Karl Karleson

Gravsten på Visby Södra kyrkogård. (Avd. 16, nr. 82. A-B)

Nära att bli offer för magnetisk mina.

Övermaskinist från Visby berättar om äventyrliga resor. – Mönstrade av före ”Mars” sista resa.

− Det vore rena självmordet att ge sig ut nu. Säger övermaskinisten Karl Karlesson, Södervärn, då Gotlänningen ber honom berätta om sina öden och äventyr på haven. Hr Karlesson, som farit vida omkring i världen, kom lagom hem till julen och fick på själva julafton genom radion budskapet om att hans föregående båt blivit minsprängd i Nordsjön, varvid samtliga utom andre styrman omkommit. Att det var i rätta ögonblicket hr. Karlesson mönstrade av är ett som är säkert, men dessförinnan hade han dock varit med om en ganska otrevlig händelse, som lätt kunnat få ödesdigra följder om Ödets gudinna varit mindre nådigt inställd men mera därom längre ned.
− Efter slutad skolgång var han under någon tid anställd på Gotlänningen som springpojke och avancerade sedan till typografelev, börjar vårt intervjuoffer sin intressanta och händelserika historia. På den tiden var Svixen red.-sekr.  och Eggert redaktör. På Gotlänningen stannade jag dock inte så länge utan övergick till Fole gjuteri, där jag arbetade några år. Så kom exercisen vilken fullgjordes vid flottan samtidigt som jag tog värvning och sedermera avfördes till kustartilleriet. År 1907 tog jag avsked efter avlagd underofficersexamen som minör.

Efter en tid på landbacken bar det sedan till sjöss med ”Jane” från Gävle 1910 tog hr Karlesson ånyo anställning vid kustartilleriet i Vaxholm, där han stannade till 1915 varefter han avgick, nu med avlagd övermaskinistexamen. Året därpå finna vi vår man som andre maskinist på ång. Gustavsberg av Gustavsberg. Man trafikerade routen Gustavsberg-Oxelösund-Stettin med bl. a. järnmalm. Lossningen i Stettin 1) gick mycket sakta, ty den utfördes av ryska krigsfångar, som voro dåliga jobbare. Det var nog i alla fall ett annat Tyskland då än nu, vilket bl. a. märktes på den relativt stora frihet krigsfångarna av olika nationalitet åtnjöto. Några större äventyr under dessa krigsår upplevde man inte med undantag av att det en midsommarafton hördes kanondunder utanför Oxelösund.
− Men vänta, det var så sant, jag höll ju på att bli tagen som spion i Stettin, fortsätter hr Karlesson. Det var nämligen så att jag brukade titta in på en polsk krog och kasta blickarna på serveringsflickorna. En gång märkta jag då jag gick på gatan att jag var skuggad av en person, varför jag smet ifrån den mystiske mannen som efter vad jag sedermera hörde var detektiv.

Övermaskinist Karlesson berättar i fortsättningen om de båtar vars däck han sedan trampat. Under 1920 gick han med turbinbåten Aldebaran på Nord- och Sydamerika. Det var dock ett uselt rederi så när man efter ett par resor återvände till Sverige hade bolaget gått i konkurs. Efter en tids arbetslöshet blev det återigen jobb, denna gång på ång. Solvik av Norrköping. Påmönstringen ägde rum i Stockholm, varifrån man med last av lokomobiler gick till Petrograd.
– Det såg hemskt ut. Svårigheter med passen hörde till vanligheten. Var man gick kunde under bajonetthot bli uppmanad visa passet. På hemresan fick vi ligga i karantän i Viborg, då kolera rasade i Ryssland. Då tullarna där frågade om jag hade några pengar visade jag fram 3 mill. Rubel som jag för 2: 50 växlat till mig av en finne f. d. major i röda armén och som nu arbetade som eldare på ett finskt fartyg. Han hade sin avlöning innanför sin arbetsblus och det var inte litet pengar åtminstone vad pappersvolymen beträffar är då ett som är säkert. En del av sedlarna voro stämplade tvärsöver med ”Proletärer i alla länder förenen er”.

På ”Solvik” stannade K. till våren 1924. Under den tid han hade anställning på denna besöktes i Medelhavet bl. a. Cypern och staden Famagusta, en stad som har stora likheter med Visby, smala, krokiga gator och en stadsmur som är många gånger tjockare än Visbys.

