Ragnar Rutger Heribert Söderström

De blev torpederade två gånger – och en gotlänning omkom…

I KRIG TIGA lagarna. Det är ord som besannats i vår generation, som kanske aldrig förr. De två världskrig som genomgripande berört och förändrat vår planet har satt sina ärr inte bara under de år som själva freden var satt ur spel, utan också under alla de år som gått sedan det small i Sarajevo. 

Detta gäller inte minst sjöfarten. Det sorgliga i den epoken är att långt efter den sista signalen ”eld upphör” har tonat ut i krutröken, så ligger många farleder och hav fulla av minor.

Fula tingestar som för länge sedan suddats ut från sjökorten som svept led. De sliter sig och med strömmar och vind kan de uppträda på den minst tänkta platsen. Vad ännu värre är, de finns i tiotal år innan de rostat sönder.

Lagen om havens frihet är en utopi. Det enda arbetsfält på jorden som är internationellt blir lätt ett slagfält, där den grupp av människor som i fredligt värv får ta hårda törnar.

Då tiga lagarna.

Krigsåret 1917

Någon eller ett par artiklar om krigsförlisningar som berör vår ö och många av dess sjöfarare kunde vara på sin plats. Något att minnas någon som gått förlorad.

Inget år under första världskriget tog så många fartyg genom krigshandlingar som 1917. Därför har jag valt att börja med det året.

Det var under april månad som 3-mast-barken ”Valkyrian” av Göteborg efter en god resa över Atlanten mellan Norge och Philadelphia var på hemväg med trälast bestående av pitchpine för en hamn i England, då man helt oförmodat mötte krigets hårda vardag.

Skutan hade åtta mans besättning under befälhavare G. Dahlström. Matrosen och gotlänningen Herbert Söderström, född i Visby (sic) den 19 jan. 1895, fanns med i rullan.

Trehundra meter från skutan, som låg för styrbords halsar i en ganska ojämn vind, dök plötsligt en u-båt upp. Man hade räknat ut att vara i hamn under natten eller följande morgon om vinden höll sig.

Tysken signalerade omedelbart stopp, man skulle ha över papperen för närmare undersökning. Nästan allt som fanns i lastrum i neurala fartyg var kontraband i tyska ögon.

Varningsskott

När man fått skutan upp i vinden, medan den otålige tysken lossade varningsskott, sjösattes en livbåt i den gropiga sjön och med skepparen och tre man började rodden över till u-båten som låg i ett mellanläge med nästan bara tornet över ytan. En lina med en segeldukspåse kastades ut till livbåten och Dahlström stoppade ner dokumenten i den och tysken halade hem papperen.

Det blev en lång längtan. Minuterna kröp fram. Till slut öppnades tornluckan och en man visade sig och fäktade med händer och armar att de skulle ro tillbaka.

Glad över utgången, men utan sina papper återvände de fyra till skutan. Väl ombord igen kom hela tyska u-båten upp till ytan och den första salvan brakade in i sidan på ”Valkyrian” så träflisorna rök både från skrov och last.

Nu blev det sannerligen fart med att få livbåtarna i sjön. Tysken hade börjat röra på sig och var på väg runt skutan. ”Valkyrian” fick allt mer slagsida. Livbåten kom lyckligen i sjön. Den lilla skeppsbåten fick överges flytande med kölen i vädret. Väl uppe på styrbordssidan om skutan satte tysken en salva i hennes skrov så master och rår störtade i havet. ”Valkyrian” var en flytande vedhög som när som helst kunde slå runt.

”Förträffligt arbete”

Tysken hade gjort ett ”förträffligt” arbete. Hon stack sin kos utan att ta någon som helst notis om folket i en till hälften vattenfylld livbåt och därtill i grov sjö.

Två man av skutans besättning hade hamnat i sjön när lillbåten slog runt och det tog dem sex och en halv timme att få upp sina kamrater i den stora livbåten. I sjöhävningen hotade båten att slå runt när som helst.

I ett och ett halvt dygn satt alla och skakade av köld och räddningen tycktes vara längre borta än en människotanke. Efter 38 timmar kom räddningen i skepnad av den engelska ångaren ”Hagebsack” av London. Alla var räddade – trodde de.

En och en halv timme efter räddningen blev ångaren torpederad. Nu blev det samma brådska igen att få livbåtar i sjön. Ångaren var lastad med kol. Allt för snabbt började hon lägga sig över på babordssidan.

En livbåt kantrade vid sjösättningen. 14 man kom i havet. Tretton blev uppfiskade av andra båtar. En man var borta – gotlänningen.

(Av Helge Wizén Gotlands Allehanda 2/4 1976)