|
Leopold Brunner |
|||||
|
|
||||
 |
|
||||
|
Som socialdemokrat avskydde den unge österrikaren Hitler och nazismen, men det fanns inget sätt att komma undan. Sonen Ernst Brunner är sedan många år en välkänd författare, och vid 94 års ålder följer alltså fadern i sonen fotspår. Men förutom att ha skrivit efterordet har sonen inte haft något med boken att göra. - Nej, nej. Varenda mening är min egen, säger Leopold och slår ut med händerna i en karaktäristisk gest. Alla episoder i boken, från mönstringen av den motvillige soldaten till tiden som lägerfånge och den efterlängtade hemkomsten, är beskrivna med gott sinne för detaljer och väl återgiven tidsfärg. Vid 94 års ålder debuterar Visbybon Leopold Brunner som författare med den självbiografiska boken "Den ofrivillige soldaten" som handlar om hans tid som soldat i tyska armén under andra världskriget. - På den tiden hade man ju bra minne. Jag skrev på lappar ute vid fronten, jag kände redan då att det här måste skrivas ner. De försvann sedan, men jag hade det kvar i huvudet, säger Leopold. Han poängterar vilken tur han haft som överlevt. Alla pojkar utom han själv i hans avgångsklass i skolan i österrikiska Traisen dog i kriget. Själv skickades Leopold till östfronten 1944, bara ettpar veckor efter att han gift sig med Gertrud, och det slutade med att han fick ett granatsplitter i ena lungan, hamnade i fångläger och så småningom skickades hem till byn Lilienfeld. Där visade det sig att Gertrud fött hans barn medan han varit borta, sonen Helmut som tragiskt nog avled efter ett halvår. - Ryssarna hade tagit över byn då, och de hade tagit all medicin, annars hade vår son kunnat överleva, säger Leopold. - Det var så hårda tider, säger Gertrud. Min pappa blev dessutom skjuten bara ett par veckor innan krigsslutet och jag visste ju inte om Leopold skulle komma tillbaka, men man hoppades ju. Granatskärvan sitter fortfarande kvar i kroppen, och ärret fins kvar som ett påtagligt minne av kriget. Boken är från början skriven på tyska, och Leopold Brunner lät trycka en begränsad upplaga 2006. Niclas Sennerteg, en bekant till sonen Ernst Brunner översatte texten till svenska varpå den antogs av Natur och Kultur. I dagarna kommer den ut i handeln. - Jag hade ingen aning om att någon skulle bli intresserad av den här boken, säger han. Känslan för språk och berättande säger han sig ha efter sin mor, som var uppvuxen under mycket fattiga förhållanden och kunde konsten att berätta livfullt om den tiden. Själv skriver Leopold Brunner fängslande och medryckande, och boken är en riktig sidvändare. Det märks att han har berättat historien många gånger för sina fyra söner under deras uppväxt. Berättelsen slutar när Leopold återförenats med Gertrud och sonen. I ett efterord tar Ernst Brunner vid och berättar vad som hände sedan. Efter krigsslutet var det nödår i Österrike, och Leopold och Gertrud bestämde sig för att flytta till Sverige för att skapa en bra framtid åt familjen. Och här har de blivit kvar. För några år sedan flyttade Leopold och Gertrud Brunner till Visby från Tullinge för att komma närmare sina söner Wolfgang och Bernhard, som hade slagit sig ner här efter att de båda gjort värnplikten och träffat sina respektive här. Wolfgang blev lärare och Bernhard konditor, två välkända profiler i Visby. Boken vill Leopold ge ut för att folk ska minnas vad som hänt och ta till sig av det. - Jag önskar att man kan lära av historien, och att mänskligheten kunde ha begåvningen att sluta med all rasism och krigföring. Men tyvärr tror jag att det alltid kommer att finnas kvar, säger han. (Källa: 757) |
|||||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