Under åren 24-32 hade K. anställning på rederiaktiebolaget Falviks i Sölvesborg fartyg som trafikerade Europeiska hamnar. En synnerligen svår julresa hade man 1932 på resa Stugsund-England med last av stäv. Man fick söka nödhamn ett par gånger och förlorade båda ankarna under den stormiga resan, som dock slutade lyckligt.

Sedan hr Karlesson varit hemma ett slag i Visby bar det ånyo ut på böljan blå, nu med ”Nedjan” av Simrishamn. När anställningen, som var ett vikariat, utlöpte, blev ”Sigrid” nästa båt. Det var ett gammalt fartyg som förhyrdes av ett Brysselrederi för trafik mellan Belgien och Tyskland. 1939 finna vi K. som andre maskinist på ”I. W. Wink” av Hälsingborg. Julen samma år firade man i Dakar på Afrikas västkust.
− Man satt i ljus skjorta ljusa byxor och åt lutfisk och gröt så svetten rann, säger K. skrattande. På juldagen fick vi en negerlots ombord och så bar det uppför en flod till ett ställe som heter Kaulak, där vi lastade jordnötter för befraktning till Bordeaux. Hamnarbetarna, som utgjordes av negrer, voro i allmänhet mycket lätt klädda. En negergrabb hade fått tag i ett par onämnbara med spetsar och var elegant värre, men då han förstod att vi skattade åt det, skar han bort spetsarna. Negerdamerna däremot sågo ut som vandrande lumphögar, fullsmetade som de voro med amuletter och ringar. Dakar som är huvudstad i Franska Senégal är en modern och vacker stad med kooperativa affärer, stora tidningar och fina varietéer och biografer.

Efter en tids anställning på ”Lona” från Hälsingborg, under vilken tid K. han med att göra flera besök i hemmet, kom han i augusti i fjol ombord på ”Mars”, även den från Hälsingborg. Båten som var ganska gammal mätte ung. 2,000 ton. Första resan gick från Stockholm till Danzig 2), där man skulle lasta kol. Tyskarna höllo redan på med att gräva skyttegravar och anlägga tankhinder, varför man förstod att kriget inte var långt borta.
− Sista dagen vi låg där kom slagskeppet Schleswig-Holstein 3) och lade sig mittemot Westerplatte. Vår last var destinerad till Ystad och vi kommo lyckligt dit, fortsatte hr Karlesson. Nu var det egentligen att vi skulle gå till Yxpila i Finland och lasta virke på London, men på grund av krigsutbrottet blev vi liggande i Hälsingborg över en månad. Besättningen mönstrade av, och endast kaptenen och styrman jämte förste och andre maskinisterna samt en vaktman stannade ombord. De två förstnämnda byggde ett par utmärkta flottar. Sedan finlandsfrakten annullerats påmönstrades ny besättning och den 6 oktober gick ”mars” till sjöss tom med Hull som mål. Under resan dit såg man inga minor, men en tysk och engelsk flygare som jagade varann med en hisklig fart. Resan var f. ö. ganska stormig så man måste söka nödhamn i Firth of Forth. En dag då vi låg och lastade kol i Hull blev det flyglarm och befolkningen skyndade till skyddsrummen, uppbyggda av sandsäckar, som funnos på bakgatorna. Någon panik förmärktes inte och några flygare fick vi inte heller se.
− Hur betraktar engelsmännen i stort sett det pågående kriget?
− Ja, någon entusiasm för kriget är det inte. Arbetarna tycka illa om de förhöjda tobak- och spritpriserna, och mödrarna klaga över att de så sällan få höra av sina söner och män vid fronten då censuren arbetar mycket sakta. Vidare tillkännagav man sitt missnöje över de bekanta flygbladsbombardemangen av Tyskland, bättre är att kasta riktiga bomber, resonerar man. Att det råder knapphet och brist på somliga saker är naturligt, och särskilt då tidningspapper tycks bristen vara stor då tidningarna krympt ihop till hälften.

