Jag minns, då jag kom upp på den kalla vinden, där förrådet var beläget, och fick min utrustning. Bland annat linneskjorta och linnekalsonger, som de hade då. Det var som att krypa ned i en isvak. Då jag var klar, var det att anmäla sig på rekrytskolan, som då var förlagd i träbaracker i parken på kasernområdet. Där träffade jag så mina kamrater igen. Ja, så var det att ta igen, vad vi förlorat i utbildningen. Soldatskolan hade börjat redan den l november 1912, så vi var långt efter i utbildning.

I denna nya miljö, som var på gott och ont, fick vi börja med enskild utbildning i exercis, krigsmans erinran utantill mm. Andra dagen hade vi övning i fälttjänst med därtill utnyttjande av skylande och skyddande föremål i terrängen. Detta var på förmiddagen. Hemvändandet till kasernen skulle också användas i utbildningssyfte, vilket bestod i att orientera oss till förläggningen. I denna min första tävlan skulle jag försöka utmärka mig. Jag blev tvåa, trots att jag utan kännedom om terrängen, och med full packning (maran = ränsel) följde den, som tycktes vara snabbast, och som blev etta. De som hade börjat rekrytskolan. hade fått ökat på tyngden i packningen  efter hand, medan vi tre nykomna fick full packning med detsamma. Jag gjorde dock ett fel. när jag kom till förläggningen. I mitt oförstånd gick jag in i tvättrummet, och sörplade i mig en del vatten. Vi hade en timme kvar till andra frukost, och den skulle vi använda till teori, som bestod i räkning. Jag kom fram till tavlan, och skulle 1ösa en tilldelad uppgift. Jag hade inte mer än börjat, förrän jag kände mig illamående. Jag fick frossa och höll på ett falla omkull. Jag vaknade på sjukhuset på eftermiddagen, och fick då veta, att mina kamrater fick tag i mig vid tavlan, bar mig in till min säng, tog sina filtar och höljde över mig. Men jag bara skakade i frossa. Sen kom sjukvårdare och bar mig till sjukhuset.

Den största orsaken till min sjukdom, som visade sig vara lunginflammation, var resan hemifrån med otillräcklig klädsel, sjöresan, och kulmen nåddes vid vattendrickningen. Lunginflammationen visade sig vara svårartad, och temperaturen visade 40-42 grader under de första åtta dagarna. Jag fick en vän under dessa dagar på sjukhuset i sjukvårdaren Elof Persson. Han låg på en säng vid sidan om mig och vakad. Det nionde dygnet började tempen sakta gå neråt. Vad jag sporde sen var, att far fått telegram, att eventuellt resa till Gotland. Men den sorgliga resan slapp han ifrån - det var inte min tid ännu.

När jag så småningom blev utskriven från sjukhuset efter 24 dagar, var jag ganska så kraftlös, och hade magrat mycket. Jag skulle en tid gå sjukskriven i kvarter, så gick jag då till förläggningen, men då jag kom dit, hade rekrytskolan förlagts i bivack, cirka tre kilometer från Visborgsslätt. Bivack var tältförläggning ute i ett skogsområde. Eftersom det hade kommit ner mycke snö - cirka en halv meter - så var det att plumsa ut i snön. Vi låg i 16-mannatält med marken täckt med granris, och eldstad i mitten. Där tillbringade jag cirka en vecka, Innan vi kom hem till baracken igen. Om det nu var så hälsosamt att komma direkt från sjukhuset och ut i vinterförläggning? Jag tog i varje fall ingen skada av äventyret. så var det att fortsätta den avbrutna utbildningen.

Det fanns de, som inte kunde inordna sig i den då stränga militärdisciplinen. En av våra kamrater sköt sig i tvättrummet med ett löst skott. På grund av att han höll gevärsmynningen ända in till bröstkorgen, hade rekylen sprängt sönder mynningsblecket, som i två delar hade trängt in i hjärtat. Han dog omedelbart.

Två av kamraterna blev utstraffade på grund av alkoholmissbruk. Det var en pojke, lång som fyrtornet, och en liten knatte från Flädie i Skåne, de båda hette Karlsson resp. Hansson och höll ihop i både vått och torrt.

I mars månad slutade rekrytutbildningen, som skulle avslutas med rekrytmarsch Gotland runt. Den varade en vecka, tog sex dagar och sträckte sig övar 24 mil. Vi gick över Visby, Ireviken, Kappelshamn (x), Fårösund,  Lärbro, Slite (x), Gammelgarn (x), Ljugarn, Hemse, Grötlingbo (x), Hablingbo, Sproge, Klintehamn, Västergarn (x) och Visborgsslätt. På kryssade orter slog vi nattkvarter. Minnen från den marschen kommer jag särskilt ihåg, då vi i Slite tältade över natten. Det var vid Bogesjöns norra sida, som ligger ganska. högt. Där fanns på denna plats en samling raukar, och kalkstensberget är endast beklätt med ett tunt lager jord och mossa. Det hade blåst upp en ganska besvärande ostlig vind med regnbyar. På denna plats skulle vi slå läger och resa våra tält. Vi var förlagda i fyramanna tält utan eldstad, och i mars månad. Efter utspisningen var vi glada, så trötta vi var, att krypa i tälten så fort som möjligt.

Vinden började friska i ytterligare, och då vi vid tältslagningen inte fått tillräckligt fäste för tältpinnarna, försökte vi att hålla tältet på plats. Detta var dömt att misslyckas i synnerhet, som tröttheten tog ut sin rätt. Vi somnade, och vaknade plötsligt när tältet rycktes loss av en vindil, och där låg vi plötsligt under bar himmel. Det var nu att i mörkret jaga efter tältet som vi till slut hittade, insnärjt i hjulet till kokvagnen. Vi fick ordna för oss provisoriskt för resten av natten.

