John Edvard Carlsson

Två dödsfall bland infanteribeväringen har i dag inträffat.

Den af oss i lördagsnumret omtalade vid Slite vådaskjutne beväringsmannen 354 Jansson afled nämligen vid 10-tiden i morse å lasarettet. Dessutom afled i morse å militärsjukhuset vid Södervärn beväringsmannen 27/VI Johan Edvard Carlsson från Öland. Dödsorsaken var här tuberkler i hjärnan. (Källa: 857)

Militärbegrafning har i dag på middagen ägt rum å härvarande kyrkogård, där stoftet af aflidne beväringsmannen J. E. Carlsson vigts till griftero. Jordfästningen förrättades af reg.-pastor Söderberg. Flera smakfulla kransar hade från regementet m. fl. sändts till den dödes kista. Fjärde kompaniet paraderade vid grafven.   Mycket folk åsåg den högtidliga akten. (Källa: 858)

Ett bref från Visborgs slätt.

Till ”Smål.-P” skrifves från Kastlösa:

”Från Visborgs slätt har i dessa dagar till härvarande pastorsämbete ingått underrättelse att beväringsynglingen n:r 26 Karlsson, son till hushållerskan Matilda Fogelberg i Bredinge af Kastlösa socken, aflidit efter en längre tids sjukdom.

Då det i dessa tider så mycket verkas både i tal och skrift för att framkalla a(f)sky för ”lägerlifvet” samt missnöje och hat mot krigsbefälet, skall det säkerligen intressera många att få höra, huru äfven en fattig beväringsmans begrafning försiggår, och med redaktionens välvilliga tillåtelse beder jag få för allmänheten anföra, hvad en underofficer å Visborgs slätt meddelar den aflidnes moder därom. Han skrifver:

”Nu hvilar eder son i grafvens gömma, och ni får ej se hvarandra förrän på andra sidan grafven för att sedan ej skiljas mera. Var dock vid tröst och sörj ej såsom de där ej hopp hafva, utan lugna eder med, att edert barn gått till ett bättre hem för att njuta en sällhet, som ej kan beskäras oss i tiden. Sjuk och klen var han och var mycket belåten med att dö. Det var dock en död i skönhet, kan man säga: han dog i fosterlandets tjänst. Och ni skulle ha sett den högtidliga begrafningen, en begrafning, som få af denne världs store ens bevärdigas med. Kistan prydd med ståtliga och dyrbara kransar från officerare och kamrater på kompaniet, prydlig klädsel med blommor och grönt, allt verkade intagande, ej afskräckande, och så eder unge son med dödens lugn på sina läppar. Stora likvagnen förde honom till grafven, 8 hans kamrater buro honom, en parad af 24 man gick före likvagnen, likaså äfven musikkåren, som spelade sorgmarscher. I processionen deltogo omkring 600 man, ett tåg så långt, som ni ej kan föreställa eder, alla klädda i stor parad. Folkmassor i tusental åsågo högtidligheten: han hvilar på nya kyrkogården här i Visby grafven var helt klädd med grönt. Alla trupper gjorde honnör för den döde, när kistan passerade, och jag kan försäkra eder, att det var gripande och högtidligt alltigenom.

Eder krans, som sändes från Kalmar, kom riktigt fram och placerades bland de andra på kistan. Kransen från kamraterna voro mycket stor och vacker och var försedd med 2 meter långa blå och gula band, försedda med inskription: ”Ett sista farväl från kamraterna”. Regementspastorn jordfäste honom och höll ett gripande liktal i stora grafkapellet, där musikkåren äfven utförde psalmer. Hade ni som moder följa er son vid begrafningen, så skulle det nog känts godt för modershjärtat, men då ni ej varit i tillfälle därtill, har jag känt det som min skyldighet att tala om för eder litet af hvarje, emedan en familjefar som jag väl känner en moders tanke på sitt barn och att några ord kunna trösta ett sörjande sinne. Missunna nu ej honom den ro han fått, klaga ej öfver en sträng försyn, utan fröjdas öfver återseendet och öfver att ni fått lägga det dyrbaraste ni hade på fosterlandets altare”.

Att äfven de lefvande beväringsynglingarna behandlas humant å Visborgs slätt, vitsordas från flera håll. Vi kunna alltså med ganska stor trygghet sända våra gossar dit”. (Källa: 859)