Sedan lasten var intagen och allting klart ställdes färden hem till Malmö. Återigen en ny resa till Hull efter kol, trots storm och minor gick resan bra och snart låg man åter i Malmö och lossade kol. Nästa och tredje resan gällde Immingham i England för intagande av kollast till Hälsingborg.
− Det var en månljus och stilla kväll vi låg på Imminghams redd. Jag satt i min hytt och skrevberättar hr Karlesson, då förste maskinisten kom inrusande och skrek: ”Sitter du här och skriver när vi håller på att bli sänkta!” Förklaringen till det hela var att två tyska flygplan hade lyckats att omärkligt ta sig förbi den engelska luftbevakningen och kommit in över hamnen och vår båt. De som befunno sig på däck sågo hur tyskarna kastade ut tvenne fallskärmar vari hängde någon mystisk järnkula. Föremålen hamnade en 10 à 15 meter på babordssidan av vår båt. Dagen därpå fiskade de engelska myndigheterna upp de två kulorna vilka visade sig vara magnetiska minor. Hade bara dessa hamnat litet närmare hade vi varit det första offret i världen för dessa farliga och hemska tingestar.
Förutom minorna gav tyskarna en kulsprutesalva till avskedshälsning vilken dock lyckligtvis inte träffade. När de båda flygarna givit sig av blev det liv i luftbevakningen, larm gavs och strålkastarna spelade, men någon mera påhälsning blev det inte den gången.
− Den 30 nov. låg vi lyckligt i Hälsingborg efter en mycket svår och stormig hemresa, och den 11 dec. mönstrade jag och samtliga andra besättningsmän utom kaptenen och andre styrmannen av och reste hem, för jag ansåg att man inte skulle fresta Försynen mer än tre gånger. Och det visade sig också rätt, för under den därpå följande resan från England blev ”mars” minsprängd tidigt på morgonen den 21 december under gång i Nordsjön. Samtliga omkommo utom andre styrman som räddades över på ett annat svenskt fartyg, som kort därefter undergick samma sorgliga öde. Styrman Nilsson från ”Mars” klarade sig dock även nu och blev på nytt räddad, denna gång av ett norskt fartyg.
− Och när tänker hr Karlesson ge sig ut igen?
− Det dröjer nog ett tag, tills det får lugna av lite, för att ge sig ut nu vore rena självmordet. (Källa: 1490)

F. sjöingenjören Karl Karleson, Visby avled i onsdags 81 år gammal efter en långvarig sjukdom. Han var född i Fole (sic) och började sin bana på sjön år 1901, då han tog värvning i Flottan, i en tid när ännu de seglande örlogsmännen fanns kvar. Emellanåt tog han arbete i land och var en tid eldare på varmbadhuset samt maskinist och eldare på bryggeriet, därefter blev han eldare på en gävlebåt och kom sedan som eldarkorpral till Vaxholms fästning, där läste han vidare till övermaskinisten och när första världskriget bröt ut gick han till sjöss igen och seglade både i Östersjöfart och på långfarten. Efter kriget seglade han mest inrikes men på 30-talet blev det långfärder igen och han fick uppleva även andra världskriget till sjöss med alla dess vanskligheter. 1948 gick han i land för gott och han har sedan dess varit bosatt i Visby. Närmast sörjes den bortgångne av sonen Sixten, verkmästare i Stockholm, av dottern Linnéa, gift med gjutmästare Tord Myhrman, Nävekvarn, och av dottern Ulla, gift med lantbrukare Bengt Söderdahl, Bertels i Stenkumla. Han sörjes också av tre syskon, hr Gustav Karleson i Visby, fru Mia Andersson, Hällefors, och fru Edla Hedin i Visby.  (Källa: 1491)

På onsdagen jordfästes i Östra gravkapellet f. övermaskinisten Karl Karleson. Man inledde med att sjunga ps. 600:4-5. Komminister H.-E- Wihlborg höll griftetal över orden i Efesierbrevet 5:8-9: I voren ju förut i mörker, men nu ären I ljus Herren. Vandren då såsom ljusets barn.

Före jordfästningsritualen sjöngs ps. 35 och begravningsmässan följde. Sist sjöngs unisont ps. 95. Under orgelmusik, spelad av musikdirektör Siedberg, bars kistan ut till södra kyrkogården för gravsättning. Där nedlades många blommor, som sista hälsning från släkt och vänner. Sedan officianten lyst frid över griften följde en minnesstund på restaurang Liljehornet. (Källa: 1492)