Den tredje dagen började vi vår marsch mot Gammelgarn. När vi kom till Anga kyrka, fick vi återknyta bekantskapen med våra utstraffade kamrater, Karlsson och Hansson. som numera vandrade på luffen. Dessa två höll kamratligt ihop som förut. Vår löjtnant, som hette Berggren, visade sig som en verklig humorist. Han beordrade rast, och under rasten fick vi samspråka med den långe och den korte, och det blev idel fröjd. Karlsson hade dragspelet med sig och det blev uppgjort, att de skulle följa efter oss till Gammelgarn, och bli utspisade tillsammans med oss. Det var nog en syn för Gudar, att se dessa två i teten framför en 50-mannatrupp tillsammans med löjtnant Berggren. Men gissa, om man glömde sina skoskav och andra skavanker, när Karlsson drog sina marscher på dragspelet. Våra forna kamrater delade förläggningen med oss över natten, och fick sina ordentliga skrovmål. Efter att de blivit vederbörligen avtackade, fortsatte vi sen utan musik till Ljugarn, som var målet för nästa rast. Karlsson och Hansson stod kvar länge och såg efter oss. Djupt rörda, som dom var stockades nog någon tår i ögonvrån. Vi rastade och utspisades i Ljugarn, och fortsatte sen till nästa nattförläggning, som var Grötlingbo. Det var en rätt så utschasade trupp, som den femte dagen i följd vände marschriktningen mot norr, över Hablingbo, Sproge, och som i Fröjel utspisades under rasten. Så fortsatte vi över Klintehamn till Västergarn. Där fick vi förläggning i en lada. så vi slapp tältet. Vi blev utspisade vid kokvagnen på gårdsplanen. Kocken hade lyckats få köpa mjölk på gården, så vi fick lite ombyte istället för kakaopulver uppkokt i vatten, eller kaffe fick vi då mjölk.

Det var ganska ruggigt och kallt i ladan, och det var femte natten vi sov med kläderna på oss. Jag tyckte jag kände mig särskilt frusen, trots den varma mjölken. Jag smög mig till stallet. Där kom jag in i en kalvkätte.  Kalven blev lite orolig, men jag kröp ner i ett hörn och han lugnade sig. Det värsta var, att jag inte hörde reveljen på morgonen, varför jag höll på att komma f ör sent till uppställningen. Så skulle nu den sista dagens etapp börja. Det var en ganska modfälld och utschasad trupp emot när vi startade från Visborgsslätt. Löjtnant Berggren gjorde vad han kunde, för att pigga upp oss. Men "Halta Lottas krog i Göteborg" liksom andra beväringsvisor hade tonat bort. Kanske ekot av våra marschvisor, utmed vägarna vi gått, ännu genljöd, men nu var det som förgjort. I Tofta hade vi rast och utspisning. Så startade vi då sista sträckan. Nu hade vinden, som vi hade rakt emot oss, ökat, och därtill började det regna isiga droppar som slog oss i ansiktet. När vi startade vår marsch  var det skapligt väder, så några pälsmössor hade vi inte med. Regnet övergick i snö, och kallt var det. Vi kunde likaväl gå baklänges, för när vi tog ett steg fram, åkte vi två steg bakåt. Sannerligen kändes våra skoskav dubbelt, liksom övriga krämpor. Men i jämnhöjd med Högklint fick vi se något med förundran, hela regementets musikkår stod uppställd vid vägkanten. Det blev uppställning för den, så att den inföll i vår takt, samt framför oss. Det är rent förunderligt, vad musik kan göra underverk. Det blev "Björneborgarnas marsch", "Gotlands regementes marsch" sen Alte Kameraden och "Stjärnbaneret och många fler. Vart tog skoskav och allt elände vägen? Alla plågor var borta, och det var sannerligen ingen dålig trupp, som marscherade upp på kaserngården, där regementschefen Leijonhuvud avtackade oss. "Det är sånt här man skall ha varit med om, för att kallas karl", tänkte jag.

I april månad dog vår skolchef, kapten Leatz. Vilket var då naturligare, än att rekrytskolan fick bilda hederspluton vid begravningen. Chef för den plutonen, där även jag var med var löjtnant Borell. Han bar då den sabel som han fått som hedersgåva av den Persiska Shahen. Borell hade nämligen tjänstgjort i Persien. där han under överste Hjalmarssons ledning organiserat och utbildat gendarmeriet i detta land.

Skolan slutade i april månad. varefter rekrytskolans elever blev placerade på sina resp. kompanier. Således kom jag till 7 komp. där jag hade nr 2. Nu fick jag nya kamrater. Alla som klarade rekrytskolan blev vicekorpraler och halvtroppchefer på kompaniet. Som troppchef fick jag distinktionskorpral Andersson och som plutonchef löjtnant Ytterberg. Det var mycket gott samarbete vid plutonen, men kompanichefen var mindre omtyckt. Det stundade hårda tider vid kompaniet. Det året var det en mycket varm sommar. En tid, när det var som värst, förlades övningarna till nätterna. Jag hade inte svårt att skaffa mig kamrater, även från andra kompanier. Bland andra hade jag en god vän i korpral Törn. Han var göteborgare, och hade varit sjöman tidigare. Han kallades för artilleristernas skräck, därför han gav dem stryk ofta. Artilleristerna hade en ful ovana att vilja gruffa gräl med infanteristerna, men bara när de var numerärt överlägsna. Artilleristerna var enbart gotlänningar, under det att infanteristerna var till 8/10-delar fastlänningar. Gotlänningarna var rädda om sina flickor, som i allmänhet nobbade dem. De gömde sig ofta i fördjupningarna i Söderport. Sporrarna, som dom tagit av stövlarna, använde de som tillhygge mot infanteristerna, just då man passerade detta mörka valv. Så var stämningen mellan olika truppslagen på den tiden.

