Roy Wendel Allan Edmund Hansén

1938 gick en 18-årig äventyrslysten yngling från Rofinds i Vamlingbo, Allan Hansén, till sjöss för att pröva på sjömanslivet. Under de åtta år som förflutit sedan dess har han också fått vara med om en del spännande upplevelser, bl. a. tvenne torpederingar. Han har vidare som ende gotlänning tjänstgjort som soldat i den norska marinen under kriget. Hansén, som sedan 1944 är gift med en skotska, återvände för en tid sedan hem och har nu övertagit fädernegården vid Rofinds.

− Jag gick till sjöss på hösten 1938, berättar han vid en intervju för Gotlänningen. Mitt första fartyg var Johnsonlinjens tankbåt Nynäs. Efter fyra månader i Nordsjöfart med denna mönstrade jag i Göteborg på Svenska Amerika Liniens Gripsholm. Andra gången vi besökte New York råkade jag bli akterseglad. Jag beslöt mig då för att besöka min far i Everett, Washington, och min syster i Hollywood. Jag arbetade sedan i land som snickare tills jag 1941 blev inkallad i den amerikanska armén.

För att slippa inställa mig gick jag emellertid till sjöss. I Seattle mönstrade jag på den norska 3,000-tonnaren California Express, som gick på Panama. Ner hade vi styckegods och upp bananer. Under en hård storm utanför den amerikanska kusten träffades jag av en väldig brottsjö, som vräkte ner mig från bryggan med påföljd att jag slog i relingen och svårt skadade ryggen. Efter tre månaders sjukhusvistelse i San Pedro var jag dock så pass återställd att jag kunde fara till min syster i Hollywood. Hos henne vistades jag en månad, varefter jag reste till Los Angeles och på nytt gick ombord på ”California Express”. Vi gick först till Cartagena i Colombia och hämtade en kaffelast till New York, och sedan bar det iväg till England med last av kött. Trots att det var brinnande krig gick vi utan konvoj och lyckades klara oss. Vårt fartyg var bestyckat med kanoner och kulsprutor, och jag minns särskilt att dessa var i aktion en natt, då vi förföljdes av en tysk ubåt, som tydligen var av äldre typ och därför aldrig hann i fatt oss.

Torpederad utanför amerikanska kusten.

− Efter åtta spännande resor över Atlanten mönstrade jag av i New York och tog hyra på en panamansk tankbåt, Tucola, på 12,000 ton, fortsätter Hansén sin berättelse. Vi gick till Mexicanska golfen för att lasta olja till England. Den lasten kom aldrig fram. Tidigt en morgon blev vi torpederade av en tysk ubåt cirka 300 sjömil utanför den amerikanska kusten. Första torpeden träffade midskepps, den andra tog i pannrummet. Fartyget krängde över och blev liggande på sidan, men underligt nog blev inte mer än tre av den 48 man starka besättningen skadade. Vi gick i livbåtarna och lämnade fartyget. Ubåten kom upp och dess befälhavare erbjöd hjälp åt våra skadade. Dessa var emellertid inte värre skadade än att de kunde klara sig själva, varför erbjudandet avböjdes. Innan ubåten försvann sände den 72 (sic) kanonskott mot ”Tucola”, som sex timmar senare gick till botten. Efter att ha tillbringat åtta timmar i livbåtarna blev vi upptagna av en grekisk ångare och landsatta i Norfolk, Virginia.
− Jag for raka vägen till New York, där jag två veckor senare fick jobb på ett norskt tankfartyg, ”Trondheim”, på 10,000 ton. Färden gick först till Mexicanska golfen, där vi lastade flygbensin till England. Allt gick lyckligt, men på återfärden från England råkade vi köra av propelleraxeln, varför fartyget under en längre tid måste läggas upp på varv.

Min nästa båt blev den grekiska 3,000-tonnaren Prarita. I dess 42 mans besättning ingick representanter för inte mindre än elva nationer. Vi gick med styckegods från New York till England och hade turen att komma fram helskinnade. Under uppehållet i England fick vi vara med om ett kraftigt bombanfall, varvid jag blev sårad i benen av splitter av ett par kulor från en kulspruta.

Nära döden

Återfärden till New York blev i hög grad ödesdiger. Då vi hunnit några hundra sjömil från den engelska kusten blev vi beskjutna av en ubåt. Den avlossade två torpeder mot oss, och båda blev fullträffar. Det var mitt i natten, och jag låg och sov i en hytt akterut. Detonationen var så kraftig, att jag kastades ur kojen och ner på golvet. Jag begrep med detsamma vad det var frågan om, då jag hörde vattnet komma spolande i gången. Jag ryckte till mig livvästen och rusade ut genom hyttdörren. Vattnet stod mig redan då till midjan, runtomkring mig var allt kolsvart och rop på hjälp hördes, antagligen från innestängda besättningsmän. Jag tog sats och hoppade från fartyget rakt i sjön och simmade för brinnande livet bort från detta. Efter en stunds simmande fram och tillbaka fick jag syn på det röda ljuset på en flotte och lyckades ta mig fram till denna. Endast fem besättningsmän till nådde flotten, medan de övriga 36 följde med ”Prarita” i djupet. Katastrofen var över på 40 sekunder.

På flotten låg vi i nitton timmar innan vi blev upptagna av ett engelskt marinfartyg. Att vi var ganska medtagna år inte att undra på – det var sent på hösten och därför ganska kyligt. Efter att ha blivit omplåstrad i England reste jag med en passagerarebåt till New York och firade julen där.

