Birger "Bille" Anders Nikolaus Andrén

Gotländsk sjöman från de sju haven går och väntar på skepp i hemstaden

Birger A. N. Andrén heter han i de gamla läroverkskatalogerna, men alla gamla visbypojkar, framförallt de som växt upp på norr, känner honom som ”Bille” Andrén. Pappan var folkskollärare och som sådan både skicklig och sträng – han gav sina disciplar en säker grund av elementära kunskaper, och med sin grova käpp randade han byxbaken på dem för att lära dem mores. Bille blev sjöman, och just nu går han här på sin barndoms gator och väntar på skepp. Det är en tid sen sist – bortåt tjugo år.

Signaturen, som håller styvt på att han växt upp som ”nordergrabb”, efter några år som ”klintunge”, stötte häromdagen samman med en skäggig gammal sailor, som trots det buskiga skägget och de något fårade, brunbrända dragen så småningom identifierades som f. d. nordergrabben Bille Andrén. Det blev förstås en liten pratstund, och eftersom fler än sign.  torde vara intresserade av att få höra något om Billes öden och äventyr, så återger vi här några spridda drag.

Någon större lust att läsa hade folkskollärare Andréns ättelägg nr 2 – nr 1 Folke, pluggade desto flitigare och är nu välbeställd förste assistent hos Statens växtskyddsanstalt – men han sattes förstås i läroverket och där hängde han med upp i femman. Men hela tiden stod hågen till något annat, då och då kilade han ned till hamnen och hjälpte till att lossa ved från någon smålandsskuta, och en vacker dag stack han iväg med galeasen Isabella- det var väl någon gång 1921 eller 1922. Den gången kom han igen – med mera ved – och fick en rejäl avhyvling av pappa Andrén. Men inte tappade han lusten för sjön för så lite! Snart var han till sjöss igen, och en vacker natt stod han till rors ombord på ”Ingeborg” med order att varsko skepparn så snart Dämmans fyr visade grönt ljus. Så kom ögonblicket. ”Nu är Dämman grön”, skrek Bille genom luckan in till skepparns kajuta i däckshuset. ”Det är bra, kör en kvart till”. Men skepparn hade knappt talat till slut, förrän skutan stod på grund” Allt gick dock ganska hyggligt, och en bogserbåt från Kalmar kom ut och drog av haveristen.

 
Gott om gotlänningar till sjöss – och på sjömanskrogarna i Stockholm.

1924 tog Bille Andrén ut sjöfartsbok i Visby, och sen dess har han varit en farende svend, som sällan slitit hemstadens gator. Nåja, att börja med hade han ju anställning på bl. a. ”Polhem” och ”Thjelvar”, och ett slag höll han sig mest i Östersjön och som bästeman i Bergkvara-, Branteviks-, och Vikenskutor, men för det mesta har han varit fjärran från hemmets strand. Han har seglat på ”the seven seas” och känner till de stora hamnstäderna runt om i världen så som sjömän lär känna dem.
− Kina, Japan, Sydamerika?
− Jo, för all del. En gång under kriget gick jag i land i Calcutta. Jag hade hyra på en norrman, men vi fick lite ”piller” från japsen ute i Malackasundet och måste gå in till Calcutta. Där träffade jag förresten Einar Malmkvist ute från Söderhem. Han gick och väntade på hyra och hade turen att få jobb på ”Othem”. En annan gång stötte jag ihop med Artur Gabrielsson, från Visby. Vi jobbade ihop på ”Vasaland”, och jag var med honom till sjukhus i Colombo för resten. Nu är han död, han drunknade i Göteborgs hamn. För resten, gotlänningar träffar man överallt, det är massor av gotlänningar ute till sjöss. Du ska se att vi kan sitta en 20-30 gotlänningar på ”40” eller ”Briggen” på Skeppsbron i Stockholm mellan ropen på sjömansförmedlingen, så folk kan tro att vi gjort invasion från Gotland.

 
En sjöman med tur i orostider.