En söndagseftermiddag föreslog Törn, att vi skulle gå till stan. Vi hamnade så småningom på Stadshotellets nedre våning, och tog in varsin kaffe. Glåporden haglade mot oss från en välbesatt lokal av artillerister. Vi observerade en infanteriofficer, som såg ut att vara överförfriskad, och som i fyllan och villan hade hamnat här. Denne kastade artilleristerna glåpord övar, samtidigt som vi blev utsatta på samma sätt. Vi låtsades inte om deras oförskämdheter, men då en ölflaska hamnade bland våra kaffekoppar och höll på att träffa Törn, då tände denne med kort stubin, "Nisse" sa han, "klara min rygg". Jag fattade galoppen omgående, men sannerligen om det var lätt att följa med den ryggtavlan. Törn började nere vid dörren, och langade den ene efter den andre ut genom dörren, några trappsteg nedanför låg gatan. Jag träffade väl någon jag, också, men allt gick så fort....

Men snart var lokalen tom, utom vi tre infanterister. Vi hörde mest jämmer ute från gatan, vi hade tänkt ta löjtnanten, som visade sig vara från samma kompani som jag, med oss hem. Då visade sig polisen i entrédörren,  och vi hade åkt i kurran, om inte servispersonalen, som tillkallat ordningsmakten, intygat, att det var artilleristerna, som börjat bråket. Nu fick vi avtåga, och eskorterade löjtnanten till sin bostad.

Men det var inte slut med det. Dagen efter hade polisen inlämnat en rapport till regementschefen. Vi fick inställa oss till förhör. Då det blev klarlagt, att vi i verkligheten gått emellan löjtnant F. och artilleristerna fick vi udda vara jämnt, trots att flera av våra antagonister var illa tilltygade.

Det hände då och då, att Törn och jag hade sällskap till Visby, alltid med samma resultat. Han hade en sagolik förmåga att få gruff med artillerister.

I november började jag i regementets korpralskola. Det blev fortsättning på praktiska övningar med mycket fälttjänst och mycket teori även civil sådan. Jag förkovrade mig till det bättre

Föreståndaren för marketenteriet vill jag ägna särskild uppmärksamhet för. Strax då vi hade kommit till Visborgs slätt, hade Pettersson och jag bevistat marketenteriet. Vi kom då i kontakt med marketentaren, som hette Olssons och var från Malmö. Denne Olsson var brottares och hade vid Olympiska spelen i Stockholm 1912 placerat sig som 2:a i mellanvikt B. Olsson frågade oss om vi var intresserade av brottning. Då vi svarade jakande, frågade han om vi ville träna honom. Det visade sig, att han på vindsvåningen hade en brottarmatta, Nu fick vi nytt tidsfördriv. Han lärde oss alla grepp, och det var ingen sinekur att bli gastkramad av honom. Efter varje lektion i alla förekommande grepp med kombinationer, avslutad vi kvällarna med att gå löst på varandra. Olsson, Pettersson och jag, resp. 1, 2 och 3:a. Nu är det att märka, att bland våra kursbefäl på korpralskolan, även fanns en fänrik Råberg, senare så välkänd som ordrörande i Svenska Brottningsförbundet. Vid en fest i gymnastiksalen, fann denne Råberg, att Pettersson och jag ej var närvarande. Detta föranledde honom att undra vad vi hade haft för oss. Då vi talade om, att vi tränade i brottning, blev han intresserad. Han undrade om han fick slå sig ihop med oss och träna. Vi framförde hans önskan till Olsson. och det mötte inga hinder. Nu var vi fyra. Men den gode Råberg hade ingen sinekur, när Pettersson och jag behandlade honom med vår längre framskridna träning.

1914

Som chef för korpralskolan hade vi kapten Lindman, senare chef för 10 linjekompaniet vid mobiliseringen, korpralskolan blev en hård tid. Befälet trimmade oss till bristningsgränsen, men vad jag minns, klarade vi provet alla. Många vore de hyss och jippon, som vi hade för oss. Vi hade en distinktionskorpral N. som försökte göra livet så surt som möjligt för oss elever. Vi försökte svara igen så gott vi kunde. Denne N. var samtidigt logementsbefälhavare, och hade sin säng framme vid fönstret. För att komna till sin säng måste han passera alla våra dubbelsängar från andra änden av logementet. En kväll, då han hade permission, hade han ordnat permissionsförbud för oss alla. Detta skulle hämna. Alla lampor lossade, snören i ankelhöjd vid första sängparet innanför dörren, tvättfat med vatten ovanpå hans skåp med snöre från detta ned till hänglåset, säckbäddning med en trebent stol upp och ned under madrassen. Vem som helst kan räkna ut hans ilska. Rullgardinen neddragen. N. som var kal på hjässan, fick till slut upp rullgardinen, vilket föranledde Karlsson, som var från Karlstad, att skrika: dra ner rullgardinen, det är så förbannat månljust! Utom denne N. hade vi en med samma grad lydande namnet K. Denne K. försökte även han, liksom N. att plåga oss så mycket som möjligt. När därtill fänrik Råberg var en hårding på sitt sätt, förstår nog var och en, att någon sinekur på korpralskolan var det inte. Jag minns en dag då vi hade särskilt besvärligt i en övning i snö och is under februari månad. Övningen hade pågått i närmare en timma över tiden på kvällen. När vi gick uppför trappan till förläggningen i träbaracken. En av eleverna skrek, alla grabbar på en gång, fy fanen. Råberg kommenderade oss till ny uppställning trots att tiden redan var överskriden. Det blev straffexercis på kaserngården i snösörjan, med ålning och språngmarsch. Men till slut lyckades regementschefen se eländet, och det blev ett hastigt slut, med obehag för de berörda. Den dagen fick vi äta kall middag, en och en halv timma försenad. Tro nu inte, att det enbart var tråkigheter. Nej, långt därifrån Det var trots allt den sorglösaste tiden jag haft. Jag är mycket stolt över mitt gamla regemente. Det jag fick lära där, har jag haft nytta av hela mitt liv.

