J 22 i aktion

 

Vi hade inbjudits att följa med en vanlig arbetsdag vid ett av våra flygförband för att få en hum om vad man egentligen har för sig ꟷ vad som är meningen med allt det där flygandet fram och tillbaka och som hos många jordbundna varelser utlöser repliken: Tänk, de gör inget annat än flyger, och är personen därtill bilägare brukar han tillägga: och tänk vad mycket bensin de kör upp. Det talesättet är inte så svårt att vederlägga om man bara haft tillfälle att som vi följa övningarna under en enda dag.

Som sagt klockan 8 på morgonen skakade vi i väg i två flygplan från Visby flygplats, sedan vederbörlig instruktion lämnats i fallskärmens bruk av löjtnant Åke Kahlin, som för dagen tjänstgjorde som vårt lexikon mellan ”suckarna”, d. v. s. flygningarna. Före 8.30 togs vi emot av divisionschefen, löjtnant Åke Sandblad, som informerade oss i stort och hälsade oss välkomna till flygets vardag och samtidigt tog tillfället i akt att understryka nödvändigheten av allmänhetens kännedom om flygvapnet, arbetet och svårigheterna. Kort sagt: vad som blir uträttat för skattepengarna. Och så till dagens program.

Flygningarna skulle enligt detta börja kl. 8.30, dessförinnan hade emellertid markpersonalen varit i selen från kl. 7 för att allt skulle klaffa till första uppstigningen. För att få en följdriktig ordning på vårt program började vi först hos meteorologassistent Gustav Rosenquist som gör en konstnärlig prestation varje dag genom att skissera upp vår vackra ö från Hoburgen till Fårö fyr och däröver rita de vackraste cumulusmoln m. fl. På så sätt får den flygande personalen en fullständig bild över vädret och att det mesta av vad hr Rosenquist ritar är med verkligheten överensstämmande fick vi själva belägg för. Vädret blev som skissen förutsade dåligt på eftermiddagen. Teckningen var med andra ord utförd ”fritt efter verkligheten”. Under tiden hade det börjat ”surra” alldeles infernaliskt ute på fältet och löjtnant Sundblad berättade för oss att nu börjar dagens första övning. Den avsåg skjutning mot luftmål och ingick som ett moment i en lufttävlan mellan 4 stamflygförare. J 22:orna brusade ut över fältet den ena efter den andra och det tog inte lång stund innan målbogseringsplanet med flygstyrkechefen, löjtnant Carl Norberg, vid spakarna hade växlat den första korven över fältet. Markpersonalen samlade upp den och så vidtog markeringen, d. v. s. man räknade antalet hål i korven. C:a 15 st. hade var och en av de neddalande korvarna, en kom aldrig ner över fältet, den sköt en av pojkarna av på mitten. Efter en stund kom herrarna ned på terra firma igen och vi passade på att fråga furirerna Folke Ehn, Knut Ossmund, Sven Löf och Folke Eliasson om trivsel och trevnad och sånt där som man brukar fråga om, och alla förklarade att Gotlandsveckorna var en upplevelse som inte kommer att glömmas så fort.

Blir inte kvällarna tråkiga? Nej, vi har spelat fotboll mot de övriga gotländska förbanden och kastat varpa och deltagit i idrottstävlingar av alla möjliga slag. Dansat har vi också gjort och träffat hyggliga flickor. Utom jag förstås, säger Folke Ehn som är gift o. har sin flygarhustru att tänka på. Allesammans  går i Försvarets läroverk och pluggar hela vinterhalvåret för att om något år ta studentexamen och om ytterligare några år få officersfullmakten. Även under studietiden får de hålla flygkunskaperna färska i och med att två timmar i veckan är anslagna till flygning.

Plötsligt när vi står där och resonerar, säger furir Ossmund att han för sin del inte kan flyga mer i dag, och tillägger skrattande att han åt för mycket plommon i går. Och med detta är vi inne på flygsäkerheten. Det är ett mycket viktigt kapitel inom flygvapnet. Fallskärmen är ju ett elementärt flygsäkerhetsbegrepp inom flyget och den är obligatorisk vid all flygning. Här hade de personliga säkerhetsåtgärderna utökats med flytväst och gummibåt; alltsammans anbragt på föraren. Gummibåten ådrog sig särskilt intresse. I förpackad form hade den en storlek jämförlig med ett stort paket knäckebröd och man undrade faktiskt om det verkligen fanns en hel gummibåt med proviant och sjukvårdsartiklar innanför smärtinghöljet. Vid ett ev. bruk av båten hade man bara att dra i en utlösare och sedan spränges höljet och båten ”blåses” upp av ett kemiskt ämne. Till den personliga utrustningen hör också ett kraftigt första förband med tillhörande medikamenter.