Det måste vara sällsynt med en debut vid 93-års ålder. När det nu sker med Den ofrivillige soldaten - en österrikare i Hitlers armé (Natur och Kultur, övers. Niclas Sennerteg) är det fråga om minnen Leopold Brunner ett helt liv underhållit familj och vänner med. Här finns digressioner och utvikelser, men framför allt förmågan att hålla lyssnarens intresse vid liv. Och han har något att förtälja: vad det faktiskt innebar att från 1939 till krigsslutet 1945 vara soldat i Hitlers armé. Episoderna ger mer av äkthet och sanning än historieböcker och kilometer journalfilm Brunner gör inga politiska analyser, undviker historiska perspektiv; han berättar vad han varit med om först som menig soldat och sedan som underbefäl för en mindre styrka. Vad som i skarpt tecknade händelser stannat i minnet. I detalj får vi följa scener från soldatens vardag. Protagonisten liknar hjälten i Kartusianerklostret i Parma som kastas in i slaget vid Waterloo utan en aning om helheten eller generalernas strategi. När segrarnas lärde skriver historia är den ofta tendentiös och dessutom är sinnenas vittnesbörd glömd. Krig är en sorts vansinne: motståndaren i kikarsiktet är inte en människa som jag, en som i smärta fötts av en mor, gått i skola som jag, genom¬lidit puberteten, varit förälskad, haft med- och motgång, trott på Gud eller tvivlat, sörjt en vän eller anhörig som gått bort, bevistat dop och bröllop. Den okände som på befäl av motståndarens officer dyker upp i dörren till en lada eller sticker upp skallen ur skyttegraven är en fiende som ska fusileras. Men Brunner berättar också om en annan sida, som bevarat honom som kännande och levande: även om kriget är något ont, med ohyggligt lidande för soldater och civila, kommer dramatiska situationer att väcka både ont och gott hos medsoldaterna. Djupa vänskaper uppstår, med kort livstid, då de stupades antal växer. I det kompani Brunner tillhör återstår till slut bara en bråkdel. I krigets vansinne tvingas man leva med slumpens ingrepp som dödar den ene och skonar den andre. I förkortandet av ungdomars liv, i vetskapen att leva från dag till dag, osäker om en ny ska gry, finns ett nytt förnuft - vissheten om livets betydelse, om att varje individ har en berättelse som i sitt innersta liknar den andres. Leopold Brunner berättar i detalj - där betydelserna genom årens berättande så att säga förenklats till ett minimum, det minimum som fångar och är tillräckligt för lyssnaren (som först, får vi veta i sonen Ernst Brunners efterord, varit sönerna efter emigrationen till Sverige) till skillnad från den konstprosa som alltsedan romanens uppkomst och ännu mer i datorns tidevarv ofta blir ett för mycket, med kvantiteter och övermålningar som bidrar till att förlora den muntliga berättelsens direkthet. Histrionen vet vad som krävs för att hålla lyssnarens uppmärksamhet vid liv. Den ofrivillige soldaten - en österrikare i Hitlers armé är ett dokument om ohyggligheter av modellfilaren från Traisen i Österrike som bevarade sin hygglighet, vilket ju inte alltid är fallet. Gång efter gång är han en hårsmån från att bli dödad, och lär sig under sex år leva på dessa villkor. En sjuttonårig rekryt har skrivit ett brev till sin mor som Leopold mottar för att vidarebefordra till postenheten. Budet har bara hunnit några steg då han hör en projektil vina genom luften och när han vänder sig om ser han att huvudet på den unge mannen slitits av och kroppen liksom förvånad står kvar. Ändå postar han brevet, så att modern får leva i hoppet tills hon nås av det vanliga meddelandet att sonen "dött en ärofull död för fosterlandet", undertecknat Adolf Hitler. Vid ett annat tillfälle får kamraten bredvid honom plötsligt en arm avskjuten, så att den hänger i några skinnslamsor. Leopold för honom till fältskären, som konstaterar att den inte står att rädda, klipper av och kastar armen bland högen av andra amputerade kroppsdelar. I fångenskapen efter
krigsslutet skildras de amerikanska och franska segrarnas bestialitet.
Vad som hände i Irak är inget nytt. Krig föder hämnd och chauvinism. De
som igår kämpade för demokrati och frihet ger idag efter för pöbelanda.
Fienden fortsätter att vara lika anonym som på slagfältet och ansiktet
på andra sidan skrivbordet råkar bara ha en näsa och ögon och ett par
öron som en vanlig människa. |
|||||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
Gravsten på Visby Norra kyrkogård |
|||||
|
|
|||||