Under tiden på rekrytskolan var vi 46 elever. Vi var i stort sett desamma på korpralskolan, utom de tre, som fallit ifrån av olika omständigheter. Bror Johansson, en av oss tre, som värvade oss samtidigt i Landskrona, fick på grund av sjukdom dessutom lämna regementet, och blev hemförlovad. Något mer än det här relaterade hände inte på korpralskolan, där vi hade examen i april månad. Jag placerade mig som sjua på kursen, och efter examen blev vi samtliga korpraler, och återgick till våra respektive kompanier.

På kompanierna hade det nu inryckt nya beväringar, varför det blev rena harvningen med därtill hörande övrig soldatutbildning. Dock vill jag beröra en episod våren 1914, strax efter vår examen. Idrottsföreningarna på Gotland hade anordnat en tävlan i terränglöpning 10 kilometer, med start och mål vid A7 (artillerikåren). Spåret gick över Länna, Terra Nova, I 27, Palisaden utanför södra ringmuren, Söderport och till målet. Uttagna för regementet var två bröder Persson, Råberg och jag, således samtliga från korpralskolan. Vårt lag gick segerrikt ur tävlingen, då bröderna Persson blev l:a och 2:a, jag 3:a och Råberg 4:a. I själva palisadbacken sprang jag förbi Råberg, som legat 3:a sista halva delen av loppet.  

Sista veckan i juli tog jag min första tjänstledighet för att resa hem och vinka farväl till min syster Ida, som den 28 juli reste till Amerika. Hon reste med Svenska Amerikalinjens passagerarfartyg Fredrik VIII från Köpenhamn. Jag och några av mina syskon följde henne till båten. Den 31juli reste jag över Stockholm till Visby. Då jag inte skulle infinna mig vid regementet förrän den 2 augusti på morgonen, reste jag först till Bettys hem. När jag den 2 augusti på morgonen kl. 06.00 cyklade mot Visborgs slätt, ringde kyrkklockorna i alla kyrkor vid färdvägen. Det första världskrigets utbrott var ett faktum. När jag kom till regementet, var kasernerna utrymda. Jag tog mig in på 7:e kompaniets förläggning. Mitt skåp stod kvar, så att jag kunde få ut min utrustning. En vakt meddelade mig, att jag skulle anmäla mig för kompanichefen på 10:e linjekompaniet i Tingstäde. Jag hade blivit placerad på detta nyuppsatta kompani, som tillhörde 3:e linjebataljonen. Efter anmälan för min nye kompanichef, var det att sätta igång med inmönstringen av de nyinryckta för denna mobilisering. I det överförfriskade tillstånd dessa till övervägande delen befann sig i, blev det ingen lätt uppgift. När vår fanjunkare kvitterat ut, och lastat kompaniets utrustning, gav vi oss iväg med till kompaniet tilldelat manskap mot vår grupperingsort, som var Hejnum, söder om Othem. Efter en regning dag hade vädret förbytts till det bästa tänkbara månljus. Men vilken sorglig företeelse denna trupp utgjorde. Vi hade en sträcka på cirka en mil att marschera. De som under inmönstringen var onyktra, var nu dödfulla och raglade framåt. Marschkolonnen, som under normala förhållanden skulle haft en längd av 150 m, hade nu en långrotning av cirka 500 meter. De som var mest illa däran, fick vi lyfta upp på en medföljande höskrinda. En löjtnant Söderberg (som senare blev min bäste vän) och jag blev tilldelade kön av kompaniet. Det blev vår lott att upprätthålla ordningen i kön, och det var sannerligen ingen lätt uppgift. Så småningom nådde vi fram till vår grupperingsplats. Där fanns en gammal exercished, sedan den tiden då Gotlands indelta beväringar var förlagda där. På denna hed lossades vår utrustning, och på denna hed fick vi, delvis i månljus, då tiden var långt framskriden mot kvällen, dela ut persedlarna. Det var första gången de grå fältuniformerna kom till användning jämte de trekantiga hattarna. Hela utrustningen var splitter ny.

Jag och en av mina skolkamrater var de enda underbefälen på stat. Korpraler var vi båda. Vi jämte officerarna hade verkligen arbetsamt, som fick ta hand om det hela. Därtill kom besvärligheter med alla de som slocknat på grund av överförfriskning. Allting har ju en övergång, och så även detta. Dagen efter var det att byta plagg sins emellan. En del hade fått för smått, och en del för stora byxor eller rockar.