Vad nu det där med plommonen hade att göra med flygsäkerheten undrar ni säkert, men det är nog så lätt att förklara. Vid minsta indisponibilitet har den flygande personalen order om att säga till att han inte känner sig lämplig för flygning. Detta är en förebyggande säkerhetsåtgärd vars stora värde är lätt att förstå när man vet att flygningen kräver fullständig kontroll över kroppens alla organ.

För säkerheten på fältet står ambulans och brandbil med utbildad personal klara under hela flygtiden och vid varje start och landning är t. o. m. motorerna i gång för att snabbast möjligaste utryckning skall kunna ske om något inträffar.

Programmet fortsatte sedan med nästa moment i fälttävlingen, avancerad flygning, och de tre eleverna hade sina tre minuter var, att över fältet göra looping, topproll, halvroller, stigande roll och långsam roll m. m. (hoppas det är rätt!) Från trafikledartornet följde vi momentet tillsammans med betygsättande officerare och där hade vi också tillfälle att få hälsa på trafikledare Gunnarsson och flyglottan Ingrid Malmborg. Båda hade det snärjigt värre när det gällde att per radio ”ta in” det ena flygplanet efter det andra. Fru Malmborg är inte ensam kvinna bland karlarna utan har en kollega i köksregionerna, pigga lottan Gertie Johansson, som inte tycks vara rädd att ta itu med både det ena och andra i köket.

Så avåts en härlig kronans lunch, och efter denna vidtog så ordergivningen för eftermiddagens stora övning, anfall mot ett fingerat flygfält vid Ar. Det hela gick ut på att egna flygfältet blev överfallet av fientligt flyg och den första uppgiften var då att komma därifrån så fort som möjligt med flygplanen. Det var också en grann syn att se J 22:orna starta med tio sekunders mellanrum för att om något  ögonblick vara försvunna bakom skogsridån.

Medan flygplanen samlades för att göra en gemensam raid över Roma flygfält åkte vi tillsammans med pressofficeren löjtnant Hagerström till målområdet vid Ar. Kl. 13.40 skulle anfallet komma och vid prick den tiden kom divisionen svepande över talltopparna och så brakade det löst över molnen, 4 vita skärmar på 9x2 meter. Skärmarna såg efter skjutningen ut som såll, av kulhål och stenflisskador. Vi väntade ett tag därute för att även åse ett anfall från Uppsala av Mustanger med kadettskolans elever som förare. Det dröjde inte många minuter innan Mustangerna med en fart av 700 km/tim kastade sig över målen i en fasaväckande eldskur. I en av skärmarna noterade man inte mindre än 61 träffar. Det var särskilt intressant att få se Mustangerna i verksamhet då man nästan dagligen läser rapporter om dessa plan från striderna i Korea.

Klockan 14.30 slutar som regel flygningarna varje dag, resten av tiden går åt till översyn av maskinerna och till planering för nästa dags arbete. För oss återstod således inget annat än att åka hem, med alla de intryck som man får av en okänd bransch, för utövaren nog så vardaglig. Vädergudarna hade icke heller visat sig så vänliga under eftermiddagen, varför hemresan måste påskyndas, men som löjtnant Kahlin sade: ”Visst får ni stanna kvar, det är bara det att då kan vi inte bjuda på flygtur hem”. Vi gick snabbt mot flygplanen. Först hade vi emellertid tagit farväl av divisionschefen och hans närmaste män och uttryck vår stora uppskattning. Därefter bar det i väg mot Visby med löjtnanterna Kahlin och Hagerström som förare och inom en kvart stod vi välbehållna i regndiset på Visby flygplats och tittade efter de bägge maskinerna som elegant rusade ut mot fältet.

Det är allt något särskilt med flyg och flygare, det kan man aldrig komma ifrån.

Gadden.