− Nå, hur hade du det under kriget? Någon torpedering eller minexplosion?
− Aldrig, konstigt nog. Men nog var det kritiskt i konvojerna ibland. Jag gick mest mellan New York och England då. Konvojerna samlades i Halifax, och så hade vi eskort tre dygn av amerikanska jagare. Tre dygns resa från England kom brittiska jagare och övertog eskorten. Skepparn fick öppna brev med förhållningsorder varje dag. Var det något fartyg som sänktes, så var det bara att rusa vidare och splittra konvojen. Jag minns en gång, när ett fartyg mitt inne i konvojen sänktes av en torped. Hur tyskarna kunde träffa den, förstår jag inte än i dag, men de visste väl hur värdefull lasten var. Det var alltid så att fartygen med de dyrbaraste lasterna gick mest skyddade. Om vi däremot hade järnskrot t. ex., så fick vi gå i utkanten.
− Nog har man haft tur, tillägger Bille. En gång när jag gick i New York under kriget tog två av mina kompisar hyra på en båt som just skulle gå. Den behövde mer folk, men jag tog den inte. Några dagar senare hade båten gått väck. En annan gång var jag i Alexandria ombord i en norrman – jag var ”bås” (båtsman) ombord. Rätt som det var kom en massa flygare och satte igång med ett bombardemang så det stod härliga till. Folk rusade förstås i väg till skyddsrummen, men jag satt kvar på poopen och spelade grammofon – och ingenting hände. Men skepparn tyckte förstås, att det var ena jäkla nerver jag hade.

Fartyg och sjömansliv förr och nu – skillnad som mellan natt och dag.

Vår sailor låter tankarna gå vidare – till fartyg av olika nationaliteter och olika typer vars däck han trampat, till ”mosquitofarten”, där tankbåtar går med råolja mellan Curaçao och Lagunillas i Venezuela, till en 52 dygns resa mellan Colombo och Port of Spain och därifrån till Göteborg, till en grekbåt, i vars besättning 14 nationer var representerade – nog klarar man sig hyggligt annars med svenska, engelska, tyska och lite spanska, men på den båten höll man på att bryta tungan av sig”, säger Bille – till ”crossjobb” eller ”rundjobb”, som det också heter, när en sjöman tar hyra bara för en enda resa för ett visst uppgjort pris – och såna jobb har Bille tydligen tagit rätt ofta- o. s. v. Han har inte någon speciell förkärlek för någon viss trad – ja, Medelhavet och Sydamerika har ju förstås sina behag – och inte heller för något visst slag av fartyg, men de stora moderna tankbåtarna är ju flotta. Bra hytter och badrum för folket, fina specialgrejor till rengöringen ombord, idrottskläder och idrottsredskap för besättningen o. s. v. På 16.000-tonnaren Oceanus hade det ordnats särskilt bra för bordtennisspel ombord, och naturligtvis har nordergrabbarnas forna fotbollsstjärna inte glömt hur man leker med läderkulan.
− Sist jag var med spelade vi i Philadelphia mot ett engelskt lag och vann med 1-0, berättar han. Det stod oavgjort länge, men 2 min. före full tid lyckades jag lura in bollen i målet.

Men vi återgår till kapitlet båtarna förr och nu.
− Det är skillnad som natt och dag mellan förr och nu för en sjöman, säger Bille Andrén Men i hamn får man ju inte ligga länge, i synnerhet om man tagit hyra på en malmbåt eller tanker. Tid är pengar, heter det ju, och lastnings- och lossningsanordningarna i malm- och oljehamnarna är under av effektivitet. Några söndagar i hamn blir det sällan. Sex dagar skall du arbeta, och den sjunde skall du segla, lyder ett sjömansordspråk.

Att segla är nödvändigt.

På tal om malmfarten är Bille just inte förtjust i den. Kanske beror det på hans sista fartyg. Grängesbergsångaren Raunala på 12.000 ton, som sprack under resa från Tyne till Narvik.
− Det blev Götaverken det i stället för Narvik, säger han. Och när vi kom in till Götaverken så låg gamla ”Polcirkeln” där också och höll på att huggas upp. På den var jag i tre år på traden Oxelösund – Middlesbrough.

Nu går ”båsen” Bille Andrén som sagt och väntar på skepp i sin barndoms stad. Han har inte varit här sedan 1937, då han kom hem till sin mors begravning. Nog har han fått slita hund ibland, men hyskan har han klarat, och Ran har bara lyckats ta halva högertummen av honom. Han bor på Sjömanshemmet och står som förste man på sjömansförmedlingen bland dem som väntar på hyra. En vacker dag kommer det väl en båt till Slite eller Visby, kanske Smöjen, som behöver en gosse som han, och då bär det ut igen. Ut på de sju haven. Ty att segla är nödvändigt … och Bille Andrén trivs bäst med det jobb med det jobb han frivilligt valde en gång för länge sen, när han bokstavligen tog sin Mats ur skolan och stack till sjöss. Ut på de fria vidderna, och till främmande länder och folk, ut till den äventyrets värld, som skolpojken drömt om …  Odd. (Gotlänningen 17/3 1955)