Jag hade blivit uttagen till vaktchef för en postering placerad vid en vägkorsning ett par kilometer från kompaniets förläggning. Andra dagen blev det fördelning till plutoner inom kompaniet. Jag fick då löjtnant Söderberg till plutonchef, och mellan honom och mig utvecklades vårt samarbete till bästa kamratskap under hela min tid på kompaniet. Vi hade även en löjtnant Granfelt, känd från Olympiska spelen i Aten. Övriga befäl, utom furir Ekeroff och furir Karlsson, som båda var inmobliserade, har jag glömt. Den senare, som var en typisk beväringsplågare, hade jag aldrig någon sympati för. Vår förläggning blev en stor lada. På dess jordgolv fick vi ett inte för tjockt lager halm att ligga på, sida vid sida och halvtropp efter halvtropp i långa rader.

De första 14 dagarna hade vi enbart våra kappor att krypa under, varför vi fick ligga med kläderna på oss. Så blev det utdelning med en filt per man. Då hade halmen inunder oss smulats sönder till hackelse, så vi låg så gott som på bara jordgolvet. Någon ny halm blev det inte. En vecka efter mobiliseringen kom Gustav V till Gotland för att inspektera trupperna där. Tredje linjebataljonen sammandrogs till Tingstäde. Det var en regnig dag. Bataljonen ställde upp på en åker nordväst om Tingstäde kyrka. 9:e och 10:e kompaniet med bataljonstab i främre ledet, och 11:e och 12:e med bataljonstross i andra ledet. Där jag stod på vänstra flygeln, hade jag kompanichefen på häst vid sidan om mig. Som jag nämnde hade det regnat den dagen, och även nu. Vid sina försök att få in sin häst i rättningen vid sidan om mig, blev jag trampad av hästen på min vänstra fot. Genom att hästen sjönk ner i leran, hade den svårt att få hovarna med sig vid kaptenens försök att få in den i rättningen När leran släppte hästens högra bakhov, träffade den marken på nytt just där jag hade min vänstra fot. Tur att marken var så blöt. Hela min fot trycktes ner i leran. Jag kom ju loss, men bet ihop tänderna, och låtsades som ingenting. Det blev avlämning till konungen, med tal av honom till bataljonen. Därefter paradmarsch för honom vid mässen. Till min fasa kom 10:e kompaniet i teten, och jag i teten för kompaniet. Jag började få ont i min illa tilltygade fot, och när spänningen började släppa, och vi hade kommit cirka 100 meter från konungen, gjorde jag tecken till min plutonchef, och 1ämnade ledet. Då hade jag, med musikkårens hjälp, tagit takten för hela bataljonen. Nu tänkte jag bara på min fot, som värkte kolossalt. Foten hade svullnat så, att jag knappast fick kängan av. Märke efter hästskon syntes tydligt på lädret. Efter en vecka var jag återställd. Min vänstra fot blev lite vriden, och har så förblivit.

Trots denna händelserika tidsrymd, tänkte jag på syster Ida. Då världskriget bröt ut, befann sig "Fredrik VIII" på väg västerut mellan England och U.S.A. En tacksam tanke: "Må hon komma fram lyckligt".

Omkring den 10 augusti reste Betty till Landskrona, där hon skulle tillträda en plats. Mina systrar skulle ta emot henne vid framkomsten. Själv fick jag cykla från Hejnum till Visby för att säga farväl till henne vid båten. Gotlandsbåtarna fick vid denna tid gå under jagareskort. Det var sannerligen ingen avundsvärd lott, att som första fastlandsresa fara under så ogynnsamma förhållanden. Militärtransporter förekom ständigt i Kalmar, i Alvesta och överallt.

Vår förläggning i Hejnum blev sämre för varje dag. Någon ny halm fick vi ej, och nu hade den till hackelse söndernötta halmen alldeles försvunnit. Vi låg nu på rena jordgolvet i den dragiga ladan. Det hände en morgon omkring fyra veckor efter mobiliseringen, att när jag skulle resa mig, kunde jag inte komma upp. Det knöt sig runt midjan. Jag fick efter hjälp komma upp på trossvagnen, och fick åka till sjukstugan i Tingstäde. Jag var mycket sjuk. Det visade sig vara blindtarmsinflammation, och jag tålde inte transport till lasarettet i Visby. Jag fick stanna på sjukstugan, där jag inte fick mat på en vecka. Dom svalt bort inflammationen. Så småningom ökade de min sjukportion, så att jag fick krafterna igen. Efter 14 dagar var jag på kompaniet igen, och min tropp önskade mig välkommen tillbaka. I slutet på oktober, flyttade kompaniet in i Othems fattighus.

Vi hade verklig hårdkörning med de inkallade. En del av dem hade inte varit i militärtjänst på nio år. Åldern på de mobiliserade var mellan 22 och 32 år. Efter sex veckor var det avlösning av första omgången. I min tropp fick jag uteslutande Eskilstunabor. Mycket bra pojkar allesammans. Troppen var som en enda stor familj. I utbildningen ingick mycket fälttjänstövning, och då detta ämne var det jag bäst behärskade, så trivdes jag som fisken i vattnet, därmed inte sagt, att jag saknade intresse och färdighet i övrig militär pedagogik.