Värvad i norska marinen

På nyåret 1943 tog jag värvning i den norska marinen och blev skickad till Lynenburg (eg. Lunenburg) i Canada på träningsskola. Efter tre och en halv månads hård militär träning sändes jag till New York för att där gå ombord på det stora norska tankfartyget Panaruba (eg. M/T Pan Aruba) och tillsammans med en norsk och två engelska marinsoldater tjänstgöra som kanonskytt mot en lön av 500-600 kr. i mån.

”Panaruba” som var på inte mindre 16,000 ton, var lastad med flygbensin till Alger 1*) i Nordafrika. Färden dit gick i konvoj och bjöd inte på några större överraskningar. Det var först när vi kom fram till Alger, som tyska bombare gav oss ett ganska varmt välkomnande. De fick dock svar på tal; överallt i staden och på fartygen knallade luftvärnskanonerna i ett och minst tre av planen sköts ned. Efter att ha varit och hämtat en ny last bensin i Philadelphia till England lämnade jag efter ankomsten till Bristol ”Panaruba” och reste till Dumbarton för att vid den norska marinskolan där fortsätta min militärutbildning. Jag vistades där i två mån. och träffade under denna tid samman med Annie Early, som nu är min hustru.

Sedan bar det åter ut till sjöss, nu med ett större norskt fartyg, som tidigare varit valkokeri men omändrats till oljetank. På återfärden från Halifax, där vi hämtat last av olja, blev vi beskjutna med torpeder, varvid 4-5 båtar i konvojen förlorades. Efter att ha legat i två månader i Skottland för reparation gick vi till New York och tog in oljelast för den engelska marinbasen Scapa Flow. Inte heller denna gång lyckades tyskarna få in någon fullträff på oss utan vi anlände lyckligt till bestämmelseorten.

Brudgum i Dumbarton

− Den 8 april 1944 stod vårt bröllop i Parish Church i Dumbarton, berättar Hansén vidare.

Det blev dock inte tid att tänka på någon smekmånad, för klockan sex följande morgon gick jag ombord på mitt fartyg igen. Vi gick till Valfjord på Island, där vi låg som bunkerbåt för konvojer i hela sex månader. Skriv upp att det kändes skönt att komma tillbaka till Skottland efter denna långa bortavaro! Efter en månads permission var det emellertid åter dags att vinka farväl till frugan och ge sig ut på böljan den blå. Jag kom nu ombord på den norska fruktbåten Mosdale, legendarisk så till vida att det är det fartyg som krossat Atlanten de flesta gångerna under kriget. På ”Mosdale” tjänstgjorde jag till den 28 april 1945. I detta slutskede av kriget var tyskarna desperata. Sista resan jag var med på blev vår konvoj på ett 70-tal båtar utanför irländska kusten anfallen av tyska ubåtar. Fyra stora tankbåtar sköts i sank och endast tre av de till närmare 200 man uppgående besättningarna på dem blev räddade. En efter middag kom en stor tysk ubåt upp och började skjuta på de konvojerande jagarna med påföljd att dessa besvarade elden så kraftigt att ubåten inom kort gick till botten genomborrad av kanonkulor.

Åter till hemlandet

Den 1 maj lämnade Hansén norska marinen och fick i samband med sin avgång motta den norska krigsmedaljen. Han mönstrade sedan på Johnsonlinjens motorfartyg Pacific och gjorde ytterligare en tur till Norfolk för att hämta tobak och trähus till Glasgow. Sedan blev det återigen jobb ombord på ett norskt fartyg, ”Fido”, med bl. a. julfirande i Rotterdam. I mars i år mönstrade H. av och fick sedan anställning på svenska ångaren Korsö, som bl. a. angjorde hamnar i Spanien, Italien och England. Efter ett par månaders besök i Dumbarton mönstrade H. som eldare på svenska ångaren Norma med vilken han senare anlände till Karlskrona. Och därmed var hans äventyrliga sjömansbana avslutad; han mönstrade av och reste hem till Vamlingbo, där han som nämnts övertagit fädernegården samt en gård i Hamra och nu tänker fortsätta som lantbrukare.

Skotska trivs bra på Gotland

Hans hustru och lilla förtjusande dotter Augusta har nyligen anlänt till Gotland. Resan från Skottland till Sverige företog de med en svensk båt, som anlände till Norrköping. På en fråga hur det känns att vara på Gotland svarade den unga käcka skotskan: ”I like Gotland very well”. Då hennes man sätter på en svensk skiva på grammofonen säger hon dock bestämt ifrån, och den skotska musiken är ”better”, och då nästa skiva just tillhör den av henne högt älskade musiken ler hon glatt och belåtet. Hon försäkrar att hon absolut inte känner någon hemlängtan. Språket lägger inte heller några större hinder i vägen eftersom både hennes make och svärmoder talar engelska. Den lilla ljushåriga och blåögda Augusta har dock redan lärt sig förstå ett och annat svenskt ord, och det dröjer nog inte så länge innan även hennes mamma lärt sig sin makes språk. (Källa: 1090)

1*) Ingick i konjov GUS 8A. Avgick från New York den 14/5 1943, anlände till Alger den 4/6 1943. 

”Norge takker Deg”. Hr Allan Hansén, Bonsarve, Vamlingbo, har för sitt deltagande i Norges frihetskamp utanför Norge i dagarna erhållit medalj samt diplom av följande lydelse: ”Norge takker Deg for Din innsats i Frihetskampen. Olav.”

Hr Hansén har tjänstgjort som sjöman på norska handelsflottan ett par år under kriget. (Källa: 738)