En dag i slutet av september hade vi fälttjänstövning mot II bataljonen i terrängen söder om Slite. Vi drev den fingerade fienden söderut, och jag med min spaningspatrull, opererade på vår högra flank. Vädret var regnigt, och allting vått och slaskigt. Jag hade sex man i patrullen. Då vi skulle forcera en gärdsgård, bar det sig inte bättre än att en av pojkarna, vid namn Eriksson, jag kan se honom framför mig när som helst, fumlade med geväret, som hade påsatt bajonett. Samtidigt som Eriksson tog mark vid den andra sidan gärdsgården, tappade han geväret så illa, att bajonetten med sin spets ganska hårt träffade hans vrist. Jag såg hur blodet trängde upp genom hålet på hans våta marschkänga, och levrade sig. Här gällde det att handla snabbt. Då jag själv ej använde någon livrem, lånade jag en av pojkarnas, och surrade den hårt om benet strax ovan knät. Under tiden hade två av pojkarna svimmat, de övriga var vita i ansiktet av illamående. Jag släpade de två, som svimmat, bort till en vattensamling. Därefter fick jag Erikssons arm om min hals, och så släpade jag oss fram cirka 500 meter till landsvägen, där jag visste trossen skulle passera. Därefter återgick jag till patrullen, och fortsatte mitt uppdrag.

Så blev det november. Mitt 2-årskontrakt med regementet gick ut. I vanliga fall skulle jag då hemförlovats. Men döm om min besvikelse. Betty hade rest till Landskrona med tanke på att jag skulle komma efter i november, men istället fick jag stanna kvar på grund av mobiliseringen, och blev kommenderad till underofficerskolan. Denna skola blev sammandragen bataljonsvis på grund av krigsläget. Vår skolchef blev löjtnant Snöbom, en sträng men rättvis officer, och av oss allmänt omtyckt. Vi blev förlagda i en bondgård, och i ett gammalt hus, vari i tidigare varit betfolk. Där fick vi inreda vårt logement. Vi var 18 elever, hälften av oss låg i en träram på golvet, och hälften i en tillsnickrad överslaf på fyra ben. Jag fick en underslaf, och tyckte det var så ovanligt kallt på golvet av drag. Efter en vecka fann jag orsaken, jag hade ett ventil hål i sockeln just under mig.

Det var en kall vinter, och därtill miserabla förläggningsförhållanden. Våra måltider intog vi vid närmaste kompani. Vår matsal var belägen på ett höloft. Dit tog vi oss upp på en stege. På själva julafton kom vi till middagsmålet. Vi fann vår ranson, som bestod av bräckkorv och potatis, blandat med snö på våra tallrikar, och fruktsoppan var kall. Ute snöade det och var rätt så kallt. Tänk själv efter, hur fettet på bräckkorven var stelnat, och potatisen kall! Hu! Hu!

Under denna period av underofficersskolan hade vi mycket krigsspel och fälttjänstövningar, och då med trupp från vår bataljon. Under dessa övningar kom jag ofta i kontakt med mina kamrater och min tropp från 10:e kompaniet. Alltid en omväxling. Då jag inte visste när kriget skulle sluta (då hade jag blivit hemförlovad) hade jag ej nämnvärt intresse av undervisningen. Men då jag i april insåg, att jag ej kunde komma hem före underofficersexamen, satte jag igång med att plugga. Jag läste upp mig förvånansvärt snabbt, och vid examen placerade jag mig som fyra.

Trots diverse obekvämligheter under dessa fältförhållanden, hade vi även många roliga stunder. Jag minns en gång, då en av mina kamrater förde befälet över trupp från bataljonen. I förutsättningen ingick, att fienden tagit ställning på en skogsås. Fiendens båda flyglar markerades med röda skärmar. Min kamrat, som var utrustad med kikare, fann de båda röda skärmarna på åsen. Den ena (trodde han) vid en liten gård. Formeringen av kompaniet övergick så småningom till skyttelinje. Påsättning av bajonetterna, och så kommando "anfall med bajonett gå marsch!" Vid det laget hade väl alla uppfattat misstaget. utom min kamrat, som ledde kompaniet. Gumman på den lilla gården, som hängt ut några plagg till tork på en lina, hade även ett par röda flanellbyxor, och det var dessa, som min kamrat

uppfattat som den ena röda skärmen. När soldaterna nått skärmen (flanellbyxorna), var det några tokstollar, som började sticka bajonetterna i dem. Tanten kom utrusande och började skälla ut pojkarna för tilltaget. Det hela slutade med att övningsledaren fick betala tanten för byxorna. Men ett allmänt skratt blev det onekligen inom kompaniet. I militärlivet får man inte gå och se trist på det hela. Man får även ta vara på små, små korn av humor, och humor fick man ofta ta del av, i synnerhet som jag själv hade läggning för det.

Efter examen kom jag åter till mitt kompani. Då det blivit lite lugnare efter den första tidens oro under mobiliseringen, kom förbandet så småningom att förläggas under gynnsammare förhållanden. Således blev vårt kompani förlagt till Othems fattighus. Det var ett tvåvåningshus, som låg vid vägen mot Slite. Enda gästen, utom vi, var en gammal gumma (mor Stinen). Hon var så skygg, och visade sig sällan. Hade alltid förhängt för fönsterna. Vi hade ofta övningar med 13:e och 14:e kompanierna i Fårösund. Eftersom vi hade 100 skarpa skott per man i ammunitionsgördlarna, var det svårt med plats för lösa skott vid övningarna. Det hände allt för ofta, att vi blev beskjutna med skarpa skott av kompanierna från Fårösund. Vid ett av våra anfall mot 13:e kompaniet, blev tre man vid vårt kompani skottskadade, en i armen, en i ljumsken och en i låret. Efter denna malör utfärdades regementsorder om att skarpa skott ej fick medföras under fälttjänstövningar, utan dessa fick medföras i kompaniernas ammunitionsvagn, och skulle, vid eventuellt behov finnas tillhands.

Då vårbruket började, blev gotlänningarna hemförlovade på en månad. Men då kompaniet bestod av övervägande fastlänningar, fortsatte tjänstgöringen som förut. Kompanichefen, kapten Lindman, fick tillfälligt annan kommendering, och löjtnant Söderberg blev t.f. kompanichef. Då jag, som äldste underbefäl, blev kompanichefens ställföreträdare, delade löjtnant Söderberg upp tjänstgöringen med det reducerade kompaniet så, att jag tog förmiddagarna, och löjtnant Söderberg eftermiddagarna. Ett gott kamratskap mellan löjtnant Söderberg och mig blev resultatet.

Ofta förlade jag övningspasset mot Sliteviken vid Närs, och avslutade det med bad. Det var ju sommartid.

1915

En dag, då vi hade fälttjänst i terrängen kring Lärbro, kom den dag, som blev en av de mest kritiska under hela första världskriget för Sveriges vidkommande. "Albatross", den tyska minkryssaren, som blev driven på grund vid Östergarnsholmarna av fem ryska kryssare av Petro Pavlovsk-klassen. Denna händelse utspelades en vacker junidag. Kanonaden öster om Gotland hade nog förbryllat en del av oss, men då det var ganska vanligt att vi hörde artilleriduellerna från östfronten då det var ostlig vind, tänkte ingen på något särskilt. Då regementsadjutanten kom i sträck galopp mot tävlingsledningen med order "ilmarsch mot Östergarn" blev det fart på våra reducerade kompanier , som delvis blivit kompletterade med nyinkallade. Det blev en ilmarsch, som man aldrig glömmer. över Slite, Sju strömmar, Tjälder och Gothem, med omväxlande språngmarsch och hastig marsch! Vår marsch då mot okänt mål fortsatte i samma intensiva hastighet utan avbrott. Då vi passerat Sju strömmar, passerades vi av ett batteri från A l (positionsartilleriet), som var förlagt till Gotland. Efter detta batteri. upphanns vi av våra ammunitionsvagnar. Det blev utdelning av ammunition under marschen. När det delades ut 100 skarpa skott per man, såg jag flera, som bleknade i känslan av att nu var allvaret nära. Själv var jag då fyllda tjugo år, med manskap i ålder 28-34 år. Vi fick fortsätta i samma tempo tills bataljonen nått fram till Gothem, där vi fick avlösa 9:e kompaniet som förtruppskompani. Så kom min vanliga tur att gå ut som självständig spaningspatrull. Vid Norrlanda drog jag mig utåt vänster mot sjön och ett höjdparti. Härifrån såg jag orsaken till den intensiva skottväxling, som pågått sen tidigt på morgonen, dock med påtagligt närmande. Mot Östergarns holme gick ett redan illa tilltygat krigsfartyg med full fart, förföljt av fem ryska krigsfartyg av kryssarklass. Efter cirka två sjömil girade förföljarna plötsligt, efter att ha beskjutit sitt offer fast detta gått på grund mellan Östergarns holme och gotländska fastlandet, och trots att han hade hissat vit flagg. Då hade noterats flera nedslag på Östergarns holme. En ko och ett får hade träffats av deras illa riktade kanonad mot Albatross. Fyrpersonalen hade sökt skydd i bergsskrevor så gott de kunde, och lyckats undgå att bli träffade. Mitt kompani och hela tredje bataljonen hade så småningom nått fram till Östergarns fiskläge, dit även andra bataljonen anlänt. I småbåtar från fiskläget organiserades patruller för, att ta hand om sårade och dödade tyskar. Jag fick en halvtropp med i en större roddbåt. Vi kom ut till haveristen, och lade till vid ett stort hål i babords sida, där jag kröp in, följd av några av mina pojkar. Vi kom rakt in i kolboxen, som var fylld med briketter (kolstybb som var pressat till äggform). Det var en hemsk syn, som mötte mig. En arm stack upp i kolhögen. När jag tog i den, trodde jag att någon matros låg begravd där. Nej, o fasa, jag fick bara en avskjuten arm i handen, Genom hålet i babords sida, som var den enda ljuskällan, syntes inget levande liv, bara stympade kroppar. Jag tog mig upp på en lejdare till en lucka som ledde till däck. På däcket intill luckan låg en sjukvårdare, som just hade förbundit huvudet på en matros. Han hade själv blivit träffad av splitter, och hjärnsubstansen hade runnit ut på däck. Båda var döda. På däck fanns nu svenska och tyska officerare i underhandlingar. Tyskarna blev avväpnade och förda i land. Sårade och döda blev omhändertagna av svenskar och en handräckningsavdelning från tyskarna. "Albatross" hade en besättning på 160 man, varav 24 var döda, och ett 40-tal skadade. De döda, som fördes till Östergarns kyrkogård, hade ökats till 27 man. De 3 dog i land av skador. De begrovs alla i en gemensam grav, omlindade med tyska och svenska flaggor.

De oskadade fördes till ett provisoriskt fångläger vid Roma sockerfabrik. De sårade fördes till Visby lasarett. Jag nämnde att de ryska krigsfartygen girade ut mot öppet vatten. Orsaken till detta var, att de svenska jagarna "Hugin" och "Munin" dök upp i den sydliga horisonten, och föranledde ryssarna att sätta kurs nordost tvärt. Denna kurs ändrades rätt snart, då jagarna "Ragne och Magne" dök upp i norr. Ryssarna satte full maskin ostvart för att komma utanför tremilsgränsen, som de överträtt. Till saken hör, att jagarna Ragne, Magne, Hugin och Munin under första världskriget hade vakt kring Gotland och dess farvatten. Två varje fjortondagarspass. Just denna dag skulle de avlösa varandra, och denna avlösning brukade ske utanför Visby. Genom Tingstäde radio, hade de blivit varnade, därav orsaken till omfattningen norr och söder om Gotland. Det var nära svensk inblandning i kriget då! De svenska kanonerna var klara, och jagarna tänkte inte vika! Så hade denna vackra försommardag slutat på detta brutala sätt. Under sena timmar, då solen var på nedgående, lika vacker som då den gick upp fick många ung män nå sitt sista vilorum. De fick aldrig mera se sina kära där hemma. De fingo en gemensam grav i ett främmande land på en vacker kyrkogård. Salut vid graven, var den enda hälsning, Jämte prästens avskedsord, som tillägnade dem. En minnessten Med samtligas namn är rest som minne för kommande släkten.

Sommaren 1915 gick även den. Ständiga bulletiner från de olika krigsskådeplatserna surrade om varandra. Det var nästan så man kände vibrationerna i luften. Mycke åskväder var det den sommaren, folk hade för sig att det åstadkoms av kanonaden från krigsskådeplatserna. Kanske folk hade rätt.

Förläggningen i Othems fattighus blev så gott som mitt hem. Nya kontingenter fastlänningar avlöste varandra var 3 månadsdag, så att halva kompaniet bestod av gotlänningar och halva fastlänningar. Vid vårbruk och slåtter tid var gotlänningarna hemförlovade vissa tider, då var det endast fastlänningar kvar på kompaniet. Detsamma var det med underbefälet. Tjf kompanichefen och jag delade då upp övningspassen sinsemellan, varför jag fick mycke fritid. De gånger jag hade permission, reste jag till Sproge.

Det provisoriska fånglägret i Roma sockerfabrik, hade blivit utbytt mot ett mera permanent sådant på Tofta intill därvarande skjutfält. Dit turades kompanierna med en vaktstyrka. Dit blev jag dock inte kommenderad.

Albatross blev först bogserad till Fårösund för provisoriskt reparation, med nödvändig personal från besättningen. Därefter blev hon förd till Oskarshamn, för återställande i sitt ursprungliga skick. Efter freden blev hon överlämnad till 'I'yskland.

Från fånglägret i Tofta förekom flera rymningsförsök. Somliga lyckades och andra inte. Det hände då och då, att fiskebåtar försvann och då i samband med rymning från lägret. Flera av de internerade hade fäder och bröder ute i kriget på skilda krigsskådeplatser, och man förvånar sig inte över att de ville hem, för ett få de nyheter de inte kunde få på lägret. Flera av dem hade redan förlorat anhöriga. En del av rymlingarna fann säkert sitt slut på Östersjön. Rykten därom hörde man ofta.

I september fick kompaniet lämna förläggningen i Othems fattighus det hade blivit riktigt hemtrevligt att bo i det gamla tvåvåningshuset. Kompaniets nya förläggning blev barack i Tingstäde. Runt om Tingstäde hade de där förlagda kompanierna slagit en ring av förhuggning omväxlande med kasematter (försvarspunkter). Även 10 komp. hade varit ditkommenderat. Under en rast träffade jag där, för första gången min blivande svåger Valter Larsson vid 13 komp.

Då mitt kontrakt med regementet varade till l nov., väntade jag på meddelande därom. En regementsorder utkom också däri bland annat meddelades, att de vars kontrakt upphörde skulle stanna kvar i tjänst. De som så ville skulle tilldelas l månads krigspermission, att uttagas antingen november eller december månad. Då jag hade Betty i Landskrona och ej hade träffat henne sedan hon den 10 augusti 1914 reste dit ner, var det naturligt att jag valde november månad för min permission. Jag lämnade så Gotland, där jag under mina tre år lärt mig så mycket av det goda, av dess folk och dess gamla stolta kultur. Jag kände, mig mer som gotlänning än som skåning. Jag tror att man fäster sig mer, och är mera mottaglig, för alla intryck under ens artonde och tjugonde levnadsår. Jag har aldrig glömt mitt gamla regemente, där jag fick min fostran bland befäl och kamrater. Allt lämnade jag med visst vemod, men på grund av ovannämnda orsaker den l nov. kanske kom jag igen, kanske inte.

Så kom jag då till Landskrona. Hem till alla mina anhöriga. Skriv upp att det kändes skönt, men vilken omkastning. Från det militära till det civila, allra roligast att få vare i närheten av Betty. När den första glädjen lagt sig,  kom jag att tänka på att jag om en månad, skulle inställa mig efter tilländalupen permission. Skulle jag lämna allt detta, som jag nu hade börjat uppskatta.

En av de första dagarna av min permission, var jag på besök hos min äldsta syster, som då bodde på Regeringsgatan. Från hennes fönster såg jag militär på den gamla Skolgården. Det var ett kompani ur Kronobergs regemente som var förlagda i den gamla skolan vid dammen. Omedelbart fattade jag ett beslut att söka in i reserven vid Kronobergarna. Jag bestämde mig för ett besök hos kompanichefen, han blev välvilligt inställd till mitt beslut. En ansökan utskrevs på kompaniexpeditionen som av mig underskrevs och avsändes till regementschefen i Växjö. Nu följde väntans tider, om min ansökan skulle beviljas eller inte. Dagarna gick, utan något besked kom. Snart var tiden inne att jag skulle inställa mig på Gotland efter avslutad krigspermmision. Samma dag som jag skulle påbörja min återfärd, kom så besked från Växjö, att jag var antagen i reserven vid Kronobergs regemente. När jag lugnat ner mig efter de sista dagarnas spänning, beslöt jag mig för att återsända min färdbiljett till mitt kompani i Tingstäde, med hälsningar till mina forna kamrater där. Jag fick sedan bekräftelse på min övergång I 27 till I 11.